måndag 6 februari 2017

Spännande natur på ön Koh Phra Thong i Thailand



Fastlandet sett från båten till ön

Min dotter och hennes man fyllde båda jämnt och firade med sina tre små barn detta under två veckor på ett barnvänligt hotell i Khao Lak i Thailand. Kärestan och jag var medbjudna. Under tre dagar gjorde vi dock en barnbarnsledig utflykt på egen hand till ön Kho Phra Thong som är en nationalpark. 

Kho Phra Thong är en knappt 90 kvadratkilometer stor flack ö av sand. Den ligger på Thailands västkust. Man når den med "long-boat" från hamnpiren i Koraburi. Dit är det cirka 1,5 timmes resa med bil eller buss norrut från Khao Lak. Båtresan över det breda sundet tar 40-45 minuter. Vi betalade 1500 baht (ca 400 kr) för överfarten enkel väg.



Long-boat vi åkte i 

På ön finns boende för besökare i en handfull små ställen med bungalows nära den västra stranden. Vi valde Moken Eco Village med ett tiotal bungalows. Det visade sig vara ett bra val. Fina bungalows, bra matmöjligheter och mycket trevlig personal (som vanligt i Thailand). El produceras från solpaneler. Vatten samlas i samband med monsunregnen. Priset var 2900 bath per natt och bungalow (två personer). Några familjer hade små barn med sig. 




Promenad på stranden

Ön är som sagt mycket flack. Den har fantastiska sandstränder på västra sidan och strandskog av mangrove på den östra. Längre in på ön finns i stort två vegetationstyper: dels skog med bl a Casuarina spp. och kokospalm, dels en savann med ett glest trädskikt av Malaleuca spp. 



Mangrove, foto Lena Gustafsson

Casuarina equisetifolia (Australien pine) är ett märkligt träd. Det är grönt året om som ett barrträd, men är till skillnad från dessa tvåhjärtbladigt. Det är de tunna kvistarna som är gröna, "barren" är nästan helt tillbakabildade. Det har centimeterstora kottar. Det beskrevs först av Linné 1759 och förekommer i två underarter (subsp. equisetifolia respektive incana) spridda i Sydostasien, Australien och Polynesien. Det används som brännved, till stängsel och som skydd mot vinden. Trädet är kvävefixerande i symbios med actinomyceten Frankia. Förnan har nämns allelopatisk verkan och hämmar undervegetation. 



Glest trädskikt på den södra delen av savannen

På savannen gjorde vi en morgon en utflykt med guide. Savann är en mycket unik naturtyp i hela Sydostasien. Det kändes nästan som att vara på Alvaret eller i Östafrika. Gissningsvis är bakgrunden till savannen att marken är något högre och grovkornigare än på resten av ön. Dess öppenhet skapas av återkommande bränder. Alla träds bark hade spår av brand. Det finns också en gles population av hjorten Sambar deer (Rusa unicolor) som kanske har ett visst bidrag med sitt betande. Ett par gånger per år är det mycket kraftiga monsunregn som skapar ytavrinning. 



Samtal med vår guide under ett träd med brandspår

Träden på savannen, Malaleuca cajuputi (troligen subsp. cumingiana), liknar stora bonsaiträd. De tillhör familjen myrtenväxtet och har en pappersliknande bark. Trädet används till enklare konstruktioner och ved. Bladen är lite aromatiska och används till te. En olja kan också extraheras som påstås vara bra för allt möjligt, t ex mot mygg. 



Markytans randighet på savannen syns tydligt på satellitbild

Markytan på savannen har en märklig randighet, parallell med stranden. Ränderna syns tydligt både på satellitbild (Google Maps, ovan) och i fält. Randigheten består av stråk med torr respektive fuktig eller blöt mark. Mellan stråken var det hundratalet meter. Vi endast anade att de torra stråken kunde vara något lite högre än de blöta. I brist på bättre vetande gissade vi att bildningen kunde vara någon sorts "strandvallar" med lite olika höjd och kanske kornstorleksfördelning. Samtidigt tvekade vi kring detta eftersom savannen var så synbart flack. Det vore intressant att få veta mer om detta.



Ömsom våta och torra stråk på savannen

I de våta stråken förekom fram till för ca 30 år sedan punktvis "brytning" av tenn. För hand grävdes djupa gropar (de finns kvar). Den tennrika sanden där hettades tydligen upp och vaskades sedan för hand. Jag gissar att upphettningen fick tenn att smälta fram och bilda tunga droppar, vilka sedan vaskades fram. Tenn är en tungmetall med låg smältpunkt (232 grader C). Vår guide hade deltagit i arbetet med att bära ut de mindre, mycket tunga, säckarna med tenn. Varför tenn företrädes verkar finnas i de blöta stråken vet jag inte ännu. 



Vattenfylld grop efter tidigare utvinning av tenn

I träden på savannen övernattar många rovfåglar, t ex örnar och glador. Vi såg "bramine kite" och någon örn vi var osäkra på till art. Den riktiga rariteten som dök upp i en blöt del av savannen var "Lesser adjutant storch". Ön höll tidigare en betydande del av Thailands population av denna ovanliga stork. Tsunamin 2004, som måste ha dragit över i stort sett hela ön, utplånade storkens bomöjligheter på ön, men den har därefter satts ut och verkar återhämta sig. Andra fåglar vi såg där på savannen var t ex "blue-tailed bee-eater", "vernal hanging parrot", "red-wattled lapwing", "little coromant", "drongo" och "large green pigeon". 

Närmare stranden i blöta partier eller dammar såg vi "common kingfisher", "great heron" och "chinese pond heron". I träden närmast stranden "oriental pied hornbill" och på stranden "little sand plover". 



Även vissa delar av stranden är randig

En liknande "randighet" som den på savannen finns också på sandstranden. Även här löper ränderna parallellt med vattenlinjen. Men i detta fall är det endast någon decimeter mellan ränderna och dessa är ljusa respektive mörka. Det verkade också som om randigheten bara fanns på de allra flackaste stränderna. Det handlar inte om de s k böljeslag man ofta kan se på sandstränder. Jag grunnade en del på hur denna randighet uppkommer och gissade att det måste ha något med inverkan av de inkommande vågorna att göra. Efter att ha stått stilla en stund precis i vattenbrynet och tittat på vad som händer med vattnets rörelse där tror jag att jag kom ett svar på spåret. När det grundaste vattnet efter en inkommande våg drar sig tillbaka bildas flera tunna och långa horisontella virvlar av vatten parallellt med vattenlinjen. Dessa virvlar synes röra upp sanden och därigenom anrika lite grövre sand, vilken sen snabbt torkar ut och blir ljusare än partierna intill. Sannolikt följer den finare sanden med vattnet från virveln något lite längre. Att randigheten blir kvar en tid på stranden måste sen bero på tidvattnet, på platsen skiljer det 1-2 meter mellan ebb och flod. Då det går från flod mot ebb lämnas randigheten successivt kvar på stranden. När det går från ebb mot flod "äts" den uppkomna randigheten successivt upp. Detta är min teori om fenomenet. Den som vet något i ämnet eller har en annan teori får gärna kommentera detta. 

På ön bor idag 2-300 invånare. Många är fiskare, andra personal på de olika bungalow-ställena. De som arbetar med fiske förde, likt andra längs kusten, tidigare en ambulerande tillvaro och kallades "sea-gypsies". De bodde tidigare i båtar eller i enkla hus på pålar i vattnet. Deras tillvaro slogs i spillror av tsunamin 2004. Många dog. Efter den har de som överlevde valt att bo på land. 

På ön sägs att uppemot 300 personer omkom i tsunamin 2004. Det fanns i stort sett inte en chans att komma undan på den flacka ön. Vågen sägs som mest ha varit nästan 20 meter hög där den vid vår bungalow-by trycktes in mellan ett par lite högre uddar. Några människor överlevde tydligen genom att klättra upp i det torn med vattentankar som finns strax bakom byn. 



Vattendamm och vattentorn, vattnet pumpas upp med solel

Det är mycket svårt att nu i dagens idyll tänka sig dramat och förödelsen vid tsunamin 2004. Dock besökte vi tsunami-muséet i Khao Lak och kunde där bl a se hemska filmer som spelades in på plats när tsunamivågen drog in. Khao Lak är återuppbyggt och har blivit mycket större än det var innan tsunamin. Vi var där julen 2003, d v s ett år innan tsunamin, och kände nu inte alls igen oss. Det sägs att återuppbyggandet som skett har gjorts mest med betong för att nästa eventuella tsunami ska klaras bättre. Ett automatiskt varningssystem har också byggts upp runt hela Indiska oceanen. Utrymningsvägar till säkra platser har också märkts upp.

Skräp på stränderna var det tyvärr gott om längs vissa sträckor. Där bungalow-byarna ligger vid stränderna verkar man hålla rent och fint. Inne på ön såg vi inget skräp. Skräpet torde ha främst marint ursprung, kastat från båtar. Det är samma problem som överallt, bl a i Sverige. Jag kommer ihåg att jag reagerade på strandskräpet när jag besökte nationalparken Gotska Sandön. 

Ön Koh Phra Thong var en fin och intressant bekantskap. Vårt korta besök på tre dagar gav mersmak. Särskilt skulle man vilja gå runt och exkurera mer på savannen. Och maten är fantastisk! Särskilt tycker jag om frukten och mango är min absoluta favorit. Det är en himmelsvid skillnad mot den mango man kan få tag på i Sverige. Mango ska ätas färsk på någon liten restaurang vid Andaman Sea...




Mango fruit platter

Klimatkompensation:

För en miljövän tar det förstås emot att resa med flyg. Än så länge finns inget praktiskt kommersiellt alternativ till fossilt bränsle. Utlandsresor med flyg är dessutom tydligen den sektor i Sverige som ökar sina utsläpp av växthusgaser mest. Ibland får man tulla på sina principer av sociala hänsyn. De få flygresor jag gör (endast till utlandet) kompenserar jag dels med att vara koldioxidtaliban på hemmaplan (el från sol, vind och vatten hos Falkenberg Energi, trähus, apostlahästar, cykel, tåg och buss, elbil och vegetarian), dels med att klimatkompensera utsläppen från flyget genom att köpa träd i Vi-skogen.

Avståndet fågelvägen  Landvetter - Phuket är 9052 km. Tur och retur 18104 km. Enligt Naturvårdsverkets schablon för tjänsteresor ger flyg 0,13 kg koldioxid per person och kilometer. Det blir 2350 kilo koldioxid för hela resan, motsvarande 640 kilo kol. 

Ett träd i Vi-skogen fixerar på 10 år 40 kilo kol enligt uppgift från SLU. Det går då åt 16 träd i Vi-skogen för att klimatkompensera flygresan. Ett träd kostar 25 kr, det blir totalt 400 kr. 

Vi åkte dessutom bil, först Phuket - Khao Lak ca 30 mil t o r vilket delades på fyra vuxna, ger 7,5 mil per person. Dessutom Khao Lak - Koraburi ungefär lika långt, vilket delades på två vuxna, således 15 mil per person. Totalt blev det 22,5 mil = 225 km.

Enligt Naturvårdsverkets schablon ger en kilometer i en miljövänlig bensinbil 0,12 kilo koldioxid. Vi åkte i en Van och jag antar att den gav det dubbla utsläppet. Totalt då 54 kilo koldioxid, motsvarande 14,8 kilo kol. Det motsvarar i sin tur 0,4 träd i Vi-skogen. 

Vi åkte också två personer "long-boat" 40 minuter ena vägen. Andra vägen var vi fyra personer. Dessa båtar är rätt stora och har gamla motorer, jag vet inte hur mycket diesel de drar. Men jag drar till med lika mycket som för mitt bilåkande, d v s motsvarande 0,4 träd i Vi-skogen. 

För hela resan blir det 17 träd till en kostnad av 425 kr. Jag har betalt summan till Vi-skogen.

Inom parentes kan jag tillägga att jag betalar 60 kr per månad löpande till Vi-skogen. Det motsvarar strax under 30 träd per år. Således har jag redan kompenserat för den aktuella resan och två andra liknande resor per år vilka jag aldrig gör. Men av pedagogiska skäl klimatkompenserar jag ändå även kopplat specifikt till den aktuella resan. 

Dessutom orsakar jag ju en del utsläpp av växthusgaser främst via min livsmedelskonsumtion (trots att jag är vegetarian), så det är nog bra att ta i med råge.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar