Dagen innan hade vi från Chania sett att det kommit snö på de högsta topparna i Lefka Ori. Vi hade sen ett par veckor pratat om att vi, innan årets Kreta-vistelse var slut, skulle försöka ta oss upp dit. Snön innebar en extra lockelse, det skulle säkert på grund av den vara mycket vackert där uppe.
Planen var att vi skulle ta oss till området vid stugan Kallergi på vandringens E4 strax väster om Omalos-platån och därifrån på E4:an en bit inåt i bergen mot nästa stuga Kasiveli. Där hade vi året innan varit på en kort tur och gått upp till stugan från parkeringen invid entrén till Samaria-ravinen. Vi tänkte att vi kunde ta oss med en 4WD via serpentivvägen upp till Kallergi. Detta för att vinna tid så att vi kunde hinna längre in i bergsmassivet.
Vi hade kollat upp med ett par hyrbilsfirmor om att hyra en 4WD av jeeptyp för en dag. Bilar fanns att hyra men vi fick tyvärr veta att försäkringen inte gäller om man kör utanför den asfalterade vägen. Hände det nåt skulle man få bekosta allt själv. Nån assistanshjälp var inte heller att tänka på. Så vi fick justera våra planer. Efter ingående kartstudier kom vi fram till att det fanns en annan grusväg att ta sig gående in centralt i massivet på. Vi skulle inte komma så mycket längre än förra årets tur till Kallergi, men nu ville vi pröva en alternativ väg.
Vår vandring mentalt både började och slutade i bergsbyn Lakki, belägen vid stora vägen mot Omalos, vilken vi åkte på, och inte så långt varifrån vi skulle starta vår vandring. Lakki måste vara en av världens vackraste byar. Den ligger på en hög bergrygg och husen är spridda längs den. Där finns en mycket vacker kyrka. Om det finns nån tävling om den vackraste byn i Grekland, alternativt EU eller världen, då borde Lakki hamna högt upp i placering. Inom parentes har jag nån svag aning om att det faktiskt finns en sån tävling. Jag har i alla fall själv inte sett nån vackrare by. På vägen upp till bergen stannade vi till för fotografering. När vi senare åkte hem blev det stopp för fika där.
Vi lyckades hitta var vi skulle ställa vår hyrbil och starta på vandringens grusväg. Vi hade en ganska grov karta (ett på hundratusen) och det gick att komma i alla fall i närheten med hjälp av den. Tack vare mobilens gps fann vi sen grusvägen mer exakt. Det är endast en liten grusväg som går ner i slänten från stora vägen, så det är lätt att missa den. Det finns dock en liten träskylt där grusvägen börjar, men den är rätt oansenlig och är därför lätt att bara köra förbi. På den står det med grekiska bokstäver ungefär "Agia Ioanni (Johannes kyrka). Lägligt nog finns en parkeringsplats på stora vägen bara hundratalet meter därifrån och inom synhåll.
De första 2-3 kilometrarna bär det stadigt utför, med ungefär samma lutning (cirka 10 procent) som det sen är uppför nästkommande 8-9 kilometrar. Man går hela vägen på kanten av en ravin med till en början skog med främst cypresser och plataner. Även en del ekar och en trädart med lansettliknande blad som vi inte visste namnet. Träden blir allt taniga ju högre upp man kommer.
Trädgränsen är i detta område på ungefär 1300 meter över havet. Vi pratade om vilka faktorer som kan tänkas styra trädgränsens läge här. Allt möjligt kom på tapeten, exempelvis fårs och getters betning av nya trädplantor, kyla, snö eller brist på jordtäcke. Slutsatsen var att det nog är väldigt komplicerat. Vi rörde oss mellan 700 och 1400 meter över havet och gjorde totalt sett en stigning på 1000 höjdmeter i och med att vandringens första tre kilometer var utför och dom skulle vi ju uppför på väg tillbaka.
Förutom att landskapet är vackert och storslaget så finns det en hel del ytterligare att titta på och fundera över längs vägen. Något vi slogs av var att odlarmödorna sträckte sig så långt upp. Terrasser och trädplanteringar såg vi ända upp till cirka 1300 meter. Vi såg terrasserna på rätt långt håll så vi var osäkra på vilket trädslaget var. Det enda vi kom på då var olivträd, men samtidigt tyckte vi det var väl högt upp. Vi har inte tidigare sett olivodlingar på den höjden.
Efteråt hade vi diskussioner med flera personer om detta. Olivträd var inte troligt, detta kom jag på efter en mer sentida googling. Olivträdet klarar inte mer än fem minusgrader och går därför inte att odla på den här höjden. Ett förslag vi fick var johannesbrödträdet, men det var samma sak med det att det inte tål mer än cirka fem minusgrader. Vi landande till slut i att det kanske var äppelträd. Sådana hade vi nämligen sett på hög höjd på platån vid Omalos året innan.
Ännu högre upp såg vi tecken på biodling, nämligen de bildäck som man ställer kuporna på för att få upp dom från marken. Får och getter finns överallt och fortfarande där vi vände på 1400 meter.
På flera ställen såg vi vattenreservoarer byggda i sten. De används nånstans längre ner, det tydde de svarta slangar på vilka löpte neråt i sluttningen. Vattenhoar för får och getter fanns intill, de såg ut att fyllas på automatiskt så länge det finns vatten i reservoaren.
