torsdag 22 maj 2014

Mattön Gysinge – fin skogsvandring vid Dalälven


 
Mattön är en ö i nedre Dalälvens delta vid Gysinge. Mindre strandnära delar av ön ingår i Färnebofjärdens nationalpark, resten ingår Gysinge naturreservat. Både parken och reservatet bildades i slutet av 1990-talet med syftet av bevara de typiska översvämningsmiljöerna i deltat.

Mattön är ca 3 km både på längden och tvären. Den nås via broar vid Gysinge och Sevedskvarn. Bilparkering finns i närheten av båda dessa broar. Närmast vattnet finns öppna älvängar vilka förr nyttjades för slåtter av foder. På dessa växer bl a sumpviolen Viola uliginosa, för området typisk och landet i övrigt unik.
 
 
 
En bit från vattnet finns svämskogar med dominans av ek och asp. Här finns många döda träd, stående eller liggande. Fågellivet är rikt. Bäver finns i området och de har fällt många aspar i närheten av vattnet, t o m mycket grova sådana. Längre in på torra delar av ön är det mer gran och tall.
 
 

Den östra delen av Mattön är möjlig att vandra runt på väl uppmärkta stigar. Längden är ca 8 km och ¾ av distansen följer vattnet. Resten går längs en liten skogsbilväg genom det inre av ön. Den 21 maj var vi ett gäng från STF och Friluftsfrämjandet i Uppsala som gjorde den vandringen. Vi åkte bil dit, men om man har gott om tid lär det gå att åka tåg och buss till Gysinge via Gävle och Sandviken.
 
 

Vädret var fantastiskt och vi kunde dessutom med glädje konstatera att de omtalade myggen i området ännu inte hade kläcks i nämnvärd omfattning. Vi gjorde rundan i maklig takt och hade göra ca 3 timmar inklusive ett par strandnära fikapauser. Det var härligt att gå med den brusande älven alldeles intill. Det fanns mycket att se på och lyssna till. Död ved fanns i spännande former. Spåren av bäver var många. Fågelsången i svämskogen var intensiv med bl a många sångare. Över älven varnade en fiskgjuse.
 
 

I samband med vandringen kan också en stund i bruksmiljön rekommenderas. Där finns ett fint Naturum inrett i gamla stallet. I huset intill finns ett café, jag vill minnas att det har öppet onsdag-söndag. Vid bra väder kan man fika ute där, precis intill den forsande älven.
 
Dagens fåglar: Fisktärna, Fiskmås, Storskrake, Knölsvan, Trädgårdssångare, Svarthätta, Lövsångare, Gransångare, Fiskgjuse, Blåmes, Knipa, Större hackspett, Bofink, Gräsand, Rödvingetrast, Koltrast, Taltrast, Nötväcka, Grönsångare, Ärtsångare, Sädesärla
 
 

måndag 19 maj 2014

Älgkontakt av tredje graden med en förbannad bil




I mitten av 1980-talet hade jag efter min disputation fått jobb på Institutet för skogsförbättring för att utveckla forskning om skogsgödslingens miljöeffekter. Vid den tiden gödslades det en hel del i skogsbruket, jag vill minnas ca 150 000 ha per år. Man kände till då att en stor del av det kväve som tillfördes vid gödsling fastlades i marken. En viktig aspekt, där det saknades kunskap, var vad som skulle hända med detta kväve under hyggesfasen när det gödslade beståndet avverkats. Det satte jag mig före att ta reda på och letade upp ett äldre gödslingsförsök där detta skulle kunna undersökas. Valet föll på ett försök en bit väster om Sveg i Härjedalen, det kallades D164 Billingsjön.

 september 1986 tror jag det var, hade jag bestämt träff med några gubbar som skulle sköta den i detta fall komplicerade avverkningen. Jag skulle gå igenom upplägget med dem och vi skulle ses en måndag morgon. För att hinna i tid skulle jag åka upp med bil redan på söndag eftermiddag var tanken. Planen var att åka när det var ljust, men jag kom iväg lite sent och när jag kom upp i Hälsingland började det skymma. Vid den tiden var älgstängsel inte vanliga längs vägarna och man blev alltid nervös när mörkret kom. Jag låg länge bakom en annan bil som körde rätt fort, säkert 110 km/tim. Det var ju alldeles för fort bl a med tanke på älgfaran, man jag tänkte att den första bilen skulle få ta smällen om det kom älg på vägen. Dock försvann bilen framför mot Ytterhogdal och jag skulle mot Sveg. Nu var jag först på vägen och minskade därför farten. Till det bidrog också de långa uppförsbackarna som kommer efter avtaget mot Sveg.

Precis innan vägen började plana ut strax innan Messubodarna (en obebodd gammal fäbod längs vägen) passerar vägen ett lite låglänt område där det då var ung tallskog ända intill det smala diket på vägens vänstra sida. Jag tror att jag kanske körde 70-80 km/tim då. Plötsligt bara flyger det fram en älg från vänster som försöker snedda över vägen i samma riktning som jag. Som jag hann se det var det en fjoling, en tjur. Jag kunde inte väja bakom älgen och inte heller köra ner i diket till höger, då det var ganska djupt. Det enda som återstod var att ställa sig på bromsen så hårt det bara gick. Jag trodde att min sista stund nu var kommen och bara skrek rätt ut. Vänster framdel på bilen åkte in under magen på älgen som kom rullande upp över bilrutan. Den splittrades upp och blev vit som mjölk, men satt kvar konstigt nog. Bilen var en Ford Sierra, vilka var rätt strömlinjeformade. Det var nog tur det för älgen kunde liksom rullande ”rinna” över bilen. I nästa tiondels sekund såg jag älgen komma upp över den glasade takluckan och slutligen såg jag den genom bakrutan flyga genom luften och landa på rygg på vägen. Jag trodde den skulle vara stendöd, men den reste sig snabbt, skakade på sig och försvann sen in i skogen. Den borde åtminstone tyvärr ha brutit höger framben som krockade med kofångaren på bilen.

Efter första chocken och glad över att ha överlevt klev jag ut ur bilen för att som jag trodde se en helt förstörd front på bilen. Men det var inte så farligt – en trasig strålkastare och bucklor på motorhuven och vänster skärm. Kylaren hade klarat sig och vänster framhjul såg ut att gå fritt. Jag stegade upp bromspåren i asfalten till ca 20 m. Så jag gissar att jag kanske inte körde fortare än 30-40 då det small. Jag hängde upp en markering i en buske vid vägkanten till ledning för kommande eftersök. Messubodarna är och var en öde plats och detta var före mobiltelefonernas tid. Jag utgick ifrån att bilen inte skulle fungera och att jag skulle få gå långt efter hjälp (jag tror att det var minst en mil till närmaste boning). Det började nu bli rejält mörkt också. Men tack och lov visade det sig att bilen gick att köra. Det största problemet var att se. Framrutan hade ju blivit mjölkvit. Men på ett par bra placerade ställen hade glaset lossnat helt. Genom ett av hålen kunde jag kika och köra försiktigt framåt. Och det gjorde jag till Älvros, där jag kände ett par som hjälpt mig med vattenprovtagning tidigare. De var gudskelov hemma. Jag fick komma in och prata av mig, blev bjuden på fika. Jag kunde också ringa till polisen och anmäla olyckan. Efter någon timme åkte jag vidare kikandes genom hålet i bilans framruta. Det var en bra bit kvar till målet, jag skulle bo i Linsell, 2-3 mil väster om Sveg, där jag hyrde en liten stuga intill vägen mitt i samhället.

Morgonen därpå gav jag mig ut till försöket vid Billingsjön. Gissa om de väntande skogsgubbarna gjorde stora ögonen när jag kom åkande med bucklig front och en för dem ogenomskinlig framruta. De lyssnade förvånade till min berättelse.

Jag lyckades senare lämna in bilen i Sveg för byte av rutan. Dock kunde jag inte få bilen direkt utan det skulle ta flera dagar. Jag fick ta tåget hem, det blev Inlandsbanan via Mora. Intressant upplevelse, jag hade aldrig åkt där förut. Vackert, men rätt enahanda var det, med skogar, myrar och sjöar. En vecka senare fick jag ta tåget upp igen (denna gång tåg till Ljusdal och sen buss till Sveg). Rutan var nu bytt och jag kunde köra hem bilen till Uppsala.

Väl hemma på parkeringen i Uppsala möttes jag av en ny överraskning – garaget till radhuslängan var demolerat – den gjutna betongstolpen mellan mitt och grannens garage var av och taket halvt nerrasat. Min första tanke var att nu skulle alla tro att jag gjort det, i och med att bilen var så tillbucklad. Jag fick parkera ute. Dagen efter fick jag förklaringen. Äldste sonen hade tvättat bilen, som var en nyinköpt Citroen. Pappa Lasse skulle sen köra in den i garaget. Han hade fuktiga träskor på sig och råkade slinta på bromsen och trampade istället på gaspedalen. Det blev full fart in rätt in i stolpen som knäcktes. Bilens främre del blev helt demolerad och det kostade tydligen 35 tusen kronor att reparera den. Tur för Lasse att den var helförsäkrad.

Som inte allt detta räckte blev det vintern efter en brand i garaget och både Lasses och min bil brann i stort sett upp. Elden hade börjat vid Lasses bil, troligen överslag i en kontakt. Lasse hade en takbox i plast hängande mellan våra bilar och den skapade en enorm värmeutveckling. Tack och lov hann brandkåren dit lagom till lågorna började slicka träpanelen på radhusets gavel. Det måste ha vilat en förbannelse över de där bilarna.

tisdag 6 maj 2014

Tre dagar fin vandring på Öland i Valborg


                                       

Sol, ca 10 grader varmt och ett vackert och varierat landskap. Det var ideala förutsättningar för tre fina vandringsdagar på Öland under Valborgshelgen. Vi tillbringade vardera en dag i Mittlandsskogen, en på Alvaret och en vid Ottenby. Detta på vandringsleder som finns på kartan ”Cykel- och vandringsleder på Öland”, vilken vi beställt från Ölands turistbyrå i Borgholm.

Den i vårt tycke ideala vandringen är den till vilken man kan ta tåget/bussen, där man med minimal packning kan gå en dag till ett ställe med boende och mat, upprepa detta under några dagar och sen ta tåget/bussen hem från slutpunkten. Den första idén var att gå Mörbylångaleden från brofästet och ner till Ottenby, men det stupade bl a på att det saknades boende och mat på lämpliga avstånd och att det inte gick någon buss från Ottenby tillbaka till Kalmar.

Nu fick det bli tåg Uppsala – Kalmar och sen en hyrbil i Kalmar, vilken levererades vid järnvägsstationen. Första natten bodde vi på hotell/vandrarhem Svanen i Kalmar, ett utmärkt bra och prisvärt ställe. Därefter tre nätter på STFs vandrarhem på Öland, de två första på Stora Frögården mellan Färjestaden och Mörbylånga, den tredje på Ottenby. Särskilt det första var bra, på det andra var rummen extremt trånga och lyhörda.

Mittlandsskogen (ca 18 km)

Vandringslederna är överlag inte planerade så att man kan ta sig en dags runda och komma tillbaka till utgångspunkten. Den planeringen får man göra själv och det var inte alltid alldeles enkelt och självklart hur det skulle gå till.

Vi ställde i alla fall bilen vid Åkerby hytta på vägen mellan Glömminge och Runsten. Därefter gick vi leden norrut. Märkningen av leden var i det här området rätt dålig och vi tappade bort oss redan efter några hundra meter. Vi tog en omväg ut på fälten runt gården Västra Malmen och återfann sen leden lite längre norrut efter gården.

Sen var det trots ganska gles ledmarkering problemfritt och vi följde leden till fornborgen vid Ismantorp. Mestadels var det en skogsbilväg som löpte genom en lite trivial blandskog. En bit av leden strax före borgen var rejält blöt och hade behövt en spång. Under vägen fick vi uppiggande sällskap ett tag av två trevliga hundar som uppenbarligen var på rymmen. Borgen är stor med en diameter på 125 m. Muren är som mest 4 m hög. Inom muren finns ca 90 husgrunder. Den anlades på 200-talet och var i bruk under ca 400 år. Man tror att borgen möjligen kan ha varit en marknadsplats, detta snarare än en försvarsanläggning.

Från Ismantorps borg tog vi rundan västerut till Rönnerums fornby. Denna runda på 5-6 km visade sig vara dagens pärla vad gäller vegetationen och även uppmärkningen. Leden gick genom stora partier med nästan ren lövskog, bl a ett stort bestånd av avenbok. Marken prunkade av sippor, även gulsippor. I denna skog såg jag min första halsbandsflugsnappare. Rönnerums fornby är ett öppet område med ett tiotal gamla husgrunder. Fornbyn är daterad till ungefär samma period som fornborgen.
 
 

Tillbaka vid Ismantorp gick vi sen leden sydöstvart mot Dyestad. Det var ingen höjdare överlag. Leden var här mycket dåligt underhållen med brist på markering, röjning och spänger över många mycket blöta partier. Vi var konfunderade för vi hade tidigare under dagen vid Ismantorp mött en familj som sa sig ha gått ”den nya leden från Dyestad”. Vi trodde inledningsvis att det var den som fanns på vår karta, men så var uppenbarligen inte fallet. Möjligen fanns det någon ny sträckning i terrängen som inte fanns vare sig på vår karta, eller uppmärkt med utgångspunkt vid Ismantorp. Här finns skäl för den ledansvarige att styra upp karta och uppmärkning. Är det den led som vi gick som gäller så måste den förbättras. Vårt vägval hade i alla fall det goda med sig att vi två gånger fick se ängshök, även det en ny art för mig. Bl a när vi rastade på ett fint ställe vid en källa på en myr. Från Dyestad gick vi landsvägen tillbaka till bilen vid Åkerby hytta.

