fredag 7 februari 2020

En dryg månad på östra Kreta för vandring


Vi har flera gånger varit längre perioder på Kreta för att vandra. Flertalet av dessa besök finns beskrivna i olika inlägg här på min blogg. 

https://hans-orjan.blogspot.com/2017/12/annu-en-dags-vandring-i-bergsmassivet.html

https://hans-orjan.blogspot.com/2017/11/en-dags-vandring-pa-kreta-i-ostra.html

https://hans-orjan.blogspot.com/2017/11/en-fin-vandring-i-imbros-ravinen-pa.html


Vi har oftast valt november, då är det ruggigt väder hemma, men oftast bra på Kreta, ungefär som svensk sommar. Det väder som vi hade nu senast i november 2019 var det bästa hittills (ur turistsynpunkt). En halv dags regn på fem veckor, i övrigt sol och kring 20 grader.

De två senaste åren har vi bott i Chania och gjort utflykter därifrån. Staden ligger långt västerut på norra kusten. Därför har vi tidigare inte sett nästan nåt av östra Kreta. Så inför vår senaste vistelse bestämde vi tidigt att vi skulle koncentrera oss på östra delen av ön.



Vi bodde på tre platser på östra Kreta: Agios Nikolaos, Sitia och Skalani utanför Heraklion. På de två första hyrde vi mindre lägenheter och på den tredje bodde vi hos vänner. Efter detta avslutade vi med en kortare vistelse i Chania. Vi tog oss fram på buss när sådan fanns, ibland fick vi hyra bil. 

Agios Nikolaos

Vi kom inflygande till Heraklion. Vi gjorde då direkt en liten miss. Vi trodde att man var tvungen att ta sig med buss från flygplatsen in till busstationen i stan för att därifrån ta bussen österut till Agios Nikolaos. Men det visade sig att den bussen hade hållplats på flygplatsen så vi hade kunnat vänta på den där. Nåväl, vi hann med en bra fika på busstationen i Heraklion. Bussen tog ca 1,5 timme till målet.



Agios Nikolaos är en rätt liten stad. Jag hittar ingen siffra på folkmängd på nätet, men jag gissar på mindre än tiotusen. Det är lätt att gå från ena änden till den andra. Den ligger vid havet och är kraftigt kuperad. Inne i stan finns en liten "sjö". Den har kontakt med havet i samma nivå och utgörs därför sannolikt av havsvatten. Det är gott om kaféer och restauranger. Det finns flera lite mindre badstränder.

Vi gjorde flera utflykter för korta och längre vandringar.

En fin improviserad tur gjorde vi med start i Neapoli, dit vi kom med buss. Dit är det ett par mil mot nordväst från Agios Nikolaos. Strax sydväst om Neapoli finns ett område olivlundar, skog och små vägar, vilket sluttar upp mot de högre bergen. Där gick vi en medsols improviserad runda på cirka en en mil. Vi passerade bl a ett kapell med bord och stolar i trädgården där vi kunde rasta, vi gick en bit längs en gjuten vattenledning och hamnade till slut vid en raserad kyrka i stans utkant. En liten bit innan vi kom tillbaka till torget i Neapoli fann vi en liten mysig uteservering.  



Det går buss även en kort bit norrut längs kusten, man kommer till orten Elounda. En dag tog vi båt därifrån ut till den lilla ön Spinalonga. Ön är mest känd för att den till stor del består av en venetiansk fästning från 1500-talet. Denna är förhållandevis intakt och definitivt sevärd. Under 1900-talets första halva fanns på ön en koloni för spetälska, som mest drygt sju hundra bodde där. Det finns under högsäsong en enkel servering på ön, men den hade slagit igen då vi kom.



En annan dag gick vi från Elounda ut på halvön Kolokitha, belägen strax utanför Spinalonga. Väl komna över piren gick vi en motsols runda förbi Church of St Luke och Agios Fokas. Det var ganska stenigt bitvis, men inga problem att ta sig fram. Leden var ibland lite dåligt märkt, men arbete pågick att förbättra den Vi gick uppskattningsvis en knapp mil och höll på 3-4 timmar.



Nån mil nordost om Elounda finns en udde med en fyr. Dit kan man gå den sista biten efter att ha parkerat bilen vid det vita kapellet Agios Ioannis, alldeles nära vindkraftverken. Sen går man på en grusväg som slingrar sig nedåt och slutar vid fyren efter ett par kilometer. Fyren är gammal och delvis raserad. Man bör inte gå in i den. Utsikten är fantastisk ut över havet. Vi gick sen samma väg tillbaka, detta även om kartan antydde att det kunde finnas ett par mindre stigar. Stigningen upp är rejäl, så det blev en hyfsat ansträngande vandring även om längden var begränsad. 



Efter detta fyr-besök var det dags för lunch. Det blev enligt min uppfattning hela Kreta-vistelsens kulinariska höjdpunkt. På nätet hade jag hittat den italienska restaurangen Mavro Provato. Den ligger i den lilla byn Kato Loumas en bit in i landet från Plaka vid kusten. Den är öppen bara på "sommartid" (inklusive november tydligen) och då endast på söndagar. Stället drivs av en italienare och hans grekiska hustru. De erbjöd bl a flera rätter med hemlagad pasta. Sagolikt goda. Den totala succén för mig blev det då det visade sig att dom hade tiramisu till efterrätt, min absoluta favorit. 



En populär sevärdhet på andra sidan bukten från Agios Nikolaos är det väldigt gamla och storvuxna olivträdet i utkanten av byn Kavousi. Trädet anses vara drygt tre tusen år gammalt. Det har ett imponerande omfång. 



Om man parkerar i byn får man sig en promenad på ett par kilometer. 



Det finns också körväg dit. Apropå att köra bil så ska man akta sig för att trassla sig in i byn. Vi gjorde det. Gränderna är extremt trånga. 



Från denna vår utflykt hit finns också ett tänkvärt minne. Vi hade tagit det för givet att det fanns ett matställe i byn. Vi tog en runda och letade, men tyvärr var där bara kaféer. Uppgivna gick vi in på det närmaste kaféet och förklarade vår belägenhet. "Vad skulle ni vilja ha, jag kanske kan ordna nåt?", frågade den kvinnliga innehavaren. Och det visade sig att hon verkligen kunde. Hon fixade snabbt en helt utmärkt lunch. Som vanligt lönade det sig att fråga. 



En dag ägnade vi oss åt Lasithi-platån och Zeus-grottan. Platån ligger 800 meter över havet och är 25 kvadratkilometer. Den används för odlingar, bland annat av potatis och frukt. "Vindkraftverken" användes förr för att pumpa upp grundvatten till odlingarna. Förr fanns tusentals på platån. Idag har de ersatts av el- eller dieseldrivna pumpar. I nåt fall fanns faktiskt solpaneler. 



Vi började med att besöka Zeus-grottan. Det är en ansträngande promenad på några hundra meter uppför för att komma dit. Grottan är rejält stor och djup, försedd med trappor. Enligt sägnen gömde Zeus mor Rhea undan honom här under hotet att fadern skulle äta upp honom. Efter denna historia blev vi förstås hungriga. Vi gick en mindre väg 3 km på platån för lunch i byn Agios Georgios. 



Den sista utflykten vi gjorde med Agios Nikolaos som utgångspunkt var att vi tog oss med buss till Kalo Horio en mil söderut. Från byn Pyrgos intill går en vandringsled i en ravin upp till byn Prina. Den var bra och cirka fem kilometer lång. Det var vackert. Tillbaka tog vi oss på en slingrande skogsbilväg som gick strax väster om leden.  




Sitia

Vi tog regionalbussen vidare österut till Sitia som är den sista lite större staden åt det hållet. Den första natten bodde vi på hotell, men sen fick vi tag på en fin liten lägenhet belägen invid alla kaféer och restauranger som ligger på den norra delen av strandpromenaden. Det var alltid mycket folk ute och fikade eller åt. Eftersom vi var där utanför turistsäsongen tolkade vi detta som att lokalbefolkningen är ett fikande släkte. Stan är rätt liten, behändig och vackert belägen intill havet. 



