tisdag 3 maj 2016

Vandring på Kuststigen mellan Uddevalla och Lysekil




Denna vandringsresa gjorde vi under fyra dagar från 29 april t o m 2 maj 2016. Kuststigen är ett omfattande och sammanhängande system av vandringsetapper mellan Uddevalla i Sverige och Oslo i Norge. Information finns på nätet. Det finns också en relativt bra vandringsguide upptryckt. Vi köpte den via Turistbyrån i Lysekil. Vi valde bland de leder som finns i den södra delen mellan Uddevalla och Lysekil.



Av olika anledningar (väder, ork) improviserade vi en del och ”småfuskade” lite med tåg och buss. Vi valde relativt dyra alternativ för logi, men det finns billigare för den som så önskar. Vår vandringspolicy är numer ungefär följande: miljövänlig till- och frånresa, behaglig vandring utan alltför mycket packning (inte mer än 6-7 kilo) och som en följd av detta ett boende där det finns möjlighet att äta både middag och frukost. Det enda vi bär med oss är matsäck för dagen, kikare, kamera (mobil), ombyte till kvällen och första-hjälpen-material.

Nedan följer en berättelse om vår vandring. På slutet finns också en del tips som riktar sig dels till den som står bakom guiden, dels till den presumtive vandraren.



29 april (5 tim vandring)



Vi startade relativt tidigt på dagen där vi bor i Glommen utanför Falkenberg. Vi tog en buss in till staden och fortsatte sen med tåg och buss till startpunkten i Uddevalla. När vi kom dit var det dags för lunch och vi hittade en vegetarisk restaurang ”Café Navet” alldeles intill busstationen.



Vi kom igång med vår vandring strax efter kl 12. Vi gick över den bro som leder över ån söderut från busstationen och sen västerut längs Byfjordens södra sida. Direkt där efter bron fanns inga ledmarkeringar alls, vi fick gå lite på känn efter den relativt storskaliga karta som finns i guiden. Till att börja med går leden genom ett tråkigt industriområde. Efter detta dök dock skyltar "Strandpromenaden" upp, vilka vi sen följde till Gustavsberg. Vi visste att Kuststigen och Strandpromenaden skulle sammanfalla en bra bit i början. Några markeringar för Kuststigen hade vi här långt inte sett till.



Vädret var hotande med mörka moln, men vi klarade oss från regn trots att SMHI hade utlovat regn nästan hela eftermiddagen. Vi var förstås glada att SMHI hade fel. Strandpromenaden bokstavligen hänger på berget längs några hundra meter, verkligen ett imponerande och påkostat bygge.

Gustavsberg är ett fint ställe, det är en gammal badort dit Uddevallabor en period vallfärdade. Det är nuförtiden vandrarhem i det gamla kallbadhuset. Min medvandrare, kärestan Lena, berättade att hon bott där under ett fältarbete för längesedan. 



Sen började eländet: enligt kartan skulle leden Kuststigen gå upp i skogen och gå på högre höjd. Skylten Strandpromenaden pekade mycket riktigt upp i skogen och vi följde den. Det blev konstigare och konstigare. Plötsligt såg att vi höll på att komma tillbaka till Gustavsberg! Med hjälp av mobilens GPS tog vi oss via en traktorväg och en bäckravin upp på en väg. Efter mångt och mycket hamnade vi på Kuststigen igen. Den måste ha fortsatt en bit till längs stranden där vi tog upp. Denna vår irrfärd i skogen var en effekt av dålig skyltning, att det inte var tydligt utmärkt var Kuststigen fortsatte rakt fram när Strandpromenaden tog av.

Våra irrfärder var inte slut i och med detta. Nu kom Kuststigen ut i ett pågående bygge av ett högt beläget bostadsområde. Här villades vi bort igen, ledmarkeringarna bara försvann. Vi irrade runt ett tag innan vi hittade en liten omärkt stig som ledde neråt mot fjorden. Först där dök ledmarkeringarna upp igen. Varning således för ledens parti mellan Gustavsberg och bron över Byfjorden. Där nedan husbyggena kom vi ut på en sandig fin udde.



En fin stig var det nu i en tallskog som sträckte sig in under den stora och i mitt tycke vackra bron. Stigen slingrade sig vidare mellan sommarstugor och över jordbruksmark. Vid femtiden kom vi till Råssbyn, detta var endast halvvägs på vår planerade vandring och vi insåg att vi omöjligen skulle hinna gå en dryg mil till innan middagen. Enligt ledbeskrivningen skulle den gångna sträckan vara 11 km. Våra stegräknare på mobilen indikerade 17-18 km! Vad var rätt och fel? Tog vi så korta steg då vi gick med packning i terräng att stegräknarna helt lurade oss? Som tur var upptäckte vi att det fanns en buss in till Ljungskile, vi behövde bara vänta en kvart innan den kom.

Bussen gick nästan hela vägen fram till det reserverade boendet på Villa Sjötorp i Lyckorna, ett fint område i Ljungskiles södra utkant. Ett fint och högt beläget hotell med vid utsikt över havet. En god middag väntade oss där.



30 april (5 tim vandring)



Vi åt en helt fantastisk frukost. Planen var att gå tre mil över Orust, från Svanesund till Malö strömmar, detta efter att först ha tagit en buss från Ljungskile till Kolhättans färjeläge på andra sidan vattnet från Svanesund räknat. Men visa av gårdagens erfarenhet insåg vi att vi inte skulle hinna denna långa vandring på en dag med vårt tempo.

Vi tog därför en lugn morgon och gick sen längs stranden in mot Ljungskile centrum ca 3 km. Vi passerade det gamla kallbadhuset där Friluftsfrämjandet har kajak- och seglingsverksamhet. En kurs i optimistjolle pågick ute på fjärden.

Vi hann precis med tåget till Stenungsund, där vi fikade på Café Oasen, ett utmärkt ställe som ett par jobbare tipsade oss om. Därefter blev det bussen (Orust express mot Uddevalla) ut på Orust. I Varekil fick vi byta till en mer lokalbetonad buss mot Ellös. Det var trevliga busschaufförer, dels mot oss, dels mot varandra. De tog sig tid att gå ur bussarna och samtala med varandra en liten stund i väntan på avgång. Vi gick av bussen ungefär efter två tredjedelar av distansen över Orust, vid hållplatsen Håv. Därifrån letade vi oss sen med hjälp av mobilens GPS fram på småvägar genom landskapet mot nordväst för att träffa på Kuststigen och dess karta. Det var ett omväxlande landskap med gamla risiga gårdar á lá hill-billy, dåligt dränerade åkrar med tågväxter och däremellan fina bergknallar glest bevuxna med ek. Flera av bergknallarna verkade nyligen ha gallrats ur på gran. Vi passerade en och annan porlande bäck omgiven av lövträd och en matta av vitsippor.



Uppe vid tjärnen Håltavatten träffade vi på Kuststigen igen. Vi hade kommit ditden gamla landsvägen i syd-nordlig riktning som det stod att läsa på en informationsskylt vid den fina rastplats som låg där vid tjärnen. Vi fikade i duggregnet. Här vid tjärnen visade det sig ha varit mycket mänsklig aktivitet på 1800-talet. På den tiden växte Sveriges befolkning snabbt och det blev svårt att föda alla. Många utvandrade, andra bröt ny odlingsmark i skogen. Så var det med kolonisationen vid Håltavatten. Vid vår rastplats hade en handelsbod och ett garveri legat. På andra sidan tjärnen  fanns också en "herrgård" Hålta med bl a en två-våningsbyggnad. Rester finns kvar i form av en lund med många exotiska växter vilka var del av den trädgård som fanns där vid herrgården. I södra änden på tjärnen fanns rester av ett mycket enkelt torp Majlyckan. Här hade en ensam kvinna med barn levat under mycket fattiga förhållanden.



Hela det idag skogbevuxna höglandet där vi vandrade fram var på den tiden sannolikt helt öppet, betat av kritter tillhöriga den hela rad av torp som verkar ha funnits där. En stor kulturgärning har gjorts i sen tid med EU-stöd i form av uppmärkning av de gamla torpruinerna med namn och information om vilka som bott där. Torpen verkade överlag ha byggts i början på 1800-talet och sen övergivits efter två-tre generationer i slutet av samma århundrade.



Lite längre västerut kom vi fram till ett stort hygge. En hel del högstubbar och torrträd hade lämnats. En tornfalk kom inflygande och satte sig pedagogiskt i ett av torrträden. Trots skyddsdikning var det blött och många planterade granar såg ut att gå hädan. Längs stigen över hygget hade man föredömligt sett till att riset tagits åt sidan. Med samtidigt hade man på några ställen istället kört sönder stigen. Ett gammalt vrak i form av en f d arbetsvagn på hjul stod havererad i kanten på hygget, detta alldeles intill resterna av ett gammalt torp, vilket för oss snarast såg ut som en gammal jordkällare med lågt i tak. I andra änden på hygget hade plantörerna tyvärr lämnat efter sig både pappkartonger och plasthinkar. De såg ut att ha legat där rätt länge.

Efter hygget började nu stigen bära utför i en ravin där en fin bäck rann. Först gick leden genom högstammig granskog och sen genom lövskog med mängder av vitsippor på marken. Tyvärr fanns längs denna sträckning ytterligare två vrak av arbetsbodar, varav i alla fall den ena var uppenbart övergiven. Den saknade helt tak. Efter en ganska brant och lerig sista bit kom vi ner på slätten nedan berget. När vi vände oss stod klippväggen hög och den smala ravinen där vi kommit genom syntes knappt.



Vi gick därefter vägen ner till färjeläget vid Malö strömmar. Passerade en gammal plantskola och något slags nedlagt trädgårdsprojekt vilket uppenbart hade haft EU-stöd. Nu var det mest bara skräpigt alltihop. Som alltid är det svårt att förstå att människor står ut med att lämna så mycket skräp efter sig, att man inte avvecklar verksamhet på ett snyggt sätt. Och svårt att förstå är det också att de människor som lever kvar där står ut med att se all bråten.

Vi kom precis till färjans avgång. Vi behövde bara vänta några minuter på den korta överfärden. Färjan gick bara två turer i timmen, så vi var glada att slippa vänta där i duggregnet. Visserligen finns där en kur att sitta i, men det var lite råkallt ändå. Sen hade vi bara två km kvar att gå till det reserverade boendet på Handelsman Flink. Det är ett häftigt ställe, där tydligen Evert Taube hängde en del. Det var nu Valborgsmässoafton och vi kom rätt in i ett kvällsarrangemang med musikunderhållning på den restaurang som finns där. Stället hade två övernattningsalternativ, ett logement och en ”svit”. Vi valde det senare då det visade sig dels att det inte kostade så mycket som det låter, dels att det ligger sagolikt fint alldeles intill vattnet med stora panoramafönster ut mot klipporna och havet.



1 maj (5 tim vandring)

Detta visade sig bli vandringens bästa dag. Solen flödade, temperaturen var idealisk för vandring och stigen gick fram i ett tilltalande småbrutet landskap. Över högt belägna klippor med vidunderlig utsikt över fjärdar, genom klippskrevor, längs sandstränder, i sommarstugeområden och genom ett småskaligt jordbrukslandskap.



Vi började på Flatö, tog färja över till fastlandet vid Ängö brygga, gick över stora bron till Skaftö och tog slutligen båten från Fiskebäckskil till Lysekil. Att gå över den stora bron till Skaftö var faktiskt lite läskigt, dels för att trafiken där var rätt intensiv och vägrenen smal, dels för att den är hög och jag har tendens för att få svindel.



Särskilt minnesvärt från denna dag var de nyröjda lövskogsmarkerna i Kärlingesunds naturreservat, utsikten från kala höga klippor och Gullmarsfjorden som bredde ut.



På näthinnan finns också Fiskebäckskil med de fina husen som ligger hopgyttrade uppför klipporna. Och att förglömma var inte den sköna lunchstunden på en solig klippa i lä för den kalla vinden från havet.



Trevligt och omväxlande var det att få åka båt in mot slutmålet i Lysekil. En vacker vy var det över staden då båten närmade sig kaj. Den höga smäckra kyrkan på höjden sticker ut. Plumpar i stadsbilden är ett par fula 1960-talsbyggnader intill kajen. Detta är alls inget unikt för Lysekil, liknande plumpar finns i de flesta svenska städer som omstöptes för femtio år sedan. Det finns mycket sådant som borde rivas med tanke på stadsbilden och ersättas av något vackrare som passar in.



Vi fick ut mot udden och det väntande boendet på Strandflickornas Havshotell. Ett ställe som visade sig vara perfekt för en värdig avslutning på vår vandring: ett bra läge nära havet, en sekelgammal mysig inredning och en riktigt bra frukost.

Efter att ha vilat ut i Lysekil tog vi bussen till Göteborg, för vidare transport med tåg till Falkenberg.




Förslag förbättringar

Guiden

Skriv ut normal vandringstid på de olika etapperna, inte bara avstånd. Det är stora skillnader i hur långt man går per timme beroende på stigens beskaffenhet.

Ge tips om möjliga boenden av olika standard på etappmålen, eller i alla fall hur man kan komma därifrån med buss till boende i närheten. På åtminstone några etappmål verkar det helt saknas boendealternativ för dem som inte vill bära med sig tält och mat.

Sträckan Uddevalla - Råssbyn/Ljungskile

Gå bara Uddevalla - Gustavsberg, sen är Kuststigen inte kul för närvarande, speciellt inte mellan Gustavsberg och bron över Byfjorden. Från Gustavsberg går det säkert att ta sig med stadsbuss tillbaka Uddevalla och därifrån vidare. Sträckningen från stan till Gustavsberg är värd att gå, den är rätt spektakulär där den bitvis hänger på det branta berget. Dock är den första biten genom industriområdet rätt trist.


Leden måste markeras bättre med Kuststigens symbol ända från bron inne i Uddevalla, det räcker inte med skyltarna "Strandpromenaden". Denna brist gjorde att vi blev lurade att gå upp i skogen alldeles för tidigt strax bortom Gustavsberg.



Ett alternativt upplägg (visavi Guidens förslag)



Dag 1:

Ankomst tidigt till Uddevalla (eller kvällen innan)

Strandpromenaden t o r Gustavsberg (eller stadsbuss tillbaka)

Tåg till Ljungskile

Övernattning där



Dag 2:

Tåg till Stenungsund

Buss till Orust - Varekil - mot Ellös

Kliv av vid Håv

Gå småvägar upp till Kuststigen vid Håltavatten

Gå Kuststigen till Malö strömmar och Handelsman Flink

Övernattning där



Dag 3

Gå Kuststigen till Östersidan i Fiskebäckskil

Ta båten till Lysekil

Övernatta där eller ta kvällsbuss till Göteborg




Bilden ovan visar på ett ungefär hur vi rörde oss. Dock tog vi oss med tåg ända ner till Stenungsund och sen därifrån med buss via Myggenäs till Varekil. På vardagar går det buss från Ljungskile till Kolhättans färjeläge mittemot Svanesund. Sen vet jag inte om det därifrån går att åka buss till Varekil.

måndag 2 maj 2016

Fler kan mättas med vegetarisk kost - debattinlägg i ATL



Nedanstående text publicerades i ATL - Lantbrukets Affärstidning 29 april 2016 som en replik på ett tidigare inlägg.


Börje Berntsson hade i inlägget ”Hur ska vi mätta världens befolkning utan idisslare” 8 april två budskap: 1/ Mjölk- och köttproduktionens klimatavtryck behöver inte minska ty andra källor är större, och 2/ Det går inte att odla för humankonsumtion på ”gräsbevuxen betesmark”.

1/ Statens hållning är att alla sektorer ska minska klimatavtrycket. Berntssons åsikt är extrem. Med hans logik behöver Sverige inte alls vidta några åtgärder, vi har ju bara 1,5 promille av världens utsläpp. Nej, alla måste bidra, särskilt Västvärlden där utsläppen per capita vida överstiger det hållbara. Rimligt är att den svenska kött- och mjölkproduktionen bidrar. FAO menar att mjölkbranschen inom OECD med känd teknik skulle kunna reducera utsläppen med 10-15 procent. Berntssons ovilja är utbredd, bara 30 svenska lantbruk är klimatcertifierade.

2/ Berntsson inbillar oss att animalieproduktion baserar sig på ”gräsbevuxen betesmark”. Det är fel. ”Betesmark” är inte åkermark. På sommarhalvåret äter flertalet djur på betesvallar på åkermark. Djuren kan inte beta på vinterhalvåret, då kommer fodret från slåttervallar på åkermark. För mjölkproduktionens djur, menar Jordbruksverket att 90-95 procent av näringen kommer från åkermark. Så till min poäng: den åkermarken (Sveriges halva åkerareal) lämpar sig bra för odling av flera för oss ätliga grödor såsom olika sädesslag, balj- och oljeväxter, rotfrukter och trädgårdsväxter. Många växtföljder inkluderar vall tillsammans med för oss ätbara grödor. Det säger allt. Jag behöver bara titta ut över den magra halländska sandjorden för att se att vallen har flera andra grödor intill.

Berntsson undrar hur världens livsmedelsförsörjning ska klaras utan idisslare. I själva verket är det tvärtom. Ska den klaras måste det ske en storskalig förändring bort från animaliska livsmedel. Ett hektar kan föda flera gånger mer människor på en vegetarisk kost än om det som produceras går via idisslare.

Hans-Örjan Nohrstedt, Glommen

  

Myter om mjölken - debattinlägg i Hallands Nyheter



Nedanstående text fanns införd som debattinlägg i Hallands Nyheter 29 april 2016:

http://hn.se/asikter/ordetarfritt/1.4926315-ingen-kris-for-mjolkproduktionen

Rubriken var som vanligt satt av redaktören och som ofta inte helt väl vald. Mitt förslag var "Myter om mjölken". Att det inte är någon kris för mjölkproduktionen påstår jag inte i texten. Däremot att krisen, mätt i nedläggningstakten av mjölkgårdar, varit avsevärt värre förr.

I HN 18/4 sprider krönikör Eva Bofride, Centerpressens Nyhetsbyrå, myter om mjölk. Utifrån ett gotländskt mjölkföretags konkurs sprider hon vidare de myter som ingår i LRF:s propaganda för ökat stöd till en bransch med överproduktion, stort skattestöd och miljöproblem.

Myt 1: Svår kris för mjölkproduktionen

Takten i nedläggningen av mjölkgårdar under LRF:s två ”krisår” 2014 och 2015, efter Rysslands importstopp, har bara varit hälften så stor som tidigare. Nedläggning av mjölkgårdar har historiskt oftast inneburit att produktionen övertagits av andra.

Myt 2: Mjölkgårdar grundbulten för landsbygden

Tesen är: utan mjölkgårdar ingen levande landsbygd och inget öppet landskap. Faktum är att mjölkgårdar utgör bara sex procent av alla företag på landsbygden. Retoriken glömmer växtodlingen, hästnäringen, skogsbruket, besöksnäringen och alla som bor på landsbygden. Fodret till mjölkkor kommer mest från åkermark. Sådan mark kan enkelt hållas öppen genom att odla annat än vallar, såsom mat vi kan äta och lågväxande energigrödor.

Myt 3: Krav avseende miljö och djuromsorg är avgörande för ”mjölkkrisen”

Helt avgörande för att svenska mejerivaror tappar mark internationellt är global överproduktion och det ryska importstoppet. Ovanpå detta kan de svenska reglerna ha en viss marginell effekt. Men vilken slutsats ska dras? LRF vill både ha kakan kvar och äta upp den: man vill både sälja ”svenska mervärden” och ta bort särregler. Det rimliga är att ha stränga krav och verka för att EU anammar dem. Ännu en myt är att svenskt jordbruk har särskilt låg användning av antibiotika och bekämpningsmedel. De andra nordiska länderna exklusive Danmark, samt de baltiska länderna, är i samma klass som Sverige, ibland bättre.

FN (IPCC, FAO) anser att mjölk- och köttproduktion har en negativ miljöpåverkan av betydelse globalt och att branschen kan reducera den. Detta även om annan verksamhet har större betydelse.