Vandring i Valborg i centrala Dalsland

I Valborg gjorde vi fyra dagars vandring i centrala Dalsland, inalles dryga 70 km från Dals Långed till Dals Rostock. Det var mitt första ordentliga besök i landskapet och det överraskade mig. Mer lövskog och öppen kulturmark än jag trott, också mindre kuperat. Vi blev väldigt väl mottagna av vandrarhems- och hotellvärdar. Samtidigt erfor vi att de två omtalade leder vi hade lite kontakt med, Pilgrimsleden och Karl XII:s stig, hade en hel del övrigt att önska. De var bl a väldigt sönderkörda bitvis av skogsbrukets maskiner. Dalsland tycker jag har stor potential att utveckla för vandringsturism om man skulle vilja det, med bättre skötsel av de leder man har och också anläggande av fler leder.   

Vi kom med tåg, via Göteborg och Vänersborg, därifrån buss till Dals Långed. Kanalvillan där, alldeles intill kanalen, var ett utmärkt vandrarhem att bo på.

Pizzerian i byn räddade middagen och även nästa dags matsäckslunch. Stället hade en speciell charm i form av en inredning från urminnes.

Efter den goda pizzan och proviantering hos "Handlar'n" (byns andra affär heter kort och gott "Affär'n") tog vi en tidig kvällsvandring t o r Baldersnäs några km norr om byn. Det är en herrgårds- och parkmiljö skapad för längesen av ägare (Uggla respektive Waern) till Billingsfors järnbruk på andra sidan sjön. Det är nu ett pappersbruk. Parken som sträcker sig norrut på näset till "Världens ände" är beväxt med ädla lövträd och vacker att promenera i. Gården har restaurang och hotell och håller på att iordningställa ett vandrarhem.

Från Dals Långed skulle vi nästa dag ta oss sydostvart via Tisselskog för att ansluta på Pilgrimsleden i nedre änden på den lilla sjön Södra Kvarnetjärnet. Kvällens mål var Håverud. Vi gick efter eget huvud och med karta i hand. Vägvalet visade sig vara en lyckträff. En mindre grusväg mellan stora vägen och järnvägen ledde oss genom ett skogs- och torparlandskap. Jag minns särskilt det vackra torpet Glumserud, med grå omålade väggar. I terrängen runt vittnade gamla rostande jordbruksredskap och björkbeväxta f d åkerplättar om forna tiders odlargärning. Idag befolkas dessa gamla torp mest av sommargäster.

I Tisselskog pekade vägskylten mot kyrkan. När vi först stötte på en gammal frikyrka, uppenbarligen förvandlad till skrotupplag, hann jag tänka "varför skyltar de om denna nere vid vägen". I nästa sekund dök dock den riktiga kyrkan upp, en mycket vacker träkyrka, glädjande att det finns sådana kvar som ännu inte brunnit ner. Bänken innanför kyrkmuren bjöd in till en stunds vila.

Nu bar det sen av längs den mindre grusvägen intill kyrkan i riktning mot Högelund. Efter en stund tog vi av in på en skogsbilväg och stannade strax till vid ett fornminne intill vägen. Det var en stenhög, vi diskuterade ålder och bakgrund. Vi gissade på en kultplats på något som urminnes kan ha varit en ö som stack upp ur det sakta undansjunkande ishavet. Var högsta kustlinjen (HK) går i området, det skulle vi kolla upp vid hemkomsten. Den visade sig ligga på ca 145 m. Exakt på vilken höjd fornminnet ligger har jag i skrivande stund inte lyckats ta reda på, men uppskattningsvis ligger det på ungefär samma nivå som HK. En bit nedanför fornminnet fanns hällar som såg ut att ha spolats rena av vattenvågor.

Där skogsbilvägen tog slut på västra sidan av Stora Kvarnetjärnet och alldeles nära vår anslutning till Pilgrimsleden mötte vi ett virkesavlägg, uppenbarligen fanns någon avverkning i närheten. Innehållet i avlägget var delvis bedrövligt – i  sortimentet "Brännved" fanns en hel del torrakor, vilka borde ha sparats i skogen för den biologiska mångfaldens skull. De stolpar med vägvisare som skulle visa stigen fram till Pilgrimsleden hade någon degraderat till sittpinnar vid eldstaden.

Dessa tråkiga iakttagelser var dock bara en västanfläkt jämfört med vad som komma skulle.

Efter en hastig titt på resterna av skvaltkvarnen nere vid bäcken, kom vi på andra sidan äntligen på Pilgrimsleden som vi sett fram emot att följa under ett par dagar. Men mötet med leden blev en större chock! Orsaken ska bara kort beskrivas här, en utförligare beskrivning finns i blogginlägget innan detta:

http://hans-orjan.blogspot.se/2012/05/pilgrimsleden-forodd-av-skogsbruket.html  

Längs ungefär en km av leden var den helt sönderkörd av de skotare som transporterar ut virke från avverkning till avlägg vid väg. I hjulspåren var det stora vattenhål och marken i övrigt var en enda sörja. Vi hade stora problem att ta oss framåt.

När vi precis lämnat denna sönderkörning och trodde att det var slut på eländet mötte oss något ännu värre, leden var längs nästa km helt utplånad av ett pågående bygge av en skogsbilväg.

Av allt att döma verkar inte ens en kanske nästan tusenårig vandringsled ha varit något att bry sig om för skogsbruket. Himla trist och på tvärs emot Skogsvårdslagens intentioner.

Markytan på vägen var blöt och bar inte, så även här var det mycket svårt att komma fram. Dessutom hade flertalet ledmarkeringar utplånats, så vi var hela tiden osäkra på om vi var på leden eller inte. Detta orsakade att vi gick fel eftersom det inte gick att se var leden tog av. Efter visst omkringirrande i terrängen lyckades vi ta oss ner till en udde i sjön Flat, där vi fick en välbehövlig vila efter den ilska vi känt, och strax därefter kunde vi återfinna leden.

Vid det andra virkesavlägget vi stött på (vid den nyupptagna vägen) fann vi bevis för att kyrkan varit delaktig i förödelsen av denna led med sin religiösa historia.

I högarna såg vi att också flera skogsägare och Södra medverkat. Även här hittade vi många torrakor i brännveden, grova ekar i andra sortiment och s k GROT (grenar och toppar för energiproduktion) som körts fram med de gröna barren kvar, allt detta i strid med natur- och miljövårdskrav.

Mitt i all bedrövelsen med skogsbrukets hemska framfart, gjorde vi dock en glädjande upptäckt: vi fann spår som vi bedömde måste ha varit en varg. Spårstämplarna hade en diameter på ca 15 cm och det fanns inga spår av folk i närheten. Vi blev jätteglada en stund, ingen av oss har sett vare sig vargspår eller varg i det vilda förut.

Efter rasten vid sjön fortsatte vi vår vandring söderut längs leden, nöjda med att ha lämnat de senaste två kilometrarnas elände bakom oss. Leden slingrade sig framåt i skogslandet, mellan små bergknallar och många fina sjöar. Här och var kunde dock underhållet av spänger och märkning varit bättre.

Vi passerade de stora kvartsitbrotten vid Ulerud och Livarebo. Det senare hade i stort sett utplånat en hel "knatt" vad vi kunde bedöma. Vi fann en makalöst fin fikaplats i eftermiddagssolen på klipporna på västsidan av näset mellan Svalsjön och Livarebosjön. Hade det varit varmare i vattnet hade det passat bra med ett bad.

Innan avtaget från leden för att nå Håverud, hade vi föresatt oss att ta oss upp på Skalåsknatten. Det hann vi med och den var väl värd ett besök. Knatten är inte särskilt hög, men tack vare en omgivning som är en ganska flat högplatå är utsikten fantastisk. Man kan se Vänern, Kinnekulle och på närmare håll Sörknatten där filmen Ronja Rövardotter spelades in. En knatt är tydligen en bergtopp som överst täcks av ett lager kvartsit som skyddat mot erosionen.

Ner till Håverud tog vi den lilla vägen förbi gården Skalåsen. Den var väldigt fin att gå: gräsbeväxt, svagt utför och bra utsikt. I Håverud bodde vi på hotellet, fint beläget vid sjön. Man hade haft vänligheten att låta oss bo där, trots att hotellet egentligen inte var öppet. En bra veranda finns på sjösidan, den är fin att sitta på i solnedgången.

Målet för nästa dags vandring var Dals Rostock. Den ursprungliga planen hade varit att fortsätta Pilgrimsleden söderut till Mellerud och därifrån ta en buss till målet. Men dels hade inte det negativa minnet om skogsskövlingen släppt, dels hade vi fått smak på att gå fritt efter eget huvud, så därför lade vi upp en helt annan rutt.

Dock började vi med en närmare titt på Håverud. Akvedukten var förstås ett måste. Vi gick t o m på den för att ta en snabbtitt på naturreservatet med ramslök på berget på andra sidan. I byn var det Hantverkardag och vi besökte en keramikutställning med fina fåglar i form av bl a bruksföremål som karaffer för dressing eller vin. Konstnären var Sanna Nilsson från Lödöse.

Färden söderut inleddes med att vi följde stranden. Strax stötte vi på en fiskodling. Av en av de anställda fick vi veta att man årligen producerar ca 500 ton laxöring, vilken exporteras till Finland. Via Åsensbruk sökte vi oss söderut på en liten väg som gick parallellt med sjön Åklång. Vägen omgavs av en fin mycket lövskog med en prunkande vårflora. Skogen på höger hand var delvis reservat.

 

Så småningom kom vi vid Källhult ut till "Vackra Byars väg" som sträcker sig från Dals Långed och söderut ner mot Rostock. Från byn och söderut blev det lite väl mycket asfalt att gå på, men det fanns en hel del fina byar, gårdar och hus att se på längs vägen. Tyvärr fanns det också exempel på raka motsatsen, vanskötta fallfärdiga ruckel som inte speglade vägens namn. Uppe i skyn angrep en duvhök flera gånger tre ormvråkar som cirklade runt.

Vi korsade stora vägen från Mellerud och var nu inne på Kroppefjäll. På små vägar och stigar sökte vi oss genom skogen ner till Mörtsjön och en väntande middag och logi vid hotell Kroppefjäll. Hotellet nyttjar byggnader som tidigare varit ett sanatorium. På övre våningen i huvudbyggnaden finns ett litet museum med bilder från den tidigare epoken. Det var nu Valborgsmässoafton, fullt med folk i restaurangen och man serverade en fantastiskt god tre-rätters middag.

Första Maj ägnade vi åt utflykter i omgivningarna. Under förmiddagen besökte vi reservatet Svarvaretorpet på östra sidan av Skiffersjön, knappa två km från hotellet. Där finns landets i särklass bästa lokal för den ovanliga ormbunken uddbräken. Den växer rikligt i en ravin med mycket högvuxen grov granskog. Nyckeln till att uddbräken trivs speciellt bra där är tydligen en kombination av en kalkrik lerskiffer och hög och jämn fuktighet.

På eftermiddagen prövade vi leden från hotellet till utsikten Bore kulle ca 3 km åt sydväst. Delvis följer den Karl XII:s stig, en gammal anrik led.

Tyvärr fanns även här likt på Pilgrimsleden bitvis rätt mycket körskador från skogstraktorer.

Leden var ganska dåligt utmärkt så ibland var det svårt att veta om man var på rätt väg. Till det bidrog också en helt undermålig karta med många fel och brister ”Friluftsguiden Kroppefjäll”. Som pricken över i var informationsskylten framme vid kullen helt oläslig.

Kullen och dess utsikt visade sig bedårande när vi väl hittade fram. Man såg med kikare över ett stort område, bl a kunde man se hela 45 vindkraftverk. Förr räknade man kyrktorn.

Platsen var bättre värd än den dåliga kartan, märkningen, och informationsskylten, och den delvis sönderkörda stigen. Här finns det mycket att förbättra för kommunen och markägare om man vill ha vandrare på denna led. Nu bjöd man in med armbågen kändes det som.

Efter ännu en god middag på hotellet och en skön natts sömn var det sen dags för hemfärd med tåg från Mellerud.

Sammantaget hade fina fem dagar i Dalsland, med mycket blandade intryck, såväl positiva som negativa. Dalsland, där jag knappt varit tidigare, visade sig vara ett överraskande varierat landskap som lockar till fler besök. Det var mycket mer lövskog och öppna landskap än jag föreställt mig. Kulturmarkerna med sina många fina gårdar var ett mervärde.

Som beskrivits ovan finns dock mycket att ta tag i för kommuner och markägare om man vill vårda och utveckla vandringsturismen i området. Vad jag förstår finns det en mycket stor potential att ta vara på om man vill. Man skulle kunna komplettera Pilgrimsleden med anslutningsleder från/till orter med buss/tåg och med några rundleder. Fina stråk som är möjliga att utnyttja är t ex

·        vägen Dals Långed – Tisselskog – Pilgrimsleden som vi gick

·        Dals Långed - Dals Rostock parallellt med Vackra Byars Väg, där finns det redan flera embryon till stigar att utnyttja

·        länk mellan Pilgrimsleden via Håverud till Vackra Byars Väg

·        Dals Långed - Håverud via Buterud, det lär redan finnas en led Buterud – Håverud enligt vad vi läste

Nedan utan inbördes rangordning en tio-i-topp lista på det vi fann som det mest positiva och måsten att uppleva för vandringsbesök i området:

1.     Skalåsknatten

2.     Den grästäckta lilla vägen i kanten på hygget från Pilgrimsleden ner mot gården Skalåsen

3.     Glumserud gamla gård

4.     Vägen från Håverud ner mot änden på Åklång

5.     Maten på Kroppefjäll hotell

6.     Ädellövlandsskapet på Baldersnäs

7.     Kontrasten pizzerian i Dals Långed mot restaurangen på Baldersnäs, båda med sin speciella charm

8.     Håverud med akvedukten och slussmiljön. Fin keramikkonst med fågelmotiv av Sanna Nilsson

9.     Många välskötta gamla dalsländska enkel- och parhus

10. Ravinen med uddbräken på Svarvaretorpet vid Skiffertjärnen på Kroppefjäll

Artlista fåglar:

Bofink, blåmes, duvhök, gransångare, grågås, gräsand, grönfink, gulsparv, häger, kanadagås, koltrast, korp, lärkfalk, lövsångare, ormvråk, ringduva, rödhake, sparvhök, spillkråka, storlom, storskarv, storskrake, strandskata, svarthätta, svartvit flugsnappare och taltrast

Vi letade inte aktivt efter fåglar, men hade kikare med och tittade på dem som dök upp. En och annan identifierade vi också på ljudet. Allmänt tyckte vi att det fortfarande var ganska lugnt på fågelfronten så här i början på maj.

 

Pilgrimsleden förödd av skogsbruket

Pilgrimsleden genom Dalsland är en mycket gammal och kulturhistoriskt värdefull klenod. Den är också av stor betydelse för turismen, t ex är den stort uppslagen i årets broschyr ”Dalsland – vilt och vackert”.

I sin centrala del är nu leden tyvärr totalt förödd av skogsbruket längs en sträcka av ett par km. Förövarna är ett antal skogsägare inklusive kyrkan, Skogsägareföreningen Södra, en grävmaskinsfirma och möjligen också Skogsstyrelsen, om den försummat att göra uppenbara förelägganden. Längs ett par km av direkt söder om Södra Kvarnetjärnet har förövarna gjort en hemsk virkesutkörning, och också förberett kommande avverkningar i form av en alldeles nybyggd skogsbilväg.

Virkesutkörningen har förvandlat leden från stig till sörja och djupa, vattenfyllda hjulspår. Vägbygget har uppenbarligen skett direkt där leden gått och utplånat densamma. De orange ledmarkeringarna är bitvis helt försvunna och man vet nu inte vart leden tar vägen.

Skogsbruket hade längs den förstörda leden också visat andra prov på stora brister i miljö- och naturvårdshänsyn: grova torrakor och gamla kraftiga ekar hade fällts och låg nu i virkeshögarna vid avlägget. Både torrakor och gamla ekar är mycket värdefulla för den biologiska mångfalden.

Ristäkt för energiändamål som skett hade inte låtit barren torka och falla av i högar ute på hygget. De gröna barren var kvar på de grenar och toppar som låg i avlägget vid skogsbilvägen. Därmed orsakar åtgärden försurning och utarmning av markens näringsförråd.

Ett förföriskt reportage om Pilgrimsleden i turistbroschyren hade lockat oss till platsen. Detta reportage har p g a skogsbrukets hemska framfart nu förvandlats till falsk marknadsföring. För att inte göra fler vandrare grymt besvikna och ledsna i sommar måste akuta åtgärder sättas in. Framkomligheten måste åtgärdas genom att fylla upp hjulspåren och avleda vattnet från de uppdämningar de orsakat och också genom att ordentligt märka upp leden i det aktuella området. I södra och norra änden borde information sättas upp om problemen, med en ursäkt till vandrarna från skogsbruket. En offentlig ursäkt i lokala och regionala media borde också vara på sin plats om inte detta redan skett. Sist men inte minst bör de skyldiga till denna grova förödelse av natur- och kulturvärden letas upp och ställas inför rätta.

Vi fortsatte leden ner mot Håverud. Längs den sträckningen var leden i ganska bra skick och bitvis mycket vacker. Men tyvärr etsade sig minnet fast av skogsbrukets förstörelse och vi lämnade besvikna leden i höjd med Skalåsen. Vi kommer inte att gå leden igen eller rekommendera den till någon annan förrän vi säkert vet att leden återställs i det förstörda partiet.