lördag 26 juli 2014

Naturmärkvärdigheter i hälsingsk skärgårdsskog




En färglös som sticker ut

Nästrot är en ovanlig, märklig, färglös orkidé utan klorofyll. Den lever enligt uppgift i symbios/parasitism med någon slags mykorrhizasvamp. Och riktigt ovanlig är den, i alla fall i Hälsingland. Där finns den endast rapporterad från fyra lokaler, alla i skärgården utanför Söderhamn och Ljusne. Tre av lokalerna finns alldeles intill varandra och nära vår sommarstuga i skog med al och gran. Där växer de på störd mark som grävts om i sen tid för parkering och kanal. Varför kan man undra. En möjlig teori är att nästroten gynnats av kalk som grävts fram i form av skalgrus (krossade skal från döda marina skaldjur).

Tills alldeles nyligen kände jag inte till förekomsten. Då kom jag i samspråk med en man från Gävleborgs botaniska föreningen (GBF). Han stod och begrundade ett exemplar av blåluzern som är ovanlig i området, men växte där intill stigen på vilken jag kom cyklande.

Han från GBF berättade då om nästroten som fanns alldeles i närheten och ledde mig också dit. Den visade sig växa alldeles intill bilparkeringen på små jordhögar som antagligen kommit till då parkeringen ställts iordning. Där fanns ett 30-tal exemplar av nästroten och även en del torra fröställningar från fjolåret.

En liten lustighet i sammanhanget: "Jaha, här har det avverkats", sa han från GBF. Mellan nästroten och parkeringen låg nämligen en gran fälld. Den hade legat där några år såg det ut. Men invid och bara några decimeter från närmaste nästrot låg alldeles färskt granris. Underligt tyckte han och satte genast igång med att flytta undan riset ifall någon nästrot skulle ha begravts under det. Vad jag inte berättade var att det var jag själv som ovetandes om nästroten hade langat dit granriset efter att ha stamkvistat en gran vid föreningens parkering intill. Jag hade slängt riset över och bakom den tidigare fällda granen. Från det hållet syntes inte nästroten. Det hade sett ut om jag kvävt ett av Hälsinglands fyra nästrotsbestånd.
 



En spett av en fjäder

Efter fika på utsiktsberget tog vi stigen utför mot badplatsen. Jag och ett av bonusbarnbarnen var ivrigast och först i spåret. Plötsligt låg den där på berghällen i tallskogen, en fågelfjäder som jag inte alls kände igen. Ca en dm lång, brunaktig med ljusa fält längs båda sidorna. Absolut ingen aning vad det var, gissade på möjligen någon hök. Väl nere vid badplatsen lade jag fjädern på ett bord och tog några bilder. Jag försöker så långt möjligt låta bli att spara saker annat än digitalt, så jag gissar att jag bara hivade iväg fjädern när vi fortsatte hemåt.

På eftermiddagen kom jag att tänka på fjädern igen. Passande har jag lärt känna en pensionerad läkare på trakten som sannolikt är landets främste expert på fågelfjädrar. Efter den första eposten med lågupplöst bild kom utlåtandet "inre handpenna av säker hackspett, troligen gråspett". Efter den andra eposten, nu med högupplöst bild: "säker gråspett".

Och så följde: "spara fjädern, jag tar gärna hand om den! Jag har aldrig sett någon liknande." Förbannade mig själv som anings- och respektlöst bara slängt iväg fjädern. Så nästa kväll var det bara att ta sig iväg till badplatsen för att finkamma den efter fjädern. Hade jag tänkt i alla fall. Men platsen var som belägrad.

Många båtar låg där vid bryggan, ca 10 st med förarna mot bryggan. Därutöver 4-5 båtar på stranden bredvid bryggan. Plus ett par barnfamiljer som tältade. Det var fredagkväll och semestertid och kvällssolen flödade. En vanlig kväll brukar här vara bara någon enstaka båt. Allt gick lugnt till.

Under säkert 5-10  minuter gick jag omkring där bland allt folk och letade. Jag hade behövt börja vända upp och ner på folks saker, men det gjorde jag förstås inte. Givetvis fann jag ingen fjäder i röran. Det som förvånade mig mest var att ingen enda frågade mig vad jag sysslade med eller vad jag letade efter. Jag gav upp och drog iväg hemåt.

Nästa dag hade vi nya gäster och tog ånyo en fikatur upp på utsiktsberget. Envis som jag är tog jag sen en ny tur ner till badplatsen för att leta. Nu var där i stort sett tomt på folk. Hoppfullt, bättre chanser nu att hitta fjädern trodde jag. Borden hade flyttats runt, men jag kände på markvegetationen igen platsen där bordet stod när jag fotograferade fjädern. Jag gick därifrån och svepande som en vindrutetorkare i riktning hemåt. Måste ha slängt fjädern där någonstans tänkte jag. Och plötsligt dök den upp i ögonvrån. Den låg i sanden, strax intill kanten av blåbärsriset. Skam den som ger sig. Nu ligger fjädern ordentligt förpackad och väntar på transport till fjäderkännaren.
 

 
 
I lönndom

På Skatön bland alla stenar och block växer mest bara tall. En del gran finns på några bördigare ställen. Längs stränderna finns i fuktiga partier al, mest klibbal. Småvuxna björkar och rönnar finns utspridda här och var. "Thats it" vad gäller träd trodde vi tills nyligen.

Min käresta upptäckte dom först, hon har ögonen öppna mer än jag vad det gäller det botaniska. Plötsligt fanns de bara där: en vanlig lönn och en tysklönn (även kallad sykomorlönn), båda 4-5 m höga och tysklönnen uppenbarligen fertil, den hade "näsor" med frön. Vi såg spontant inga andra individer av de två trädslagen, men tänker återkomma för en noggrannare inventering.

Växtplatsen var i ett fuktigt parti med al, björk och gran, inte så långt från revet. Vi har passerat här flera gånger utan att ha upptäckt dem. Inom parentes såg vi här i närheten för första och enda gången hittills på Skatön tretåig hackspett, detta var för 4-5 år sedan.

Hur kan de båda träden ha kommit till platsen? Lönn är ju väl spridd i södra och mellersta Sverige, men då mest i jordbrukslandskapet eller bördig lövskog. Den finns också sparsamt upp längs Norrlandskusten. Där den finns i skog är det alltid som enstaka träd, den är aldrig beståndsbildande. Tysklönnen finns naturligt i vilt tillstånd inte i Sverige utan nere i Centraleuropa där den å andra sidan är rätt vanlig. Dock har den införts i Sverige och sprider sig därefter raskt.

Vi bedömer att det mest troliga är att någon människa planterat de två träden på platsen. Vad syftet med detta i så fall kan ha varit kan vi inte bedöma. Platsen är i sig inte särskilt inbjudande. Om du som läser detta eventuellt känner till något i frågan får du gärna höra av dig. En faktor som talar för att någon person planterat träden är att där finns både en lönn och en tysklönn nära varandra. Det kan inte vara en slump.

Alternativa spridningssätt för frön skulle möjligen kunna vara med en fågel eller med vattnet. Vi tror dock inte på det senare, vi tror inte grobarheten skulle bevaras så länge i havsvatten. Det är ju rätt långt till Skatön från möjliga spridningsplatser. Lönn är ju annars vindspridd, men även en sådan spridning är inte heller troligen med tanke på avståndet.

Vad göra med de två träden? De är onaturliga i den aktuella miljön, som ju dessutom är ett naturreservat. Högst troligen är träden aktivt införda dit. Rimligt är väl då att ta bort dem. Något för länsstyrelsen och den kommunala förvaltaren av reservatet att ta ställning till.
 

 
En hägring

"Vad var nu detta??" Det var en tidig och lite lätt disig morgon vid Svartsundsrännan. I varsin grantopp på varsin sida av rännan satt två stora fåglar och flaxade med utbredda vingar. Gigantiska från mitt perspektiv och spontant hann jag tänka "havsörn??" Men sen direkt såg jag att det var två hägrar.

Jag har aldrig tidigare sett något dylikt. Många hägrar har jag sett, men då stående i vasskanter eller fiskande i små vattendrag. Eller flygande med sina karakteristiska krökta halsar. Detta med häger i trädtopp var helt nytt för mig, så jag undrade först förstås om jag såg rätt. Men så var det.

Min naturkunniga käresta upplyste mig senare om att hon kände till att hägern t o m kan häcka i träd. Hon tyckte sig minnas ha sett det i södra Sverige någonstans. Läser i fågelboken att de häckar såväl i risbon i träd, som i vass och på klippor. Konstigt att jag aldrig sett dem häcka i träd.  

Men så vanligt kan det ändå inte vara med häger i topp. Dels har jag som ni förstår aldrig sett det själv tidigare och jag har både en aktningsvärd ålder och har varit ute rätt mycket i terrängen. Dels letade jag bilder av företeelsen på nätet när jag behövde en illustration till detta inlägg och fann då väldigt lite. Så det fick bli en egen liten skapelse i stället.

Man blir aldrig för gammal att lära nytt! Överraskningar kan dyka upp när som helst, t ex en tidig morgon i diset. Så håll ögon och öron öppna: ”Watch up out there!”

 

lördag 19 juli 2014

Science artikel om artutdöende – människan nyckelfaktorn


 
 
Eftersom jag på Twitter kommit i kontakt med de mest fabulösa påståenden om människans roll för den biologiska mångfalden, ser jag mig nödd att citera lite kort ur nedanstående nya artikel I Science. Man har förnekat att människan hotar den biologiska mångfalden och t o m hävdat att människan ökat densamma.

Författare: Pimm SL et al (åtta medförfattare från några olika länder) 2014. Försteförfattaren är verksam på Duke University i USA 

Artikelns titel: “The biodiversity of species and their rates of extinction, distribution, and protection”

Tidskrift on-line: Science 344 (2014) DOI 10.1126/science 1246752

 
Uppgifter i artikeln jag i sammanhanget funnit särskilt intressanta:

Flertalet arter på jorden är sannolikt ännu inte beskrivna, nya kommer hela tiden till, särskilt gäller det arter med mycket liten utbredning. Detta innebär samtidigt att många arter sannolikt aldrig hinner beskrivas innan de försvinner.

Utdöendehastigheten uppskattas till 1000 gånger bakgrunden (d v s utan människans inverkan).

I mars 2014 hade IUCN (International Union for Conservation of Nature) analyserat 71600 arter. Av dessa var 860 redan försvunna i det vilda, 21300 var hotade (”Endangered”) varav 4300 akut hotade (”Critically endangered”).

Exempel på andel "hotade" (tre värsta klasserna Sårbar, Hotad, Akut hotad) av samtliga arter är 13 % för fåglar och 40 % för amfibier respektive reptiler.

Angående människans roll i artutdöendet:

"The overarching driver of species extinction is human population growth and per capita consumption"

 (sid 1246752-4, vänstra kolumnen, andra stycket, rad 1-3).

 

onsdag 16 juli 2014

Stenöorn - vackert naturreservat i Söderhamns skärgård



Ett sådant speciellt ljus som känns igen från mer berömda platser som Haväng och Ale stenar i Skåne, Morups tånge i Halland eller varför inte Skagen på norra Jylland. Fantastiska platser där magra hedmarker och strandängar på sandig mark möter hav. Platser som lockar till att sitta ner, ta in den stora rymden och meditera.

Naturreservatet Stenöorn inrättades 1978. Det ligger på en sandig udde som sticker ut från fastlandet i södra delen av Söderhamns skärgård.  Den utgör yttre delen av en långsträckt ås. Strax utanför ligger ett par öar med mycket sand, som t ex Sandskär och Enskärsorn.

På Stenöorn finns öppen hedmark med ljung och kråkris, örtrika strandängar och långgrunda stränder. Området höll tidigare på att växa igen med vass och tall. Men med start 2010 restaurerades reservatet, finansierat huvudsakligen av EU-medel, och gavs då sin nuvarande öppna karaktär.  Stenöorn är nu en del i EU:s nätverk av skyddade ”Natura 2000” områden.

Platsen är en av Hälsinglands allra bästa lokaler för rastande vadare. Flertalet vadare som observerats i Sverige har också setts på Stenöorn. Några exempel är stor- och småspov, rödspov, myrspov, svartsnäppa och rödbena. Andra rariteter som kan ses är havsörn, skräntärna och dvärgmås.

Hela området är fågelskyddsområde utan tillträde under vår och sommar (1 april – 31 augusti). Men det finns ett väl placerat fågeltorn dit man får gå om man använder den stig som finns där. Från tornet har man bra överblick över området med dess ängar och stränder. Vid ett besök där för en vecka sen (8 juli) såg/hörde jag t ex storsprov, småspov, gluttsnäppa, svartsnäppa, rödbena, kärrsnäppa, vitkindad gås och svarthakedopping.

Man hittar till Stenöorn genom att åka ut till Stenö havsbad och camping utanför Sandarne vid Söderhamn. Under sommaren finns gratis badbuss ut till Stenö. Det går två turer per dag med avgång från E-Center och Köpmantorget. Tider finns i skrivande stund på Söderhamns kommuns hemsida:


Alldeles på slutet är det dåligt skyltat till naturreservatet. Det borde länsstyrelsen styra upp. Där stora vägen slutar vid badet och campingen fortsätter man en liten grusväg framåt genom lite skog. Där hittar man snart en liten parkering där det ryms 2-3 bilar om man kommer med en sådan. Från den parkeringen leder stigen ut till fågeltornet.

Ett eller flera besök kan verkligen rekommenderas! För fågelskådning eller för att bara uppleva atmosfären. Torde vara lockande även för konstnärssjälar med tycke för natur.

Fel klimatsignaler från Almedalen - på UNT Debatt




Inlägget nedan publicerades av UNT Debatts nätupplaga 16 juli 2015:


Almedalsveckan slutade för en vecka sen. Sociala medier svämmade dagarna efteråt över av meddelanden om hur bra där var och många deltagare har tackat varandra för de värdefulla samtalen och diskussionerna. 

Men kritiska röster har också rests, t ex Göran Greider i en ledare i Dalademokraten: ”Det är inte ett så meningsfullt evenemang”, ”Det är en mediehändelse och inte så mycket mer.” Han tyckte inte att det var så mycket nytt som kom ut http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/vad-kom-ut-av-almedalen Ett annat exempel är Soran Ismail som i en kolumn i SvD menade att ”Almedalsveckan hotar demokratin.” Han utvecklade sig att Almedalsveckan är ”ryggdunkarnas och de osunda relationernas högborg” och att det ”är obehagligt med minglandet mellan journalister och politiska opponenter” http://www.svd.se/nyheter/inrikes/soran-ismail-almedalsveckan-hotar-demokratin_3715936.svd

Jag vill lägga till ytterligare en kritisk dimension som handlar om hur alla deltagares resor till och från Visby belastar atmosfären med koldioxid från de fossila bränslen som driver flygplan och färjor. Med tanke på att mängder med representanter för miljöorganisationer och miljömyndigheter varit närvarande under veckan är jag ytterst förvånad över att denna fråga inte redan väckts.

Almedalsveckan har vuxit mycket kraftigt över tid. Årets vecka lockade enligt Almedalskansliet drygt 25000 deltagare, de allra flesta kommer med flyg eller färja från fastlandet. Min beräkning landar på ca 2 miljoner kg koldioxid för resandet mellan fastlandet och Visby. Det motsvarar mängden från en modern bil som körs 330 varv runt jordklotet. Analysen bygger på uppgifter från Almedalskansliet och har använt Naturvårdsverkets verktyg för beräkning av tjänsteresors koldioxidavtryck. Till denna mängd kommer givetvis utsläpp från resande på fastlandet för att ta sig till och från t ex Arlanda eller Nynäshamn och för resande på Gotland.

