Låt mig erkänna att jag
har ett kluvet förhållande till hyggen. Att även ett ytligt betraktat
jättetrist hygge kan vara intressant - det har jag ju fattat rent rationellt.
Bl a vet jag ju att det pågår spännande forskning om natur- och
miljövårdsfrågor kopplade till hyggen. Mer om detta nedan.
Ett hygge kan även vara
vackert - nja, där är jag knappast med, men i undantagsfall möjligen. Däremot
kan det vara vackert att vara på ett hygge. I alla fall där landskapet har
topografi, som där vi var dessa två dagar i Hälsinglands boreala inre.
Känslomässigt är detta med
utsikten nog för mig hyggenas enda förmildrande omständighet, detta att man ser
långt och där borta i bästa fall andra berg, sjöar, någon bosättning, andra
skogar, andra hyggen... Det är lite samma känsla som att sitta vid havsstranden
och drömma sig bort med blicken i fjärran.
Ärligt talat är hyggen
annars rätt besvärande, speciellt för en sådan som jag som vill förflytta mig i
terrängen. Det nyupptagna hygget var i alla fall förr satans risigt och man
snubblade och rev sönder benen. Det var väl ibland också si och så med risrensandet
av populära stigar och vandringsleder. Därtill kom att det lite äldre hygget
blev en oframkomlig djungel av lövsly. Det gäller fortfarande i tider av
eftersatt röjning.
Ytterligare en för
framkomligheten besvärande faktor som tillkommit i modern tid är markberedningen
som sker för att skapa bra planteringspunkter. Tack och lov har den tidigare
radikala hyggesplöjningen nu helt försvunnit, med den kunde en vuxen man eller
kvinna nästan försvinna i fårorna.
Idag tas hyggesrester bort
från ungefär hälften av alla hyggen, detta för att ha resterna som
energiråvara. Det handlar om de
trädtoppar och -grenar som lämnas på hygget efter konventionell slutavverkning
där bara trädets stam utnyttjas. Att få bort dem gynnar framkomligheten.
Stubbtäkt testas nu i
Sverige i försökskala som ytterligare ett sätt att krama mer energiråvara ur
skogsmarken. En rätt stor andel av trädets biomassa sitter nämligen i stubben
och de grövre rötterna. I Finland, där det exploaterande skogsbruket på många
sätt går längre än i Sverige är stubbtäkt tydligen redan legio. Stubbtäkt kan
möjligen också bli till men för framkomligheten. Men det saknas ännu
tillräckligt med erfarenheter för en bra bedömning.
Varför gör skogsbruket
egentligen hyggen? Att det inte primärt sker för att bjuda mig och andra
skogsturister på vacker utsikt det har jag förstått. Inte heller är det för att
bjuda älgen på lövsly och vinterfoder i form av unga tallar. Nej, det handlar i
förlängningen förstås om att tjäna mer pengar för markägare och aktieägare. Det
sker genom att samla ihop den trädvolym som industrin hungrar efter med minsta
möjliga kostnad. Det kostar mindre att ta träden på ett ställe jämfört med att
samla ihop dem här och där som i blädningsskogsbruket. De plantor som sätts ut
något år efter slutavverkningen växer också bättre om de slipper skymmas av och
konkurrera med stora träd. Slutligen ger det bra utbyte att vid planteringen
utnyttja förädlade plantor, vilka har ca 10-15 % bättre tillväxt än självsådda
plantor.
I ett naturvårds- och
miljövårdsperspektiv är det mycket diskussion om hyggen är bra eller dåliga. Om
man jämför den moderna produktionsskogen och dess hyggen med naturskogen, så
har jag svårt att se några tydliga fördelar med hyggena. Detta även om naturskogen
ibland innehåller kraftigt störda ytor efter stormar, bränder eller
insektshärjningar. Hygget gör det svårt för alla arter som trivs i sluten skog.
Hyggesperioden innebär också minskad kolinbindning, ökad avrinning och
utlakning av diverse ämnen. Ibland försvarar skogsbrukets företrädare hygget
med att det liknar just naturskogens olika störningar. Men det finns givetvis
en helt avgörande skillnad – vid naturskogens störningar finns den mesta
biomassan kvar i form av liggande eller stående död ved, men också en hel del
träd som överlevt.
En stor del av pågående
forskning inom natur- och miljövård tar sin utgångspunkt i att skogsbruket sker
med slutavverkning och skapande av hyggen och sen därifrån frågar sig vilka
åtgärder som eventuellt kan göras för att begränsa skadeverkningarna.
Efter denna långa allmänna
betraktelse om skogsbrukets hygge är det nu äntligen dags att äntligen komna fram till
mina två dagar på de hälsingska hyggena. Vad var det egentligen för intressant
med dem?
Min skogsforskande käresta
är verksam inom området naturhänsyn på hyggen. Hon håller på och lär sig hur
man kan utnyttja drönare för att fotografera/filma lämnad hänsyn, detta som ett
led i kommunikationen av forskningens landvinningar för ett bättre skogsbruk.
Att med hjälp av en drönare få bilder från ovan ger en mycket bra överblick av
landskapet och en bättre förståelse för den lämnade hänsynens placering. Hon
skulle ut två dagar i Hälsingeskogarna och jag kunde följa med för att vara
till lite hjälp med bilkörningen och "security" (ensamarbete bör
undvikas). Dessutom tycker jag om att vara i fält för fågelskådning och också
för att få egen erfarenhet av verkligheten bakom skogsbrukets vällovliga
policies och regelverk.
Dag ett tillbringade vi i
skogarna mellan Enånger och Järvsö, dag två mellan Färila, Los och Edsbyn. Vi
for runt till ett antal hyggen som valts ut med hjälp av Google Maps för att
där skulle finnas lämplig lämnad naturhänsyn att fotografera/filma. Vi täckte
på så sätt en flera kvadratmil stor yta per dag.
Mitt första spontana
intryck, särskilt under dag två, var: "så mycket hyggen och så stora
hyggen här är!" Om man betänker att en skogsgeneration är ca 100 år och
ett hygge är ett hygge i ca 10 år, så bör i genomsnitt 10 % av skogslandskapet
vara hyggen. Mitt intryck i det aktuella området var snarare 40 %! Jag ska
sätta mig med Google maps och se om det går att göra en vettig skattning.
Mitt andra intryck, i
anslutning till jag skrivit ovan om hyggen och utsikt, var: "Så härligt
det är att vara i denna kuperade och sjörika del av Norrland." Här såg man
ju inte bara till nästa beståndskant utan miltals omkring. Det måste sitta i
mina gener att jag älskar detta, född och uppväxt som jag är i Medelpad. Sen
har jag under mitt leverne därefter tillbringat alltför mycket tid på slätterna
vid Örebro, Kristianstad och nu senast Uppsala.
Många fåglar ratar hyggen,
men andra verkar tycka om dem. Och ytterligare andra blir sannolikt lättare att
upptäcka p g a hyggen, t ex rovfåglar. En för mig ny gynnare som vi fick
närkontakt med var varfågeln. Möjligen var det ett nytt kryss för mig, jag kan
inte minnas att jag sett den förut. Först hörde vi dess ljud, vilket var oss
helt obekant. Det gjorde oss uppmärksamma och vi kollade av omgivningarna.
Plötsligt flög en fågel mellan ett par björkar på nära håll och den satte sig
fullt synlig i toppen. En vacker fågel verkligen. Mycket ljus och ganska lik
sin släkting törnskatan. Varfågeln verkade orädd och nyfiken. Den höll sig nära
oss en lång stund.
När min sambo körde upp
sin drönare flög varfågeln dit för att kolla läget. Den var så nära drönaren i
luften som 5-10 meter. Vi blev lite rädda förstås att den skulle bli för
närgången och kunna komma till skada. Drönarens fyra propellrar är inte att
leka med. Men varfågeln återvände strax till sin björk.
Varfågelns nära släkting
törnskatan stötte vi på ett par gånger, dels i toppen på en rishög för
energiändamål på ett hygge, dels i toppen på en liten gran strax bakom huset vid
Mjölåsens gård.
Två frejdiga sångare som
struntade i konventionen och sina namn var trädgårdssångare och lövsångare. De
sjöng flitigt i den boreala skogens öken, hygget, där det knappt fanns ett lövträd,
än mindre något som kunde liknas vid en trädgård. Riktiga gränsöverskridare var
de!
Två rovfåglar dök upp över
de hälsingska hyggena. Jag hade väntat mig någon ormvråk och hoppats på en
kungsörn. Men det blev lite överraskande tornfalk och lärkfalk. Tornfalk
förknippar jag mest med jordbrukslandskapet. Lärkfalk vet jag dock att den ibland
häckar vid sjöar i det boreala landskapet.
Mitt eget akademiska
huvudämne har varit marklära. Ett lite sentida fritidsintresse inom det området
har blivit skogsbrukandets körskador kopplat till vattnet i landskapet. Det
intresset väcktes, vill jag minnas, till liv för ett par år sedan av vår mycket
tråkiga upplevelse från Pilgrimsleden i Dalsland. Där hade Södra gjort en
större avverkning och använt en kilometer av vandringsleden som skotarväg.
Leden var där två djupa och vattenfyllda hjulspår. Händelsen har jag beskrivit
på annan plats i denna min blogg: http://hans-orjan.blogspot.se/2012/05/pilgrimsleden-forodd-av-skogsbruket.html
Skogsbruket har satsat en
del under senare år på grön utbildning av maskinförare. Man har också relativt
nyligen antagit en ambitiös och förpliktigande branschgemensam policy på
området. Det är intressant att vara ute i fält och observera hur dessa
ambitioner förvaltas i praktiken.
Min egen subjektiva uppfattning
är att felsteg vad gäller körskador tyvärr är alltför vanliga. Det man ofta ser
är att man kört sönder i fuktiga partier och vid överfarter av små bäckar. Min
subjektiva uppfattning stöds av Skogsstyreldens nationella rapportering. Efter
en tidigare glädjande positiv trend med minskande körskador har det från och
med 2010 blivit tvärtom. Antalet överfarter av vattendrag med skador har ökat
och dessutom har andelen överfarter med allvarlig skada också ökat.
Även på de hälsingska
hyggena såg jag tyvärr exempel på körskador. Man hade t ex upprepade gånger
kört rakt igenom sanka partier, detta trots att det hade varit möjligt att
finna alternativ väg på fast mark strax intill. Detta är på tvärs med
Skogsstyrelsens allmänna råd, med skogsbrukets branschgemensamma policy mot
körskador, och med FSC-certifieringens standard.
En särskilt ledsam
körskada var den vi såg strax söder om Mjölåsens gård. Den ligger vid Ovanåkers
norra kommungräns. Under den typ av fältexpedition vi nu höll på med blir det tyvärr
av nödvändighet en hel del bilåkande. Vi brukar därför planera in en timmes
vandring varje dag för att få motion.
Den här gången var planen en sväng i närheten av Mjölåsens gård. Som en naturlig del ingick att vi skulle ta oss mellan de båda gårdarna Mjölåsen och Finnaberg. På kartan fanns en stig utmärkt som skulle gå längs en sänka mellan två höjder. Vi uppfattade att detta måste vara den gamla stig på vilken människor sen länge tagit sig fram mellan de två gårdarna.
Det visade sig icke
förvånande att det var en hel del fuktiga partier där i sänkan mellan höjderna.
Tyvärr hade man kört där tidigare med traktor eller skogsmaskin. Nu var där två
djupa vattenfyllda spår. Av vegetationen i spåren att döma var det längesen som
skadan gjordes. Det är min erfarenhet att denna typ av skada är permanent och nästan
aldrig självläker.
De hälsingska hyggen vi
besökte dessa två dagar var sannolikt bolagsmark. Sveaskog, Bergvik och Holmen
äger alla tre mycket skog i området. Körskador uppträder hos alla
ägarkategorier. Jag har sett svåra skador på mark tillhörig privata ägare,
kyrkan, universitet och bolag.
Ett sentida inslag i
”hyggesfloran” är högstubbar, levande eller döda. De görs för att skapa stående
död ved, vilket är ett substrat som många sällsynta insekter och fåglar är
beroende av. Ett kul inslag i denna flora är högstubbar som inte bara skapats
av människohand utan även prytts lite extra. Vi fann längs vägen en toppad
björk på vars ”hals” ett dinosarielikt huvud i sten placerats. Jag döpte genast
den typen till ”Biolit”, en skön förening av biosfär och litosfär. Vi såg också
en vriden högstubbe av sälg, vars övre ände såg ut som huvudet och käftarna på
en drake.
Därefter bar det av åter mot
stugan utanför Söderhamn. PÅ hemväg fanns lite tid för eftertanke. Ja, hyggen
innehåller ju bevisligen även de en hel del intressant och spännande att
reflektera över. En del roligt och annat tråkigt. Som sagt, i grunden tycker
jag de är fula att se på, torftiga miljöer och bedrövliga att komma fram över.
I ett kuperat landskap har de den stora fördelen att de låter mig och andra se
ut över berg, sjöar och myrar. De låter mig drömma om historiska händelser i dessa
gamla finnbygder och om en framtida bättre hyggesvärld, där två inslag är
mindre körskador och mer lämnad naturhänsyn.
Jag gillar inte hyggen. För två år sen var jag var ute och plockade svamp och skulle hoppa över ett vattenfyllt spår efter en skogsmaskin.
SvaraRaderaMitt ben bara försvann rakt ner i djupet när jag tog ett litet snedsteg, tur att jag hade det andra som liksom stod i vägen och stoppade den otäcka djupdykningen. Jag blev uppdragen som tur var. Annars hade jag nog försvunnit ner i djupet och inte kunnat skriva det här.
Jag tycker att spåren blivit djupare och ställt till med mer skada nu förtiden än för fem-sex år sen.Som du skriver, nästan omöjligt att ta sig fram ibland. Jag rör mig i skogarna i mellersta Dalarna och i Medelpad.
Fy för kalhyggen!