Semester i Sydkorea september 2010

 

Varken min sambo Lena eller jag hade varit i Sydkorea förut. Eftersom vi båda deltog i IUFROs (International Union of Forest Research Organisations) världskongress i Söul var beslutet lätt att ta en semestervecka direkt i anslutning till mötet. Vi var allmänt nyfikna på landet och till intresset bidrog också starkt att Lenas sonhustru Ki, som är från Kina, har koreanska rötter. Hennes mor- och farföräldrar flydde från Korea i samband med den japanska ockupationen på 1930-talet.

Söul

Till och från Söul flög vi med Finnair via Helsingfors, vilket vi hade funnit ut vara den snabbaste rutten och priset var genomsnittligt. Kongressen var sista veckan i augusti och vår semester den första veckan i september. Kongressen var i det gigantiska konferenscentret COEX och vi bodde i ett av de två hotellen på anläggningen. Under de två veckorna i Sydkorea var det hela tiden varmt, ca 30 grader. Luftfuktigheten var också hög hela tiden, varför i alla fall jag svettades kopiöst. Under kongressen var vi mest inomhus (med AC) och då vräkte regnet ner hela tiden. Lägligt nog försvann regnet sen och under vår semestervecka sken solen i stort sett hela tiden.

Söul är ju en av världens allra största städer, men trots detta verkade det mesta fungera väl. Tunnelbanesystemet var ganska lätt att använda. Namn på stationer och gator fanns inte endast skrivna med koreanska tecken utan också med våra bokstäver. Relativt många människor kunde i alla fall en del engelska. De vi stötte på var alla väldigt vänliga och hjälpsamma. Fylleri och kriminalitet märkte vi inget av. Trängas med folk fick man göra överallt. Under och runt COEX fanns det ett rikligt utbud av restauranger. Och bl a där prövade vi den spännande och goda koreanska maten, som dock inte var helt ny för oss. Lenas sonhustru Ki hade redan tidigare introducerat oss för det koreanska köket med bl a kimchi och bibimbab. Vi gjorde också en tur per tunnelbana ner till stadens mer centrala delar för att handla lite. Prisnivån i Söul uppfattade vi generellt som ca hälften av den svenska nivån.

Gyeongju

Vår semestervecka efter konferensen tillbringade vi på resande fot i landets sydöstra och östra delar. Ganska smärtfritt lyckades vi köpa tågbiljetter på Söuls tågstation. Vårt mål var den gamla huvudstaden Gyeongju, känd för sina gravhögar och tempel. Vi reste med ett bekvämt eldrivet snabbtåg i riktning mot storstaden Busan. Den sista biten klarade vi av med ett lokaltåg efter byte. Även det var helt ok, förutom lukten från dieselloket.

Vi kom fram på eftermiddagen. Staden ska enligt Lonely Planet vara av Uppsalas storlek, men vi tyckte att den hade mycket småstadskaraktär med mest låga hus. Vi letade gående på det boende vi sett ut i vår Lonely Planet guide. Det är ett vandrarhem som ligger strax utanför Tumuli Park, på dess södra sida, och det heter Sarangchae. Det ligger i en mycket gammal gård. Där bodde man i enkla rum med ”ondol”, vilket innebar att man sov på ett hårt golv med endast en madrass. En enkel toa och dusch fanns också. Givetvis fanns ingen AC, men en fläkt gav i alla fall lite svalka i den varma natten. Värden var trevlig och kunde lite engelska. Det fanns tillgång till fritt internet och på morgonen ingick en enkel frukost i priset. Förutom vi så bodde där några ungdomar, vilket skulle komma att påverka vår fortsatta resrutt.

På kvällen åt vi en helt fantastisk koreansk middag bestående av ett stort antal smårätter som dukades upp på träbord på gården till ett hus beläget strax intill vandrarhemmet. En mycket god och prisvärd middag var det verkligen. 

På vägen till vandrarhemmet hade vi i parken sett många av de gravhögar som staden är berömd för. Ett väldigt välskött parkområde var det. Nästa dags förmiddag tog vi en längre promenad där i den svalkande skuggan från träden. Vi tog också en längre promenad runt i staden och såg bl a fantastiska blomsterodlingar.

Vår plan hade varit att bara stanna ett dygn och sen ta oss ner till den stora ön Jeju-do i sydväst. På kvällen på vandrarhemmet hade vi dock kommit i samspråk med en kille från Holland som sökte arkitektjobb i Söul. Han hade precis varit på Jeju-do och tyckte det var väldigt turistiskt. Det lät inte som vår smak och vi ändrade nu planerna till att ta buss på eftermiddagen till kuststaden Pohang, övernatta där och sen ta båt ut till den lilla ön Ulleung-do ett par timmars båtresa österut från mitten på Sydkoreas östra kust.

Att komma med bussen till Pohang visade sig vara ett mindre äventyr. Här fanns ingen information skriven med vår typ av bokstäver som eventuellt hade gått att tyda. Vid järnvägsstationen fanns dock en liten turistinformation där man kunde lite engelska. Här fick vi veta att det skulle gå att kliva på bussen vid en hållplats längre ner längs gatan. Vi hittade dock flera hållplatser och kunde heller inte läsa vad det stod vare sig på dem eller på bussarna. Vi frågade folk på gatan och man pekade än hit än dit. Det slutade med att vi tog en taxi till busstationen och där kom vi äntligen på rätt buss.

Pohang

Det tog bara en knapp timme med bussen till Pohang som är en ganska stor stad, ca en halv miljon invånare. Busstationen ligger mitt i stan och vi tog därifrån taxi till staden långa havsstrand där vi visste att det fanns en lång rad med hotell. Vi valde ett i raden, priset var ganska lågt och inredningen var helt ok om än lite ”plastig”. Vi fick senare veta att hotellen längs stranden gick under epitetet ”love hotel”. Bakgrunden är tydligen att de fyller ett behov av avskildhet hos en befolkning som bor ganska trångt. Det är tydligen också ganska vanligt och legio att koreanerna har älskare och älskarinnor på sidan om äktenskapet. 

Stranden var fantastiskt fin och ren. Men vi såg knappt några människor som solade eller badade trots att vädret var utmärkt. Jag tog förstås ett bad och det var väldigt skönt, säkert dryga 20 grader i vattnet. I fonden på andra sidan bukten från där vi bodde såg vi stadens andra berömdhet förutom stranden, det är ett av världens största stålverk. På kvällen var det upplyst med rörligt ljus i allsköns färger.

Frukost behövde man tydligen inte på love hotel och en sådan gick inte heller att finna längs strandgatan. Vi köpte en del ätbart på en Seven-eleven butik som fanns där och den tog vi med till båten som skulle föra oss till ön Ulleung-do.

Båtresan var behaglig, vi hade köpt biljetter i första klass där man fick en skön sittplats och med utsikt över havet. Vi var glada att vi inte valt andra klass för där var det mer än lovligt enkelt, bl a saknades fönster.

Ulleung-do

Båten anlände vid lunchtid till staden med samma namn som ön. Hamnen och staden är inklämd i skrevan mellan två berg. Staden är ganska liten, bara ca 10 000 invånare, och man kan till fots snabbt få en överblick. Dock lutar det kraftigt uppåt inåt land och p g a värmen kan det bli en krävande promenad.

Med på färjan var det mest koreaner vad vi kunde bedöma. Och en stor andel av dem var sportigt klädda som för vandring. När vi klev i land möttes vi direkt dels av försäljare av torkad fisk, dels av ett antal äldre damer som ville visa oss var vi kunde bo. Vi ville dock gå själva och vi tittade på några olika boendealternativ innan vi fastnade för ett rum på gatan alldeles nära hamnen. Rummet var litet, men fräscht och hade toa och dusch, AC och TV med Internet.

Värmen fortsatte, men vi kände att vi ändå ville röra på oss och göra nån vandring. Det finns en del leder upp mot toppen på ön (ca 1000 m ö h), men de var inte att tänka på, det var alldeles för varmt för några större kraftprov. Istället tog vi den led som börjar i hamnen och följer havet mot NO. Leden är i dess första del inhuggen i klippan nära vattnet och kan inte användas vid hårt väder. Vi passerade en restaurang i en vik. Efter nån km svängde leden från havet och bar iväg upp över berget till fyren Dodong. Här var det en vacker utsikt norrut längs kusten. Ett litet museum fanns i fyren, men det fanns inget café eller någon försäljning. På tillbakavägen valde vi den led som går över berget mot stadens övre del. Stigen var bra och väl märkt, men stundtals ganska krävande i värmen då det inledningsvis var rätt mycket uppför. Efter ett par timmar var vi tillbaka i staden, efter att på slutet ha gått nerför i långa trappor.

Vi hade läst om och också sett på håll att det fanns en linbana upp på berget på södra sidan av staden. Efter att fått i oss välbehövlig vätska letade vi oss uppför mot där vi trodde entrén till linbanan fanns, men det tog tid och mycket frågande innan vi hittade rätt. På vägen ner sen insåg vi att det fanns en mycket enklare väg att ta. Det var i alla fall värt att ta linbanan upp för därifrån var det en magnifik utsikt över kusten och staden. Från linbanestationen gick en stig ut en bit till en utsiktstorn på den yttersta spetsen av berget. Där samtalade vi en stund med ett ungt amerikanskt par som var de enda västerlänningar vi såg på ön.

I kvarteren närmast hamnen fanns det gott om restauranger och på kvällen valde vi en med utsikt över hamnen. Maten var som vanligt god och ganska billig, när man väl hade lyckats förklara vad man ville ha. Innan vi lämnade hotellet i Söul hade vi bett en kvinna i receptionen att på koreanska skriva ett par saker på lappar som var angelägna för oss att få fram då vi skulle beställa mat, dels ”jag äter inte kött”, dels ”vi tycker inte om kryddstark mat”. Vi hade fått veta att få kunde engelska ute i landet, även bland restaurangpersonal. Detta visade sig vara rätt antaget och lapparna kom till flitig användning. Vi hade också köpt en engelsk-koreansk frasbok, där det koreanska uttrycket fanns skrivet både med koreanska tecken och med vår typ av bokstäver. Denna bok använda vi flitigt som ”pekbok”, för det var ofta svårt att veta hur orden och fraserna skulle uttalas. 

Dag två gjorde vi från hamnen en kort båtutflykt till Jukdo Island, en ganska stor ö som ligger strax öster om Ulleung-do. Från båten såg vi stigen längs kusten som vi gått på dagen innan. Det tog inte stort mer än 30 min att åka ut till ön. Vi visste inte om man kunde köpa något ätbart på ön så vi handlade med oss en del från en livsmedelsbutik. Vi var osäkra på vad vi hade köpt och det mesta visade sig stämma mycket dåligt med vår smak. Det godaste var några runda bollar med söt smak. När vi tillsammans med ett 20-tal koreaner blev avsläppta i öns hamn väntade en väldigt hög spiraltrappa som var enda sättet att komma upp på ön. Behållningen med ön var väl mest att där fanns en bra belägen utsiktsplattform. Annars fanns där en stängd restaurang och en del odlingar.

När vi kom tillbaka till staden åt vi och tog sen en taxi några km mot sydväst till det stora hotellet som ligger på berget strax norr om byn Sadong. Det var ett stort och vräkigt hotell, men med fin utsikt över havet. Det märktes att det inte var turistsäsong, för vi såg knappt en människa där förutom några i personalen. Vi drack kaffe och gick sen vägen ner till byn vid havet. Så småningom hittade vi en busshållplats och bussen tillbaka till Ulleung-do kom precis efter det att mörkret lagt sig och vi hade börjat fundera på om det överhuvudtaget skulle komma någon buss. Det gjorde det som sagt i alla fall, men ganska mycket senare än den tidtabell vi lyckats tyda.

 

Nästa dag var dramatisk. Enligt rapporter vi såg på TV kom en tyfon in söderifrån längs Sydkoreas västkust och drog in över Söul, för att sen vika av österut mot Japan. Den skapade mycket förödelse i Söul. Vi var långt från tyfonens centrum, men trots detta var det mycket starka vindar på vår ö. Alla färjor var inställda och vi var glada att vi inte behövde åka till fastlandet förrän nästa dag. Under några timmar på förmiddagen blåste det så kraftigt att det knappast inte gick att vistas utomhus. Risken var stor att föremål skulle komma nedblåsande från taken. När det efter ett tag blev lite mindre hård vind gick vi i alla fall ut och satte oss ner i den lilla parken vid hamnen. Många andra hade gjort detsamma och tillsammans besåg vi skådespelet då vågorna vräkte in i hamnen.

Efter lunch blev det plötsligt nästan lugnt och solsken igen. Vi ville se mer av ön och tog därför bussen som följer kusten i vänstervarv runt en stor del av ön. Vi följde med till Cheonbu ganska mittpå den norra kusten. Vi övervägde att eventuellt ta en mindre buss upp i Nari Basin där det tydligen skulle finns en del möjligheter till vandring. Men tiden skulle nog inte räcka till och dessutom var värmen ganska pressande. Det blev istället en kort promenad längs havet. Någon bra strand hittade vi inte, däremot en stor pool intill stranden där jag tog ett svalkande bad. Vi var helt ensamma där. För ombyte fanns två rum. Vilket som var för män lyckades jag inte lista ut, så jag fick chansa. Det gick bra, nog mest för att där inte var några andra. Jag vet fortfarande inte om jag var i rätt omklädningsrum. När vi var på väg därifrån kom några ungdomar som tydligen tänkte bada. Överhuvudtaget verkar det inte finnas några fina sandstränder på ön. Det som på turistkartan markerades som badstrand var oftast en smal strandremsa med mycket grovt grus eller sten.

Efter badet tog vi bussen samma väg tillbaka, men hoppade av i Taeha Harbor på öns västra spets. Vi var hungriga och avsåg att leta på ett matställe. Det visade sig inte vara så lätt. Det var rätt folktomt i byn och flertalet av de fåtaliga restaurangerna var stängda. Till slut hittade vi i alla fall en som var öppen på en liten parallellgata till huvudgatan. Som vanligt var det gott och prisvärt. Därefter blev det buss igen hemåt mot Ulleng-do.

Den sista dagen skulle vi ta båten tillbaka mot fastlandet strax efter lunchtid. Förmiddagen använde vi till att pröva ett bad som fanns markerat på kartan en bit norrut längs kusten ”Naesunjeon Mongdol Beach”. Vi tog en taxi dit då vi var osäkra på om det gick buss ända fram. På vägen dit passerade man den lilla staden Jeodong som vi hade sett på håll från fyren längs vår första promenad. Då vi kom fram var även denna badplats helt tom. Inte heller här var det någon sandstrand utan snarast en strand bestående av stora block. Dock fanns det en hamnpir med en stege ner till vattnet. Tack vare den lyckades jag få ett skönt bad. Vattnet var kristallklart och temperaturen perfekt, säkert några grader över tjugo. Precis när jag kommit upp ur vattnet såg vi en polisbil närma sig. Jag hann tänka att vi kanske missat någon skyltning med badförbud eller dito. Men det visade sig vara en patrull som bara var ute och ”flanerade” per bil, för de försvann strax in mot staden igen. Nu kom dock nästa gäng, vilket var ett antal dykare från någon slags räddningstjänst. Det verkade som de skulle öva. Ett par icke dykande kvinnor fanns också med i sällskapet. En av dem badade med badring och var nästan fullt påklädd. Vi hade i annat sammanhang sett bilder på badande koreaner som antydde både ett annat badmode än vi är vana vid och också att simkunnigheten kanske inte var så utbredd (många badande med flytväst eller badring). Vi var generellt förvånade över att intresset för bad i havet verkade så litet med tanke dels på värmen i luften, dels den sköna vattentemperaturen. Om intresset fanns tyckte vi att ön borde ha stor potential att bygga flera fina bad med havsvatten längs kusten.

Vi promenerade tillbaks de ca 2 km till Jeodong och tog där en taxi tillbaka till Ulleung-do. Vi hämtade vår packning som vi lämnat på hotellet och gick sen till hamnen för att ta färjan mot fastlandet. Vi hade först trott att det bara gick färja tillbaka till Pohang där vi kom ifrån, men det visade sig glädjande gå en färja till Mukho harbor vid staden Donghae. Den ligger i höjd med Söul, fast på östkusten. På detta sätt skulle vi enklare kunna komma tillbaka till Söul, än om vi fått åka tillbaka till Pohang.

Mukho harbor och Donghae

Väl i hamn tidig eftermiddag hade vi läst på att det skulle finnas ett hotell (Ritz Carlton Motel) strax intill busstationen från vilken vi skulle ta en expressbuss till Söul nästa dag. Först funderade vi på att gå den 1,5 km långa vägen till hotellet, men värmen och packningen gjorde strax att vi hoppade in i en taxi istället. Motellet var ganska enkelt men helt ok. Lite buller var det från gatan och busstationen, men inget störande på natten. På andra sidan gatan fanns en rätt fantastiskt driving range för golf. Folk stod och slog i två våningar mot en gigantisk nätbur som väl var max 50 lång. Det verkade populärt värre för folk stod och slog sent in på natten.

När vi väl fått rummet och packat in våra saker gav vi oss ut för att leta upp ett matställe. Vi gick ca 1 km söderut längs huvudgatan och tog sen ner vänster mot centrum. Donghae (ca 100 000 invånare) visade sig vara en fin stad tyckte vi med breda och rena gator och trottoarer, mycket parker och träd och också ett ganska stort utbud av affärer och restauranger i centrum. Vi hittade en liten trevlig restaurang som hade veckans godaste bibimbab. På tillbakavägen till hotellet följde vi vägen längs havet norrut.

Före avfärden med buss mot Söul skulle vi äta frukost. Hotellet hade inte frukost, likt de flesta andra vi bott på förutom i Söul. Vi förberedde oss kvällen innan genom att gå längs gatan och försöka fråga oss fram. Det var inte så lätt visade det sig att göra förstådda. Folk vi frågade pekade på olika ställen och när vi väl kom dit visade det sig att man nog inte hade frukost. En liten kuriosa var att jag på ett ställe skulle göra mig till och fråga på koreanska. Jag hade läst mig till i frasboken att frukost skulle heta ungefär ”a-ch´im”. Då jag frågade en kvinna svarade hon frågande ”ice-cream”. Så småningom fick vi i alla fall veta att ett ställe bestämt skulle ha frukost och öppna i god tid så vi skulle hinna med bussen. Detta visade sig stämma, men frukosten var tyvärr inte speciellt koreansk, utan bestod mest av ägg, vitkål och en massa ketchup. Värden ville nog vara vänlig och ge oss något västerländskt.

Åter i Söul

Bussresan till Söul tog ca tre timmar. Längs vägen kunde vi konstatera vad vi redan visste, nämligen att Sydkorea numer är ett mycket skogrikt land med an skogsandel lik Sverige. Efter Koreakriget var mycket av skogen nedhuggen, men ett framgångsrikt program för återbeskogning har nu skapat ett helt nytt tillstånd och också förutsättningar för en skogsindustri (finns ingen ännu, man importerar virke och papper). På vägen in mot centrum såg vi ett och annat spår av veckans tyfon, förvånande få och mindre dramatiskt än vad vi hade väntat oss med tanke på rapporteringen i TV tidigare. Trafiken tätnade på motorvägens många filer, men det flöt på rätt bra ändå och vi kom ungefär på tidtabell till en av Söul busstationer. Vi hade då vi lämnade Söul lämnat varsin resväska på det COEX hotell vi hade bott under konferensen. Så vi skulle tillbaka dit och det skulle ske per tunnelbana. Det var inte alldeles lätt dock att hitta entrén till rätt tunnelbana, men en engelsktalande vänlig människa visade oss rätt. Väl på tunnelbanan är det sen ganska lätt att orientera sig fram. Varje station har ett tydligt nummer. Vi hittade tillbaka till hotellet och fick våra väskor. Vårt flyg skulle gå nästa dag så vi behövde logi en natt till. Vi var trötta och frågade om det fanns ett ledigt rum på hotellet, trots att vi visste hur dyrt det var. Tack och lov för reskassan var det fullt. Vi gick runt i kvarteren intill COEX och hittade så småningom ett mycket bra hotell bara några kvarter bort, och priset var bara hälften mot COEX.

Nästa dag tog vi buss från flygbussterminalen vid COEX ut till Söul flygplats, en resa vill jag minnas på en dryg timme. Längs vägen ut passerar man stora låglänta och fuktiga områden, där vi såg flockar med vadare. Tyvärr kunde vi från bussen inte avgöra art.

Flyget hem över Helsingfors tog ca 10-11 timmar med mellanlandning.            

Sammanfattningsvis

Sydkorea var ett mycket spännande land att vara turist i. Mycket är annorlunda emot hemma – tättbefolkat med mycket vänliga människor, språket förstås, speciell och mycket god mat, rent och fint överallt, och ett mycket väl fungerande transportsystem. Det annorlunda språket och bristen på engelskspråkighet utanför Söul är förstås en utmaning, men vi lyckades klara oss bra med teckenspråk och tidigare omnämnda frasbok. Man kände sig också trygg överallt. Vi kan verkligen rekommendera att besöka Sydkorea, det gav verkligen mervärde.

Om man har svårt för värme bör man välja tiden på året noga. I september när vi var där var det som sagt fortfarande rejält varmt med svenska mått mätt. Den höga luftfuktigheten bidrog förstås till att det kändes rejält varmt. Vatten på flaska är således viktigt att alltid bära med sig.

Vi reste med lätt klädsel (shorts och sportskor) och packning (varsin ganska liten ryggsäck). Solglasögon, solhatt/keps och solskyddsmedel var ett måste för oss. Det regnar ju rikligt ibland och vi hade med oss regnkläder. De var dock nästan omöjliga att ha på sig p g a värmen, man blev istället dyblöt inifrån. Bättre är då att som koreanerna ha med sig ett paraply. En liten handkikare är förstås ett måste, givetvis om man som vi vill skåda fågel. På plats i Sydkorea köpte vi för fågelskådningen: A field guide to the Birds of Korea, författad av Woo-Shin Lee m fl och utgiven 2000 på förlag LG Evergreen Foundation.

Lycka till på resan!  

Könsfördelning mm i dödsrunor på DN och SvD

Kvinnor mindre värda än män efter döden?

Med tilltagande ålder och bekanta som gått bort har mina ögon kommit att falla på dödsrunorna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, två tidningar som jag av och till prenumererat på. Det blev snart påfallande vilken manlig dominans där är. Av en systematisk studie jag sen gjort verkar det till största delen (75 %) vara män som uträttat något storartat i livet, värt att berätta för omvärlden efter deras bortgång.

Dödsrunorna i DN och SvD signalerar det ojämlika samhället. Inte bara på så vis att männen kraftigt dominerar, utan också på så vis att representanter för vanliga yrken inom industri, vård, skola och omsorg är ytterst fåtaliga.

Fördelat på tre perioder fr o m hösten 2007 studerade jag 369 tidningar, varav 231 DN och 138 SvD (tabell 1). DN i period 1 och 2, och SvD i period 3, avsåg samtliga tidningar med runor under perioden. SvD i period 1 och 2 var ett slumpmässigt urval.

Tabell 1 – Antal tidningar

Period nr	Datum	Antal DN	Antal SvD	Antal DN+SvD
1	20 okt 07 – 24 feb 08	119	34	153
2	23 okt 08 – 28 feb 09	112	40	152
3	18 okt 09 – 31 dec 09		64	64
Summa		231	138	369

Presentationen av statistiken nedan gäller båda tidningarna samlat, därför att bilden var densamma i båda.

I de studerade tidningarna fanns det totalt 1181 dödsrunor, varav 890 (75 %) handlade om män och 291 (25 %) om kvinnor. Detta trots att det torde vara uppenbart att ca hälften av dem som dör är kvinnor. Det var också mest män (73 %) som skriver och signerar dödsrunorna. Noterbart var att hälften av de kvinnor som signerade, skrev under dödsrunor om män, medan bara var tionde man som signerade, skrev under en dödsruna om en kvinna.

Jag kategoriserade också omnämnda personer som gått bort i fem grupper beroende på deras yrken (tabell 2). Den procentuella fördelningen på grupperna bland män respektive kvinnor redovisas också i tabellen.

Tabell 2 – andel män och kvinnor i olika yrkesgrupper

Grupp	Yrken	Andel av männen (%)	Andel av kvinnorna (%)
1	professor vd officer godsägare biskop rektor överläkare	46	16
2	tjänsteman lärare läkare småföretagare lantbrukare präst affärsman	37	49
3	författare artist journalist	14	17
4	arbetare sköterska sekreterare förskollärare service fritidsledare hemmafru	2	15
5	ej specificerad i runa	1	3

Bland männen var den i särklass största gruppen nummer ett (46 %), en grupp som för 30-40 år sedan hade fått epitetet ”överklass”. Bland kvinnorna utgjorde denna grupp bara 16 %. Talrika yrkesgrupper, t ex industriarbetare, förskollärare och sjuksköterskor, var sällan företrädda bland dödsrunorna, speciellt när det gäller männen. 

Är det något att bry sig om att dödsrunorna på DN och SvD signalerar bilden att det mest är överklassens män som är värda att nämnas efter döden? Jag tycker det. Den bild dödsrunorna ger bidrar till att konservera att gammal förlegad syn att män är viktigare än kvinnor och att överklassyrken är viktigare än de vanliga yrkena där flertalet arbetar. Den motverkar en modern demokratisk syn om alla människors lika värde, oavsett kön, klass, ras etc.

Vi som läser och prenumererar på de två tidningarna skulle kunna medverka till att ändra denna bild genom att skriva om kvinnliga bekanta som gått bort. Vi skulle kunna skriva om alla de kvinnor och män som i ett helt liv kämpat i industrin, utbildat våra barn eller vårdat våra sjuka.

DN och SvD skulle kunna bidra aktivt till att problematisera och diskutera den bild som tydligt framskymtar. De kunde också aktivt kunna bjuda in läsekretsen till att skriva mer om svagt företrädda grupper.

Hans-Örjan Nohrstedt, Uppsala

Har SNF gått vilse i blåbärsskogen?

För någon månad sedan deltog jag på ett möte som SNF arrangerade i Stockholm. På stolarna i salen låg ett brev från SNF som syftade till att värva nya medlemmar till organisationen, det var undertecknat av generalsekreterare Svante Axelsson. Jag är medlem i SNF sedan flera 10-tals år, men kom ändå att titta vad där stod. Det inledande stycket radade upp ett antal miljörelaterade påståenden av negativ art som skulle få läsaren att förstå varför det är viktigt att engagera sig i SNF. Med den delvis skogliga bakgrund jag har, kom jag att fastna på ett av påståendena i raden:

"Blåbären minskar i våra skogar på grund av det intensiva skogsbruket" (påstående A)

Ett par veckor senare dyker nästa värvningskampanj på samma tema upp från SNF, nu som en helsidesannons i DN (3/12, sid 7). Samma annons återfinns i Vi nr 1 2011, s 69. Budskapet var något modifierat från tidigare och löd nu:

”Blåbären blir allt färre i södra Sveriges skogar. Dagens storskaliga skogsbruk gör det svårt för blåbärsriset att återhämta sig” (påstående B)  

Vilken grund har dessa påstående? Jag känner mig något sånär informerad vad gäller forskningen om skogsbrukets miljökonsekvenser, men kunde inte dra mig till minnes att jag sett information av den här arten. Då jag emellertid inte aktivt följt forskningen i detalj under de senaste 10 åren blev jag osäker och kontaktade sex aktiva forskare med erfarenhet av området. Jag bad dels om deras egen uppfattning i sakfrågan, dels om tips på forskningsrapporter i ämnet. Vare sig i deras svar eller i de rapporter jag läst (se nedan) har jag kunnat finna något säkert stöd för påståendena.   

SNFs påståenden består av två delar, nämligen:

1/ Blåbären minskar i hela Sveriges skogar (påstående A) alternativt i södra Sveriges skogar (påstående B).

Om SNF med ”blåbären” menar just själva bären, som ibland plockas och äts av människor och djur, så saknas det helt data som stödjer påståendena. Jag har inte lyckats hitta några studier alls som avser förekomsten av blåbär i svensk eller sydsvensk skog där man faktiskt undersökt hur den förändrats över tid. 

Jag utgår därför istället ifrån att SNF menar förekomsten av blåbärsris. Vad jag förstår finns bara en studie redovisad vad gäller hur denna förändrats över tid (Odell & Ståhl, 1998a, b). Den bygger på ca 6000 provytor spridda över landets skogsmark som inom ramen för den s k Ståndortskarteringen inventerats med ca 10 års mellanrum, under 1980- respektive 1990-talet. Förekomsten av blåbärsris uttrycktes på två sätt, i/ förekomst (oavsett mängd) på ytorna, ii/ mängd blåbärsris på ytorna uttryckt som täckningsgrad (andel av markytan). Resultaten visar, både för Sverige som helhet och för södra Sverige, att blåbärsris förekommer på fler ytor vid det andra tillfället jämfört med det första, d v s en ökning. Men det andra måttet, täckningsgrad, visar den motsatta tendensen, en minskad täckningsgrad. Det gäller överraskande f ö många andra artgrupper, t ex smalbladiga gräs inkluderande kruståtel, som normalt gynnas av t ex kvävenedfall, hyggesupptagning och kvävegödsling. Författarna till rapporten sätter inte tilltro till resultaten vad gäller täckningsgraderna, bl a därför att inventeringsmetodiken ändrades mellan de två 10-års-perioderna. De menar att frågan om eventuella förändringar i täckningsgrad behöver ”utredas ytterligare”. Mig veterligen så har detta inte skett.

Om många arter faktiskt har minskat i täckningsgard mellan de två inventeringarna, såsom materialet indikerar, skulle det teoretiskt kunna bero på att trädskiktet tätnat med minskande ljus till markytan som följd. I så fall skulle det dock inte handla om att blåbär missgynnats speciellt. Inventeringen gjordes på fasta provytor, varför träden på många provytor hade blivit äldre och med sannolikt större och tätare kronor. Å andra sidan kan många av ytorna ha varit utsatta för röjning, gallring eller slutavverkning, vilket skulle ha verkat i motsatt riktning, d v s tillfälligt ökande ljusinsläpp till marken.

I ett storskaligt och långsiktigt perspektiv (inte speciellt avseende de inventerade provytorna) skulle det också kunna tänkas att blåbär och annan markvegetation missgynnas om tall och lövträd aktivt ersätts med gran i samband med plantering efter slutavverkning.    

Min slutsats av ovanstående material är att det inte entydigt visats att förekomsten av blåbärsris vare sig minskat eller ökat i södra eller övriga Sverige.          

2/ Minskningen beror i sin tur på det ”intensiva” eller ”storskaliga” skogsbruket

Som ovan visats, verkar det över huvudtaget inte vara klarlagt att det skett eller sker någon minskning generellt av förekomsten av blåbärsris. Dock sker det hela tiden tillfälliga förändringar i de flesta skogslevande växtarters förekomst på mindre delar av skogsmarken. Vid alla omfattande störningar av trädskiktet påverkas markvegetationen kraftigt. Dessa störningar leder till mer näring och ljus vid markytan, vilket i sin tur missgynnar vissa arter (t ex blåbär) och gynnar andra (t ex kruståtel). I naturskogen var de vanligaste störningarna skogsbrand, stormfällningar och insektshärjningar.

I det moderna skogsbruket har kalhuggning tillkommit som störning. Det är välkänt från flera studier att kalhuggning kortsiktigt kraftigt påverkar kärlväxtfloran, bl a missgynnas blåbär (t ex Hannerz & Hånell, 1993; Bergstedt & Milberg, 2001; Bergstedt m fl, 2008). Dock synes dessa förändringar i floran vara temporära och de försvinner efter ett antal 10-tal år när den nya skogen vuxit upp och slutit sig, detta enligt en studie på ett stort material från delar av Svealand och Norrland (Widenfalk & Weslien, 2009). Glädjande är också att skogsbrukets kalhyggen blivit avsevärt mindre till ytan på senare tid och också att de inte längre är så kala, alltfler träd lämnas för naturvård.

I SNFs två påståenden är det oklart vilken typ av skogsbruk som egentligen avses med ”intensivt” och ”storskaligt”. Är det dagens normala skogsbruk med slutavverkning vart 100 år efterföljt av markberedning, plantering, röjning och gallring? I så fall täcks det in av ovanstående observationer. Eller är det ett radikalare skogsbruk med t ex kvävegödsling för att höja skogsproduktionen eller uttag av grenar och toppar (GROT) för energiändamål vid slutavverkning?

Det är väl känt att gödsling med kväve påverkar floran (Nohrstedt, 2001). De kortsiktiga effekterna på förekomsten av blåbärsris har varierat i olika studier, bl a med vegetationens sammansättning. Oklarhet verkar dock råda om varaktigheten i denna påverkan (Strengbom m fl 2001; Strengbom & Nordin 2008). SNFs påstående B handlar om ”södra Sverige” och där har i stort sett ingen skogsgödsling skett, i alla fall om SNF avser Götaland.

En annan form av intensifiering av skogsbruket som faktiskt skett är uttag av GROT i samband med slutavverkning. Idag tas i genomsnitt GROT ut från vartannat hygge. Som kompensation för bortförande av substans som motverkar försurning med GROT återförs ofta stabiliserad vedaska. Den samlade effekten av GROT-uttag och återförsel av aska bedöms för blåbärsris vara snarast positiv (Egnell m fl, 1998).      

I andra meningen i SNFs påstående B står det att ”Dagens storskaliga skogsbruk gör det svårt för blåbärsriset att återhämta sig” (min understrykning). Det framgår inte vad riset ska återhämta sig ifrån. Om det gäller effekter av kalhuggning så har det redan berörts ovan. Man skulle därutöver kunna tänka sig att blåbärsriset i södra Sveriges skogar minskat p g a nedfallet av kväve i form av luftföroreningar (Falkengren-Grerup, 2000). Detta skulle kunna tänkas ha skett genom att gräs brett ut sig på blåbärsrisets bekostnad. Rosén m fl (1992) visade på Ståndortskarteringens material att andelen provytor av smalbladig grästyp ökat från 1970- till 1980-talet. Studien av Odell & Ståhl (1998a, b), som analyserade 10-års-perioden därefter, visade samma trend. Dock hade, som ovan redovisats, det samtidigt skett en ökning av blåbärsrisets förekomst uttryckt på detta sätt.

Finska erfarenheter

SNF påståenden gäller Sverige och nutid (”minskar”), d v s att minskningen pågår. Min granskning ovan har inte kunnat styrka detta. Det finns dock en finsk rapport som visar att förekomsten (täckningsgraden) av blåbär minskade i Finland vid mitten av förra seklet och efter övergången till kalhyggesbruket (Reinikainen m fl, 2000). Man analyserade frekvens och täckningsgrad för blåbär (och många andra växter) för ett stort antal provytor studerade under tre tidsperioder: 1950-, 1980- och 1990-tal. Frekvensen hade inte alls förändrats under hela perioden. Däremot hade täckningsgraden halverats från 1950 till 1980-talet, men därefter varit stabil. Författarna menar att den storskaliga övergången till kalhyggesbruket efter andra världskriget skapat tätare och i genomsnitt yngre skogar, vilket missgynnat blåbär och andra växter som är typiska för sena successionsstadier och lite glesare skogar.

Det är inte orimligt att något liknande tidigare skett i Sverige, men detta finns inte belagt. Mig veterligen finns tyvärr inga svenska data redovisade från 1950-talet, vilka likt i den finska studien, skulle kunna jämföras med data från mer sentida inventeringar likt de ovan redovisade.       

    

Mina slutsatser och rekommendationer

1. Jag har inte kunnat finna något tydligt stöd för SNFs två påståenden i den vetenskapliga litteraturen
2. Om SNF ska fortsätta att använda dessa påståenden som argument för att värva nya medlemmar bör SNF redovisa det vetenskapliga underlaget och också samtidigt precisera och nyansera påståendena
3. Det är viktigt att SNF bygger sitt arbete på faktisk kunskap – denna kampanj verkar bygga mer på tro
4. Det är dock inte orimligt att tro, att förekomsten av blåbär kan ha minskat långt tidigare i Sverige i samband med den omfattande övergången till kalhyggesbruket – detta i likhet med vad som har visats skett i Finland
5. Om nu SNF behöver ha argument i sin värvningskampanj som relaterar till skogsbrukets utförande, så torde det finnas annan negativ miljöpåverkan som är bättre belagd än det valda exemplet

Litteratur

Hannerz M & Hånell B 1993 Scandinavian Journal of Forest Research 8, 193-203

Bergstedt J & Milberg P 2001 Forest Ecology and Management 154, 105 – 115

Bergstedt J, Hagner M & Milberg P 2008 Applied Vegetation Science 11, 159 – 168

Egnell G m fl 1998 Skogsstyrelsen Rapport 1, 172 s

Falkengren-Grerup U m fl 2000 Naturvårdsverket Rapport 5066, 75 – 100 

Nohrstedt H-Ö (2001) Scandinavian Journal of Forest Research 16, 555-573

Odell, G & Ståhl, G 1998a Arbetsrapport 37, Inst f skoglig resurshushållning och geomatik, SLU Umeå, 41 s

Odell, G & Ståhl, G 1998 Svensk Botanisk Tidskrift 92, 227 – 232

Reinikainen A, Mäkipää R, Vanha-Majamaa I & Hotanen J-P 2000 (red). English summary: Changes in the frequency and abundance of forest and mire plants in Finland since
1950. 384 s, Tammi, Helsinki

Rosén K m fl 1992 Ambio 21, 364 – 368

Strengbom J m fl 2001 Functional Ecology 15, 451 – 457

Strengbom J & Nordin A 2008 Forest Ecology and Management 256, 2175 – 2181

Widenfalk O & Weslien J 2009 Forest Ecology and Management 257, 1386 – 1394  

Hans-Örjan Nohrstedt, SNF-medlem Uppsala sen årtionden

PS Jag har försökt få Sveriges Natur att publicera detta inlägg, men ej lyckats. DS

Semester Sardinien april 2009

Nordvästra Sardinien i april – perfekt för vandring och fågelskådning

Det är tidig morgon i Stintino, jag väcktes nyss av den närbelägna kyrkklockans sju slag följda av ett längre klockspel. En ensam trut låter höra av sig nere i hamnen, som ligger bara kvarteret från den Bed & Breakfast vi tagit in på kvällen innan. Det är nu tredje dagen på vår veckolånga aprilsemester på nordvästra Sardinien. Dagen börjar bra för när jag drar upp den tunga persiennen flödar solen in från en klarblå himmel. I hamnen ligger ett antal fina segelbåtar och väntar på sina ägare.

Vi flög med Ryanair från Skavsta till Alghero, det kostade oss ca tusen kronor var och tog tre timmar. När vi landade tidig kväll var det ganska kyligt och det verkade ha regnat rejält alldeles innan. Efter en kort tur med lokalbussen var vi inne i den gamla staden som ligger vid havet. Vi letade ganska enkelt på den B & B som vi bokat hemifrån via nätet.

Alghero är en mycket gammal stad med idag ca 40 tusen innevånare som ligger vid havet på nordvästra Sardinien. Ryanair flyger hit från Skavsta två gånger i veckan, onsdagar och söndagar. Den äldsta delen av staden ligger närmast havet och är innesluten av ett gammalt fästningsverk. Här finns det många trånga gränder, små fina torg med restauranger och uteserveringar, och också ett antal små affärer som många av dem säljer smycken. Den lokala specialiteten är smycken med stenar av röd korall. Kommersen är inte alls påträngande. Här kan man med behållning flanera runt ett par dagar, med många pauser för att äta och dricka i solskenet. Strax norr om centrala staden sträcker en lång sandstrand ut sig. Så här års är det bara några få solbadare som trotsar den lite kalla vinden.

Efter den första dagen i Alghero hyrde vi cyklar en eftermiddag och tog oss norrut i riktning mot Capo Caccio, den stora klippa som syns på andra sidan den långa bukten. Trafiken var livlig och vi önskade att vi haft hjälmar, men det ingick inte i uthyrarens utbud. Bara delvis fanns det cykelbana. Vi stannade ute vid bukten Porto Conte och gick en kort bit av vandringsleden ut mot Punta del Giglio, tiden tillät inte mer tyvärr. Innan vi vände hemåt blev det ett snabbt bad i det så här års rätt svala vattnet (ca 15 grader). Hemåt hittade vi en alternativ, mycket lugnare cykelväg, till en början genom det lilla samhället Maristella.

Det går visserligen att ta sig fram längre sträckor på ön med hjälp av buss eller t o m tåg, men vi valde en liten hyrbil för att kunna ta oss till lämpliga platser för det vi främst ville göra, nämligen vandra och skåda fågel. En liten bil kan man få för ca 50 euro per dag inklusive försäkring. I bil tog vi oss upp mot Stintino, ett fantastiskt litet samhälle på öns nordvästra spets, där vi snabbt hittade logi på redan nämnda B & B. På vägen dit stannade vi till på stranden strax väst om Porto Torres vid sjön Stagno di Pilo.


Där blev det lite fågelskådning, bl a såg vi brun kärrhök, torn- och rödfalk, spansk sparv och svarthakad buskskvätta. På kvällen prövade vi två fågellokaler strax söder om Stintino, bl a sjön Stagno di Casaraccio där det finns en mindre väg att gå längs sjöns västra sida. Vi såg bland annat ett par flamingos, en silkeshäger och en flock styltlöpare.

Efter frukost i Stintino styrde vi kosan söderut mot Alghero igen. Vi tog dock småvägar och stannade till vid sjön Lago Baratz. Det visade sig att det fanns en bra led att vandra runt sjön, det tog ca 4 timmar i lugn takt. Bitvis hade man bra utsikt över sjön. På några få ställen på östra delen av sjön var det så här års rätt blött och lerigt. I sjön såg vi bl a smådopping och brunand. Den medhavda standardlunchen med bröd, ost, tomater, bananer och vatten smakade som vanligt utmärkt.

Kvällen slutade i Bosa, en knapp timmes körning längs den mycket vackra kustvägen söderut från Alghero. Efter en stunds letande hittade vi ett hotell med överkomligt pris som låg strax intill den gamla stadsdelen vilken klättrar upp mot borgen uppe på berget. Efter en stunds sicksackande uppför, genom de trånga gränderna öppnade sig en fin utsikt över resten av staden.

På Sardinien finns en mindre population av gåsgam, en för en svensk mycket exotisk och storslagen fågel. Staden Bosa är en bra utgångspunkt för försök att upptäcka den. Bara ca 3 km norr om staden, strax intill stora vägen mot Alghero, finns ett berg där den vanligtvis håller till och man kan se dem från vägen. Vi hade tur när vi på förmiddagen var där för att få se dem. Efter mindre än en minut dök den första gamen upp, den seglade majestätiskt över klippstupet. Inom bara några minuter därefter kunde vi se ytterligare sex stycken. Ett försök vi gjorde på kvällskanten dagen innan hade däremot varit utan resultat.

Vi fortsatte mot nordnordost och Monte Minerva, ett ca 600 m högt platåberg, där dagens vandring var planerad. På vägen dit hade vi stannat till för en kopp kaffe i byn Montresta, vilken var mycket vackert belägen på kanten till en bred dal. Kaffet var fantastiskt billigt och gott, baren enkel och genuin. De obligatoriska äldre männen satt och drack öl redan tidigt på förmiddagen. I byn fanns flera imponerande väggmålningar, bl a en föreställande en gåsgam.

Vandringen upp på Monte Minerva börjar man vid ett hotell med samma namn. Så här års var det stängt. Från hotellet och början på leden ser man upp mot klippkanten 200 m längre upp. Även här hade vi en sagolik tur med fågelskådandet. Bara efter en kort stunds vandring upptäckte vi två kungsörnar som seglade högt över oss. Kort därefter landade de på klippkanten, där de förenades i en snabb parningsakt. Vi iakttog skådespelet med stor häpnad och högtidlighet. De lyfte och mötte då en tillflygande gam, vilken de snabbt gav sig på och jagade bort. Det finns flera vägar upp på berget, vi tog den minst jobbiga, men längsta, som långsamt höjer sig i en vid båge, först mot sydost och sen norrut upp på platån som påminner lite om Ölands alvar. Utsikten är storslagen runtom. Vi gick samma väg tillbaka och totalt tog det oss ca 4 tim i lugn takt inklusive lunchpaus. En bonus för oss var att en liten gullig hund slog följe med oss på hela vandringen från hotellet där vi ställt bilen.

Natthärbärget denna gång blev ett fantastiskt fint B & B i en liten förort, Lu Bagnu, till staden Castelsardo på norra kusten. Vi hade först tänkt hitta boende inne i staden, men vi tyckte att det var alltför livligt där. Det B & B vi hittade var nytt och fräscht med utsikt över havet. Dagen därefter sken solen igen och nu gav vi oss österut via staden Tempio för att vandra uppe i Sardiniens näst högsta bergsmassiv, Monte Limbara, med högsta toppen på strax över 1300 m. Vi passerade ett område med väldigt många vindkraftverk, glädjande att se att man även här satsar på förnybar energi. Vi hamnade på vägen också inne i Tempios trånga gränder när vi letade oss fram efter utfarten upp mot berget. Det var så smalt att man knappt kom fram trots att vi hade en så liten bil. Vi tyckte det var konstigt att man fick köra där, men intressant var det att se den gamla stadskärnan.

När vi väl lyckats ta oss ut ur staden bar det strax kraftigt uppför längs en serpentinväg. Det går att köra ända upp till toppen, men vi valde att stanna på ca 1000 m höjd där det finns en liten camping och ett hotell Vallicciola. Vi fortsatte sen vägen gående till toppen, det tog ett par timmar i lugn takt. Höjden gjorde sig tillkänna på flåset. Utsikten var vidunderlig hela vägen upp. På vägen upp möter en madonna med barn på armen och ett ganska nybyggt kapell. Tyvärr har NATO en signalspaningsbas nära toppen av berget och där är en väldig massa höga och fula master. De förfular verkligen landskapsbilden, så man fick se till att titta åt ett annat håll. Då kunde man se de mest fantastiska bergformationer, dels rundade klockformade toppar, dels i mindre skala block som mejslats ut till de mest fantastiska former. Den granit det handlar om måste vad vi kunde bedöma ha formats av årmiljoners vind- och regnerosion, möjligen i kombination med frostsprängning. Området har aldrig varit nedisat som i vårt land. Vi såg inte så mycket fåglar på berget, dock några korpar och hämplingar. I guideboken kunde vi läsa att det på berget skulle finnas både vildsvin, räv och hjort, men dem såg vi inget av förutom några spår av vildsvinens bökande.

Tillbaks till parkeringen hade vi först tänkt ta den stig som börjar bakom kapellet, men det visade sig snart att den inte lämpade sig för oss, det var alltför stenigt och mycket buskar för vår klädsel. Lite längre ner längs asfaltsvägen korsar en grusväg, vilken vi valde istället. Den sträcker sig i en båge till en början sydvästut för att sen komma ner till parkeringen vid campingen där vi ställde bilen. Totalt tog vår tur ca 4 timmar.

Efter vandringen åkte vi sen i riktning mot Alghero via Thiesi och Ittiri. Vi hade tänkt oss att övernatta på vägen, men vi hittade inget riktigt bra ställe, varför vi hamnade i Alghero igen. Där avslutade vi veckan med två övernattningar på hotell San Marco, vid strandvägen strax norr om stadskärnan. Det är ett i vårt tycke välskött trevligt hotell med bra läge nära staden och ett så här års mycket prisvärt alternativ, inte så mycket dyrare än B & B. De återstående två dagarna innan hemfärd ägnade vi åt promenader, ätande och drickande, samt viss shopping i Algheros gamla del. En för oss ny fågelart, gulhämpling, hittade vi på en ödetomt.

Veckan slutade som den börjat, med solsken. Det hade varit en innehållsrik vecka. Samtidigt hade vi bara sett en liten del av Sardinien. Vistelsen gav verkligen mersmak. Vi hade blivit mycket vänligt bemötta av alla de italienare vi haft att göra med på affärer, B & B, hotell, caféer, restauranger och uthyrningsfirmor. Vi kommer gärna igen och kan verkligen rekommendera andra ett eller flera besök.

Som miljövän är man ambivalent inför en sådan här resa, främst p g a flygandets klimatpåverkan. Som kompensation försöker vi dock så långt möjligt reducera bilåkande och flygande på hemmaplan.

Komma dit – enklaste och billigaste sättet är Ryanair från Skavsta (vi betalade 1000 kr t o r)

Ta sig fram – gå, cykla (6 euro för en em), buss (mycket billigt), tåg (vi prövade inte, järnvägsnätet är glest och tågen går sällan), eller bil (vi betalade 200 euro för fyra dagar)

Kartor och böcker – vi klarade oss bra med bilkartan ”Touring Club Italiano Sardegna”, turguiden ”Sardinia – car tours and walks” (Sunflower landscapes), ekoturimskartan ”Carta Ecoturistica del Monteleone” och en italiensk fågelbok ”Gli uccelli della Sardegna” (Il Maestrale). Vi borde också ha tagit med oss fågelboken ”Fåglar i Europa” (Lars Jonsson, W&W), men den glömde vi hemma.

Boende – på de flesta håll så här års god tillgång på rum på B & B eller hotell, man behöver inte boka i förväg om man är lite flexibel (vi betalade mellan 50 och 80 euro per natt inklusive frukost för ett dubbelrum)

Mat – den italienska maten är god men man tröttnar ganska snabbt då menyerna är påfallande lika på restaurangerna, det blir förstås mycket pasta och pizza (vi betalade normalt 15 – 30 euro per person för en enkel middag inklusive ett glas vin eller öl)

Språk – det är bra om man kan lite italienska, för många på Sardinien pratar inte engelska; personalen på hotell och restauranger kan dock en del så där går det bra ändå

Klädsel – vi gick oftast i shorts, tröja och bra träningsskor. Stigarna och vägarna var så pass breda och jämna att kängor var onödiga. Solglasögon, keps/hatt och solcreme behövs för den med känslig hy. Uppe i bergen behöver man lite varma kläder och ett lätt regnplagg behövs om det mot förmodan skulle regna. Det är också bra som skydd mot vinden.

Väder – kallt och regn när vi kom, men sen sol och fint hela veckan 

Våra vandringslokaler – Monte Limbara, Monte Minerva, Punta del Giglio och Lago Baratz

Våra fågellokaler - Stagno di Pilo, Stagno di Casaraccio, Lago Baratz, Bosa (3 km norr), Monte Minerva

Några fågelarter vi såg som normalt inte finns i Sverige – gåsgam, hökörn, rödfalk, flamingo, silkeshäger, klipphöna, svarthakad buskskvätta, spansk sparv och gulhämpling; de flesta arter vi såg var dock sådana som också är vanliga i Sverige

Kikare – vi klarade oss utmärkt med ett par bra handkikare och behövde då inte checka in bagage

Bada – havet lämpar sig i april bara för den som tål lite kallt vatten, hotellen har ofta pooler

Kostnad – den totala kostnaden för veckan var per person ca 7000 kr

 

Kostnader per person

Uppsala – Skavsta t o r 30 Euro

Flyg Skavsta – Alghero t o r 90 Euro

Boende i dubbelrum inkl frukost B & B alt. Hotell inkl frukost 7 nätter x 30 Euro = 210 Euro

Liten hyrbil 4 dygn inkl full försäkring 100 Euro

Diesel 15 Euro

Cykel en eftermiddag 6 Euro

Lokalbuss t o r fpl Alghero 6 Euro

Fältluncher (medhavt bröd, ost, tomat, frukt och vatten) 30 Euro

Middagar (enkla) på restaurang 175 Euro

Kaffe på caféer 15 Euro

Summa: 677 Euro