Det var bra läge att titta lite på geologin också på bergväggarna och i de vägskärningar som fanns i stort sett hela vägen upp. Det är i huvudsak olika typer av kalksten i tunna eller tjocka lager som bildar bergen. Dessa lager står på kant, ett indirekt tecken på att Kreta bildats genom kollisionen mellan den europeiska och afrikanska kontinentalplattan. Den ena åker in under den andra som trycks upp och då ställer sig de lager som bildats på havsbottnen på kant. Liknande bildningar fanns också av en mjuk sandsten.
Det var som vid tidigare vandringar mycket lite människor i rörelse. Vi såg faktiskt inte en enda en förrän vi blev upphunna av en jeep med två engelsmän, Ian och Mark, i. Vi pratade en stund med dom och de berättade att de bott på Kreta i 15-20 år. De båda bor i små byar på nordkusten mellan Chania och Rethymnon. Det är tydligen väldigt många utlänningar som slagit sig ner på Kreta. I den by som Ian bor i är tydligen hälften av de boende inflyttade från utlandet. Ian och Mark brukar enligt vad de sa vara mycket i bergen och Ian är bergsguide. Han berättade att han gått Samariaravinen 25 gånger, vilket vi tolkade som att han brukar vara ledare för grupper.
Efter att ha gått elva kilometer totalt hade vi nåt punkten där vi måste vända för att hinna tillbaka till Chania innan det blir mörkt, vilket så här års är klockan halv sex. Där vid vändpunkten tog vi en välbehövlig rast med vila och mat. Temperaturen var nu nere på cirka fem grader gissade vi. Dricksvattnet vi burit med oss var rejält kallt. Längst ner på vår rutt hade det nog varit knappa 15 grader. Det hade hela vägen upp blåst rätt rejält och förstås mer ju högre upp vi kom. Vi satte oss därför i lä av en gammal herdekoja byggd av tunna kalkstenar.
Vår ändpunkt var bara cirka 300 längdmeter från att vi hade kommit dit där vandringens E4 går mellan stugorna vid Kallergi och Katsiveli. Vi hade fin utsikt upp mot de högre topparna. I alla fall ibland kunde man se dom rätt bra mellan de moln som passerade revy. Det blåste från söder och varm luft därifrån gör att moln bildas frekvent i kylan på den här högre altituden. När vi åkte från Chania såg vi snö på topparna och vi hade hoppats på att få se den på nära håll. Det gjorde vi dock inte och vi trodde att vi inte såg tillräckligt högt upp. Men när vi senare åkte tillbaka ner mot Chania såg vi ingen snö så den måste ha smält bort under förmiddagen. Vi kände oss lite lurade på den konfekten.
Alldeles när vi började gå tillbaka dök tre gåsgamar upp på hyfsat bra avstånd så att det gick att se dom bra i handkikaren. Först när de kom blev jag lätt extatisk, de såg nämligen då ut att kunna vara lammgamar (jag har aldrig sett såna i verkligheten utan bara på bild), vilka är mycket mer ovanliga än gåsgamar. Men tyvärr var det bara solen som lyste upp deras huvuden, det insåg jag efter en stunds kikarstudier. Lammgamen är gul på huvudet och framkroppen. Vi såg också ett tiotal troliga alpkråkor som lattjade högt upp på en bergsida. En torn/rödfalk hade vi tidigare på långt håll sett flyga längst nere i dalen.
Vi gick som antytts sedan samma grusväg tillbaka till bilen. Vi tycker att det går bra att gå så där fram och tillbaka. Första gången man går i ett område blir det mesta nytt när man vänder om och ser allt från motsatt håll. Det gick i stadig fart utför och det tog oss 2,5 timme att nå bilen. Upp hade det tagit 3,5 timme inklusive en kort paus.
Sammanfattningsvis var det en mycket bra bra vandring så här års. Grusvägen var skön att gå på. Lutningen var stadig och ganska lättgången. Stavar och kängor rekommenderas ändå. Varma kläder och regnkläder bör tas med för alla eventualiteter. Telefonkontakten kan det vara lite si och så med, så lita inte helt på den utan ta med papperskarta också.
På hemvägen stannade vi för en fika/öl i den inledningsvis nämnda mycket vackra byn Lakki. Vi valde det fik som ligger på insidan i den tvära vägböjen inne i samhället. Jag har glömt namnet. Det är ett trevligt genuint grekiskt fik. Den äldre grekiske mannen som jobbade där kunde inte ett ord engelska, men det gick bra ändå med hjälp av teckenspråk.
Det var en mysig miljö att avsluta vandringen i. Där fanns en brasa brinnande. Ovan eldstaden fanns ett stort foto av en krigare med gevär, pistol och dolk. Säkert en man som utövat gerillaförsvar i bergen mot nån av alla de främmande makter som velat lägga beslag på Kreta på grund av dess strategiska placering i Medelhavet. Av klädseln och beväpningen att döma var han från slutet av den tiden då Ottomanska riket inkluderade Kreta. Det var en bit in på 1900-talet.
Kärestan har på sin mobil installerat en app Wikiloc med vars hjälp man kan dokumentera sin rutt. Nedan finns länk till den.
https://sv.wikiloc.com/wikiloc/view.do?id=21287567
En häftig grej med den här vandringen kommer jag på nu så här i elfte timmen, nämligen den att en av mina stora idoler har varit här, nämligen Zorro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar