Katharo högplatå 800 m ö h - äppelträd i höstskrud
Vår längsta vistelse hittills. Sen 2016 har kärestan L och jag haft en årlig lite längre höstvistelse på Kreta, detta dock med undantag för ett pandemiår. Årets vistelse varade 39 dagar, från 18 oktober till 26 november. En bra tid att åka dit, det är ruggigt hemma och skön sommar på Kreta. Under den period vi var där var det sol och varmt i 38,5 dagar och regn i 0,5. Perfekt temperatur med 20-25 grader både i luft och badvatten. Talar för Kreta gör även en förhållandevis kort flygresa till värme och att det bara är en timmes tidsskillnad.
Under förra årets vistelse for vi runt mycket med hyrbil för att lära känna sydöstra Kreta. Vi bodde då på sjutton olika ställen, med övernattning på i snitt två nätter per ställe. I år var ambitionen längre vistelser och mindre hyrbilsåkande. Det gick i lås, vi bodde uppemot en vecka på varje plats och hade bara hyrbil tre korta perioder, varav vi delade med tre vänner under en.
Vi flög båda vägarna med det grekiska Aegean, ner till Heraklion och hem från Chania. Det innebär mellanlandning i Aten, vilket fungerar bra och tar bara en dryg timme. Priserna är låga bara man passar på när bolaget har kampanjer, vilket är ofta. Vi har t ex redan nu köpt nästa års hemresa för 700 kronor. Norwegian flyger också på Kreta men har kortare säsong. Vi flyger förstås från Kastrup, bara två timmar med tåg dit.
Malia och Mochos
Efter en hotellnatt i Heraklion p g a sen ankomst, tog vi bussen till Malia som ligger på norra kusten mellan område 3 och 4 på kartan. Det är en lite större badort. Vi bodde rätt trevligt och enkelt alldeles intill stranden. Helt perfekt för mig som gillar att bada. På promenadavstånd österut finns ett minoiskt utgrävningsområde, varav en stor del under ett gigantiskt tak uppburet av takstolar i limträ.
Vi gjorde också en längre vandring på 20 km, upp över berget söderut tur och retur till den lilla staden Mochos. Förutom att den är pittoresk värre är den för oss svenskar känd därför att Olof Palme hade sommarhus där. Han hamnade där därför att han var vän med Greklands motsvarighet Andreas Papandreau, som tydligen också hade sommarhus där. Palmes hus är idag privatägt men i närheten finns ett litet museum om Palme.
Vandringen dit var rätt krävande, dels var det rätt varmt (ca 28 grader), dels mycket uppför, 500 höjdmeter. Det finns en led dit, delvis sen gammalt stensatt för åsnetrafik. På vägen ner råkade jag ut för en liten olycka. Rullgrus fick mig på fall. Trots stavar föll jag åt sidan och tog emot mig med ena handen. Föll på ett stenblock och dessa är ofta vassa. Det blev ett rejält sår.
Skalani och sen Anogia
Vi var ett par dygn hos vännerna I och G i Skalani strax söder om Heraklion. Vännen I tog oss med på en fin vandring lokalt längs ett vattendrag, där det fanns en ruin efter en kvarn. Dag 2 där gjorde vi en utflykt till Tsoutsouros på Sydkusten för fiske, bad och en kortare vandring. I Skalani mötte också vännerna A och A från Sverige upp. På kvällen for vi till Marina Hotel i Anogia söder om Rethymnion, där blev det två nätter. Hotellet ligger högt med magisk kvällsutsikt.
Det var svårt för mig att begripa hur ett Marina Hotel kunde ligga på 700 m ö h, namnet borde passa bättre nere vid havet. Förklaringen var enkel, ägaren hette Marina i förnamn.
Därifrån besökte vi hela resans högsta punkt, 1770 m ö h. Vi stannade till kort där vid ett rymdobservatorium. Kretas högsta punkt är annars berget Idas topp på 2456 meter. Kreta har tre stora bergsmassiv: Lasithi, Psiloritis och Lefka Ori med toppar över 2000 meter.