Den framräknade mängden koldioxid är mycket stor men ändå givetvis en mycket liten del av Sveriges samlade utsläpp. Men symboliskt och politiskt är det en betydande mängd. Jag menar att detta fossilbränslebaserade resande av makthavare i regering, riksdag, myndigheter, företag och diverse andra organisationer inte är något bra föredöme för landets medborgare. Det är inte trovärdigt av makthavarna att kräva restriktioner av medborgarna i syfte att begränsa växthuseffekten om man samtidigt sätter i system att åka till Visby enkom med hjälp av fossilbaserat bränsle.

Jag föreslår att Almedalsveckans huvudarrangörer i form av riksdagens partier tar sig en rejäl funderare på värdet av ett evenemang som Almedalsveckan. Om man bedömer att veckan har stort värde, vilket jag utgår ifrån, föreslår jag att den läggs på en plats dit alla kan resa miljövänligt. Soran Ismail föreslog i SvD av andra skäl Kumla.  Jag tycker att Stockholm eller någon annan större ort längs järnvägens stambana i Mellansverige vore mer rimligt. Om veckan fortsatt ska vara i Visby måste flygplan och båtar drivna av biobränsle sköta trafiken.  

 

Hans-Örjan Nohrstedt, Uppsala

Docent vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU  


PS Det av UNT publicerade inlägget är en kort version av ett tidigare längre inlägg av mig på denna blogg, där finns dels detaljer om beräkningarna, dels lite satir över deltagarnas twittrande från Almedalen: http://hans-orjan.blogspot.se/2014/07/almedalsveckan-ett-miljomassigt.html
 

onsdag 9 juli 2014

Fint att promenera längs Ljusnans strand i Järvsö


 

Många är vi väl som bara passerat Järvsö på väg till eller från fjällen. Eller möjligen stannat och intagit färdkost på någon av genomfartsgatans många pizzerior. Järvzoo och downhill MTB lockar numer många till Järvsö. Järvzoo besökte jag själv förra året med två av barnbarnen och det var verkligen en höjdare, både för barn och vuxna. Där finns alla svenska däggdjur i stora hägn, dessutom alla svenska ugglearter i voljärer.

Området mellan genomfartsgatan och Ljusnan är mycket vackert och var för mig i stort sett okänt, detta trots att jag passerat Järvsö massor med gånger. På en resa genom Hälsingland bodde vi nu en natt i Järvsö, på vandrarhemmet Gästgivars beläget en bit ner mot Ljusnan. Vandrarhemmet kan verkligen rekommenderas. Det ligger på övervåningen till en gammal verkstadslokal inrymd i ett falurött hus. Rummen är bra, köket likaså och värdparet mycket välkomnande och hjälpsamma.

 


 
Och omgivningarna ner mot Ljusnan är mycket fina. Jag hann med både en kvälls- och en morgonpromenad. Från vandrarhemmet är det en knapp km ner till den stora badplatsen. Man passerar på vägen dit låglänta marker med en del vattenspegel. Enkelbeckasin lät höra av sig där flera gånger. På morgonen låg dimman tung. I vägkanten sjöng törnsångare och lövsångare.
 



Badplatsen är rejält stor. Tyvärr var vattnet förorenat, det satt en skylt med ”Otjänligt vatten” i strandkanten. Trist värre, jag var som vanligt badsugen. Det framgick inte vad som förorenat vattnet. På kvällen flög två småspovar uppströms längs älven. På morgonen vilade ett 50-tal vitkindade gäss i solen på andra sidan.

 
Från badplatsen kan man gå en stig fin genom en fårhage i riktning mot kyrkan. Jag tog den vägen på min morgonpromenad. Älven var spegelblank och vattnet strömmade sakta fram. Från Järvzoo hördes vargarna yla, de ville väl ha frukost.
 

 

Efter att ha passerat under stora vägbron i riktning österut når man Kyrkön, en ö i vackert läge som är en del av en rullstensås. Där finns kyrkobyggnaden, församlingshem och begravningsplats. Kyrkan är stor och tung, den stod färdig 1838 och ersatte då en för liten medeltida kyrka. En vacker kyrkobåt fångade mitt intresse där den låg förtöjd i strandkanten.
 

 


 
Kyrköns östra och södra del är ett naturreservat på drygt 5 hektar. Där växer gammal tall och granskog. Man kan hitta rosenticka och violticka. I reservatet finns en stig att vandra runt på. Tyvärr fick jag inte tid att titta närmare på den delen av Kyrkön, det får bli en annan gång. Frukost och avfärd väntade.   

Det var för mig överraskande fint att lämna allfarvägen i Järvsö och upptäcka det vackra området ner mot älven. Det var mycket fint att promenera där och många fåglar att lyssna till eller titta på. Utmärkt övernattning fanns också som sagt. Till nästa gång ser jag fram emot att man fått bukt med vattenföroreningen i älven så att jag kan ta det där uppskjutna badet.

måndag 7 juli 2014

Två dagar på hyggen i Hälsingland – kan det vara nåt?




Låt mig erkänna att jag har ett kluvet förhållande till hyggen. Att även ett ytligt betraktat jättetrist hygge kan vara intressant - det har jag ju fattat rent rationellt. Bl a vet jag ju att det pågår spännande forskning om natur- och miljövårdsfrågor kopplade till hyggen. Mer om detta nedan.

Ett hygge kan även vara vackert - nja, där är jag knappast med, men i undantagsfall möjligen. Däremot kan det vara vackert att vara på ett hygge. I alla fall där landskapet har topografi, som där vi var dessa två dagar i Hälsinglands boreala inre.

Känslomässigt är detta med utsikten nog för mig hyggenas enda förmildrande omständighet, detta att man ser långt och där borta i bästa fall andra berg, sjöar, någon bosättning, andra skogar, andra hyggen... Det är lite samma känsla som att sitta vid havsstranden och drömma sig bort med blicken i fjärran.
 



Ärligt talat är hyggen annars rätt besvärande, speciellt för en sådan som jag som vill förflytta mig i terrängen. Det nyupptagna hygget var i alla fall förr satans risigt och man snubblade och rev sönder benen. Det var väl ibland också si och så med risrensandet av populära stigar och vandringsleder. Därtill kom att det lite äldre hygget blev en oframkomlig djungel av lövsly. Det gäller fortfarande i tider av eftersatt röjning.

Ytterligare en för framkomligheten besvärande faktor som tillkommit i modern tid är markberedningen som sker för att skapa bra planteringspunkter. Tack och lov har den tidigare radikala hyggesplöjningen nu helt försvunnit, med den kunde en vuxen man eller kvinna nästan försvinna i fårorna.

Idag tas hyggesrester bort från ungefär hälften av alla hyggen, detta för att ha resterna som energiråvara.  Det handlar om de trädtoppar och -grenar som lämnas på hygget efter konventionell slutavverkning där bara trädets stam utnyttjas. Att få bort dem gynnar framkomligheten. 

Stubbtäkt testas nu i Sverige i försökskala som ytterligare ett sätt att krama mer energiråvara ur skogsmarken. En rätt stor andel av trädets biomassa sitter nämligen i stubben och de grövre rötterna. I Finland, där det exploaterande skogsbruket på många sätt går längre än i Sverige är stubbtäkt tydligen redan legio. Stubbtäkt kan möjligen också bli till men för framkomligheten. Men det saknas ännu tillräckligt med erfarenheter för en bra bedömning.

Varför gör skogsbruket egentligen hyggen? Att det inte primärt sker för att bjuda mig och andra skogsturister på vacker utsikt det har jag förstått. Inte heller är det för att bjuda älgen på lövsly och vinterfoder i form av unga tallar. Nej, det handlar i förlängningen förstås om att tjäna mer pengar för markägare och aktieägare. Det sker genom att samla ihop den trädvolym som industrin hungrar efter med minsta möjliga kostnad. Det kostar mindre att ta träden på ett ställe jämfört med att samla ihop dem här och där som i blädningsskogsbruket. De plantor som sätts ut något år efter slutavverkningen växer också bättre om de slipper skymmas av och konkurrera med stora träd. Slutligen ger det bra utbyte att vid planteringen utnyttja förädlade plantor, vilka har ca 10-15 % bättre tillväxt än självsådda plantor.

I ett naturvårds- och miljövårdsperspektiv är det mycket diskussion om hyggen är bra eller dåliga. Om man jämför den moderna produktionsskogen och dess hyggen med naturskogen, så har jag svårt att se några tydliga fördelar med hyggena. Detta även om naturskogen ibland innehåller kraftigt störda ytor efter stormar, bränder eller insektshärjningar. Hygget gör det svårt för alla arter som trivs i sluten skog. Hyggesperioden innebär också minskad kolinbindning, ökad avrinning och utlakning av diverse ämnen. Ibland försvarar skogsbrukets företrädare hygget med att det liknar just naturskogens olika störningar. Men det finns givetvis en helt avgörande skillnad – vid naturskogens störningar finns den mesta biomassan kvar i form av liggande eller stående död ved, men också en hel del träd som överlevt. 

En stor del av pågående forskning inom natur- och miljövård tar sin utgångspunkt i att skogsbruket sker med slutavverkning och skapande av hyggen och sen därifrån frågar sig vilka åtgärder som eventuellt kan göras för att begränsa skadeverkningarna.

Efter denna långa allmänna betraktelse om skogsbrukets hygge är det nu äntligen dags att äntligen komna fram till mina två dagar på de hälsingska hyggena. Vad var det egentligen för intressant med dem?
 



Min skogsforskande käresta är verksam inom området naturhänsyn på hyggen. Hon håller på och lär sig hur man kan utnyttja drönare för att fotografera/filma lämnad hänsyn, detta som ett led i kommunikationen av forskningens landvinningar för ett bättre skogsbruk. Att med hjälp av en drönare få bilder från ovan ger en mycket bra överblick av landskapet och en bättre förståelse för den lämnade hänsynens placering. Hon skulle ut två dagar i Hälsingeskogarna och jag kunde följa med för att vara till lite hjälp med bilkörningen och "security" (ensamarbete bör undvikas). Dessutom tycker jag om att vara i fält för fågelskådning och också för att få egen erfarenhet av verkligheten bakom skogsbrukets vällovliga policies och regelverk.

Dag ett tillbringade vi i skogarna mellan Enånger och Järvsö, dag två mellan Färila, Los och Edsbyn. Vi for runt till ett antal hyggen som valts ut med hjälp av Google Maps för att där skulle finnas lämplig lämnad naturhänsyn att fotografera/filma. Vi täckte på så sätt en flera kvadratmil stor yta per dag.

Mitt första spontana intryck, särskilt under dag två, var: "så mycket hyggen och så stora hyggen här är!" Om man betänker att en skogsgeneration är ca 100 år och ett hygge är ett hygge i ca 10 år, så bör i genomsnitt 10 % av skogslandskapet vara hyggen. Mitt intryck i det aktuella området var snarare 40 %! Jag ska sätta mig med Google maps och se om det går att göra en vettig skattning.

Mitt andra intryck, i anslutning till jag skrivit ovan om hyggen och utsikt, var: "Så härligt det är att vara i denna kuperade och sjörika del av Norrland." Här såg man ju inte bara till nästa beståndskant utan miltals omkring. Det måste sitta i mina gener att jag älskar detta, född och uppväxt som jag är i Medelpad. Sen har jag under mitt leverne därefter tillbringat alltför mycket tid på slätterna vid Örebro, Kristianstad och nu senast Uppsala.

Många fåglar ratar hyggen, men andra verkar tycka om dem. Och ytterligare andra blir sannolikt lättare att upptäcka p g a hyggen, t ex rovfåglar. En för mig ny gynnare som vi fick närkontakt med var varfågeln. Möjligen var det ett nytt kryss för mig, jag kan inte minnas att jag sett den förut. Först hörde vi dess ljud, vilket var oss helt obekant. Det gjorde oss uppmärksamma och vi kollade av omgivningarna. Plötsligt flög en fågel mellan ett par björkar på nära håll och den satte sig fullt synlig i toppen. En vacker fågel verkligen. Mycket ljus och ganska lik sin släkting törnskatan. Varfågeln verkade orädd och nyfiken. Den höll sig nära oss en lång stund.

När min sambo körde upp sin drönare flög varfågeln dit för att kolla läget. Den var så nära drönaren i luften som 5-10 meter. Vi blev lite rädda förstås att den skulle bli för närgången och kunna komma till skada. Drönarens fyra propellrar är inte att leka med. Men varfågeln återvände strax till sin björk.

Varfågelns nära släkting törnskatan stötte vi på ett par gånger, dels i toppen på en rishög för energiändamål på ett hygge, dels i toppen på en liten gran strax bakom huset vid Mjölåsens gård. 

Två frejdiga sångare som struntade i konventionen och sina namn var trädgårdssångare och lövsångare. De sjöng flitigt i den boreala skogens öken, hygget, där det knappt fanns ett lövträd, än mindre något som kunde liknas vid en trädgård. Riktiga gränsöverskridare var de!

 

Två rovfåglar dök upp över de hälsingska hyggena. Jag hade väntat mig någon ormvråk och hoppats på en kungsörn. Men det blev lite överraskande tornfalk och lärkfalk. Tornfalk förknippar jag mest med jordbrukslandskapet. Lärkfalk vet jag dock att den ibland häckar vid sjöar i det boreala landskapet.
 



Mitt eget akademiska huvudämne har varit marklära. Ett lite sentida fritidsintresse inom det området har blivit skogsbrukandets körskador kopplat till vattnet i landskapet. Det intresset väcktes, vill jag minnas, till liv för ett par år sedan av vår mycket tråkiga upplevelse från Pilgrimsleden i Dalsland. Där hade Södra gjort en större avverkning och använt en kilometer av vandringsleden som skotarväg. Leden var där två djupa och vattenfyllda hjulspår. Händelsen har jag beskrivit på annan plats i denna min blogg: http://hans-orjan.blogspot.se/2012/05/pilgrimsleden-forodd-av-skogsbruket.html  

Skogsbruket har satsat en del under senare år på grön utbildning av maskinförare. Man har också relativt nyligen antagit en ambitiös och förpliktigande branschgemensam policy på området. Det är intressant att vara ute i fält och observera hur dessa ambitioner förvaltas i praktiken.

Min egen subjektiva uppfattning är att felsteg vad gäller körskador tyvärr är alltför vanliga. Det man ofta ser är att man kört sönder i fuktiga partier och vid överfarter av små bäckar. Min subjektiva uppfattning stöds av Skogsstyreldens nationella rapportering. Efter en tidigare glädjande positiv trend med minskande körskador har det från och med 2010 blivit tvärtom. Antalet överfarter av vattendrag med skador har ökat och dessutom har andelen överfarter med allvarlig skada också ökat.
 



Även på de hälsingska hyggena såg jag tyvärr exempel på körskador. Man hade t ex upprepade gånger kört rakt igenom sanka partier, detta trots att det hade varit möjligt att finna alternativ väg på fast mark strax intill. Detta är på tvärs med Skogsstyrelsens allmänna råd, med skogsbrukets branschgemensamma policy mot körskador, och med FSC-certifieringens standard.  

En särskilt ledsam körskada var den vi såg strax söder om Mjölåsens gård. Den ligger vid Ovanåkers norra kommungräns. Under den typ av fältexpedition vi nu höll på med blir det tyvärr av nödvändighet en hel del bilåkande. Vi brukar därför planera in en timmes vandring varje dag för att få motion.

Den här gången var planen en sväng i närheten av Mjölåsens gård. Som en naturlig del ingick att vi skulle ta oss mellan de båda gårdarna Mjölåsen och Finnaberg. På kartan fanns en stig utmärkt som skulle gå längs en sänka mellan två höjder. Vi uppfattade att detta måste vara den gamla stig på vilken människor sen länge tagit sig fram mellan de två gårdarna.

Det visade sig icke förvånande att det var en hel del fuktiga partier där i sänkan mellan höjderna. Tyvärr hade man kört där tidigare med traktor eller skogsmaskin. Nu var där två djupa vattenfyllda spår. Av vegetationen i spåren att döma var det längesen som skadan gjordes. Det är min erfarenhet att denna typ av skada är permanent och nästan aldrig självläker.

De hälsingska hyggen vi besökte dessa två dagar var sannolikt bolagsmark. Sveaskog, Bergvik och Holmen äger alla tre mycket skog i området. Körskador uppträder hos alla ägarkategorier. Jag har sett svåra skador på mark tillhörig privata ägare, kyrkan, universitet och bolag.
 



Ett sentida inslag i ”hyggesfloran” är högstubbar, levande eller döda. De görs för att skapa stående död ved, vilket är ett substrat som många sällsynta insekter och fåglar är beroende av. Ett kul inslag i denna flora är högstubbar som inte bara skapats av människohand utan även prytts lite extra. Vi fann längs vägen en toppad björk på vars ”hals” ett dinosarielikt huvud i sten placerats. Jag döpte genast den typen till ”Biolit”, en skön förening av biosfär och litosfär. Vi såg också en vriden högstubbe av sälg, vars övre ände såg ut som huvudet och käftarna på en drake.
 



Därefter bar det av åter mot stugan utanför Söderhamn. PÅ hemväg fanns lite tid för eftertanke. Ja, hyggen innehåller ju bevisligen även de en hel del intressant och spännande att reflektera över. En del roligt och annat tråkigt. Som sagt, i grunden tycker jag de är fula att se på, torftiga miljöer och bedrövliga att komma fram över. I ett kuperat landskap har de den stora fördelen att de låter mig och andra se ut över berg, sjöar och myrar. De låter mig drömma om historiska händelser i dessa gamla finnbygder och om en framtida bättre hyggesvärld, där två inslag är mindre körskador och mer lämnad naturhänsyn.

 

 

torsdag 3 juli 2014

Almedalsveckan – ett miljömässigt hjärnsläpp




”Jag är i Almedalen och twittrar, alltså finns jag”, kunde Rene Descartes ha formulerat sin berömda filosofiska tes om han levat här och nu. Descartes var för den som inte minns det en fransk vetenskapsman och filosof som var verksam under 1600-talets första hälft. Han slutade sina dagar i drottning Kristinas tjänst i Stockholm där han blev sjuk och avled. Han har bäst blivit ihågkommen för sina tankar kring Varat och hur man kan veta att man finns till, dessa tankar kärnfullt sammanfattade i ”Jag tänker, alltså finns jag”.




Hade han levat nu kanske han varit anställd av Reinfeldt och ingått i någon slags think-tank som skulle lista ut hur Alliansen skulle åstadkomma något annat i höstens val än vad alla prognoser utvisar. Denna think-tank hade givetvis varit i Almedalen som alla andra VIP-ar och bl a ägnat sig åt att tok-twittra om sitt intressanta deltagande där.

Om jag hade varit Olof Palme hade jag vänt mig i min grav om jag kunnat se hur mitt lastbilsanförande från 1968 utvecklats till masshysteriska excesser där alla som vill räknas måste vara med och synas. Likt en nollåttornas och andra cityslickers catwalk, fullt i klass med Cannesfestivalens kändisorgier på Rivieran. I årets vecka deltar uppskattningsvis drygt 25000 personer (preliminär uppgift från Almedalskansliet), varav ca 700 journalister. Antalet arrangemang på plats är ca 3000.


 

Sen lite knapp ett år är jag aktiv på Twitter. Jag följer där regelmässigt ett 50-tal personer, organisationer och myndigheter verksamma inom företrädesvis miljöområdet. Dessutom flera nyhetssajter. Inför och nu så här en bit in i Almedalsveckans andra halvlek har jag bl a noterat många ”tweets” av följande art:

·        ”Nu ska jag bege mig till Almedalsveckan”

·        ”Nu är jag på plats vid Almedalsveckan”

·        ”Här är jag på bild vid Almedalsveckan tillsammans med andra VIP-ar”

Många verkar behöva synas och bli bekräftade, eller som Descartes skulle sagt ”veta att de finns”. Meddelandena ovan är sedda enskilt oftast i sig helt ointressanta för gemene man och kvinna, inklusive för mig själv. Men alla dessa små tweets är sedda tillsammans för mig mycket intressanta på det sättet att de genomgående totalt saknar reflexion över den miljömässiga problematiken i att man ens rest till Visby. Och i mitt fall är det således normalt väldigt miljökunniga och –engagerade personer/organisationer som jag följer på Twitter. Allt detta tyder på ett kollektivt hjärnsläpp där man totalt saknar förmåga att se sig själv och polarna i Visby lite grann från ovan. Två exempel på offentliga personer, vilka uppenbarligen är i Visby, twittrar flitigt därifrån och normalt tänker på miljökonsekvenser, men som i detta fall inte skrivit en enda reflekterande tweet om Almedalsveckans miljökonsekvenser, är:

·        Björn Risinger, GD Hav- och vattenmyndigheten

·        Matilda Ernkrans, S-riksdagskvinna från Örebro, talesperson för S i frågor om miljö, klimat och mat. Dessutom är hon ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott

Uppenbarligen med i Almedalen är också miljöinriktade organisationer som Naturvårdsverket, Forskningsrådet Formas, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden. Inte heller de har mig veterligen på Twitter reflekterat över evenemangets miljöbelastning,

Till Visby kan man företrädesvis ta sig på två sätt, med flyg eller med färja. I båda fallen är drivmedlet fossilt och bidrar till växthuseffekten. Jag har, med antagna förutsättningar angivna nedan, försökt beräkna hur mycket koldioxid som resandet tur och retur fastlandet resulterar i.

Slutnotan blir: 2 miljoner kg koldioxid. Det motsvarar utsläppen från en modern bil som körs 330 varv runt jorden vid ekvatorn.

Förutsättningar för beräkningarna:

·         25000 tillresta deltagare, varav absoluta merparten från fastlandet (enligt Almedalsveckans kansli)

·         Alla reser med flyg från Stockholm Arlanda (75 % av alla) eller med färja från Nynäshamn (25 %) (”de flesta reser med flyg” sa Almedalsveckans ansli på min fråga)

·         Avståndet Arlanda – Visby t o r är 446 km, Nynäshamn – Visby t o r är 294 km (Naturvårdsverket)

·         Koldioxidutsläpp från flyg 170 g per person och km, från färja 250 g per person och km (Naturvårdsverket)

·         En nyregistrerad bil släpper ut ca 140 g koldioxid per km (för 2012, enligt Trafikverket)

·         Ett varv runt jorden vid ekvatorn mäter 40075 km (Wikipedia)


Till framräknade 2 miljoner kg kommer sedan givetvis allt lokalt resande till och från Stockholm/Nynäshamn/Oskarshamn respektive på Gotland runt Visby. Det har jag inte ens försökt ge mig på att uppskatta. Men jag välkomnar om någon annan ger sig i kast med uppgiften. Kanske är det en lämplig fördjupningsuppgift på någon universitetskurs i miljövetenskap.

Mängden 2 miljoner kg koldioxid från Almedalsveckans till- och frånresande är liten i ett nationellt sammanhang och utgör uppskattningsvis endast 40 miljondelar av Sveriges samlade utsläpp. Den lilla andelen kan tyckas vara marginell i praktiken, men dess politiska och symboliska betydelse måste anses vara betydande. Samhällets makthavare måste gå före och uppträda som goda exempel. Det är precis samma logik som när Sverige deltar på den internationella klimatpolitiska arenan och när regering och riksdag fattar långtgående och krävande beslut om Sveriges utsläpp, detta trots att dessa globalt inte är mer än en droppe i havet.  

Almedalsveckan verkar av det stora deltagandet och mediala intresset att döma fylla en viktig politisk funktion. Det är också enligt min egen uppfattning av mycket stor vikt för samhällets positiva och demokratiska utveckling att olika samhällsintressen kan mötas i en öppen dialog. Men om riksdagspartierna, vilka anges som huvudarrangörer av Almedalsveckan, menar allvar med sina miljöpolitiska intentioner, borde man se sig om efter en alternativ plats dit de som önskar delta kan resa på ett miljövänligt sätt. Jag har utgått ifrån att merparten deltagare kommer Stockholm och Mälardalsområdet.  Om det visar sig stämma så vore Stockholm förstås det naturligaste valet. Annars Göteborg, Malmö eller annan större ort längs stambanan. Detta vore ju självklart trist för Visby, men en stor fördel för miljön. Om partierna och alla andra organisationer som brukar delta i Almedalen tycker synd om Visby kan man ju ge Visby den summa pengar som alla tillresande skulle ha fått i form av kostnader för resor, kost och logi. Det är säkert en betydande summa.

Som medborgare i Sverige har jag utgått ifrån att riksdagens, regeringens och myndigheternas bedömning av allvaret i hotande konsekvenser av växthuseffekten är i huvudsak korrekta. På det personliga planet tar jag därför cykel eller tåg så ofta som det är möjligt, detta istället för bil, buss eller flyg. Bl a av den anledningen äter jag inte heller kött. Samtidigt som jag och andra engagerade medborgare nu gör dessa delvis uppoffrande val för miljöns skull förväntar jag mig också att samhällets makthavare i form av politiker, myndighetschefer och företagsledare är föregångare och goda exempel. Jag kan tyvärr inte se att arrangemanget och deltagandet i Almedalen passar in i en sådan hållning.

Ett märkligt förhållande är att det i media inte har varit någon som helst diskussion om den miljömässiga lämpligheten i att ha ett dylikt möte i Visby. Detta trots att så många miljömedvetna och debattglada människor är där, och trots att hela ca 700 journalister är på plats. Det kan ju inte bara vara jag som tänkt den här tanken. Kan de vara så, Gud förbjude, att alla är så glada för att på försommaren få en gratis Gotlandsresa betald av sin organisation, med möjligheter till sol och bad i anslutning, att man helt tappar omdömet och självkritiken?