Fulufjället – ett nära, annorlunda och innehållsrikt fjäll

 

Fulufjället är vid sidan om Transtrandsfjällen det närmaste fjället om man bor i Mälardalen. Från Uppsala är det inte mer än knappa 40 mil dit. Fjället är drygt dubbelt så gammalt (900 miljoner år) som merparten av resten av den skandinaviska fjällkedjan och därmed mer nednött, platt och lättgånget. Det finns ingen renskötsel på fjället som därför har stora välutvecklade mattor av renlavar.

Fulufjället är sen 2002 en av Sveriges 29 nationalparker. Parken är stor, 385 km², och det finns många speciella och intressanta ingredienser att ta del av, t ex världens äldsta kända träd, landets högsta vattenfall och ett spektakulärt regnkatastrofområde från 1997. Vid entrén finns ett ganska nytt och fantastiskt fint Naturum med utsikt upp mot fjällsidan genom den helt glasade kortsidan på huset.

 

 

En överraskande bonus visade sig vara att Sebastian Kirppu jobbade där i receptionen. Han hade ett både omtyckt, omdebatterat och ifrågasatt program om naturskog i Sommar i P1. Han gav oss initierade tips om var man kunde finna både det ena och andra intressanta i parken, som inte redan framgick av befintligt informationsmaterial. Han tyckte också vi måste besöka Drevfjällens naturreservat strax nordväst om Fulufjället. Där finns urskog så långt som ögat når, ända till norska gränsen. Tyvärr hann vi inte med detta på denna resa, det får bli ett riktat besök snart igen.

Väldigt gamla träd

Old Tjikko är en 9550 år gammal gran, faktiskt världens äldsta kända träd. Hen har en grankompis på Sonfjället som heter Old Rasmus, som är i stort sett lika gammal. I fjällkedjan i övrigt finns ganska många granar funna som är över 8000 år gamla. Namnet har det fått av hundar tillhöriga en av upptäckarna, dåvarande doktoranden i biologi vid Mittuniversitetet Lisa Öberg. Hon disputerade 2013. De gamla granarna ingår i hennes doktorsavhandling. Hennes handledare var Leif Kullman vid Sveriges lantbruksuniversitet.

 

 

Hur kan en gran bli så gammal? Några hundra år gamla granar har man ju hört talas om förut. Jag trodde de dog i relativt tidig ålder, ofta p g a rotröta. De här granarna har uppnått sin ansenliga ålder genom att de nedre grenarna återkommande tryckts ner av snön och slagit rot. Åldern har bestämts med ¹⁴C metoden på gamla träbitar som man funnit under den nuvarande granen och sammanhängande med den. Old Tjikko har också blivit konst. Lisa Öberg har inte bara skrivit en naturvetenskaplig avhandling, hon är också fotograf, konstnär och konsthantverkare och har på olika sätt fint skildrat de gamla träden, liksom fjällvärlden i övrigt. Hon har för övrigt också varit redaktör för den fina boken om Sonfjällets nationalpark. Hon har en hemsida där man kan läsa mer om hennes verksamhet: http://www.oldtjikko.se/

Epitetet världens äldsta träd finns det flera träd som tävlar om. Jag läste nyligen en artikel om en klon av asp någonstans i USA som hävdades dels vara världens största organism, dels världens äldsta träd. Aspen får hela tiden nya rotskott, som genetiskt är identiskt lika moderplantan. Den ansågs vara många hektar stor och flera tiotusentals år gammal.

På Fulufjället finns också många väldigt gamla tallar. I östra fjällsluttningen, på sydvästra sidan av ån mellan ravinen vid Njupeskär och serveringen/parkeringen vid entrén till parken finns en väl preparerad stig med flera stationer med kortfattad information. En sådan är vid en drygt 600 år gammal tall med bred krona. I området finns flera stora tallar, sannolikt nästan lika gamla. Världens äldsta levande tall lär finnas i norra Finland och är drygt tusen år gammal.

Skogsbrand har varit en viktig störningsfaktor i nordliga skogar. Det brann normalt en till två gånger per skogsgeneration. Det har man kunnat konstatera genom studier av s k brandljud i gamla levande eller döda tallar. Varje brand lämnar ett mörkt spår i stammen som succesivt vallas över av ny ved. På Naturum finns en stamtrissa från en drygt 600 år gammal tall som avverkades i Älvdalen på 1940-talet. Den har hela nio brandljud, d v s att den brunnit i medeltal ca vart sextionde år.

 

 

Att tallar kan leva så länge beror på att de är anpassade till skogsbrand och tål sådana upp till en viss hårdhetsgrad hos branden. Anpassningen består i en mycket tjock bark på äldre träd, en högt upphissad trädkrona och ett delvis djupt rotsystem. Det känsliga celldelningsskiktet (kambiet) i innerbarken klarar därmed hettan på utsidan av stammen. Att trädkronan sitter högt upp gör att risken för kronbrand är avsevärt lägre. Om kronan brinner är det risk för att hela trädet dör, men om en del inte blir bränd klarar sig trädet normalt. Att en del av rotsystemet är djupt gör att det inte helt kan brännas sönder av brand i marken.

Regnkatastrofen vid Göljån 1997

På sydöstra sidan av Fulufjället rinner Göljån ner och ut i den större ån Fulan. Här kan man idag se de dramatiska spåren av den regnkatastrof som inträffade en augustinatt 1997. Det hade varit mycket varmt och fuktigt en tid. En kallfront växte in västerifrån och tryckte vid Fulufjället upp den varma fuktiga luften så att ett mycket kraftigt åsk- och regnväder bildades. Åskfronten fastnade vid fjällets östsida och vräkte ur sig blixtar och regn hela natten. Nederbörden det dygnet beräknades senare till ca 400 mm, vilket är det högsta som någonsin rapporterats i landet. Vid Rösjöstugorna en halvmil bort uppmättes nästan 300 mm av en idog stugvärd som ideligen kastade sig ut i skyfallet och successivt tömde nederbördsmätaren. Vattenföringen ökade ca 100 gånger och den lilla ån, som då egentligen var två, blev till en flod. Vattenytan steg många meter och ravinen förvandlades till ett inferno av jord, sten och träd som slitits loss. Den högstammiga gamla granskogen i nedre delen av ravinen blev till plockepinn-lika timmerbrötar i ett enda virrvarr. Vägen slets sönder.

 

 

Det har beräknats att ca 10 tusen m³ timmer revs omkull och hamnade i åfåran, detta tillsammans med tio gånger så mycket grus och sten. Vattnet färgades gult och kunde ses i Dalälven ända ut till kusten. Områden översvämmades nedströms. Idag ser bäckfåran ut ungefär som den gjorde då direkt efter katastrofen. Den största skillnaden är att en massa lövsly börjat växa i åfåran. Man kan nå området både norr- och söderifrån. Åtminstone på norra sidan finns en informationsskylt och där finns vid ravinen också en plattform att gå upp på för bättre överblick. Ett par stigar finns iordningställda så att man kan gå runt och se förödelsen, en kort stig på ca 1 km och en längre på flera km. Om man vill läsa på mer om katastrofen finns en mycket innehållsrik och kunnig bok skriven av Rolf Lundqvist: Regnkatastrofen på Fulufjället 1997. Den utgavs 2011 och kan beställas från Länsstyrelsen i Dalarna.

Njupeskär

 

Så heter Sveriges högsta vattenfall, 93 m högt totalt och fritt fall på 70 m. Fallet ligger på fjällets nordöstra sida längst in i en djup ravin, en ravin som eroderats fram ur sandstenen av ån under årmiljonerna. En vandringsled leder längst in i ravinen under fallet. Där finns en plattform med bra överblick över fallet. Strax innanför störtar vattnet ner och ger en ständig dusch över allt. Det går en led runt fallet också i dess övre del. I ravinen häckar återkommande jaktfalk. När vi var där kunde man bara se boet, fåglarna var sen länge borta.  

Hjortron

 

Det var mycket gott om hjortron på fjället. Nästan varenda myr var full av de gula bären, i mitt tycke de allra godaste. Vi såg folk ute med hinkar. Själva rafsade vi på nolltid ihop tillräckligt med bär medan vi vandrade stigarna framåt. Vi fick ihop en bra skörd som räckte till frukostfilen, efterrätter och också till att ta med hem för kyl och frys.

Boende, mat och skogsmuseum

Vi bodde två nätter i en av Rösjöstugorna. Dem når man genom en 3,5 km vandring uppför från parkeringen vid parkentrén. Rustikt och bra med fin utsikt över sjöarna. Vi hade bokat i förväg och priset var ungefär som i vanliga vandrarhem. Spisen går på gasol. Vatten hämtar man i bäcken intill där man också kan tvätta av sig nedströms. Lite ljus fanns också att få i nödfall från solpanelsdrivna led-lampor. Mat och sängkläder ska man ha med sig.

Natten innan besöket på fjället bodde vi bra på Knappgården i Särnaheden två-tre mil österut. Gården består av flera grå, timrade byggnader. Där finns hotell och en fantastisk restaurang som drivs av ett svensk-engelskt par som haft lyxkrog i London. Vi kom för sent för middag men hade förmånen att få äta en frukost som gick utanpå det mesta.

I närheten av Fulufjället finns strax innan avtaget från Särnavägen ett ställe som heter Lomkällan. Där finns en restaurang, lite information om Fulufjället och också ett skogsmuseum utomhus. Det kan rekommenderas, man går i tallskogen en stig på ca 1 km längs vilken det finns bl a flera huggarkojor utplacerade. Där kan man med egna ögon se hur skogshuggarna tidigare bodde under det periodvisa jobbet i skogen.

Att ta sig till och från Fulufjället

Om man som vi bor i Mälardalen tar man sig till Fulufjället på 4-5 timmar med bil. Det är strax under 40 mil från Uppsala och det går att följa olika vägar. Appen ”Hitta” tycker att man från Uppsala ska åka över Gävle – Falun – Mora – Älvdalen – Särna. Det går också att åka t ex Sala – Avesta – Hedemora – Borlänge – Sälen. En mixad variant är att följa vägen längs Vasaloppsspåret. Det gjorde vi med behållning på hemvägen. Det var dagarna innan Cykelvasan och vi kunde stundtals från bilvägen se den fina cykelbanan. Många cyklister var också ute på träning. Det går också att ta sig upp till Fulufjället med tåg till Mora och sen buss till Särna och Mörkret. Vi valde bil därför att vi hade kort om tid och ville se flera delar av fjället.

