Fin vandring i Horreds sportklubbs område med märkta leder

Testade att vara lite vandringsotrogna idag, gjorde nämligen en tur utanför Halland. Besökte för första gången Horreds sportklubbs eminenta vandringsleder. Horred ligger längs väg 41, tre-fyra mil  från Varberg. Spårcentral vid Kilagården strax norr om samhället. Sällskapet utgjordes av kärestan och fyra andra medlemmar i FB-gruppen ”Vandra i Halland". 

Det var ganska lätt att hitta dit. Google maps känner igen namnet Kilagården och vi leddes dit på en mindre asfaltväg. Spårcentralen ligger invid ett lite större rött hus. I bottenplanet finns toalett. Sannolikt också dusch och omklädning, men det var inget vi nyttjade. 

Spårcentralen är på västra sidan av huset. Där finns en stor tydlig informationstavla med karta och de olika lederna markerade. Det finns fyra olika leder av olika längd. Genom att kombinera dem kan man gå upp till 15 km. Det var vår plan men på grund av lite tidsbrist fick vi korta lite och det blev 10 km slingan. Lederna var mycket bra märkta, faktiskt i toppklass. Vi behövde aldrig tveka.

Det är ganska kuperat, i alla fall för mig och kärestan som bor på kustslätten. På nåt ställe ser man ut över stora Agnsjön från ett högläge. Området dominerades av granskog i olika åldersklasser. En del tallskog var det också. Hyggen fanns längs vägen. De var inte så stora och hyfsat mycket naturhänsyn var lämnad. 

Leden går på stigar och skogsbilvägar. Den är överallt väl bibehållen och i blöta partier är det spångar. Spängerna är försedda med kycklingnät så att man inte ska halka. På den 10 km led som vi gick fanns ungefär halvvägs en bra rastplats i en glänta. Där finns en grund, en jordkällare och en del gamla pryttlar. 

Ett eller flera besök i området kan starkt rekommenderas!

Jägmästare Axdorff skönmålar skogsbruket i angrepp på friluftslivet

 .

Det började som en krusning på övre däck. Ordföranden Susanne Maarup och generalsekreteraren Josefine Åhrman i Svenskt Friluftsliv hade nyligen en debattartikel i Expressen där de lade fram en rätt rimlig begäran om att den nya skogsutredningen måste beakta skogens sociala värden inklusive betydelsen för fysisk och psykisk hälsa. Där kommer friluftslivet in. De föreslog mer forskning om alternativa skötselmetoder och att skogsägarna måste ges incitament för att premiera bland annat friluftslivet.

Detta fick jägmästare Rickard Axdorff att gå igång på X (Twitter). Han gillade uppenbarligen inte budskapet. För flera år sen (2016) skrev han replik på en debattartikel av dåvarande ordföranden Per Klingbjer i Svenskt Friluftsliv. Den artikeln handlade främst om problemen med hyggen, men Axdorff tyckte nu ändå att repliken kunde passa även denna gång. Men han högg sig in på svenskt friluftsliv med en mycket trubbig yxa. Och en sån yxa studsar lätt tillbaka. Jag återkommer strax till innehållet i Axdorffs replik. 

Vem är han då denne Axdorff? Han är lantbrukare och politisk sekreterare för moderaterna i Örebro. Också känd tidigare för tidningen Skogsaktuellt. På senare tid aktiv twittrare och också poddare. "Bondepraktikan" gör han ihop med i jordbrukskretsar inte helt okände Per-Ola Olsson, mest känd på X som @snyggbonde. Axdorff är även ordförande i föreningen Naturbrukarna. 

Nedan kursiverat - citat från Axdorffs replik, med mina kommentarer därefter.

”Men hela vårt landskap, detta sköna vackra land, är inte ”naturligt” i den meningen utan skapat av mänsklig hand under årtusenden.”

Axdorff menar att all svensk skog är så människopåverkad att man inte behöver bry sig om lite hyggen. Nej Axdorff, all svensk skog är inte "man-made". I vårt avlånga land skiljer sig skogshistorien markant mellan landsändar. Intensiteten och arten av markanvändning är väsensskild. Människans omstöpning av det skogliga ekosystemet avtar mot norr. Endast en liten del naturskog finns kvar och minskningen fortsätter tyvärr i snabb takt, Det moderna skogsbruket med sina kalhyggen har rullat fram och mest skapat monokulturer av gran eller tall. Efter kalhuggning av naturskog reproduceras inte naturskog, utan en monokultur skapas. 

”Nej, kalhyggen förstör inte naturen.” ”Vi har istället motsatta förhållanden med en ökande artrikedom där kalhyggena är en barnkammare som föder mängder av arter och djur.” ”Där det en gång avverkats finns snart gammal skog igen.”

Axdorff presenterar hygget som en livgivande ”barnkammare”. Men ett hygge innebär primärt slakt. Träden kapas vid fotknölarna och lemlästas, huvuddelen förs bort. Många växtarter minskar kraftigt för lång tid, framförallt trädbundna eller skuggfördragande arter som ved- och mykorrhizasvampar, mossor och blåbär. Många i skogen vanliga fåglar försvinner, särskilt de som är beroende av träd, till exempel kungsfågel, trädkrypare och tofsmes. Kvarlämnade att dö blir ungar och ägg när huggningen sker på sommaren. Förr begränsade sig skogsarbetet till vintern, men numer tvingar virkeshungern fram körning året runt. Hygget blir dock framgent inte alls livlöst, snarast tvärtom. Axdorffs "barnkammare" blir som ett gökbo med allsköns intränglingar. Det blir under flera år en helt ny hyggesflora med björksly, björnbär, hallon, kruståtel, piprör, korsört, lingon med mera. I särskilt sydvästra Sverige blir hyggena ofta helt oframkomliga, främst beroende på hallon och björnbär. Fåglar som ökar på hygget är till exempel trädlärka, trädpiplärka och nattskärra. En helt avgörande aspekt ur naturvårdssynpunkt är om den ursprungliga floran och faunan så småningom återställs. Det verkar dock inte finnas så långa studier som krävs för att svara entydigt, men skogsekologer jag pratat med bedömer att det tar en stor del av en omloppstid. Detta ifall det var en produktionsskog som avverkades. Var det en naturskog som fälldes återskapas den inte alls under överskådlig tid.

Axdorff drar en lans för hyggen. Men han glömmer att diskutera en hel del andra viktiga miljöaspekter på kalhyggesbruket än arter och biologisk mångfald. Kalhyggesbruket påverkar till exempel växthusgasflöden, hydrologin med avrinning och grundvattennivå, körskador på mark och vatten, och vindfällen i beståndskanter som öppnats upp. Det hade varit intressant att få höra hur han värderar dessa.

”De som de facto till största delen vistas i skog och mark är jägare och skogsbrukare.”

Axdorff tror att det främst är skogsägare som hålls i skogen och underförstått att Svenskt Friluftsliv inte ska bry sig. Nej, Axdorff, det är inte främst skogsägarna som hålls i skogen. En stor del av de privata skogsägarna bor dessutom inte på sin fastighet utan i nån tätort. Många privata skogsägare sköter inte heller den egna skogen, utan de köper tjänsten av entreprenörer, oftast sin egen skogsägarförening. Friluftsfolket är många fler. Nittio procent av landets invånare är i skogen minst en gång per år. En stor del av dessa givetvis många gånger. Intresset att vara i skogen tog stor fart under pandemin. 

Exempelvis i Halland är idag tjugotusen människor med i friluftsorganisationer inriktade på vandring och då oftast i skog. Detta är mer än dubbelt så många som antalet skogsägare. Jag är i skogen och rekar vandringar, gör cirka 150 mil per år. Vardag som helg och oftast inte på färdiga vandringsleder. I stort sett aldrig stöter jag på nån markägare. Däremot möter jag av och till vandrare. 

Jägare syns ju ibland till under jaktsäsongen oktober - januari, Men de är bara ute en del av den tiden. Dessutom är de ofta samma personer som markägarna. Vi vandrare är till skillnad ute året om, särskilt i södra Sverige där det är mycket barmark.

”Vi har en vacker natur som är välbesökt av många på grund av att den brukas.”

Det är en myt Axdorff sprider att friluftsfolk och annan naturturism föredrar den brukade skogen. En myt som åtminstone två tidigare landsbygdsministrar (Bucht och Erlandsson) bidragit till att sprida. 

https://hans-orjan.blogspot.com/2016/08/landsbygdsminister-sven-erik-bucht.html?m=1 

De i särklass populäraste skogslokalerna är skyddade skogar i form av reservat eller nationalparker. Besöksantalet är en kombo av attraktionskraft och läge i förhållande till stora tätorter. Tyresta nationalpark strax söder om Stockholm verkar vara den mest besökta skogslokalen med en halv till en miljon besökare per år. Landets nationalparker har tillsammans drygt tre miljoner besökare per år. I mellersta Halland där jag bor är de allra mest populära skogslokalerna de reservat som ingår i Åkulla bokskogsområde. Där var det så många besökare under pandemin att polisen fick rycka ut och styra upp parkeringsröran. Många bokskogsreservat ligger på tekniska impediment, det vill säga där skogsbruket inte kom åt att förvandla dom till granskog.

”Sverige är i dessa sammanhang närmast ett paradis på jorden. De problemen med utdöende på grund av skogsbruk som man hittar på andra håll i världen har vi inte här.”

Inom svenskt skogsbruk vill man gärna intala sig att man är i internationell framkant vad gäller miljö- och naturvård. Det är ont om jämförande internationella studier. Om man begränsar sig till Europa och den boreala och tempererade zonen så är bilden definitivt den att det finns länder som ligger före Sverige. Två exempel är Schweiz och Slovenien.  

Avslutningsvis

Det är sorgligt att Axdorff och flera av hans meningsfränder driver en så antagonistisk linje i förhållande till friluftslivet. Många samhällsaktörer har intresse av skogen och bör givetvis lyssna till varandra för att finna samförståndslösningar. I Naturbrukarnas kölvatten hörs i alla fall på X (Twitter) ofta röster som kräver att allemansrätten ska avskaffas. Dessa röster vaknar till så fort kritik framkommer mot skogsbrukets praktik. I rättvisans namn ska sägas att de rösterna ofta är från anonyma trollkonton. Men å andra sidan har jag aldrig sett någon företrädare för Naturbrukarna gå i polemik. En folk- eller en riksdagsomröstning om allemansrätten är inget som friluftslivet behöver oroa sig för. Men andra bör.  

När vi nu ändå pratar om organisationen Naturbrukarna: Axdorff själv driver linjen att skogen i Sverige inte är "naturlig". Varför heter organisationen då just "Naturbrukarna"? Det är ju generellt ingen natur som brukas, förutom då att de sista resterna av naturskog i Norrland mejas ner. Därför borde väl föreningens huvuddel heta "Onaturbrukarna". Och om det sen finns en avdelning i nordvästra Norrland, då är väl "Naturförbrukarna" ett passande namn.

Sammantaget ger Axdorffs text en mycket förskönande bild av svenskt skogsbruk. Artikeln var inte bra för åtta år sen och har inte blivit bättre sen dess. Det hade varit respektfullt att svara Svenskt Friluftsliv på ett mer ämnesfokuserat sätt, än att slänga in nåt som för länge sen passerat bäst-före-datum. 

Okända bråket efter Gekåsägarens omstridda husprojekt - artikel på HN:s hemsida 6 april

 

Texten nedan är en kopia av text skriven av Niclas Åkerström på Hallands Nyheter, detta efter intervju med mig. Den övre bilden är tagen av Dick Gillberg på HN, resten av mig.

Gekåsägarens planer på ett nytt husbygge i Falkenberg var en långdragen historia - med politiska dimridåer och ett historiskt beslut i Högsta Domstolen. Nu kan HN avslöja att den även varit infekterad. Hans-Örjan Nohrstedt, 73, anklagas av Thomas Karlsson för att ha bedrivit en privat agenda. 

- När man får problem med sakfrågan börjar man skjuta på budbäraren, svarar ordföranden i Naturskyddsföreningen i Falkenberg.

Det är mellan naturreservaten Sumpafallen och Floastad i Svartrå, några kilometer utanför Ullared, som den utdragna följetongen inleddes.

Här ville Thomas Karlsson komma närmare sina rötter och bygga en slottsliknande herrgård med tinnar och torn, orangeri och swimmingpool. Året var 2017 och Gekåsägaren hade förhoppningar om att färdigställa drömhuset inom en hyggligt snar framtid.

– Det blir väl om ett par år och det blir ett roligt projekt, sa han till HN.

Till sommaren har det gått sju år sedan dess. Det boningshus som funnits på fastigheten har visserligen rivits, men i övrigt lyser resultatet av ”Villa Svartrå” med sin frånvaro.

Nu är det vinter 2024 och Hans-Örjan Nohrstedt, 73, håller ett stadigt tag om räcket för att inte halka på de isiga trappstegen på vägen upp till utkiksplatsen.

– Här har det häckat pilgrimsfalk för länge sedan. Den försvann nästan helt och då försökte man föda upp ungar i fångenskap och lade ut ägg. Då var det ett försök på den här platsen, men den ville inte häcka här, säger han.

Han tittar ut över landskapet som breder ut sig. Blicken landar på en uppgrävd yta med en jordhög vid sidan om. Det är det enda tecknet som finns kvar av Gekåsägarens storslagna byggplaner.

– Vad ska man säga... Om det är så farligt? Ja, jag tycker det. Det är jävligt störande. Sen är det onödigt, för det gjordes för att det skulle byggas där.

Thomas Karlsson har en helt annan inställning till den bortschaktade marken. Det visar ett dokument som HN tagit del av och som vi ska återkomma till senare.

På vägen genom det svenska rättssystemet tog ”Villa Svartrå” med sig en principiellt viktig fråga: har miljöorganisationer överklaganderätt i samband med bygglovsärenden?

Jag reagerade blixtsnabbt på att det här var jättetokigt

Inga grannar hade nämligen något att invända mot lyxbygget. Däremot reagerade Hans-Örjan Nohrstedt som skrev av sig på X, dåvarande Twitter.

Hans inlägg dök upp i flödet hos Mats Widgren, professor emeritus inom kulturgeografi vid Stockholms universitet, som bestämde sig för att ta kontakt med Hans-Örjan Nohrstedt.

– Jag reagerade blixtsnabbt på att det här var jättetokigt, berättar Mats Widgren.

Den nykomponerade duon bestämde sig för att tillsammans försöka överklaga bygglovet. När chansningen inte gick hem vände sig Hans-Örjan Nohrstedt i stället till Naturskyddsföreningen i Falkenberg, men de ansåg inte att frågan var deras sak att ge sig in i. Då gick han till grannkommunens naturskyddsförening – och fick napp.

– De var väl lite mer på tå. Det var ju de som drev det där ärendet. Ända till slutet, säger Hans-Örjan Nohrstedt.

Länsstyrelsen i Halland ansåg dock inte att Naturskyddsföreningen i Varberg hade något att säga till om i en bygglovsprocess i Svartrå.

Med hänvisning till Århuskonventionen överklagade föreningen till nästa instans, och nästa igen och på grund av att frågan saknade praxis prövades den ända upp i Högsta domstolen.

Nu är inte jag riksdagsledamot så jag har inte kunnat vara med och ändra det, men det är fortfarande något jag tycker är fel

Uppmärksamheten kring fallet var stort och Naturskyddsföreningen fick en hel del mothugg – även från högsta ort i Falkenbergs kommun. Dåvarande kommunalrådet Mari-Louise Wernersson (C) kallade föreningens försök att påverka processen för ”galenskap” och sa att hon skulle ta med sig frågan om hon tog en plats i riksdagen.

Flera år senare står hon fortfarande fast vid sitt inlägg på Facebook.

– Nu är inte jag riksdagsledamot så jag har inte kunnat vara med och ändra det, men det är fortfarande något jag tycker är fel, säger hon och uttrycker sina sympatier för Thomas Karlsson och hans familj:

– Här var det ett par som hör hemma i Ullared och som betytt så mycket för bygden...

Nästan tre år efter det att Thomas Karlsson lämnat in sin bygglovsansökan slog HD fast att det aktuella området hade ett så pass stort miljöintresse att Naturskyddsföreningen i Varberg hade rätt att överklaga bygglovet, även om det gällde grannkommunen.

– Jag tycker det tog onödigt lång tid, säger Hans-Örjan Nohrstedt.

Hur involverad har du varit i processen att överklaga?

– Jag var inte alls inblandad i det. Jag hade ingenting med det att göra, mer än att jag uppmärksammade dem på det.

Hård kritik från länsstyrelsen

Bara månader efter HD:s besked rev länsstyrelsen upp bygglovet.

Kritiken var hård från myndigheten som menade att ”Villa Svartrå” med sin storlek och karaktär kraftigt avvek från övrig bebyggelse i närområdet.

”[...] och berör ett landskapsavsnitt som kan sägas vara ett av kommunens mest värdefulla och innehållsrika med avseende på natur, kulturmiljö och friluftsliv. Kommunen har inte på långt när beaktat dess aspekter i sitt ställningstagande”, skrev länsstyrelsen.

Thomas Karlsson hade dittills varit sparsmakad med sina kommentarer om tvisten, men tidigare antytt att glädjen i projektet börjat sina. Han fortsatte inte heller kampen efter beskedet och därmed såg historien om ”Villa Svartrå” ut att få sitt slut.

Flera år senare ska den ta fart igen – och få Thomas Karlsson att gå till hård attack mot Hans-Örjan Nohrstedt i ett yttrande till domstolen.

"Vi har sen flera år tillbaka räknat ut att Hans-Örjan driver en helt privat agenda för att stoppa mina byggplaner på grund av att han har ont av mina framgångar med Gekås Ullared”, skriver han.

Men innan dess riktas blickarna mot Agerör utanför Olofsbo där en ny ansökan om ett spektakulärt bygge landar på kommunens bord.

Det beskrivs som det största husprojektet i Falkenberg på 100 år och ska byggas i ett område som är utpekat med ett särskilt bevarandevärde i kommunens fördjupade översiktsplan. Hur idén föddes är till en början en gåta då markägaren inte vill säga någonting om planerna. En av grannarna, Per Persson, luftar däremot sina åsikter i HN.

– Vi kommer givetvis ha invändningar mot att det som byggs inte passar in i omgivningen. Släpper de igenom detta kan man ju uppenbarligen bygga hur som helst, säger han och spekulerar i att det egentligen är någon annan som ligger bakom planerna:

– Markägaren säger bara att det är hemligt när vi frågar.

Politikernas dimridåer avslöjas

Även politiker i bygglovsnämnden gör sitt för att hålla hemligheten intakt. Målsättningen tycks vara att hålla den verkliga uppdragsgivaren okänd fram tills att risken för nya rättsprocesser är ur världen.

HN kommer över mejl som visar hur det förs diskussioner mellan bygglovsnämndens ordförande Yvonne Nilsson (S), vice ordförande Bo Gustafsson (M) och arkitekten bakom ritningarna. De säger att beställarens identitet ska ”hållas under radarn fram tills lovet vunnit laga kraft”.

I samma mejl framgår att den som egentligen tänkt genomföra bygget är Thomas Karlsson.

– Ja det är ju en säkerhetsfråga naturligtvis i grund och botten, förklarar Bo Gustafsson försöket att undanhålla Gekåsägarens namn.

"Värt att pröva”

Trots att kommunens tjänstemän såg risker med att bygglovet skulle kunna bidra till en olämplig utveckling av området är det en enig bygglovsnämnd som godkänner ansökan.

– Vi tänkte som så att det är värt att pröva det, säger Yvonne Nilsson.

Flera grannar väljer att överklaga beslutet. Även Naturskyddsföreningen i Falkenberg som lämnar in sitt yttrande genom dåvarande ordföranden Per Ranebo.

Sommaren går och i september kommer nästa bakslag för Thomas Karlsson: återigen slår länsstyrelsen ner på ett av kommunen godkänt bygglov. De skriver bland annat att byggnaden kommer ”förta upplevelsen av grannskapet”.

Bo Gustafsson från bygglovsnämnden medger att det ”låg i farans riktning” och beklagar att ”Villa Svartrå” inte släpptes igenom från första början.

– Det tragiska är att hade han bara fått bygga i Svartrå som tänkt, där ingen hade sett eller störts. Då hade vi inte behövt de här turerna, säger han.

Vem som var drivande kommer jag inte ihåg

Men den här gången ger sig inte Thomas Karlsson och lämnar in en justerad ansökan. Ändringarna uppskattas av kommunens tjänstemän som ger tummen upp och Gekås ägare beviljas på nytt ett bygglov.

Men Naturskyddsföreningen och flera av grannarna till fastigheten i Agerör överklagar till länsstyrelsen. Hans-Örjan Nohrstedt har vid det laget klivit in som suppleant i styrelsen för Naturskyddsföreningen i Falkenberg.

Var det du som från föreningens sida initierade att överklaga?

– När vi överklagar någonting i föreningen är det ett styrelsebeslut. Det är alltid en diskussion. Det kommer upp vilka stora byggen som är på gång. Vem som var drivande kommer jag inte ihåg, säger han.

Trots att två personer i länsstyrelsen ville säga nej även till det nya förslaget blir det tredje gången gillt hos myndigheten för Thomas Karlsson. Glädjen blir dock kortvarig då Naturskyddsföreningen går vidare med en överklagan till mark- och miljödomstolen. En av grannarna i Agerör följer efter och gör likadant.

Men domstolen köper inte deras argument och fastställer bygglovet. Och längre än så går inte ärendet; Thomas Karlsson får i slutet av maj 2023 grönt ljus att bygga ett nytt hem.

Hur han ser på alla turer är vid det laget fortfarande okänt då han inte velat kommentera alla överklaganden. Däremot avslöjar ett dokument som HN kommit över en hel del frustration.

För vid sidan om glädjebeskedet har ett annat ärende dykt upp. Det handlar om den bortschaktade marken vid ”Villa Svartrå” som Hans-Örjan Nohrstedt stört sig på så mycket.

Flera år efter att bygget stoppades valde Naturskyddsföreningen i Falkenberg, nu med Hans-Örjan Nohrstedt som ordförande, att lämna in en anmälan till länsstyrelsen med ett krav om att marken skulle återställas.

Länsstyrelsen tyckte inte det fanns anledning nog för att gå vidare och avslog anmälan.

Då överklagade Naturskyddsföreningen beslutet till mark- och miljödomstolen. Där framhöll man att en del av den bortschaktade marken bestod av åkermark, något som skulle visa sig få viss betydelse.

"Han har ont av mina framgångar”

Thomas Karlsson får chansen att bemöta uppgifterna för rätten. I ett yttrande uppger han att man kommer bygga på platsen så småningom och att jordhögen ska återföras när huset står klart.

I samma dokument väljer Gekåsägaren också att peka ut Hans-Örjan Nohrstedt som ansvarig för de överklagade byggloven sedan 2017.

”Det är ju oerhört befängt hur han som med överklaganden stoppade vårt bygge av en gård i Svartrå på den aktuella tomten nu klagar på konsekvenserna av hans agerande”, står i yttrandet till mark- och miljödomstolen som skrivits under av Thomas Karlsson.

Han anklagar också Hans-Örjan Nohrstedt för att ha skrivit negativa inlägg om honom och Gekås på sociala medier och ger honom även skulden för att ha orsakat många miljoner kronor i advokat- och arkitektkostnader.

Bemöter kritiken

Hans-Örjan Nohrstedt säger att han tar kritiken med ro. På frågan om han engagerat sig mot byggnaderna i Svartå och Agerör för att han har en personlig vendetta mot Thomas Karlsson svarar han:

– Nej, absolut inte. Det där är en ganska känd retorik. När man får problem med sakfrågan börjar man skjuta på budbäraren, och det är så jag tolkar det här. Jag har inte ett dugg intresse av honom som specifik person. Han är ju ganska anonym.

Men är det så enkelt som en slump att det är två byggprojekt signerade just Thomas Karlsson som Hans-Örjan Nohrstedt jobbat emot?

– Det är klart att det finns en personlig aspekt för att jag råkar känna till de här områdena. Jag hade inte engagerat mig i något ärende någonstans i Småland som jag inte visste om.

Det händer med marken i Svartrå

Hur blev det då med den bortschaktade marken i Svartrå?

Mark- och miljödomstolen gav länsstyrelsen rätt i att ingreppet inte påverkade naturmiljön. Däremot ansåg rätten att länsstyrelsen inte analyserat den delen som påstods bestå av jordbruksmark.

För den som vill ta jordbruksmark ur produktion krävs i vanliga fall en anmälan, något som inte hade gjorts, och därför gick målet tillbaka till länsstyrelsen för ny prövning. Men Thomas Karlsson klarade även den granskningen.

”Detta anser Länsstyrelsen vara en så liten del av fastighetens jordbruksmark, att den inte bör kräva en anmälan om nedläggning av jordbruksproduktion.”

Thomas Karlsson har avböjt att medverka i en intervju

Det kom en flaskpost från Danmark

 

Jag vandrar mycket, bland annat längs den halländska kusten. En favorit är att gå mellan Glommen där jag bor och Falkenberg. I september 2023 gjorde kärestan och jag den turen. Halvvägs till stan, på sydsidan om Agerörsviken, dök den upp, flaskan med post. Jag har oftast skräpplockarblicken påkopplad och flaskan undgick mig inte där den låg cirka tjugo meter upp på de flacka klipporna. 

Det var en grön vinflaska. Det syntes direkt att det var nåt papper inuti. Korken var en sån där riktig kork av kork. Den såg ut att nästan smulas upp i toppen. Jag la flaskan i ryggsäcken för närmare undersökning hemma. 

Med rätt stort besvär lyckades jag först avlägsna korken. Nästa utmaning var att få papperen ur flaskan. Problemet var att papperet i övre änden hade börjat lösas upp, sannolikt av inträngande havsvatten. Till slut lyckades det.

Det var inte bara ett papper utan tre. Direkt var det uppenbart att flaskposten kom från Danmark och att några små barn varit delaktiga. De hade ritat nåt som såg ut som ballonger, men som sannolikt föreställde dom själva. Ortsnamnen Köpenhamn och Hilleröd, båda på Själland, var ditskrivna av nån vuxen. Denne hade också angett ett par telefonnummer. Tyvärr saknades det ett datum när posten var skickad. 

Givetvis blev jag direkt nyfiken och sugen på att ta reda på vilka de var som skickat posten och när de gjort det. Men efterforskningen fick anstå nästan två månader på grund av en längre utlandsresa. Direkt när jag kom hem tog jag dock upp tråden. 

Jag ringde ett par av de telefonnummer som angetts. Då jag prövade det första fick jag veta av en dansk växeltelefonist att numret inte var i bruk. Ingen svarade på det andra numret, men jag hamnade på en telefonsvarare där jag nämnde mitt ärende. Men ingen ringde tillbaka. Då frågade jag min kusin G som bor i Danmark om hon eventuellt kunde kolla vem som hade haft de angivna numren. Hon var flyhänt och bara efter nån dag hade hon fått fram ett namn och ett par aktuella nummer. 

Spännande - jag började med att skicka ett sms till en Jacob Nielsen i Hilleröd. Han ringde upp ganska snart därefter. Det visade sig vara helt mitt i prick. Han var pappa till Mikkel, ett av barnen som deltagit i flaskposten. De tre andra var likåldriga syskonbarn. De hade varit tre år då flaskan postades, vilket var 2008, nu var de hela 18 år.

Det var barnens farfar som hade lett barnbarnen i projektet med flaskposten. Sjösättningen hade gjorts på stranden vid Ebeltoft på östra Jylland. Farfar gick tyvärr bort för ett par år sen. Flaskan tog således femton år på sig att röra sig från Ebeltoft till Agerörsviken. Fågelvägen är det cirka femton mil, genomsnittsfarten således en mil per år eller 27 meter per dygn. Det är förstås troligt att flaskan inte farit raka spåret, utan att den farit omkring på alla möjliga äventyr. 

Jag frågade Jacob och Mikkel om de önskade flaskposten tillbaka. Det ville dom gärna, så jag återsände flaskan plus innehåll. Denna gång inte sjövägene, utan vanlig "snail-mail". De skulle ge flaskposten till farmor, som minne av sin bortgångne make som initierat hela projektet. 

Det var kul att lokaltidningen Hallands Nyheter var så intresserad av denna lilla solskenshistoria. De gjorde till och med en uppföljare med de danska medverkande. 

Det är inte ofta man hör talas om såna här historier där flaskpostens mottagare och avsändare knyts ihop. Och att man då får veta hur lång tid flaskans färd har tagit. Jag tyckte att femton år var jättelång tid för en flaska att komma över Kattegatt. Men när jag googlade runt hittade jag ett annat exempel från Halland. Samma tidning rapporterar 2020 om en flaskpost från Varberg till Skagen. Den tog hela 22 år på sig. 

För mig själv var det en himla kul och överraskande historia detta. Som liten tror jag mig ha slängt i nån flaskpost. Men jag har aldrig hittat nån. Förrän nu.

39 dagar som bekräftade Kretas förträfflighet

Katharo högplatå 800 m ö h - äppelträd i höstskrud

Vår längsta vistelse hittills. Sen 2016 har kärestan L och jag haft en årlig lite längre höstvistelse på Kreta, detta dock med undantag för ett pandemiår. Årets vistelse varade 39 dagar, från 18 oktober till 26 november. En bra tid att åka dit, det är ruggigt hemma och skön sommar på Kreta. Under den period vi var där var det sol och varmt i 38,5 dagar och regn i 0,5. Perfekt temperatur med 20-25 grader både i luft och badvatten. Talar för Kreta gör även en förhållandevis kort flygresa till värme och att det bara är en timmes tidsskillnad. 

Under förra årets vistelse for vi runt mycket med hyrbil för att lära känna sydöstra Kreta. Vi bodde då på sjutton olika ställen, med övernattning på i snitt två nätter per ställe. I år var ambitionen längre vistelser och mindre hyrbilsåkande. Det gick i lås, vi bodde uppemot en vecka på varje plats och hade bara hyrbil tre korta perioder, varav vi delade med tre vänner under en.

Vår vistelse var på centrala Kreta, mellan Chania i väster och Agios Nikolaos i öster, och koncentrerad ungefär till fyra områden (kartan): 1/ Chania, 2/ Rethymnon - Plakias, 3/ Heraklion - Skalani, och 4/ Agios Nikolaos. Mycket händer på 39 dagar. Den här berättelsen blir ingen detaljerad kronologi. Utan bara huvuddragen och det som satt sig mest på näthinnan. I knappt fyra veckor skötte vi oss själva och under resterande tid träffade vi vänner och kärestans son med familj. 

Vi flög båda vägarna med det grekiska Aegean, ner till Heraklion och hem från Chania. Det innebär mellanlandning i Aten, vilket fungerar bra och tar bara en dryg timme. Priserna är låga bara man passar på när bolaget har kampanjer, vilket är ofta. Vi har t ex redan nu köpt nästa års hemresa för 700 kronor. Norwegian flyger också på Kreta men har kortare säsong. Vi flyger förstås från Kastrup, bara två timmar med tåg dit.

Malia och Mochos

Efter en hotellnatt i Heraklion p g a sen ankomst, tog vi bussen till Malia som ligger på norra kusten mellan område 3 och 4 på kartan. Det är en lite större badort. Vi bodde rätt trevligt och enkelt alldeles intill stranden. Helt perfekt för mig som gillar att bada. På promenadavstånd österut finns ett minoiskt utgrävningsområde, varav en stor del under ett gigantiskt tak uppburet av takstolar i limträ. 

Vi gjorde också en längre vandring på 20 km, upp över berget söderut tur och retur till den lilla staden Mochos. Förutom att den är pittoresk värre är den för oss svenskar känd därför att Olof Palme hade sommarhus där. Han hamnade där därför att han var vän med Greklands motsvarighet Andreas Papandreau, som tydligen också hade sommarhus där. Palmes hus är idag privatägt men i närheten finns ett litet museum om Palme. 

Vandringen dit var rätt krävande, dels var det rätt varmt (ca 28 grader), dels mycket uppför, 500 höjdmeter. Det finns en led dit, delvis sen gammalt stensatt för åsnetrafik. På vägen ner råkade jag ut för en liten olycka. Rullgrus fick mig på fall. Trots stavar föll jag åt sidan och tog emot mig med ena handen. Föll på ett stenblock och dessa är ofta vassa. Det blev ett rejält sår. 

Skalani och sen Anogia

Vi var ett par dygn hos vännerna I och G i Skalani strax söder om Heraklion. Vännen I tog oss med på en fin vandring lokalt längs ett vattendrag,  där det fanns en ruin efter en kvarn. Dag 2 där gjorde vi en utflykt till Tsoutsouros på Sydkusten för fiske, bad och en kortare vandring. I Skalani mötte också vännerna A och A från Sverige upp. På kvällen for vi till Marina Hotel i Anogia söder om Rethymnion, där blev det två nätter. Hotellet ligger högt med magisk kvällsutsikt.

Det var svårt för mig att begripa hur ett Marina Hotel kunde ligga på 700 m ö h, namnet borde passa bättre nere vid havet. Förklaringen var enkel, ägaren hette Marina i förnamn.

Därifrån besökte vi hela resans högsta punkt, 1770 m ö h. Vi stannade till kort där vid ett rymdobservatorium. Kretas högsta punkt är annars berget Idas topp på 2456 meter. Kreta har tre stora bergsmassiv: Lasithi, Psiloritis och Lefka Ori med toppar över 2000 meter.  

Vi for runt och tittade på allt möjligt intressant. Ett stort område i vilket vi rörde oss utgörs av Psiloritis Geopark, en slags nationalpark med geologiskt fokus. Det finns bra beskrivningar och kartor. Ett ställe vi stannade till på var en vägskärning där man tydligt kan se horisontell veckning av en lagerföljd i kalksten. Trycket har kommit från sidorna. 

Ett par berömda grottor hann vi med: Idaean Cave och Sventoni Cave. Den första sas ha varit bostad för Zeus och hans mor då de flytt undan grottan där födseln skett (vid Lasithi platån). Idagrottan kunde man inte gå in i, en del ras hade skett och man höll på med reparation. Enorma byggställningar var resta vid öppningen. Nedan den grottan finns en stor högplatå Nida. 

Sfentoni Cave kunde man däremot gå in i. Det var guidad tur över ett system av trappor och gångar. Som vanligt var där stalaktiter och stalagmiter. Plus en population om fyra hundra fladdermöss. Dom höll sig rätt lugna när vi var där och ljuset påslaget. 

Följande dag, efter att ånyo ha övernattat hos Marina, sökte vi oss till en av, i mitt tycke, resans höjdpunkter: Leutherna. Det är ett hellenistiskt område, från ca tusen f Kr, som grävs ut. Det har ännu inte öppnats helt publikt. Två mycket spännande objekt fanns dock att se och spekulera kring: dels ett jättestort bergrum avsett för antog vi magasinering av vatten. Det var hackat ur kalkberget. Jag var förstås ner i det och stegade måtten. Uppskattningsvis var det flera tusen kubikmeter. 

Dels fanns där även en av världens äldsta intakta broar. Även den anses vara ca tre tusen år gammal. Observera att den inte är byggd med rundvalvsteknik likt många stenbroar. Utan med ett spetsigt valv. Båda teknikerna fanns tydligen parallellt i världen, men kanske med olika tyngd i olika områden.

Klostret Amnatos, som vi därefter besökte, består av stora, vackra och väl bibehållna byggnader. Mest omtalat är det nog för en händelse 1866. Kreta var vid den tiden ockuperat av det Ottomanska riket. En motståndsrörelse fanns spridd över landet, även här. Klostret var ett känt och ointagligt  motståndsnäste. Och i orostider tog sig  också vanligt folk in där. Då 1866 hade ottomanerna släpat dit det grova artilleriet och sköt sönder porten. De trängde in och dödade folk. En grupp invånare sökte dock skydd i ammunitionsförrådet. När fienden trängde på och hotade att ta sig in begick folket därinne kollektivt självmord genom att spränga sig alla i luften. Det var ett 90-tal personer under ledning av prästen. 

Thronos

Efter en lång dag kom vi till byn Thronos och Aravanes taverna där vi skulle bo en natt. Vilket bra ställe! Bra rum, bra mat, pool och framförallt ett fantastiskt läge. Tavernan ligger på hög höjd med en milsvid utsikt över den vackra Amaridalen. Som pricken över i ligger landets högsta berg, Mount Ida, där uppe till vänster. Toppen är 2456 meter hög, dagen till ära lätt beslöjad.

Intill tavernan ligger en gammal liten kyrka. Där hade det precis varit gudstjänst på nästa förmiddag. Alla fick ett bröd. Därefter vidtog en procession genom byn. Den var för att fira självständighetsdagen. Jag avstod, men kärestan och resesällskapet hängde på. Vi for sen till en utgrävning av ett Monastiriki Palace, ett minoiskt palats. Det är ett ganska litet område kunde vi se, då vi tittade in genom de då låsta dörrarna. Men strax kom värdinnan farande och öppnade. Hon bodde i närheten och hade sett oss. Området bjöd inte på några direkta nyheter. Vid det här laget har vi besökt rätt många sådan utgrävningar. 

Vi for vidare till en Platanias Gorge på trakten. Det visade sig att vandringen fram till ravinen var krävande. Trots en timmes vandring uppför nåddes inte mynningen på ravinen, utan de av oss som gick dit vände om. Två av oss hade dock stannat redan halvvägs på grund av en krånglande fot. Men det var ett bra val. Vi fick ganska snart hela sju gåsgamar cirkulerande över oss. Ibland dök de med hög fart ner och satte sig på klippkanten.

 

Plakias, en badort på Sydkusten, var målet till kvällen. Nån mil innan stannade vi till i byn Spili för att äta. Det finns en bra restaurang där, förutom god mat har den även ett stort utbud av téer och örter. 

Plakias

Kärestans son och familj skulle komma till Plakias och bo med oss en vecka på höstlovet. För detta hade vi hyrt ett stort hus ett par hundra meter endast från stranden. Plakias har en kilometerlång sandstrand och längs den restauranger och hotell. Samhället hyser ett drygt hundratal fasta invånare och periodvis mängder mer turister. Då vi var där under den svenska skolans höstlov vimlade det av svenskar.

Veckan i Plakias hade, förutom badande och ätande på restaurang, flera lite mer överraskande inslag. Kärestan, som normalt inte badar, skulle göra det i husets pool och slog då olyckligt ena foten i en tung solstol med ben i metall. Lilltån och området däromkring fick en rejäl inre blödning. Detta gjorde förstås ont och påverkade för några dagar förmågan till vandring. Det fick mest bli lite stillasittande. 

Tillsammans med vännerna A och A, som även de dröjde sig kvar i Plakias, gick jag en tur runt berget vid strandens slut i öster. Den är ca 7 km och dess första del när man går motsols är vacker, kuperad och stenig. Halvvägs och på andra sidan berget finns Ammoudi Beach. Badet var skönt och vi hittade en öppen taverna. Hemvägen var mer lättgången, det var små vägar bland olivlundar.

Plakias är i stort sett enbart idag en turistort utan starka band bakåt i tiden. Jag hörde nånstans att för 50-60 år sen fanns några fiskare här. Men längre bakåt måste det ha varit större. I byn, på en tydlig bergtopp 120 m ö h, finns nämligen ruinen av en befästning som turkarna i det ottomanska riket lät uppföra på 1800-talet, detta för att bevaka den kretensiska befolkningen. Jag tog ensam en tur upp dit. Det var en krävande stigning så det blev ett välkommet motionspass. Utsikten över staden var magnifik. Själva ruinen var rätt intetsägande. Tyvärr fanns ingen information på plats. 

I västra änden av Plakias kommer en bäck ner från berget. Den ravinen går att följa uppåt några kilometer och så småningom kan man nå byn Myrthios ca 200 m ö h. Kärestan med sin ännu onda lilltå kunde inte vara still längre. Hon ville ut och upp i just den ravinen. Inte helt lämplig som första tur efter tåskada skulle jag säga. Det var en stundtals ganska besvärlig stig. Men upp kom vi. I ravinen fanns ett par intressanta vattenbyggnadsverk, ett helt nybyggt vattenverk och resterna av en gammal vattendriven kvarn. 

                                          

Chania och däromkring

Till Chania vill man alltid återvända några dagar, för stadsliv med kulturella inslag. Där finns affärer, restauranger och museum. Vi tog bussen dit och stannade en vecka. Vi hyrde en liten lägenhet i markplanet i stadsdelen Nea Chora (Nya stranden). Vi har bott i området tidigare och trivts bra. Man kan bada och där är många restauranger. Vill man in till venetianska hamnen är det bara tio minuter att gå.  

Vi har ju varit i Chania många gånger, men det finns alltid en del nytt att kolla på. Årets stora begivenhet var det nya stora arkeologiska muséet i stans östra del. Det blev en rejäl promenad fram och tillbaka. Tidigare låg det mitt i stan och hade endast små ytor. Det nya muséet är helt fantastiskt med stora ljusa ytor, många fler fynd att visa upp än tidigare och också en magnifik belägenhet på nordsluttningen mot havet. Där finns en bra restaurang med terrass. Parkeringen är stor, men det är inte alls så krävande att ta en promenad från centrum. En annan dag var vi också i området, då alldeles intill havet. Där finns ett område som idag kallas "The Tannines". Här fanns tidigare en mycket omfattande industri med garverier. Ett återstående aktivt återstår. Området genomgår nån slags lyxsanering, flera hotell har byggts med de gamla byggnaderna som skal. 

Vi gjorde repris på ett par aktiviteter vi gjort tidigare. För det första en långpromenad västerut mot Platanias. Man kan gå nära havet hela vägen och bada på flera ställen. Den för mig stora nya begivenheten var ett livskryss på fågeln bronsibis. 

Vi har tidigare besökt den tyska krigskyrkogården i Maleme ett par-tre gånger. Den lockade igen. Man kan ta buss ditåt längs stora vägen och sen väntar en promenad på cirka en kilometer. Innan man kommer fram passerar man en minoisk grav, den är väl värd ett besök. Krigskyrkogården är från andra världskriget då Nazityskland ockuperade Kreta. Där ligger drygt fyra tusen tyska soldater begravda. De flesta omkom direkt i samband med invasionen som skedde från luften. Hem därifrån tog vi oss på ett annat sätt än tidigare. Vi gick ner till havet och följde sen strandvägen in mot staden Kolymbari. På det sättet fick vi lite kilometrar i benen. I Kolymbari tog vi bussen tillbaka till Chania. 

Under två dagar gjorde vi utflykter med hjälp av hyrbil. Den första dagen åkte vi ett par mil mot sydöst till byn Malaxa. Den ligger på bergryggen strax söder om Souda. Bortom byn finns en högslätt med fri sikt bort mot de riktigt höga bergen Lefka Ori. På den slätten finns en del olivodlingar, i övrigt en taggig buskvegetation som ratats av får och getter. I det området lyckades vi hitta på en bra runda. Tyvärr fanns vare sig nån taverna eller kafeneion öppen i byn. 

Den andra dagen med hyrbil åkte vi rakt söderut nån mil från Chania till byn Theriso. Den byn är ett mycket populärt söndagsnöje bland boende i Chania. Man åker dit för att äta gott på nån av byns tavernor. Vägen dit är spektakulär, den går i flera kilometer nere i en djup ravin. Vid kyrkan i byn börjar en vandringsled ca fyra kilometer till Monoskafidi. Där finns viss endast nåt fårhus "mitato". Vi var tvungna att vända strax innan p g a tidsbrist. Leden går först mot sydost och sen rakt söderut. Den var fantastiskt fin. Första halvan går uppför på en smal stig i en cypresskog uppblandad med plataner. Den andra halvan går på Lefka Oris sluttning i ett öppet landskap. Utsikten mot nordväst är magnifik. Man ser bl a byn Meskla. Där finns en vacker kyrka, som jag en gång förvandlade till akvarell. Man går samma sträckning tillbaka.

 

Vamos

Vi gillar "byvandringar". Med det menar vi att man går på småvägar mellan byar i vilka man stannar och fikar eller äter. Start och mål kan vara samma eller olika. Ofta finns det busslinjer man kan nyttja. Vamos är en by sydost om Chania som vi ofta vidrört vid våra turer. Den har talat positivt till oss. Den har ca 800 fasta invånare och oklart därutöver med tillfälligt boende. Det finns särskilt många engelsmän som bor där under delar av året.

Efter att vi varit där korta stunder många gånger började vi prata om att pröva hur det är att bo där några dagar. Sagt och gjort, detta år blev det av. Vi hittade ett bra boende och stannade en knapp vecka. Varje dag gjorde vi nån vandring till andra byar och sen tillbaka, oftast inte samma väg. Inspirerades gjorde vi av en utmärkt broschyr med förslag till vandring på trakten "Discover Vamos...on foot" (ovan). Vi gick sällan slaviskt enligt den utan gjorde egna kombinationer.

De bästa minnena från vandringarna kring Vamos är dessa: 1/ en fantastiskt god lunch med utsikt på taverna Plateia i Kefalas, 2/ i byn Douliana stötte vi ihop med en kvinna som bodde där, hon var i vår ålder, uppväxt i byn men bortavarande i USA under många år. Hon visade oss generöst vägen till det lilla nedlagda kapellet Agios Ioannis intill byn. Hon rensar på eget initiativ bland vegetationen runt kapellet. 3/ En bit bortom Vamos, jag vill minnas åt öster, finns ett stort område med massor av stenar ihopplockade till höga gärdesgårdar och stora odlingsrösen. Vi tolkade gärdesgårdarna som uthägnader ämnade att hålla får och getter borta från tidigare odlingar av livsmedel. Idag är området främst beväxt med träd av olika arter, bl a en del olivträd. 

Agios Nikolaos

De främsta syftena med att åter besöka staden var två naturområden belägna ett par mil sydväst därom. Det första, Katharo högplatå, hade vi tidigare helt missat. Det andra, Kroustas Forest, hade vi tidigare endast tangerat och då upptäckt att där fanns en vandringsled, vilken vi då inte hade haft tid att pröva. I båda fallen åker man via den lilla staden Kritsa. 

Katharo högplatå ligger 16 km från Kritsa längs en bra men krokig väg och är en av de högst belägna högplatåerna (1150 m ö h) på Kreta. Den är 6 km2 stor och nyttjas för odling av bl a potatis och frukt. Vi vandrade runt den i ytterkant på små grusvägar, det blev 12 km. Vi avslutade med en god måltid på byns enda öppna taverna. Det hade också ett stort gäng företrädesvis äldre män tänkt sig. För dom var ett långbord dukat. Vi trodde att det var traktens fårägare som samlats för att fira nåt. De förde i alla fall ett himla liv. 

Kroustas Forest är ett bergigt naturområde ca 5 km SV byn Kroustas. Det är beväxt med en tall med långa barr som är en bricka i en produktion av honung. Den heter Pinus brutia på latin och kallas vanligen turkisk eller kalabrisk tall. Bladlöss suger sockerlösning ur barren. Lössen i sin tur läcker sockerlösning som bin nyttjar för sin produktion av honung. På vissa ställen ser man stora mängder bisamhällen utställda. Skogen är flera kvadratkilometer stor. Förra året när vi var där noterade vi att det fanns en vandringsled. Att gå den var dagens mål. Den påstods vara 5,5 km lång. Den var stenig och svår att gå. Vi hade att göra i fyra timmar och då genade vi ändå lite på slutet. 

Längs vägen fanns mycket intressant att titta på. En observation var att tallskogen tappade mycket barr samtidigt som nedbrytningen var liten. Det ledde till tjocka lager med barr på stenblock och lågor, samt i grenklykor. Vi gick slingan motsols. Alldeles i början fanns ruinrester efter ett venetianskt spaningstorn. Längre fram längs leden fanns rester av ett minoiskt samhälle. Det mest uppseendeväckande var två jättegropar nedgrävda i marken vars väggar var stenklädda. Det är oklart vad de använts till, mest troligt kanske vattenmagasin.

Kort avslutning i Chania inför hemfärd

Planet hem via Aten med Aegean hade vi bokat med avgång från Chania. Det går också att flyga från Heraklion och Siitia, men logistiken funkade bäst med Chania. Vi dröjde oss kvar ett par dygn i Chania innan avfärd. Denna gång bodde vi öster om centrum i stadsdelen Koumkapi. På gatan längs stadsmuren där är det frukt- och grönsaksmarknad en gång i veckan. Vi hade turen att bo just på den gatan och på den dagen. Det var intressant och välsmakande. 

Efteråt

När vi efteråt pratade om denna resan till Kreta jämfört med de tidigare, var vi eniga om att detta nog var den bästa hittills. Till det bidrog flera faktorer. Vädret spelar ju stor roll och denna gång var det mycket bra ur turistisk synvinkel. Av 39 dagar var det sol och skönt 38. Längden på resan var väl avvägd. Vi flängde runt mindre än tidigare, d v s bodde längre perioder på varje ställe. Skönt var också att vara mindre bilberoende, vi åkte buss på längre sträckor. Ett definitivt mervärde under en så lång resa är att i kortare perioder träffa släkt och vänner. Några kom nedresande hemifrån. Vi har också ett par vänner som bor på Kreta. De gjorde en avgörande insats för denna resa, detta genom att planera rutt och innehåll för flera dagar. Då fick vi uppleva sånt som inte alls är vardagsmat, såväl natur som kultur. Stort tack I och G!