På slänten uppåt och norrut finns en iögonfallande fästning. Den påbörjades under den bysantinska periodens slutfas och förfärdigades sen under den venetianska. Den har skadats illa i olika krigsaktiviteter för att sen repareras. Den är värd ett besök. Utsikten är bra över stan. Den är inte alltid öppen så man bör kolla upp dess öppethållande. Det finns också ett arkeologisk museum i stan att besöka.



Strax vid stans södra utkant finns ett större inhägnat minoiskt område med rester också av ett palats "Petras". Det var tyvärr inte öppet när vi satsade på ett besök. Istället tog vi en längre runda västerut på småvägar till byn Piskokefalou, med kyrkan på en höjd centralt. Där hittade vi en mysig taverna, perfekt för lunch. 



En dag tog vi bussen rakt österut till byn Paleokastro. En liten by med ett par fik. Från byn gick vi två-tre kilometer ner till havet vid Chiona beach. Där var inget öppet så här års. Det blev inget bad, men väl en titt på det minoiska utgrävningsområdet strax intill. 



Tillbaka till byn gick vi på småvägar genom olivlundar. Ett intensivt regn nån dag tidigare hade här och var skapat röda sjöar på vägen. Ett pedagogiskt tecken på markens sammansättning, lateritjord med hög halt av järn- och aluminiumoxider.



Med en hyrbil for vi en dag i riktning mot Kretas allra nordostligaste hörn. Det första målet på vägen var klostret Toplou. Klostret är en vacker byggnad och det används. Namnet är också ett mycket välkänt vinmärke. Klostret äger mycket mark där vin odlas. Vid klostret finns ett vineri för vinframställning. 



Vi for vidare till Vai östra på stranden. Där fanns några få kvardröjande badgäster. Vi gick en vandringsled som började där och följde kusten söderut. På kartan såg det ut som om man kunde gå en rundslinga och komma tillbaka till Vai. Komma tillbaka lyckades vi med, men vi fick gå rätt mycket väg då vi inte hittade den stig som enligt kartan skulle finnas. Trots denna malör bör sägas att det var väldigt vackert i början, fint att gå längs havet på lite hög höjd. 



En annan dagsutflykt för vandring gick per bil sydostvart till byn Zakros. En bit utanför den börjar en ravin som sträcker sig ner till havet vid Kato Zakros. Ravinen kallas "De dödas dal", detta då minoerna påstås ha begravt döda i de talrika grottor som finns där. Hela sträckan enkel väg är cirka fem kilometer varav ravinen är tre. Ravinen är fin och förhållandevis lättgången. 



Nere på stranden fanns en ännu öppen restaurang som var bra. Fler besökare hade hittat dit. Tillbaka till Zakros gick vi vägen som slingrar sig uppåt på ravinens södra sida. Detta dock efter att ha ägnat en stund åt området med minoiska ruiner som finns alldeles nära stranden. 



Nån dag senare var det dags för det som, åtminstone för mig, skulle visa sig bli den största utmaningen vad gäller raviner: "Richtis Gorge". Man utgår från byn Exo Mouliana, som ligger på nordkusten en bit väster om Sitia. Ravinen sträcker sig norrut mot havet. Den är tre kilometer lång och börjar en kilometer utanför byn, vid en bro kallad "Lachanas". 



Eftersom vi gick utför var det inte ansträngande att gå. Utmaningen bestod istället av att där var mängder med stora block att ta sig över, med ibland vatten intill att falla ner i om man inte tog det försiktigt. Dessa klättringar var inget för min numer rätt osmidiga kropp. På en handfull av de svåraste passagerna hade man tack och lov monterat enklare trappor. 



Halvvägs ner finns ett rätt högt och vackert vattenfall. Invid är det en liten tjärn med rastplats. Där smakade det bra med fika. 



Vi tog oss iallafall ned utan tillbud och mötte en vacker, helt folktom strand. Vågorna låg på rätt bra så nåt bad blev det inte. Tillbaka till byn gick vi den grusväg som slingrade sig uppför på ravinens västra sida. Vi hade hoppats på nåt matställe i byn, men inget fanns öppet så här års. 

Vi tog en sista lugn dag i Sitia, jag ägnade en stund åt att rita blyertsteckningar. Har lovat illustrera en bok. 



Heraklion

Vårt kommande mål var Chania, där vi skulle avsluta med en vecka. Vi hade även bokat flyget hem därifrån. Vårt första delmål på bussfärden var dock Heraklion. Vi skulle hälsa på vänner i Skalani en bit utanför stan. 



Vandring stod förstås bl a på agendan för vårt besök. Det blev en dag i bergen strax söder om Malia. Vi vandrade uppför till ett område med ett stort antal träd av arten stenek (Quercus ilex), den är ovanlig på Kreta, men här fanns överraskande många och stora exemplar. 



Vandringen slutade i byn Krasi där det bl a finns en mycket stor platan att beskåda. Vi blev upphämtade där. Det blev en god lunch i en annan by, sen for vi vidare till byn Mochos för att bese spåren efter Olof Palme. Han var ofta där på sommarferier. Han umgicks med sin grekiske motsvarighet Andreas Papandreou som tydligen också hade ett tillhåll i trakten. 



I byn finns en gata som bär hans namn. Huset där han bodde har också fått hans namn. Det är nu privatägt efter att tidigare ha ägts av nån bystiftelse. Denna försökte skänka huset till Palme, men det stupade visst på några svenska skatteregler. 

Chania



Till skillnad från tidigare vistelser bodde vi nu öster om centrum, i stadsdelen Koum Kapi. Tidigare var det åt andra hållet i Nea Chora. Vi ville förnya oss lite. På båda ställena finns badstrand alldeles utanför. En fördel med Koum Kapi är att mitt favoritfik finns där. Två-plans med stora fönster ut mot havet. Perfekt att sitta och rita eller måla i. Eller bara att glo.



Under den knappa vecka vi var i Chania hann vi göra två fina vandringar. Den första ute på halvön Akrotiti, där flygplatsen finns. Vi hade försökt göra den redan året innan men då överraskats av kraftigt regn och fått vända. Vi tog nu bussen ut till byn Stavros, där för övrigt scener i filmen Zorba spelades in på stranden. 



Därifrån kan man gå en led som sträcker sig över berget, först mellan toppar i en mindre dalgång. Sen i en ravin som mynnar vid klostret Katholiko. Det är inte i drift. En spektakulär byggnad som hänger på berget och dessutom sträcker sig över ravinen. Ravinen fortsätter förresten några ytterligare hundra meter tills den når havet. 



Från det här klostret finns sen stenlagd trappa och gång upp på berget och i riktning mot flygplatsen. Efter ett tag kommer man till ett annat kloster Gouverneto, detta används tydligen. Vi hade tänkt gå hela vägen till flygplatsen och ta bussen därifrån, men ändrade oss då vi blev erbjudna bilskjuts av tre trevliga amerikanska ungdomar. 

När vi är på Kreta längtar vi alltid efter att vandra på hög höjd. Vid klart väder gör sig bergen alltid påminda, man ser dom tydligt och höjden är imponerande, de högsta topparna är på 2500 meter. Det finns tre massiv, Lefka Ori, Ida och Dikti, och de är ungefär lika höga. Ett par av åren vi varit där har det i november legat snö på topparna. Inte permanent, men några dagar i taget. Den vita snön mot den blå himlen gör bergen än mer lockande. 



Vi har egentligen tidigare bara varit upp ordentligt två gånger, båda i Lefka Ori. Den ena gången gick vi från högplatån Omalos österut upp till Refugio Kallergi på 1680 meter. Den andra gången från byn Amoudari västerut upp till Refugio Tavris. Den ligger på 1200 m, inte alls lika högt som Kallergi således. 