Nu är det bara att pröva själv! Ett besök i Fulufjällets nationalpark kan verkligen rekommenderas.

Med resurser från regeringen kan merparten av brandfältet bli reservat

Nedanstående debattinlägg finns fr o m idag 15 september på Västmanlands Läns Tidning:

http://vlt.se/asikt/debatt/1.2635542-brand-skog-passar-bast-for-turister

Rubriken på inlägget är som vanligt satt att tidningens debattredaktion. Jag föreslog: ”Med resurser från regeringen kan merparten av brandfältet bli reservat.”

I måndags (8/9) föreslog 21 professorer i DN ett stort reservat på brandfältet i Västmanland. Man riktade sig främst till miljöminister Lena Ek som uppmanades att avsätta nya medel för inköp av brunnen mark. Skälet till förslaget var att södra halvan av landet har brist på stora reservat, i synnerhet brunna sådana. Dessa är viktiga för biologisk mångfald och för forskning och det uppkomna brandfältet är en unik chans. Nästan otroligt fattade samma dag landshövding Ingemar Skogö ett intentionsbeslut med inriktning att innan årsskiftet skapa ett stort reservat. Professorerna och landshövdingen är således eniga. I skrivande stund (11/9) har nu Lena Ek precis svarat i Miljöaktuellt och innebörden är densamma: det är angeläget att bilda ett reservat. Hon liksom professorerna och landshövdingen framhåller det centrala i en bra dialog med markägarna.

 

 

Att statsmakterna och EU anser att det behövs naturvårdsbränningar visas av att det inom ett EU-projekt nu avsatts 100 mkr för ändamålet under 2015-2019. Där ska 90 objekt om ca 20 hektar brännas i 14 län, således inte bara i Västmanland. Det kan givetvis inte ersätta vikten av att nu göra reservat av det stora brandfältet. Ett stort sådant är avsevärt mer värdefullt för brandberoende organismer, för forskning och inte minst för attraktionskraften på turister.

Men det finns en hake som försvårar reservatsplaneringen. I intensionsbeslutet står att regeringen inte aviserat några nya pengar och att situationen måste lösas inom befintliga ramar. Detta kan inte fungera. Det saknas pengar och/eller utbytesmark för att få med sig den största markägaren Karl Hedin AB som äger en hel tredjedel av marken och också intresserade små privata skogsägare. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen har tillsammans tydligen redan uppvaktat regeringen, tyvärr utan respons ännu.

Bergvik och Västerås stift har redan lovat att avträda sin mark till reservatet, detta i utbyte mot mark som fortfarande finns i en pool. Sveaskog har aviserat att göra s k Ekopark av sitt innehav. Förhoppningsvis koordinerar man den fullt ut med ett reservat. Samtal har tydligen inletts med Karl Hedin AB, men utan att Länsstyrelsen tydligen har något på hand. Att Karl Hedin gratis ska avträda sin mark är kanske att hoppas för mycket, men vem vet. Det vore i så fall en hjälteinsats för naturvården.

 

 

Förhoppningsvis ska även små privata markägare ansluta sig om utbytesresurser erbjuds. För ett sammanhållet reservat vore det bra att få med området från Öjesjön till Myckelmossen. Annars går det som en kil in i reservatet. Man får hoppas att enskilda markägare är mer framsynta än ledningen i LRF som i repliker i DN reagerade med alla taggar utåt på professorernas förslag. Detta med häpnadsväckande argument som att ”äganderätten måste avträdas”, att ”folk inte gillar risiga skogar”, och att ”hela byar kommer att utplånas”. LRF:s ledning vill inte erkänna att det finns andra reservatsformer än att staten köper marken. Den har inte heller förstått den enorma attraktionskraft som stora reservat erbjuder. Inom 15 mils radie från brandfältet bor 3,5 miljoner människor. Nämnas kan att Tyresta naturreservat med sitt brandfält har 700 tusen besökare per år. Tåkern, längre från huvudstaden och utan skog, men med vass och fåglar på menyn, har 100 tusen årsbesökare. Gissningsvis skulle brandfältet i Västmanland locka någonting däremellan. Omfattande turism till området kan ge nya affärsmöjligheter och nog bättre ekonomi och trygghet det närmaste århundrandet än skogsproduktion på den hårt brunna skogsmarken. Jag var nyligen i skogskommunen Arvidsjaur som har många reservat. Där har turistnäringen redan gått om skogsnäringen i antal arbetstillfällen.

Ingemar Skogös intentionsbeslut är ambitiöst. Men för att få bort flaskhalsar behövs nya resurser från regeringen. Den kommande miljöministern får nog prestera mer än Lena Eks prat om dialog för att visionen om ett stort sammanhållet reservat ska förverkligas.

Hans-Örjan Nohrstedt, Uppsala

Reservat på brandfältet i Västmanland - ett mycket märkligt inlägg av agrarhistorikern Clas Tollin på DN debatt 11 september

Denna vecka har det varit en intensiv diskussion på DN debatt om bildningen av reservat vid brandfältet i Västmanland. Detta efter att 21 professorer i måndags (8 september) föreslog miljöminister Lena Ek att avsätta nya pengar för att kunna göra reservat av merparten av brandfältet. Syftet med den föreslagna reservatsbildningen var att få till stånd ett stort skogligt reservat i södra halvan av Sverige, vilket idag saknas. Ett sådant vore bra för den biologiska mångfalden och skulle också ge forskningen nya möjligheter. Det är också ont om stora reservat med brunnen skog. Författarna menade att brandfältet utgör en unik möjlighet och att det är bråttom med reservatsbildningen innan skogsägarna har avlägsnat allt brunnet virke. Sådant är en värdefull struktur i landskapet för många organismer.

Förslaget följdes snabbt av flera repliker, varav två som var djupt kritiska kom från företrädare för LRF nationellt och regionalt och från Mellanskog. Det finns mycket att säga om dessa, men det får ske vid ett annat tillfälle.

Den kanske märkligaste repliken kom igår (11 september) från agrarhistorikern, docenten och f d lektorn vid SLU Clas Tollin. Han ondgjorde sig över att de naturvårdsbiologiska professorerna inte skulle känna till att skogen utnyttjades av människan redan före det industriella skogsbrukets expansion på 1800-talet och nämnde aktiviteter som svedjebruk och kolning . Det tror jag är en djupt orättvis syn på de akademiska kollegorna. Visserligen har nog de flesta av de 21 professorerna sin botten i naturvetenskap, men att därför tro att de inget vet om människans roll för hur naturen utvecklats är en förhastad slutsats. Clas Tollin hade nog mått bra av att ta några grundkurser i ekologi. Då hade han fått erfara att människans roll är en central del i undervisningen och forskningen. Ekologi är ju läran om samspelet i naturen och avser hur organismer påverkar och påverkas av miljön inklusive andra organismer. Intresset för människan gäller då både hur människan påverkar andra organismer och miljön och hur hon själv påverkas åt andra hållet. ”Humanekologi” är t ex ett akademiskt ämne vid åtminstone ett par stora universitet i landet. En och annan av de 21 professorerna har säkert också gått någon kurs eller forskat om historiska aspekter på markanvändning av olika slag.

Denna påstådda brist hos de 21 professorerna tar Tollin till intäkt för att skrota förslaget om ett naturreservat vid brandfältet. Det är lite svårt att se vad hans text utmynnar i, men jag kan inte dra någon annan slutsats. Han menar att de föreslagna 150 mkr säkert skulle kunna användas till något bättre. Vad det skulle vara skriver han inte, men man anar i meningen innan att han tycker att de borde gå till de kurser i agrarhistoria som SLU tydligen lagt ner.

Hans logik är att ett reservat är ointressant därför att brandfältet använts av människan redan före det industriella skogsbruket. Det är en för mig totalt obegriplig logik. Den skulle dessutom innebära att alla naturreservat i hela landet är omotiverade eftersom människan haft saker för sig över hela ytan.

Naturvård och skydd av biologisk mångfald innebär inte bara att bevara redan existerande natur, det innebär också att restaurera och kompensera för sådana viktiga företeelser som drastiskt minskat. Men det har nog inte Tollin förstått vad det verkar. Brunnen skogsmark är i Sverige idag en bristvara för de många organismer som är helt eller delvis beroende av sådan. De riskerar därför att utrotas.

Tack och lov har många till skillnad från Tollin den viktiga insikten:

·        Det gäller t ex skogsbruket som med stöd av certifieringsregler bränner 1000-3000 hektar hyggen per år och då på skogsmark som uppenbarligen påverkats av människan tidigare (Svenska FSC, Rapport 2, 2013).

·        Det gäller t ex 14 länsstyrelser i landet som med finansiering av EU och Naturvårdsverket ska göra ca 90 naturvårdsbränningar fördelade över landet under 2015-2019, omfattande totalt 2000 hektar:

    http://www.lansstyrelsen.se/vastmanland/Sv/nyheter/2014/Pages/vastmanland-leder-.aspx?keyword=Life+taiga

·        Det gäller t ex landshövdingen i Västmanlands län som också i måndags skrev under ett inriktningsbeslut om att inrätta ett stort sammanhängande reservat på det aktuella brandfältet:

   http://www.lansstyrelsen.se/vastmanland/SiteCollectionDocuments/Sv/manniska-och-samhalle/krisberedskap/Skogsbranden/Inriktningsbeslut-naturreservat-20140910.pdf

·        Det gäller t ex miljöminister Lena Ek som igår (11 september) i Miljöaktuellt svarade de 21 professorerna och gav uttryck för samma ambition:

     http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.582376/lena-ek-dialog-med-markagarna-maste-folja-i-brandens-spar

Det finns således ett stort stöd i akademi och samhälle att mer bränd skogsmark behövs för naturvårdens skull och för att inrätta ett stort reservat på brandfältet i Västmanland.

Clas Tollin står väldigt ensam med sin märkliga logik och inställning. Tur är väl det.

 

 

 

Skogsbrand - litteratur och länkar

Mina fyra senaste inlägg här på bloggen avser olika aspekter på skogsbrand. De har förstås aktualiserats av storbranden i Västmanland, den enskilt största på minst 100 år. Jag har sammanställ landets statistik för skogsbränder 1915 - 2013. Förvånande nog fanns ingen sådan sammanställning tidigare, i alla fall inte vad jag kunde hitta på nätet och genom kontakter med Skogsstyrelsen och MSB. Jag har skrivit ett debattinlägg på SvD Brännpunkt som behandlade skogsbrukets eget ansvar för förebyggande åtgärder, detta som en signal till den utredning som regeringen nyss tillsatt. Därutöver har jag lagt in egna bilder från brandfältet i Västmanland från 3 september och slutligen berättat om ett besök på det gamla brandfältet i naturreservatet Reivo i mellersta Lappland. För att kunna göra dessa inlägg var det självklart nödvändigt att läsa på. Nedan listar jag den litteratur jag läst och de sajter på nätet jag besökt. Detta som service till den som eventuellt själv vill förkovra sig. Rent vetenskaplig litteratur i internationella tidskrifter finns inte med, den är riklig och kan ses till en del i referenslistorna på nedanstående rapporter.

Litteratur

Aspegren, S. 2001. Det brinner i skogen. Skogforsk Arbetsrapport Nr 475. 63 s.

Ekström, F. 2003. Riskmodell för uppkomst av skogsbränder. Examensarbete 2003:213 CIV. Luleå Tekniska Universitet. 28 s.

Engelmark, O. 2013. Skogsbranden i Muddus nationalpark 2006. Länsstyrelsen Norrbotten, Rapportserie nr 12/2013. 16 s.

Engelmark, O. 2014. Muttos Muddus nationalpark. Votum & Gullers Förlag. 159 s.

Enoksson, P. 2011. Naturliga skogsbränder i Sverige. Länsstyrelserna 2011:15. 28 s.

Granström, A. 1991. Elden i människans tjänst. Skog & Forskning 4, 6-12

Granström, A. 1991. Elden oss dess följeväxter i södra Sverige. Skog & Forskning 4, 22-27

Hörnsten, L., Nohlgren, E. och Aldentun, E. 1995. Brand och bränning. Skogforsk, Redogörelse nr 9. 36 s.

MSB, 2012. Tumregler vid skogsbrand. MSB 350. 24 s.

Ring, E. 1997. Miljöeffekter av bränder i skogsekosystem. Skogforsk, Redogörelse nr 2. 58 s.

Schimmel, J. och Granström, A. 1991. Skogsbränderna och vegetationen. Skog & Forskning 4, 39-46

Skogsstyrelsen, 2013. Återväxtstöd efter stormen Gudrun. Rapport 1 2013. 43 s.

Zackrisson, O. och Östlund, L. 1991. Branden formade skogslandskapets mosaik. Skog & Forskning 4, 13-21

 

 

Länkar till hemsidor

SMHI prognos för antal dygn med marktorka

http://www.smhi.se/klimatdata/framtidens-klimat1/klimatanalyser/antal-dygn-per-ar-da-det-ar-relativt-torrt-i-marken-1.22646

SMHI prognos för vattentillgång

http://www.smhi.se/klimatdata/framtidens-klimat1/klimatanalyser/forandrad-framtida-vattentillgang-1.22606

TT karta skogsbränder större än 100 hektar, baserad på statistik från MSB

http://livsr.cartodb.com/viz/9fa85fb0-220e-11e4-b5c7-7054d21a95e5/embed_map

Dito länk till P4 Gävleborg där TT:s karta visades

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=5935866&utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

 

 

 

Arvidsjaur, brandfältet Reivo och Sveaskogs megahygge vid Ausjaurliden

 

På stationen i Jörn får man kommen med tåget söderifrån vänta 1,5 timme på bussen till Arvidsjaur. I Jörn finns inte mycket, i alla fall inte invid stationen. Ingen kiosk. Ett fik finns, men det öppnade först senare under dagen. Det finns intill stationsbyggnaden ett sen länge igenbommat järnvägshotell. Senare fick jag veta att Lenin lär ha bott där under sin Sverigevistelse strax före ryska revolutionen. Vad han gjorde där vet jag inte, men sannolikt väntade han som jag på vidare transport, dock längre eftersom han behövde ligga över. Jörn var för länge sen tydligen en viktig knutpunkt, för där lär ha funnits hela fem hotell.  

 

                                                          Bild från nätet

Väntan hade det goda med sig att jag i väntsalen kom i samspråk med en kvinna från Köpenhamn som skulle på tillfälligt besök i Arvidsjaur. Hon var intresserad av skog och hade tidigare bott 10 år i Arvidsjaur. Hon kunde därmed ge flera bra tips om vad Arvidsjaur har att bjuda. Det hon dock mest enträget framhöll var när jag berättat om mitt intresse för den stora skogsbranden i Västmanland: ”Åk till brandfältet i Reivo! Det ligger bara ett par mil norr om Arvidsjaur."

 

Kort om Arvidsjaur

Arvidsjaur var förresten en intressant och för mig ny bekantskap. Samhället känns genuint norrländskt med en allé av glasbjörk, ganska nyanlagd, en huvudgata med flertalet affärer belägna där och en gigantisk staty i trä med älgar framför kommunhuset. Matställena var en tre-fyra stycken, varav två de obligatoriska pizzeriorna. Ett matställe hette förresten ”Hans på hörnet”, passande undertecknad vad gäller namnet men tyvärr inte vad gäller menyn. Fikasuget på kvällskanten fick jag tillfredsställa på Statoil, någon modern coffeeshop med allsköns kaffesorter fanns tack och lov inte att uppbringa, det hade bara känts fel.

 

Arvidsjaur har gamla anor. Där finns lämningar ända från stenåldern. Namnet är en försvenskning av det samiska namnet som anspelar på att fisket var bra i den intilliggande större sjön på norra sidan av samhället. Tätorten har ca 4500 invånare i tätorten, med något tusental till inom kommunen. Enligt Wikipedia är kommunen den till ytan 17 största i Sverige.

På ett intressant besök på Turistbyrån fick jag i samtal med en skogsinitierad person där veta flera saker. Kommunen påstods vara den i landet som har flest naturreservat. Därutöver att turistnäringen gått om skogsnäringen i antalet sysselsatta och att Sveaskog är den i särklass största skogsägaren och ”äger 70 % av kommunen”.

 

Brandfältet Reivo

Reivo naturreservat ligger ett par mil norr om Arvidsjaur. Man följer E45 och tar sen av vid skyltning mot nordväst. Reservatet bildades 1997 och är också ett Natura 2000 område. Det är 10000 hektar stort och är skogklätt med i huvudsak gammal gran och en del tall. Det är kuperat och sträcker sig från 350 till 650 m ö h. I söder finns en sjö och till den rinner från NV en större bäck. I den södra delen finns stugor och båtar att låna. Under sommarmånaderna finns tydligen ett café. Fiske, vandring och naturstudier är det som lockar till Reivo.

 

Det som särskilt lockade oss var brandfältet i den västra delen. Detta p g a den aktualitet som branden i Västmanland förra månaden ger skogsbränder och då frågan om hur länge det kommer att ta innan det dramatiskt omvandlade landskapet återhämtar sig någotsånär. Den starka rekommendation jag fått av danskan på Jörns station bidrog också förstås. Det finns en reservatsskylt intill vid vägen och en omarkerad stig som leder upp till brandfältet som syns bra från vägen. Alldeles vid sidan av vägen bakom en trädridå ligger en gammal och väl hållen huggarkoja. Grova skor eller stövlar kan rekommenderas för promenaden upp till brandfältet, det var vid vårt besök blött och de spänger som fanns var rätt dåligt underhållna.

Brandfältet ligger uppe på en sluttning med vacker utsikt över tjärnen och skogarna nedanför. Det är ca 300 hektar stort och brann 1966, d v s för 48 år sedan. Den tändande gnistan var skogsbruket självt i form av en hyggesbränning intill det bestånd som brann upp. Branden var hård, framförallt i träden som en kronbrand, vilket ledde till att i stort alla träd brändes ihjäl. Jag har inte sett uppgifter om någon trädslagsfördelning i det gamla beståndet, men gissningsvis var där både gran och tall, i båda fallen sannolikt mycket gamla, av kvarvarande döda och liggande träd att döma. Det var tydligen mycket torrt och varmt då, men markens organiska skikt var inte så upptorkat. Därför blev markbranden rätt ytlig.

 

Det första spontana intrycket var: ”Vad lite som verkar ha hänt på så lång tid!”. De gamla ihjälbrända träden stod eller låg kvar som vitgrå skelett. Markvegetationen var väletablerad, men trädföryngringen var inte mycket alls att skryta med.

 

 

 

 

Som jag uppfattat det gjordes ingen plantering efter branden utan man hoppades på en självföryngring från sidorna. Någon ordentlig sådan blev det inte och en förklaring som lyfts fram var att fallande frön inte kom i kontakt med mineraljord eftersom markbranden inte varit så hård och därför har de små plantor som grott  haftsvårt att klara de torra förhållanden som ofta är i det organiska skiktet.

 

Oavsett om detta är en rimlig förklaring så är det verkligen glest mellan plantor och unga träd idag. Det verkar på sen tid ha varit två vågor av föryngring som hittills överlevt i de kärva klimatförhållandena på platsen. En snabb uppskattning sa mig att det per hektar nu fanns ca 600 tallar och granar (mest tall) i 20-års-åldern och ca 200 tallar i 3-4 års ålder. Det finns säkert exakta uppskattningar gjorda, men klart är att det är mycket glest. Det blir spännande att se i framtiden om en naturskog på den här höjden klarar av att återetablera sig och hur den i så fall kommer att se ut.

Sveaskogs megahygge på återfärden

Om det var kalt och ödsligt på brandfältet så var det ingenting emot det enorma kalhygge (eller sannolikt enligt markägaren Sveaskog flera hyggen) som mötte på båda sidor om E45 strax norr om Auktjaur i slänten av berget Ausjaurliden strax öster om vägen. Området var ökänt inne i Arvidsjaur, jag fick tips om området av folk där.

 

 

 

 

När man står där på plats vid E45 och bara ser ena sidan av berget får man upplevelsen av ett enda gigantiskt hygge på 200 – 300 hektar. Inte ens finns det kantzoner sparade mot vägen. Om man zoomar in hela området på båda sidorna av berget på Google Maps så är det hyggen eller nyplanterat på minst ca 60 % av arealen inom området som avgränsas av Auktjauresjön, sjön Sleng och skogsbilvägen vid SO-NV mot Slengmyran. Hela detta område är ca 1200 hektar. Det gör hela 700 hektar hyggen/planteringar inom nämnda område. Vad jag kan se på kartan över Sveaskogs markinnehav är det företaget som äger i stort sett alltihop:

http://www.sveaskog.se/Om-Sveaskog/Karta-over-vart-markinnehav/

 

Enligt skogsvårdschefen har Sveaskog inga övre gränser för hyggesstorlek, men hyggen ska vara avskilda från varandra. Det får man inte intryck av att de är i detta fall. Var finns landskapsperspektivet? Var är spridningskorridorerna till omgivande gammal skog? Nu är det skog sparad på toppen och ett par tarmar sparade österut mot sjö eller myr. Dessutom verkar det på de aktuella hyggena som om man inte följt den egna anvisningen att spara minst 10 träd på varje hektar. Väldigt många hektar är helt tomma på sparade träd. Över den nu ödsliga ytan gick i tillägg förr en på kartor markerad vandringsled i den gamla skogen. Där får nu vandraren hålla till godo med den vida utsikten utöver en avskogad nejd.

Skogbrandfältet i Västmanland - några bilder 3 september 2014

 

 

Här börjar skogbilvägen som öppnats i södra delen av brandfältet nu en månad efter att branden började och ett par veckor efter att det mesta släckts. Vägen är enkelriktad och man får köra mot sydväst, se karta nedan. Det är livsviktigt att hålla sig på vägen därför att träd plötsligt kan ramla. Deras rotsystem är sönderbrända.

Längs skogsbilvägen i söder och stora vägen öster om Ängelsberg har man av säkerhetsskäl avverkat alla träd inom en hel trädlängd.

Marken är hårt brunnen. Markvegetationen, förnan och det organiska mårskiktet är i stort sett helt uppbrunna.

Både yngre och äldre skog har brunnit till döds. Här nedan en svårt bränd ungskog av tall.

Även på hyggen som fanns då det brann i skogen har brunnit hårt. Nedan dels en stubbe som har bränts av även på undersidan, dels en högstubbe som brunnit hårt och knappt håller ihop. Hällen bakom den har frilagts helt av branden.

 

Det har brunnit så hårt i marken att rötterna också har brunnit av. Det innebär att träden lätt faller omkull plötsligt. Här nedan en tall på tunt jordlager som fallit. Mineraljorden är blottlagd av branden.

Efter branden dröjer det inte länge alls innan liv börjar spira i askan och mineraljorden. Ett brandfält är inte ett livlöst område. En del växter har överlevt i marken som rötter och nya skott skjuter upp från dessa. Andra växter finns i fröbanken och fröna gror som effekt av brandens uppvärmning. Här ett gräs som lyser vackert grönt i den mörka askan.

Det har beräknats att skog värd en halv miljard kronor har bränts svårt eller brunnit upp. Träd som brunnit kan inte användas för brädor eller papper. Dock till brännved. Nedan ett timmervälta på bolaget Karl Hedins marker längs stora vägen öster om Ängelsberg.

Både på bilden ovan och bilden nedan skymtar sjön Snyten. Den ligger strax norr om stora vägen österut från Ängelsberg. Sjön var ett naturlig brandhinder och hejdade brandens vidare spridning norrut. Branden hoppade dock vid ett tillfälle över sjön och brand uppstod på en plats på norra sidan. Den lyckade man dock bekämpa med massiv vattenbombning.

Många byggnader på fastigheter hotades av branden. Kring dessa koncentrerades intensiv vattenbekämpning. Tyvärr misslyckades man i flera fall och ett tiotal fastighetsägare förlorade sina hem. Ängelsbergs Bruk från 1600-talet är ett världsarv på Unescos lista. Det var ett tag hotat men kunde räddas. Nedan ett dass vid en jaktstuga, båda står kvar idag och räddades genom vattenbegjutning.

Skogsbruket bör göra mer för att stävja bränder

Nedanstående text laddades upp på webbversionen av SvD Brännpunkt igår kväll 3 september. Av en händelse blev det på samma dag som jag hade möjlighet att för första gången se brandfältet med egna ögon. Det var förskräckligt - mycket stort och mycket hårt brunnet. Jag ville med nedanstående inlägg bidra lite till att diskussionen breddas och tar upp mer om vad skogsbruket kan göra för att genom sitt eget handlande förebygga att en skogsbrand blir så hemskt stor. Hittills har diskussionen mest handlat om hur bra eller dålig brandbekämpningen var, hur MSB skötte sig och hur ansvaret för den tändande gnistan faller på Stora Enso Skog respektive den stackars entreprenör som var där ute i skogen och markberedde. Inlägg på Brännpunkt är begränsat till 4500 tecken inklusive mellanslag. Jag tyckte jag kunde skriva det mesta viktiga, förutom en enda sak: det var tur i oturen att branden var just där den var. Där fanns naturliga begränsningslinjer som sjöarna Åmänningen, Snyten och Hörendesjön, samt jordbrukslandskapet i öster. En enkel titt på kartan visar att det hade kunnat gå ännu mycket värre om branden startat på andra platser i Mellansverige. T ex nordväst om Norberg. Där hade branden eventuellt haft fritt spelrum ända upp till flera städer.

Skogsbruk kan utlösa bränder, nu senast branden i Västmanland som är den största på minst 100 år. Skogsbruk påverkar också brandrisken i positiv och i negativ riktning och mer kan göras för att minska den. Det måste beaktas av den utredning som regeringen tillsatt för att se över beredskapen.

Det är en månad sen branden. Den fick svåra konsekvenser. En människa omkom och en blev illa skadad. Fastighetsägare förlorade sina hem. Virke värt minst 500 mkr brann upp. Brandbekämpningen kostade något liknande.

I ett historiskt perspektiv har skogsbruk inneburit en kraftig minskning av bränder. I naturskogen brann 1 % (ca 200 tusen hektar) av skogsmarken årligen. Det var blixten eller människan som antände. Brändernas stora omfattning berodde på att de fick brinna tills de självslocknade och att det då fanns mer bränsle i form av död ved.

När skogen sen blev ekonomiskt intressant under 1800-talet uppstod behovet att släcka bränder. Brandbevakning och –bekämpning infördes. Därför minskade de årligen brunna arealerna mycket. Under de senaste 100 åren har det årligen varit 1400 bränder som berört 2100 hektar. Medelbranden har varit 1,5 ha. Endast ett år (1933) sedan statistikens början 1915 har en större sammanlagd yta brunnit än som nu brann i Västmanland.

Skogsbruket spelar roll för bränder på flera sätt: ibland som tändande gnista, genom att indirekt påverka brandkänsligheten, och genom att skogsbilvägar underlättar att bekämpa elden. Blixtnedslag är en orsak till bränder, men numer är det oftast människor som antänder genom slarv eller olyckor. Skogsbrukets andel 1992-2013 för bränder större än 100 hektar är 20 % enligt MSB. För den nu aktuella branden verkar det klart att markberedning var orsaken. Sådan sker på 150-200 tusen hektar årligen.

Skogsbruket eldar aktivt i skogen, detta främst som hyggesbränning. En stor del av landets skogsmark har miljöcertifiering. Den föreskriver att 5 % av hyggesarealen på torr och frisk mark på större fastigheter ska brännas av naturvårdsskäl. Det innebär att ett till tre tusen hektar hyggen bränns årligen. Det har hänt att elden spridit sig från hyggesbränningar och orsakat skogsbrand. En större restriktivitet och försiktighet vid markberedning och naturvårdsbränning i kritiska väderlägen skulle minska risken.

Skogsbränsle tas idag från vartannat hygge. Det minskar mängden bränsle i det uppväxande beståndet och möjligen därmed brandrisken. I naturskogen var 15-20 % av trädvolymen död ved. Skogsbruket har långt tidigare successivt minskat denna andel och nivån är nu bara 6 %. Ur naturvårdssynpunkt lämnar dock skogsbruket numer sen 20 år mer död ved. Volymen ökar snabbt. Det innebär sannolikt en ökad risk både för antändning och för spridning av brand.

Skogsbruket styr trädslagsfördelningen. Olika trädslag är olika brandbenägna och –känsliga. Gran är mest kritisk ur brandsynpunkt. Tall är anpassad till brand och kan överleva. Lövträd reducerar sannolikt brandrisken i marken och markvegetationen.

Enligt IPCC:s scenarier kommer Sverige att bli varmare, vilket skulle kunna innebära en ökad brandrisk. Dock blir det också fuktigare vilket verkar i motsatt riktning. För landet som helhet förutses därför ingen ökad brandrisk. Södra och östra Götaland är dock avvikande. Där blir det torrare och blixtfrekvensen är samtidigt hög. Där krävs särskilda överväganden.

I Götaland leder nu ändrad trädslagsfördelning till att brandrisken ökar och att konsekvenserna kan bli svårare. Enligt Skogsstyrelsen planteras där gran på 2/3 av den mark som lämpar sig bäst för tall.  Dessutom planterades främst gran och inte tall eller lövträd efter stormen Gudrun.

Brandrisken påverkas av flera skogliga åtgärder. Hur de kan anpassas för att minska risken måste analyseras i den utredning om branden i Västmanland som regeringen nu tillsatt. Utredaren ska bl a belysa förebyggande åtgärder mot skogsbrand. Såväl olika möjligheter som konsekvenser måste då behandlas. En svår balansgång mellan brandrisk, ekonomi och naturvård kan förutses, liksom behov av mer forskning.

Det är inte givet att skattebetalarna ska täcka bränders kostnader om inte skogsbruket gör mer för att förebygga dem. Den aktuella branden kommer att kosta samhället en miljard. Regeringen har lovat berörda kommuner 300 mkr. Det är sannolikt i underkant. Därutöver har skog för 500 mkr brunnit upp, vilken till stor del varit oförsäkrad. Krav på kompensation är troliga.

 

Hans-Örjan Nohrstedt, docent SLU