Vi for runt och tittade på allt möjligt intressant. Ett stort område i vilket vi rörde oss utgörs av Psiloritis Geopark, en slags nationalpark med geologiskt fokus. Det finns bra beskrivningar och kartor. Ett ställe vi stannade till på var en vägskärning där man tydligt kan se horisontell veckning av en lagerföljd i kalksten. Trycket har kommit från sidorna.
Sfentoni Cave kunde man däremot gå in i. Det var guidad tur över ett system av trappor och gångar. Som vanligt var där stalaktiter och stalagmiter. Plus en population om fyra hundra fladdermöss. Dom höll sig rätt lugna när vi var där och ljuset påslaget.
Följande dag, efter att ånyo ha övernattat hos Marina, sökte vi oss till en av, i mitt tycke, resans höjdpunkter: Leutherna. Det är ett hellenistiskt område, från ca tusen f Kr, som grävs ut. Det har ännu inte öppnats helt publikt. Två mycket spännande objekt fanns dock att se och spekulera kring: dels ett jättestort bergrum avsett för antog vi magasinering av vatten. Det var hackat ur kalkberget. Jag var förstås ner i det och stegade måtten. Uppskattningsvis var det flera tusen kubikmeter.
Dels fanns där även en av världens äldsta intakta broar. Även den anses vara ca tre tusen år gammal. Observera att den inte är byggd med rundvalvsteknik likt många stenbroar. Utan med ett spetsigt valv. Båda teknikerna fanns tydligen parallellt i världen, men kanske med olika tyngd i olika områden.
Klostret Amnatos, som vi därefter besökte, består av stora, vackra och väl bibehållna byggnader. Mest omtalat är det nog för en händelse 1866. Kreta var vid den tiden ockuperat av det Ottomanska riket. En motståndsrörelse fanns spridd över landet, även här. Klostret var ett känt och ointagligt motståndsnäste. Och i orostider tog sig också vanligt folk in där. Då 1866 hade ottomanerna släpat dit det grova artilleriet och sköt sönder porten. De trängde in och dödade folk. En grupp invånare sökte dock skydd i ammunitionsförrådet. När fienden trängde på och hotade att ta sig in begick folket därinne kollektivt självmord genom att spränga sig alla i luften. Det var ett 90-tal personer under ledning av prästen.
.jpg)
Thronos
Efter en lång dag kom vi till byn Thronos och Aravanes taverna där vi skulle bo en natt. Vilket bra ställe! Bra rum, bra mat, pool och framförallt ett fantastiskt läge. Tavernan ligger på hög höjd med en milsvid utsikt över den vackra Amaridalen. Som pricken över i ligger landets högsta berg, Mount Ida, där uppe till vänster. Toppen är 2456 meter hög, dagen till ära lätt beslöjad.
Intill tavernan ligger en gammal liten kyrka. Där hade det precis varit gudstjänst på nästa förmiddag. Alla fick ett bröd. Därefter vidtog en procession genom byn. Den var för att fira självständighetsdagen. Jag avstod, men kärestan och resesällskapet hängde på. Vi for sen till en utgrävning av ett Monastiriki Palace, ett minoiskt palats. Det är ett ganska litet område kunde vi se, då vi tittade in genom de då låsta dörrarna. Men strax kom värdinnan farande och öppnade. Hon bodde i närheten och hade sett oss. Området bjöd inte på några direkta nyheter. Vid det här laget har vi besökt rätt många sådan utgrävningar.
Vi for vidare till en Platanias Gorge på trakten. Det visade sig att vandringen fram till ravinen var krävande. Trots en timmes vandring uppför nåddes inte mynningen på ravinen, utan de av oss som gick dit vände om. Två av oss hade dock stannat redan halvvägs på grund av en krånglande fot. Men det var ett bra val. Vi fick ganska snart hela sju gåsgamar cirkulerande över oss. Ibland dök de med hög fart ner och satte sig på klippkanten.
Plakias, en badort på Sydkusten, var målet till kvällen. Nån mil innan stannade vi till i byn Spili för att äta. Det finns en bra restaurang där, förutom god mat har den även ett stort utbud av téer och örter.
Plakias
Kärestans son och familj skulle komma till Plakias och bo med oss en vecka på höstlovet. För detta hade vi hyrt ett stort hus ett par hundra meter endast från stranden. Plakias har en kilometerlång sandstrand och längs den restauranger och hotell. Samhället hyser ett drygt hundratal fasta invånare och periodvis mängder mer turister. Då vi var där under den svenska skolans höstlov vimlade det av svenskar.
Veckan i Plakias hade, förutom badande och ätande på restaurang, flera lite mer överraskande inslag. Kärestan, som normalt inte badar, skulle göra det i husets pool och slog då olyckligt ena foten i en tung solstol med ben i metall. Lilltån och området däromkring fick en rejäl inre blödning. Detta gjorde förstås ont och påverkade för några dagar förmågan till vandring. Det fick mest bli lite stillasittande.
Tillsammans med vännerna A och A, som även de dröjde sig kvar i Plakias, gick jag en tur runt berget vid strandens slut i öster. Den är ca 7 km och dess första del när man går motsols är vacker, kuperad och stenig. Halvvägs och på andra sidan berget finns Ammoudi Beach. Badet var skönt och vi hittade en öppen taverna. Hemvägen var mer lättgången, det var små vägar bland olivlundar.
.jpg)
Plakias är i stort sett enbart idag en turistort utan starka band bakåt i tiden. Jag hörde nånstans att för 50-60 år sen fanns några fiskare här. Men längre bakåt måste det ha varit större. I byn, på en tydlig bergtopp 120 m ö h, finns nämligen ruinen av en befästning som turkarna i det ottomanska riket lät uppföra på 1800-talet, detta för att bevaka den kretensiska befolkningen. Jag tog ensam en tur upp dit. Det var en krävande stigning så det blev ett välkommet motionspass. Utsikten över staden var magnifik. Själva ruinen var rätt intetsägande. Tyvärr fanns ingen information på plats.
I västra änden av Plakias kommer en bäck ner från berget. Den ravinen går att följa uppåt några kilometer och så småningom kan man nå byn Myrthios ca 200 m ö h. Kärestan med sin ännu onda lilltå kunde inte vara still längre. Hon ville ut och upp i just den ravinen. Inte helt lämplig som första tur efter tåskada skulle jag säga. Det var en stundtals ganska besvärlig stig. Men upp kom vi. I ravinen fanns ett par intressanta vattenbyggnadsverk, ett helt nybyggt vattenverk och resterna av en gammal vattendriven kvarn.
Chania och däromkring
Till Chania vill man alltid återvända några dagar, för stadsliv med kulturella inslag. Där finns affärer, restauranger och museum. Vi tog bussen dit och stannade en vecka. Vi hyrde en liten lägenhet i markplanet i stadsdelen Nea Chora (Nya stranden). Vi har bott i området tidigare och trivts bra. Man kan bada och där är många restauranger. Vill man in till venetianska hamnen är det bara tio minuter att gå.
Vi har ju varit i Chania många gånger, men det finns alltid en del nytt att kolla på. Årets stora begivenhet var det nya stora arkeologiska muséet i stans östra del. Det blev en rejäl promenad fram och tillbaka. Tidigare låg det mitt i stan och hade endast små ytor. Det nya muséet är helt fantastiskt med stora ljusa ytor, många fler fynd att visa upp än tidigare och också en magnifik belägenhet på nordsluttningen mot havet. Där finns en bra restaurang med terrass. Parkeringen är stor, men det är inte alls så krävande att ta en promenad från centrum. En annan dag var vi också i området, då alldeles intill havet. Där finns ett område som idag kallas "The Tannines". Här fanns tidigare en mycket omfattande industri med garverier. Ett återstående aktivt återstår. Området genomgår nån slags lyxsanering, flera hotell har byggts med de gamla byggnaderna som skal.
Vi gjorde repris på ett par aktiviteter vi gjort tidigare. För det första en långpromenad västerut mot Platanias. Man kan gå nära havet hela vägen och bada på flera ställen. Den för mig stora nya begivenheten var ett livskryss på fågeln bronsibis.
Vi har tidigare besökt den tyska krigskyrkogården i Maleme ett par-tre gånger. Den lockade igen. Man kan ta buss ditåt längs stora vägen och sen väntar en promenad på cirka en kilometer. Innan man kommer fram passerar man en minoisk grav, den är väl värd ett besök. Krigskyrkogården är från andra världskriget då Nazityskland ockuperade Kreta. Där ligger drygt fyra tusen tyska soldater begravda. De flesta omkom direkt i samband med invasionen som skedde från luften. Hem därifrån tog vi oss på ett annat sätt än tidigare. Vi gick ner till havet och följde sen strandvägen in mot staden Kolymbari. På det sättet fick vi lite kilometrar i benen. I Kolymbari tog vi bussen tillbaka till Chania.
Under två dagar gjorde vi utflykter med hjälp av hyrbil. Den första dagen åkte vi ett par mil mot sydöst till byn Malaxa. Den ligger på bergryggen strax söder om Souda. Bortom byn finns en högslätt med fri sikt bort mot de riktigt höga bergen Lefka Ori. På den slätten finns en del olivodlingar, i övrigt en taggig buskvegetation som ratats av får och getter. I det området lyckades vi hitta på en bra runda. Tyvärr fanns vare sig nån taverna eller kafeneion öppen i byn.
Den andra dagen med hyrbil åkte vi rakt söderut nån mil från Chania till byn Theriso. Den byn är ett mycket populärt söndagsnöje bland boende i Chania. Man åker dit för att äta gott på nån av byns tavernor. Vägen dit är spektakulär, den går i flera kilometer nere i en djup ravin. Vid kyrkan i byn börjar en vandringsled ca fyra kilometer till Monoskafidi. Där finns viss endast nåt fårhus "mitato". Vi var tvungna att vända strax innan p g a tidsbrist. Leden går först mot sydost och sen rakt söderut. Den var fantastiskt fin. Första halvan går uppför på en smal stig i en cypresskog uppblandad med plataner. Den andra halvan går på Lefka Oris sluttning i ett öppet landskap. Utsikten mot nordväst är magnifik. Man ser bl a byn Meskla. Där finns en vacker kyrka, som jag en gång förvandlade till akvarell. Man går samma sträckning tillbaka.
Vamos
Vi gillar "byvandringar". Med det menar vi att man går på småvägar mellan byar i vilka man stannar och fikar eller äter. Start och mål kan vara samma eller olika. Ofta finns det busslinjer man kan nyttja. Vamos är en by sydost om Chania som vi ofta vidrört vid våra turer. Den har talat positivt till oss. Den har ca 800 fasta invånare och oklart därutöver med tillfälligt boende. Det finns särskilt många engelsmän som bor där under delar av året.
Efter att vi varit där korta stunder många gånger började vi prata om att pröva hur det är att bo där några dagar. Sagt och gjort, detta år blev det av. Vi hittade ett bra boende och stannade en knapp vecka. Varje dag gjorde vi nån vandring till andra byar och sen tillbaka, oftast inte samma väg. Inspirerades gjorde vi av en utmärkt broschyr med förslag till vandring på trakten "Discover Vamos...on foot" (ovan). Vi gick sällan slaviskt enligt den utan gjorde egna kombinationer.
De bästa minnena från vandringarna kring Vamos är dessa: 1/ en fantastiskt god lunch med utsikt på taverna Plateia i Kefalas, 2/ i byn Douliana stötte vi ihop med en kvinna som bodde där, hon var i vår ålder, uppväxt i byn men bortavarande i USA under många år. Hon visade oss generöst vägen till det lilla nedlagda kapellet Agios Ioannis intill byn. Hon rensar på eget initiativ bland vegetationen runt kapellet. 3/ En bit bortom Vamos, jag vill minnas åt öster, finns ett stort område med massor av stenar ihopplockade till höga gärdesgårdar och stora odlingsrösen. Vi tolkade gärdesgårdarna som uthägnader ämnade att hålla får och getter borta från tidigare odlingar av livsmedel. Idag är området främst beväxt med träd av olika arter, bl a en del olivträd.
Agios Nikolaos
De främsta syftena med att åter besöka staden var två naturområden belägna ett par mil sydväst därom. Det första, Katharo högplatå, hade vi tidigare helt missat. Det andra, Kroustas Forest, hade vi tidigare endast tangerat och då upptäckt att där fanns en vandringsled, vilken vi då inte hade haft tid att pröva. I båda fallen åker man via den lilla staden Kritsa.
Katharo högplatå ligger 16 km från Kritsa längs en bra men krokig väg och är en av de högst belägna högplatåerna (1150 m ö h) på Kreta. Den är 6 km2 stor och nyttjas för odling av bl a potatis och frukt. Vi vandrade runt den i ytterkant på små grusvägar, det blev 12 km. Vi avslutade med en god måltid på byns enda öppna taverna. Det hade också ett stort gäng företrädesvis äldre män tänkt sig. För dom var ett långbord dukat. Vi trodde att det var traktens fårägare som samlats för att fira nåt. De förde i alla fall ett himla liv.
Kroustas Forest är ett bergigt naturområde ca 5 km SV byn Kroustas. Det är beväxt med en tall med långa barr som är en bricka i en produktion av honung. Den heter Pinus brutia på latin och kallas vanligen turkisk eller kalabrisk tall. Bladlöss suger sockerlösning ur barren. Lössen i sin tur läcker sockerlösning som bin nyttjar för sin produktion av honung. På vissa ställen ser man stora mängder bisamhällen utställda. Skogen är flera kvadratkilometer stor. Förra året när vi var där noterade vi att det fanns en vandringsled. Att gå den var dagens mål. Den påstods vara 5,5 km lång. Den var stenig och svår att gå. Vi hade att göra i fyra timmar och då genade vi ändå lite på slutet.
Längs vägen fanns mycket intressant att titta på. En observation var att tallskogen tappade mycket barr samtidigt som nedbrytningen var liten. Det ledde till tjocka lager med barr på stenblock och lågor, samt i grenklykor. Vi gick slingan motsols. Alldeles i början fanns ruinrester efter ett venetianskt spaningstorn. Längre fram längs leden fanns rester av ett minoiskt samhälle. Det mest uppseendeväckande var två jättegropar nedgrävda i marken vars väggar var stenklädda. Det är oklart vad de använts till, mest troligt kanske vattenmagasin.
Kort avslutning i Chania inför hemfärd
Planet hem via Aten med Aegean hade vi bokat med avgång från Chania. Det går också att flyga från Heraklion och Siitia, men logistiken funkade bäst med Chania. Vi dröjde oss kvar ett par dygn i Chania innan avfärd. Denna gång bodde vi öster om centrum i stadsdelen Koumkapi. På gatan längs stadsmuren där är det frukt- och grönsaksmarknad en gång i veckan. Vi hade turen att bo just på den gatan och på den dagen. Det var intressant och välsmakande.
Efteråt
När vi efteråt pratade om denna resan till Kreta jämfört med de tidigare, var vi eniga om att detta nog var den bästa hittills. Till det bidrog flera faktorer. Vädret spelar ju stor roll och denna gång var det mycket bra ur turistisk synvinkel. Av 39 dagar var det sol och skönt 38. Längden på resan var väl avvägd. Vi flängde runt mindre än tidigare, d v s bodde längre perioder på varje ställe. Skönt var också att vara mindre bilberoende, vi åkte buss på längre sträckor. Ett definitivt mervärde under en så lång resa är att i kortare perioder träffa släkt och vänner. Några kom nedresande hemifrån. Vi har också ett par vänner som bor på Kreta. De gjorde en avgörande insats för denna resa, detta genom att planera rutt och innehåll för flera dagar. Då fick vi uppleva sånt som inte alls är vardagsmat, såväl natur som kultur. Stort tack I och G!