Några fåglar vi såg/hörde under dagen var halsbandsflugsnappare, ängshök, havsörn, flera olika sångare, svarthätta, hämpling, göktyta, trana och skogssnäppa.

Kvällens måltid åt vi på Bo Pensionat i Vickleby, beläget endast ett par km från vandrarhemmet Stora Frögården.

Karlevi alvar (ca 14 km)

Vi ställde bilen där leden börjar i Karlevi. Stället är lätt att hitta om man kör sakta genom samhället och där finns plats för ett par-tre bilar. Vi följde leden i sydöstlig riktning, nästan fram till Frösslunda på andra sidan alvaret. Där leden böjer av mot nordost vände vi och gick fritt rakt västerut. Efter ett tag stötte vi på den traktorväg som går i riktning tillbaka mot Vickleby kyrka. Kyrkan kunde ses på långt håll i det platta landskapet.
 
 

Det är lätt att vandra på Alvaret, öppet och platt som det är. Leden var glest men tillräckligt väl utmärkt. De fuktiga partierna är få och oftast lätta att ta sig förbi. Jordtäcket är tunt och saknas bitvis. Träd saknas nästan helt. Buskskiktet domineras av enar. På marken fanns denna tid bitvis gott om orkidéer, de vi såg var Adam och Eva och Sankte Pers nycklar.

En liten extrautflykt per bil gjorde vi efter vandringen på Alvaret till Stenåsa naturbokhandel på östra sidan i höjd med Mörbylånga. Där finns också en restaurang och vi passade på att äta. Jag prövade den lokala rätten lufsa, som liknade ugnsbakad raggmunk. På vägen tillbaka till vandrarhemmet passade vi på att besöka de små sjöarna Frösslundamossen och Möckelmossen, båda belägna i närheten av vägen och potentiellt intressanta fågelmässigt. På båda ställena var det dock väldigt lugnt på den fronten.

Några fåglar vi såg/hörde under dagen var ormvråk, röd glada, ljungpipare, större strandpipare, rödbena, tofsvipa, enkelbeckasin, gök, rödvingetrast, sånglärka, hämpling, stenskvätta, rödhake, ärtsångare, lövsångare.

Ottenby lund och södra udden (ca 13 km)

Vi ställde bilen vid Ottenby vandrarhem där vi sen skulle bo. Vandrarhemmet ligger intill Ås kyrka. Från vandrarhemmet går en väg över åkrarna söderut och in i lunden, där det sen finns ett antal vandringsleder att välja mellan. Man kan välja att gå nära stranden eller längre in i lunden. Ottenby lund har anor från 1600-talet. Det är idag södra Ölands största lövskog och domineras av ek och björk. Den hör till kungsgården Ottenby intill. Lunden betas sedan århundraden av dovhjortar, vilket ger den en parkliknande karaktär. På marken växer en hel del björnbär och brännässlor. Fågellivet är rikt med bl a många sångare. Vi hörde och såg flera arter vi stött på dagarna innan. En ny som dök upp var rödstjärt.
 
 

När vi passerat lunden var det ungefär lika långt kvar ut till udden med fyren och fågelstationen. Här går leden i det öppna landskapet och parallellt med vägen. Närheten till havet och fågellivet är påtagligt. När vi gick där såg vi enorma flockar med vadare (troligen kärrsnäppa) och vitkindade gäss som flög förbi. Väl ute vid fyren tittade vi in i det fina Naturumet. Vi åt på den välbesökta restaurangen Fågel Blå med fantastisk utsikt över havet. Jag lyckades också få se den rostgumpsvala som just denna dag befann sig vid fyren i lag med hussvalor och ladusvalor. Den är en riktig raritet som normalt hör hemma vid Medelhavet. I det öppna landskapet på udden såg vi dessutom bl a storspov, brushane, strandskata och större strandpipare. Tillbaka till vandrarhemmet gick vi ungefär samma väg som tidigare.

Arontorps ros

En sista krydda på resan fick vi då vi på vägen till tåget i Kalmar besökte naturreservatet Arontorp med dess främsta lockbete våradonis, eller ”Arontorps ros” som den också kallas. I höjd med Färjestaden tar man av från stora vägen och åker ca 2 km mot Norra Möckleby. Där finns en parkering och sen väntar en bits promenad innan man når reservatet och våradonisen. På en liten öppen äng där centralt i reservatet finns en riklig förekomst. Våradonisen är en gulblommande ranunkelväxt som har ett lite tuvlikt växtsätt och kan bli en halvmeter hög. Den är kalkföredragande och finns på Öland och Gotland. Vi hade tur och kom precis i blomningstid. Det var första gången som jag sett denna art. En fin upplevelse och avslutning på vår resa!