Nu ville vi komma upp en bit på mitten av Lefka Ori. Målet var Refugio Volikas på cirka 1400 meter. Vi körde till den lilla byn Madaro, där det finns några få platser att parkera på. Därifrån slingrar sig en smal grusväg uppför berget, nästan ända fram till målet. Sträckan var åtta kilometer och åttahundra höjdmeter. Ett rejält stycke ansträngning. De sista hundratalet metrarna fram till stugan fick man ge sig ut i terrängen. Det fanns ingen märkning och var ganska stenigt. Men alls inte svårt att hitta. I alla fall inte i det kanonväder vi hade.  



Man kan gå en annan väg dit, men den är dubbelt så lång. Vandrarnas E4 går nämligen från byn Kambi och ända fram till stugan. Där är det säkert bra märkt. Men man får räkna med mycket längre tid. Det är helt klart värt att ta sig upp. Utsikten var fantastisk norröver mot kusten. Stugan var låst. Vi har förstått att man måste låna nyckel för att ta sig in. Det gör man av alpinistklubben i Chania. Ett underligt system att ha låst när folk kan behöva in under nödsituationer.  





Hemåt

Nån dag senare, 5 december, for vi hemåt. Mycket nöjda med att denna gång ha fått upptäcka mer av östra Kreta och möjligheterna till vandring där. Sitia tyckte vi mycket om och kommer nog att återvända till. Det visade sig att det var gott om bra områden för vandring var vi än bodde. Vi grovorienterade med Sunflowers "Landscapes of Eastern Crete" (2017), där finns förslag på vandringar. Mobiltäckningen är bra och mest orienterade vi med Google Maps. I Agios Nikolaos hade dessutom turistbyrån föredömligt tagit fram en lokal vandringsguide. Den finns att få där som stencil, men finns tyvärr ej utgiven som bok. 




Tack till Anders och Anna för trevligt sällskap under tiden i Agios Nikolaos, både på vandring och på kvällarnas besök på nån taverna. Tack till Inga och Georgios för generöst och trevligt värdskap i Skalani. Till Inga dessutom för en dags guidning till fots i bergen. Tack till Lena för alla bilder ovan där jag är i bild, jag syns oftast som en röd ryggsäck.


"Flygskam"?

Ett svårt ämne detta. För den som vill se och lära nåt om världen  bortom ett realistiskt avstånd i tid och rum, finns ju tyvärr inget annat än flyg. Flygets miljöpåverkan måste tas på största allvar. Thailandsresorna nämns ofta i diskussionen, de får stå särskilt mycket i skamvrån. Lite orättvist dock. Den stora flygvolymen utrikes är nämligen inom Europa, den består till stor del av affärsresor och weekend-resor till populära huvudstäder. 

Jag vill inte helt avstå flygandet. Istället har jag valt att vara koldioxid-asket på hemmaplan. El-bil, förnybar energi från Falkenberg Energi, trähus, värmepump, vegetarian... Det skapar utrymme för en-två flygresor, och även med dessa ligger jag långt under Medelsvenssons belastning. Den som vill läsa mer om detta kan läsa mitt inlägg "Mitt klimatkonto" här på bloggen. 

https://hans-orjan.blogspot.com/2017/02/mitt-klimatkonto.html

Att rekommendera är att försöka hitta så korta flygresor som möjligt, som svarar mot de behov man har, i vårt fall att få vandra i ett behagligt klimat. Kreta når man på lite styvt tre timmar. På Kanarieöarna är det fint att vandra också, men den resan är dubbelt så lång. En annan rekommendation är att välja en lång bortavistelse i stället för fler korta. Det innebär förstås färre resor och mindre utsläpp.

Slutligen köper jag rätt många träd i Vi-skogen, de bidrar till ökad kolbindning, inte bara i själva träden, utan också i marken. Jag är månadsgivare. Dessutom köper jag alltid ett antal träd efter varje sån här resa. Denna gång tio träd, vilka motsvarar ungefär flygningens utsläpp. 














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar