Låt lodjuren leva!

Sådana här bilder, nu delvis retuscherade av mig, dök upp i riklig mängd i flödet på Instagram. Unga jägare, män förstås, stoltserar flåshurtigt med sina nyss ihjälskjutna lodjur.

Hur kan detta vara möjligt, undrar jag spontant, dels att man skjuter lodjur, dels att man vill skryta med det?  Bilderna ger samma olustkänsla som de på troféjägare på savannen i Afrika. Lodjursjägarna verkar dessutom naiva som så öppet visar upp sig. Det finns djurrättsaktivister som hatar människor som beter sig som dessa gör helt öppet på bild. Det är inte längesen som en man i Halland blev dömd till fängelse för att ha hotat en lodjursjägare till livet. 

Naturskyddsföreningens riksorganisation har återkommande en kampanj mot lodjursjakten. Jag är medlem i föreningen och känner ett behov av att sätta mig in i frågan och har nedan gjort lite efterforskning. Förhoppningsvis är resultatet av visst värde även för er andra därute. 

Jag jagade själv under drygt 20 år, mest älg och rådjur. Dessförinnan var jag sen barndomen med pappa och äldre släktingar på jakt. Så jag känner mig inte främmande för jakt på vilda djur och också att själv utföra hantverket. Men med den svenska jakten på lodjur är det nåt som skaver hårt. Trots att jag under hela livet tillbringat enormt mycket tid i skogen för friluftsliv, sport och jakt har jag aldrig fått se ett lodjur. De är sällsynta, skygga och mycket skickliga smygare. 

Lodjuret

Lodjuret är Sveriges enda vilda kattdjur och också det största i Europa. Det har en naturlig utbredning i stora delar av Eurasien. Genom jakt trängdes det dock kraftigt tillbaka och var kring 1960 på en ytterst låg nivå. Därefter har dock aktiva viltvårdsåtgärder fått stammen att återhämta sig. I Sverige finns det idag lodjur i alla landsdelar utom på Öland och Gotland. 

Det finns ca 1300 lodjur i Sverige. De lever uteslutande i skogen och i gränsmarker mot öppna landskap som t ex fjällbjörkskogen. Stammen är som tätast i norra Svealand och södra Norrland.  Utslaget på hela Sveriges skogsmark finns det ett lodjur per 215 kvadratkilometer. Det innebär att det i medeltal är 15 km mellan enskilda djur. Inte så konstigt då att jag inte sett nåt lodjur. Det ska mycket tur till. Det närmaste jag kommit är färska lodjursspår i spårsnö, dels i Halland, dels i Jämtland. 

Ett vuxet lodjur är ca en meter långt och väger 15-25 kilo, hanarna är störst Parningstiden är i mars-april. I maj-juni föds upp till fyra ungar. De följer honan i ungefär ett år. Ungarna blir könsmogna efter två år. Lodjuren lever i genomsnitt 12-14 år. Lodjuret är fridlyst och rödlistat (klass VU = sårbar). Trots det har jaktlobbyn genomdrivit att det finns licensjakt.

Jakten på lodjur

Det är nu i början av april. Årets jakt på lodjur är slut. Tilldelningen enligt årets licens var 153 djur. Hur många som sköts är i skrivande stund oklart.

Under förra året (2025) hade följande län flest tilldelade licenser: Jämtland 26, Gävleborg 20, Dalarna 10, Uppsala 10 och Västernorrland 10. Under året dessförinnan (2024) var de fem länen i topp: Gävleborg 30, Dalarna 17, Uppsala 10, Västmanland 7 och Örebro 7. Detta avspeglar att lodjuren är mest frekventa i norra Svealand och södra Norrland. Det är där rådjuren är deras stapelföda. Det är utanför renskötselområdet. 

Jag tycker jakten på lodjur är i vissa avseenden hemsk. Den är att jämföra med troféjakt på t ex lejon. Den enda rimliga anledningen till att skjuta lodjur, förutom det eventuella morbida ”nöjet” att döda, är att få ett vackert skinn att stoltsera med.

Att döda ett vilt djur ska vara en stor sak, vilken man som jägare bör ha tänkt igenom ordentligt. Det finns drygt 200 tusen jägare i landet, jag undrar hur många av dem som verkligen tänkt igenom detta med jakt på lodjur. 

Jakt på älg, rådjur och hare är etablerad och sker traditionellt främst för att skaffa kött till matbordet. Ingen svensk medborgare torde dock idag vara tvingad att jaga av just den anledningen. Viltkött blir väldigt dyrt inräknat arrenden, utrustning, jaktprov och bilresor. Man kan lika gärna gå till livsmedelsbutiken och köpa sitt kött. Men det ger förstås stor tillfredsställelse att själv kunna skaffa hem kött, en känsla som nog ligger i generna. Jag har upplevt den själv.  

För älg och rådjur tas ofta fina horn tillvara och sätts upp på väggen. Men detta är inte jaktens primära anledning. Det är inte heller huden, det mesta kasseras. Älg och rådjur ingår också i kategorin "skadedjur" nedan, de gör i skogsbruket skada på plantor och unga träd av tall och gran. Därför finns skäl att hålla populationerna i schack. 

Vilda "skadedjur" som dödas är grävling, bäver och flera fågelarter. Grävling kan gräva gryt på mycket olämpliga platser, bäver fäller träd och bygger dammar, vilket kan döda skog genom att vattennivån höjs kraftigt. Vissa kråkfåglars bobyggande kan vara väldigt störande och kan föranleda skyddsjakt. 

Vilda djur dödas också därför att de skadar och dödar tamdjur som får och renar. Mest tänker jag här på varg. Men lodjur tar en del får och framförallt en hel del renar. 

Lodjur konkurrerar med oss människor om kött i form av får, renar och rådjur. Inom lodjurets utbredningsområde i Götaland - Svealand - södra Norrland är rådjur det viktigaste bytet. Ett vuxet lodjur kan ta 3-6 rådjur i månaden, en ensam hona den lägre siffran, en hona med ungar den högre, hanen däremellan. 

Det innebär ca 40 per år och lodjur. Om vi antar att 2/3 av lodjuren lever i den nyss nämnda delen av  utbredningsområdet och där har rådjur som stapelföda, så förbrukar de på årsbasis 800 x 40 = 32 tusen rådjur.  

Så här går lodjursjakten till

Lodjursjakt bedrivs ofta i en form som är ytterst stressande för lodjuret. Den bedrivs som regel i snö och hundar förföljer och hetsar lodjuret. När lodjuret inte har nånstans att komma undan gör det som katter gör, den klättrar upp i ett träd eller sätter sig med ryggen inåt i en klippskreva. 

Hunden står där och skäller, jägaren går fram och formligen avrättar lodjuret. Djuret upplever panik och hög stress, det har ingen chans att komma undan. 

En del rådjur skjuts också i pass. Jägarna spårar och ringar in ett område där lodjuret bör finnas. Passkyttar sätts ut omkring. En eller flera hundar släpps in och är tänkt sätta fart på lodjuret så att de kommer inom skotthåll för nån av skyttarna. 

Bytet rådjur

Rådjur har funnits i Sverige sen förhistorisk tid. Dock höll det på att utrotas genom jakt och var på 1800-talet nere på en mycket kritisk nivå och fanns endast som en spillra i Skåne. Genom fridlysning och andra skyddsåtgärder återhämtade sig stammen från och med andra halvan av 1800-talet. De spred sig norrut och finns idag i nästan hela Sverige förutom i fjällen.

Att lodjur tar 32 tusen rådjur ska jämföras med att det finns ca 500 tusen rådjur i population när jakten börjar i augusti, varav sen ca 100 tusen dödas vid den jakt som pågår till sista januari. Till detta kommer att rödräven som sagts då redan under sommaren tagit  uppemot hälften av alla kid. Det verkar således finnas fullt tillräckligt med rådjur för jägarna och således inget angeläget behov av att skjuta lodjur. Om konkurrensen med människan nödvändigt ska minska vore en effektivare avskjutning av rödräv mer rimlig.

Om jägarna lät lodjuren vara kunde de hjälpa till att hålla rådjursstammen i schack. Vad är en lagom stor rådjursstam? Det går inte att svara på utan att först ange vems intressen man företräder. 

Rådjur och samhällskostnader

De som inte jagar och aldrig ser röken av viltköttet kan tycka att rådjursstammen är på tok för stor. De orsakar en väldig massa trafikolyckor. Rådjur är det viltslag som orsakar mest trafikolyckor, de står för 75 procent av antalet. Samhällets kostnad för trafikolyckorna med rådjur uppskattas till hela en miljard kronor, inkluderande främst fordons- och personskador. En del av kostnaden för viltstängsel, i folkmun "älgstängsel", borde rimligen ligga på rådjurskontot. Kostnaden för landets viltstängsel är en miljard. Om vi antar att hälften ska belasta rådjur så blir det 1,5 miljard per år totalt för viltolyckor och stängsel.

Rådjur är de främsta bärarna av eländet fästingar. Vuxna fästingar lever och parar sig i rådjurens päls. Rådjurens spridning över landet är därmed den främsta förutsättningen för att den fästingburna sjukdomen TBE sprider sig. När jag jagade för 20-40 år sen var TBE begränsad till Roslagen och Stockholms skärgård. Idag är sjukdomen vida spridd, t ex till Västkusten. Utifrån detta perspektiv vore det bättre med en avsevärt glesare rådjurspopulation. Att låta lodjuren leva och ta fler rådjur vore en välgärning. 

Bytet ren 

Lodjurets största predation på semi-domesticerade tamdjur sker i renbetesland, där rådjur saknas eller är fåtaliga. Lodjur tar där ett stort antal (ca 30 tusen) renar. Renägande samer får ersättning av staten för rovdjursdödat vilt.

Det finns ungefär 250-300 tusen renar i vinterhjorden, d v s mellan höstens slakt och vårens kalvning. De ägs av fyra tusen personer som hör till någon av landets 51 samebyar längs fjällkedjan. 

Rovdjur tar som mest ungefär en fjärdedel av renens vinterstam, 45-70 tusen djur. Järv och lodjur är de rovdjur som tar flest renar, därefter björn och kungsörn. Ungefär 10 tusen renar dödas i trafiken på järnväg och väg. 

Ersättningen till renägare är idag ca 1500 kr per rovdjursdödad ren. Hur mycket ersättning som en enskild renägare får räknas fram som schablon utgående från det dokumenterade rovdjurstrycket  och vetskapen hur många renar olika rovdjur tar. Tidigare byggde ersättningen på att kadaver hittades och säkert kunde kopplas till angrepp av rovdjur. Det systemet ansågs både arbetskrävande och osäkert. Samernas organisationer menar att dagens ersättning är för låg, den täcker bara köttkostnaden men inte allt merarbete visavi rovdjuren, för t ex bevakning, spårning och stängsel.

Mina slutsatser

1/ Hela samhällets behov pekar i riktning mot att avstyra licensjakten på lodjur

2/ Lodjuret hjälper till att hålla nere rådjursstammen och bidrar därmed till att hålla trafikolyckor och TBE-spridning i schack

3/ Jägarna, som utgör endast en mindre del av samhällsintresset, har av lodjur endast liten konkurrens om rådjur

4/ Lodjur dödar tamdjur som får och den semi-domesticerade renen; enskilda djurägare ska ha rimlig ersättning av staten

5/ Viss skyddsjakt kan vara motiverad i svåra fall

6/ Om viss skyddsjakt på lodjur måste ske ska rimligen jaktsättet reformeras - inget vilt djur ska behöva avrättas på det sätt som idag sker ibland med lodjur

En slutavverkning som inte bara gjorde fula sår i naturen utan också i min tro på samhällets rättsskipning

I september 2024 ramlade jag över ett förskräckligt hygge på gränsen mellan Hallands län och Västra Götalands län. Detta när jag var ute och letade område för att om möjligt leda en gruppvandring i regi av Facebook-gruppen "Vandra i Halland". 

Nu 1,5 år senare var jag där igen. Hygget består av två raviner i en kraftig sluttning. De tre första raderna (1-3) i fotomontaget ovan är successivt nedför i den vänstra (sett uppifrån) ravinen. Den sista raden (4) är sett uppför längst ner i den andra ravinen. Bilderna i de två kolumnerna är tagna på samma ställe så gott det gick. Det var ingen tydlig skillnad mellan tillfällena. Enda skillnaden var att gran hade planterats ifjol. Det var inte markberett. 

Jag anmälde hösten 2024 hygget till Skogsstyrelsen för tillsyn, det var i slutet av september. Mottagare för anmälan var Skogsstyrelsen i Västra Götalands län. Där sa man att man också skulle kommunicera anmälan med Länsstyrelsen. Detta eftersom flera aspekter i effekter av den aktuella avverkningen kunde beröra miljöbalken. Ingenting hörde jag under ett helt år. 

Ganska exakt ett år efter min anmälan skickade jag ett mejl till Skogsstyrelsen i Göteborg. Av chefen där fick jag så småningom följande häpnadsväckande information:

1 Skogsstyrelsen i Göteborg hinner inte med alla ärenden, detta på grund av att regeringen har bantat kraftigt på anslagen.

2 Därför har man indelat ärendena i fyra grupper utifrån anmälarens tillhörighet - "allmänheten" som jag ansågs tillhöra, utgör gruppen med lägst prioritet. Till den kommer sannolikt aldrig handläggarna på Skogsstyrelsen. 

Det hade ju varit snyggt om jag fått veta detta tidigare, att ens ärende aldrig skulle komma att behandlas. Inom parentes är jag glad för att polis som ansvarar för riktigt grov kriminalitet, inte har samma form av prioritering, typ "mord som rapporteras av allmänheten hinner vi inte med".

3 I mejlets sista stycke flaggade han för att den missnöjde kunde göra en anmälan till Polisen. Vilket jag gjorde, detta i september 2025. 

Det är också en historia värd att berätta även om vi inte hört slutet. Polisen hörde inte heller av sig. Efter ett halvår (månadsskiftet februari/mars) ringde jag för att få veta hur ärendet utvecklas. 

Först hamnar jag hos en telefonist. Hon får mitt personnummer och hittar ärendet. 

- "Det lades ner i november" säger hon. 

- "Vad! Av vilken anledning?" undrar jag. 

- "Det vet inte jag, du måste prata med förundersökningsledaren (FUL). Jag ber honom ringa upp strax."

Han gjorde som lovat. Jag bara gapade när han gav skälet till varför ärendet lagts ner. 

- "Det har ju gått så lång tid sen det hände. Om det är gifter i vattnet nu kan vi ju inte veta om nån annan hällt dit det efter avverkningen."

Jag häpnade och förstod att en FUL inte säkert vet något överhuvudtaget om skog och skogsbruk. 

Nåväl, han lade inte på direkt utan samtalet flöt på. Jag undrade om han överhuvudtaget läst det blogginlägg som jag hade bifogar ansökan. Han svävade lite på målet så jag bad honom öppna inlägget på sin skärm. Det gjorde han och jag ledde honom runt bland text och bilder. 

Nånting hände där - strax berättade jag att jag några dagar senare skulle till det aktuella hygget för att visa eländet för en vän. Då säger han.

- "Kan du inte ta några nya bilder att jämföra med? Så att jag får se om det fortfarande ser ut så där."

- "Jovisst kan jag det, jag ska ju ändå dit", sa jag.

I mitt stilla sinne undrade jag om det inte var polisens jobb att kolla hur det ser ut nu, om det är viktigt. 

Jag tog bilderna, gjorde fotomontaget, och skickade in bilderna på söndag kväll. På måndag morgon fick jag ett mail att min anmälan skickats vidare till åklagare för bedömning.  

När vi ändå var där på hygget och jag tog nya bilder började vi även fundera på annat än vården av mark och vatten.

Det verkade som markägare och entreprenör verkligen tänjt på gränserna. Det aktuella beståndet låg precis kant i kant med naturreservatet Letebo. Inte en meter kantzon hade lämnats mot gränsen, dess stolpar och bäcken som rinner där..

Vi räknade också årsringar på ett antal stubbar. De var ca 40. Man får lägga till att plantan var 2-3 år vid den höjden (stubbskäret).  Att notera är att lägsta tillåtna trädålder för slutavverkning av gran i området är 65 år.

Rusta spängerna vid Ljungsjön - ett ynka steg för Falkenbergs kommun, men en massa steg för friluftslivet

                   

FN:s skogsdag 21 mars är rätt tillfälle att prata om skog, från globalt till lokalt. Vi väljer en lokal fråga, som berör skogens vikt för hälsa och välbefinnande. Natur och friluftsliv möjliggör fysisk aktivitet, avkoppling och rekreation. Det främjar hälsan, vilket lyfts fram av bland andra Folkhälsomyndigheten och Skogsstyrelsen.

Många motionerar gärna i skogen, särskilt om det finns leder. Om leden är intill vatten är det särskilt populärt. Boende vid kusten uppskattar att ibland söka lugnet i skogen i inlandet. 

Området vid Ljungsjön nära Ljungby kunde vara ett idealiskt område. Det finns en sjö att bada i, en rastplats för fika och stigar att vandra runt sjön på.

Vi skrev med flit "kunde vara". Det är nämligen inte så. Det har funnits en led som kom till på privat initiativ i tron att kommunen sen skulle förvalta de spänger som lades på dess mark.

Kommunen har dock lämnat walk-over. Spängerna har ruttnat och är farliga. De kycklingnät som skulle förhindra halkolyckor har förvandlats till snubbeltråd. Vi bedömer att kommunen är ansvarig för att det på marken inte finns farliga installationer. 

Kommunen är bara en av halvdussinet markägare runt sjön. Den äger “Ljungby-bergagård 1:2” på 85 hektar. Marken ligger som en kil med spetsen i NV mot sjön. För vandrare utgör kommunens mark idag ett hinder. Stigen går över en myr och där är spång på 141 meter. All spång är dålig och måste bytas. 

Stigen runt sjön är fyra kilometer. Totalt finns det 218 meter spänger, varav 141 meter på kommunens mark (65 %). Av de dåliga spänger som finns runt sjön är hela 97 % på kommunens mark. 

Visste du som kommuninvånare att du är skogsägare? Sannolikt inte. Vi visste det inte heller förrän vi började sätta oss in i vad som pågår, eller snarast inte pågår, på kommunens mark vid Ljungsjön.  

Det saknas information på nätet om kommunens skogsägande. Hur mycket och varför äger kommunen skog? Kommunens ansvariga inom mark- och skogsförvaltning visste det inte heller. Många kommuner äger skog. De främsta angivna syftena är då att säkra biologisk mångfald och skog för friluftsliv.

Redan för två år sedan fanns två insändare i Hallands Nyheter som tog upp vårt ämne. Kommunens försvar då var undanflykter. En talesperson menade att situationen var krånglig med flera markägare längs leden. Det är fortfarande bara undanflykter, därför att de dåliga spängerna bara berör en markägare, nämligen kommunen själv. Hos övriga markägare går leden till största delen på fastmark och är i gott skick.

Googles AI-översikt

Kommunen måste nu bejaka friluftslivet och fixa leden. En Google AI-översikt säger att det kostar mellan 300 och 800 kr per meter. Behovet finns på fuktig myrmark. Vi antar därför det högsta meterpriset 800 kr. Behovet är 141 meter, således totalt 141 x 800 = 112800 kr. Det låter som en spott i havet för kommunen och är en kostnad som väger lätt jämfört med goda hälsoeffekter, uteblivna personskador och en massa goodwill. 

Om inte kommunen kan fixa det, föreslår vi att marken vid den besvärliga delen av leden skänks till någon med bättre förmåga. Kanske till någon granne och skogsägare med större intresse för friluftsliv. Falkenbergs Sparbank brukar kunna bidra till denna typ av projekt. 

När spängerna är fixade behövs bara att i samråd med de andra markägarna runt sjön återupprätta märkningen av leden. Den försvann efter att kommunen lät spängerna förfalla.

Hans-Örjan Nohrstedt, ledare i FB-gruppen "Vandra i Halland" (20 tusen medlemmar)

Gina Nertling, friluftsintresserad boende i Ljungby

Stadsskogen i Uppsala - ett föredöme

 

Tätortsnära skog är av stor vikt för folkhälsan. Sådan skog ger möjligheter till motion, lek, upplevelser, lugn och nya kunskaper. Statliga myndigheter, med Folkhälsomyndigheten, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i spetsen, lyfter fram detta.  

Uppsala är att gratulera, staden har inte bara en tätortsnära skog, den har en skog inuti staden. Den heter följdriktigt ”Stadsskogen”. Fågelvägen är det bara en dryg kilometer till Slottet och Domkyrkan. Den har en yta på cirka en och en halv kvadratkilometer och omges av stadsbebyggelse. 

Stadsskogen i Uppsala är verkligen en skog. Även om det är gott om stigar av olika bredd och karaktär, så finns det alltid en känsla av riktig skog när man rör sig där. 

Andra städer har också ”skogar” inuti staden, men de har genomgående mer karaktär av park. Som exempel kan tjäna Boulongerskogen i Gävle och Slottsskogen i Göteborg. Stadsskogen i Uppsala har alls inga drag av park. 

Den har i stora drag måttet 1 x 1,5 km. Den genomkorsas av ett stort antal stigar av olika karaktär. Från spontana stigar, ibland knappt synliga, till ett par riktiga ”cykel-strador” med iordningställt underlag och snöröjning vintertid. Någon har räknat ut att det finns 3,5 mil stigar i Stadsskogen. 

Det finns därutöver specialstigar i form av ett 2,5 km långt elljusspår, en ridstig i skogens ytterkant och slutligen en Linné-stig som passerar igenom. När det var jubileum 1978, 200 år efter hans bortgång, hedrades han genom att hans studentvandringar ”herbationes” märktes upp. Den som går genom Stadsskogen kallas ”Gottsunda-vandringen” och går från centrala Uppsala till Lurbo där Hågaån mynnar i Mälaren. 

Skogen är en barrblandskog med i stora drag lika andel tall och gran. En del lärk finns inplanterad. Vanliga lövträd är i fallande ordning björk, asp, rönn och bok. Sistnämnda är inplanterad men självföryngrar sig så sakteliga. 

Tallarna och granarna sägs i många fall vara bortemot 100-150 år. Det finns dock även en del avsevärt äldre bjässar. Jag har höjdmätt ett antal till att vara 35-40 meter. De största träden står företrädesvis i den östra kanten mot stadsdelarna Rosendal och Kåbo.

I buskskiktet finns redan nämnda trädarter plus enstaka förekomster av ek, tysklönn och hassel. Säkert fler, t ex fläder. 

Markvegetationen domineras i fältskiktet av blåbär. ”Blåbär” är en vegetationstyp specificerad i Skogshögskolans  system att bestämma ståndortsindex (bördighet) med hjälp av ståndortsegenskaper. 

Vegetationens underlag är ett tunt jordlager som vilar på urberget. Uppland har Sveriges äldsta berggrund, vilken är nedslipad av många istider. Berggrunden består av en lite ljus granit. På många ställen finns sumpmark och hällkar. 

Graniten har varit kommersiellt gångbar och det finns i Stadsskogen ett stort antal större och mindre gamla stenbrott. Många av de djupare är idag omgärdade av staket. 

Det finns även många andra spår av människans utnyttjande av Stadsskogen. Skogsdikning har förekommit för att främja skogsproduktionen. Det har skett där jorddjupet är lite större. Det största diket jag har sett där ligger i den sydligaste delen, nära Rosendalsvägen. 

Militären hade fram till 1920 en skjutbana i skogen. Rester av dess kraftiga skjutvall kan ses än idag, delvis rätt intakta. På ett ställe finns en bunker, vilken torde ha haft nåt militärt syfte. 

Det ska finnas ett antal vanliga arter av däggdjur där. Rådjur, räv och hare har nämnts. Trots ideliga besök i skogen bittida och sent har jag aldrig sett nån av dem. Stopp och belägg, en fälthare mötte mig på stigen samma morgon som jag postade detta inlägg. 

Fågellivet är rikt. Förra året (2025) rapporterades 78 olika arter till Artportalen. Av dessa var 18 rödlistade. För hela perioden 2000-2026 rapporterades 166 arter. De allra flesta var arter som passar in i den aktuella typen av lokal. 

Den ”konstigaste” tycker jag var bläsgås. Att arter som inte hör hemma i biotopen observeras är dock inte ovanligt. Även förbiflygande arter räknas. Själv noterade jag igår till exempel sångsvanar som flög över skogen.

Fåglar identifierade av appen Merlin 19 mars

Min egen favorit som karaktärsfågel vår-sommar är grönsångare. Den är mycket vanlig på försommaren. Den är också mycket ljudlig med en lätt igenkänningsbar sång. Varje gång jag gick eller cyklade genom skogen på väg till jobbet under försommaren kunde jag höra ett stort antal. 

Stadsskogen är mäkta populär, den har cirka 0,4 miljoner besökare per år. Det är helt i klass med de populäraste svenska nationalparkerna. 

Den aktuella skogen blev för längesen kronopark för kunglig jakt. Det beslöts dock en bit in på 1900-talet att både skogsavverkning och stenhuggning fick ske. Ända fram till reservatsbildningen 2005 pågick en kamp för och emot exploatering. Jag tycker mig ha hört att naturvårdsintendent Tord Ingmar spelade en stor roll för bevarandet av det stycke natur som blev Stadsskogen. i all hast finner jag ingen dokumentation. Men det skulle inte förvåna eftersom han medverkade i bevarandet av många objekt med skyddsvärd natur, i Uppsala och i Uppland. 

Reservatet har naggats i kanten för bostadsbygge, t ex vid Sommarro på Norbyvägen. En period drev några exploatörer idén att dra en väg i en tunnel rakt under skogen. Tanken var att den skulle bidra till att binda samman trafiken på Enköpingsvägen med den till eller från Stockholm, detta i en länk genom södra förorten.

Stadsskogen står idag stadigt, väl förankrad hos invånarna och politiken. Liksom i myllan. 

---

Ni kanske undrar över min egen relation till Stadsskogen. Jag flyttade till Uppsala för studier på Lantbruksuniversitetet vid Ultuna. Först en lite kort hösttermin 1970, sen mer permanent på hösten 1972, detta efter militärtjänst. Därefter blev det en mycket lång sejour i staden, först 2015 flyttade jag därifrån.

Stadsskogen var faktiskt den första skog jag besökte i Uppsala med omland. Bil hade jag ju inte på den tiden som student, så då högg jag på det närmaste.

Det första besöket gav mersmak. Det blev en massa turer dit, oftast för löpträning. Jag sprang, efter avslutad karriär som medeldistanslöpare, en lång räcka motionslopp, oftast halvmaror. 

Småningom flyttade jag från Årsta i östra Uppsala till Eriksberg i den västra delen. Då hamnade Stadsskogen emellan längs vägen från bostad till jobb (Skogforsk, Uppsala Science Park, Formas i Stockholm och slutligen SLU på Ultuna). Det blev en massa turer då via Stadsskogen, mest på cykel, men även gående.

En spännande forskningsartikel om skog i Nature som delvis förbryllar

         
                                                                     

Min sammanfattning av mitt blogginlägget:

1/ Ett mycket angeläget och aktuellt forskningsområde - hur antropogena utsläpp av koldioxid och kväve påverkar skogsekosystemet

2/ Ett spännande och innovativt forskningsmaterial - borrkärnor från från tall och gran i hela landet tagna under en 60-års-period

3/ Det finns relaterad litteratur från forskningsområdet som hade kunnat lyftas fram, t ex den där Markinventeringens data nyttjades respektive den där effekter av kvävegödsling studerats i fältexperiment

4/ Barrprover som tagits under samma period och lagrats borde också vara viktiga att studera

5/ Både SLU:s populära referat och framförallt Forskning & Framstegs dito är mycket spektakulära i vad gäller hur skogstillväxten eventuellt har påverkats - detta på ett sätt som saknar täckning i artikeln

Nyligen, 18 februari, publicerades artikeln i Nature. Författarna är samtliga knutna till Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Umeå. Som av en händelse har jag min docentur vid den institutionen med examen 1996. 

Artikeln refererades därefter av Facebook-kontot "SLU Skog" och av Forskning och Framstegs dito (nedan). För en forskare är det ingen lätt sak att få in en artikel i den högt rankade tidskriften Nature. Lyckas man är det himla kul och också bra för CV:n. Forskare kvalitetsstämplas till betydande del utifrån deras publicering.

Budskapet är ungefär att kväveisotop-data från borrkärnor insamlade över hela Sverige sen 1960-talet indikerar att kvävetillgängligheten i marken för svenska skogsträd successivt minskat över tid fram till idag. Och att skogstillväxten riskerar att minska och eventuellt redan börjat göra så. 

Det finns en stor samlad erfarenhet från skoglig experimentell forskning att tillgången på växttillgängligt kväve i marken är en faktor av stor betydelse för barrträdens tillväxt, detta främst på mineraljord  (fastmark). Därför är forskargruppens farhåga rimlig. 

Hur menar författarna att det skulle kunna gå till? De har testad hur de avtagande N-15 värdena samvarierar med en rad olika miljöfaktorer. Deras dataset för borrkärnor sträcker sig över cirka sextio år, från 1950-talet till 2010-talet. Det är ju helt fantastiskt att borrkärnorna gett möjlighet att studera en så relativt lång period.  Också fantastiskt är att forskarna bakom studien kom på att det materialet skulle kunna ge viktig information. 

Man har testat N-15-värdena mot miljöfaktorer för vilka det finns data under samma period och som hypotetiskt skulle kunna tänkas vara relevanta som pådrivare av utvecklingen. Man har undersökt lufttemperaturen, nederbörden, skogens tillväxt och slutligen luftens halt av koldioxid. Sådana data har under lång tid insamlats av statliga myndigheter och finns tillgängliga. 

Den enda faktor som tydligt samvarierade med andelen 15-N i borrkärnorna var halten koldioxid i luften. Forskarnas hypotes är således att ökad halt koldioxid i luften ger minskande andel av 15-N i den upptagbara poolen av kväve i marken. Varför det kan bli så utvecklas nedan. 

 

Forskningsområdet i stort handlar om att ta reda på och helst förutsäga hur de stora antropogena utsläppen av oorganiskt kväve och koldioxid påverkar ekosystemen och våra möjligheter att nyttja dem, t ex för skogsbruk. När det gäller effekten av koldioxid på växtproduktion har man länge tänkt sig att ökande halter ger ökande produktion. Det finns många experiment i laboratorium och växthus som pekar i den riktningen. Också resultat från fältstudier. 

Men nu anar man alltså nåt annat. Det vill säga att mer koldioxid ger lägre tillväxt. Fenomenet kallas "oligotrofiering" analogt med limnologin, en näringsutarmning Motsatsen är eutrofiering, ett begrepp som används både för akvatiska och terrestra ekosystem.  

       

Analyser av relationen mellan olika kväveisotoper har blivit vanliga för att indirekt studera kväveprocesser och -tillstånd i organismer och ekosystem. Man nyttjar det faktum att kväveatomen finns i atmosfären som framförallt två stabila isotoper, N-14 respektive N-15. Förstnämnda är den i särklass mest vanliga (99,6 %) och den andra väldigt ovanlig (0,4 %). Det finns avancerad analytisk utrustning som kan skilja på de två isotoperna.

                  

Googles AI-översikt

Båda är alltså stabila (inte radioaktiva) och därför rätt problemfria att jobba med.  Isotoper är varianter av samma grundämne men med olika antal neutroner i atomkärnan. Kvävgas är den vanligaste gasen i atmosfären med 78 % av volymen. Allt kväve som finns i biosfären emanerar ursprungligen från luftens kväve. Det finns kväve i levande och i dött organiskt material. Det ingår hos växter t ex i klorofyll och i olika aminosyror. 

Den lilla fraktionen av N-15 i luft gör att studier av relationen till N-14 kan utnyttjas som ett "spårämne". I alla biologiska processer diskrimineras den tunga isotopen N-15 visavi den lite lättare N-14. Det leder till att produkten i en biologisk process får en lite mindre andel N-15 än substratet hade.  

                 

                            Googles AI-översikt

Inslaget av N-15 har enligt studien sen 1960-talet stadigt minskat i borrkärnor från skogsträd (tall och gran) provtagna i hela landet. Författarnas tes är att det är den ökande halten av koldioxid i atmosfären som över tid minskat andelen av kväveisotopen N-15 i borrkärnorna. Man redovisar i artikeln de statistiska analyser man gjort. Man har testat t ex hur nedfallet av oorganiskt kväve och temperaturen samvarierar med förändringen av N-15 under perioden. Men förklaringsgraden för dessa är låg. Däremot hittar man statistiskt säkerställd korrelation mot luftens halt av koldioxid. 

Skärmdump från källan, för detaljer gå dit

Är det då otvetydigt att de negativa trenderna i borrkärnornas N-15 betyder mindre kväveomsättning. Nja, jag är inte helt övertygad, men visst, även en del andra oberoende studier tyder på det. 

Det stora som händer i träd med kväve, det sker i trädkronorna och deras barr. Det hade varit värdefullt med motsvarande tidsserier över halten N och N-15 i årsbarr. Det kan finnas barrprov på Skogforsk för hela den aktuella tidsperioden, möjligen också vid SLU. Det hade också varit värdefullt med experimentella data som jämför förekomsten av N-15 i ved och barr. Om de överensstämmer i trend blir det mer troligt att en substantiell påverkan finns för hela ekosystemet.

Kväveomsättningen i marken är svårt att kvantifiera. Den är ett flöde med stora tal och de metoder som finns genererar i stort sett endast  en ögonblicksbilder i form av halter. Det är välkänt att skogslokaler, som med fog kan anses vara nära kvävemättade, har hög förekomst N-15 i barren. Men är flödet av kväve i marken och upp till barren för den skull lägre? Detta är sannolikt inte alls obetingat så. 

 

Det finns andra dataset som stöder forskargruppens bild av att det pågår en oligotrofiering av Sveriges barrskogar. En artikel visar för Markinventeringens resultat att markens halt av organiskt kväve faktiskt minskat något över tid.

En annan visar att Norrlandsälvarnas årliga transport av oorganiskt kväve minskat något under den aktuella tidsperioden 1985-2010. 

Ja, det finns således en del oberoende tidsserier publicerade avseende mark och älvar som stöder tanken på en pågående oligotrofiering. Data från barr borde vara intressanta.

Ett material av intresse torde vara resultat från landets alla kvävegödslingsförsök. Sådana finns i stor mängd åtminstone sen början på 1960-talet. Vid mitten på 1990-talet publicerade Skogforsk en revision av tidigare prognosfunktioner för kvävegödsling. 

Om det blivit mindre tillgång på upptagbart kväve för träden under perioden borde den relativa tillväxtökningen av en standardgiva öka över tid. Analysen visade att tillväxteffekten av kvävegödsling inte hade ändrats under den den aktuella trettio-års-perioden. Rimligt vore nu att analysera vad som skett från 1990-talet och framåt. 

N-15-andelen i nederbördens oorganiska kväve, har den möjligen ändrats? Jag har inte sett nån svensk studie på det. Om den hade ändrats skulle det i så fall kunna bero till exempel på att metoder ändrats i jordbruket (ammoniak) och vid den förbränning som sker i trafik och industri (kväveoxider). Möjligen skulle också en förändrad blixtfrekvens kunna bidra. 

Slutligen kommer jag nu till det som förbryllar mig med artikeln. Den utgår ifrån att den minskande 15-N-förekomsten i borrkärnor innebär minskad tillgång på växttillgängligt kväve för träden i marken , vilket i sin tur möjligen framgent kan leda till minskad skogstillväxt. 

På sitt Facebook-konto skriver Forskning & Framsteg: "Svenska träd växer allt sämre" och "Svensk skog bromsas av koldioxid i luften". Face-book-kontot SLU Skog skriver "kan nu forskare på SLU bekräfta en oroande klimateffekt på skogens tillväxt".

Samtidigt säger en av de medverkande forskarna,  Gundale, "Även om det är oklart om den minskande kvävetillgången påverkar trädtillväxten i dagsläget, kan den långsiktiga följden bli en försvagad kolsänka..." Detta i SLU-skogs referat. Även detta lite svepande och spekulativt.

Minskningen av 15-N-förekomsten pågick ju kontinuerligt under hela den studerade perioden, medan trädens tillväxt ökade hela nästan hela tiden. Detta förutom under periodens sista tio år. 

Det samlade intrycket blir lite typ "rop på vargen" och tidningsanka. Med en lite dålig eftersmak. Det är synd, artikeln är alldeles för spännande för det. Men den ger absolut noll evidens för nån minskad tillväxt. Och i vetenskapliga artikelns referat står inte heller som sig bör någonting om detta. 

Men ändå blev det högljudda rop på vargen. Det är tydligt att det är kommunikatörer som velat spetsa till det. Och forskarna har tydligen gett ifrån sig kontrollen.