Nämndöskärgårdens nationalpark - en dag i juni

För nästan precis ett år sedan inrättades den senaste svenska nationalparken, "Nämndöskärgårdens nationalpark", den 31:a i raden. Härligt, ännu ett fint skyddat naturområde att besöka. Den blev nummer 26 i raden av parker jag nu besökt. 

Parken är på 25 tusen hektar och består mest av hav (97 procent av ytan). Den ligger nära Stockholm, det är endast 4-5 mil fågelvägen från centrum. Trots den ringa landytan finns ändå hela 1300 öar i parken. De flesta kala kobbar och skär. 

Huvudön i parken är Bullerö. Den är störst och ligger i norra delen och har en hyfsat stor hamn. Där finns besökscentrum med ett Naturum inrett i Bruno Liljefors gamla jaktvilla. Övernattningsmöjligheter finns i ett par gamla hus nära hamnen. Det finns en märkt vandringsled runt ön. Den är smal, stenig och delvis lite svårforcerad. 

Ön befolkades av några få familjer från början på 1800-talet och ca hundra år framåt. Innan dess var den obebodd och ägdes av Önstanviks gård på Nämndö. De nya öborna byggde den hussamling som nu finns centralt nära hamnen. Den förste som slog sig ner där kom från Åland. Man försörjde sig på fiske, jakt, husdjursskötsel och lite odling. Merparten av landytan utgörs av klippor. Det finns ytterst lite odlingsbar jord däremellan. 

Liljefors köpte Bullerö-arkipelagen 1908 och ägde den fram till 1923. Då köptes den av finansmannen Torsten Kreuger. Denne sålde 1967 området till staten med kravet att det skulle bildas reservat. 

Bada kan man, dels vid den rätt nya bastun, dels på "Zarahs strand". Det är öns enda sandstrand. Namnet syftar på Zarah Leander som tydligen återkommande var där och hälsade på. Kreuger hade många kändisar i bekantskapskretsen. Zarah gillade enligt sägnen inte att bada på klippor. Kreuger lät då helt sonika skapa en sandstrand med ditkörd sand. 

Det är ganska enkelt att ta sig ut till parken. Båt går från Stavsnäs vinterhamn. Dit kommer man med buss från Slussen, vilken tar ungefär en timme. Det är Stavsnäs Båttaxi som trafikerar den s k Bullerölinjen. Under sommaren finns ordinarie turer fredag kväll och lördag - söndag. Under helgerna kan man göra en dagsutflykt dit. Man kan förutom de schemalagda turerna även boka personlig transport. 

Själv deltog jag och bonusbarnbarnet L i en specialresa ordnad av företaget Nationalparksresor. Jag har med gott resultat rest med dom en gång tidigare. När jag i våras upptäckte att de planerade en resa till Nämndöskärgården tvekade jag inte om att anmäla oss. En fördel med en specialresa är dels att maten är ordnad, dels att man får kunnig guidning om natur och kultur. Särskilt uppskattade vi den kulturhistoriska presentationen som vi fick del av. En extra krydda var att den kvinnliga guiden har en del av sina rötter på ön. 

Båten, som förresten gick på särskild miljödiesel, var utvald för att möjliggöra landstigning på även mindre öar. Vi la till på ett par andra öar än Bullerö. Den första var Muskö, mycket intressant men utanför parken. 

Den del av Muskö vi var på var överraskande kraftigt beskogad. Det var en näringsrik blandskog. På marken växte rikligt med orkidéer, främst guckusko och svärdsyssla. 

På vägen till Bullerö gjorde vi också en landstigning på Tärnskär i det yttersta havsbandet och i den yttre delen av parken. En fantastisk plats i huvudsak bestående av kala, flacka klippor beväxta med olika lavar. 

Fågellivet var rikt, som namnet på ön säger var där gott om tärnor. Främst är det silvertärnor som häckar där, men det lär också finns en liten grupp skräntärnor där. En och annan rödbena syntes bland klipporna. Någon enstaka tordmule flög förbi. 

Sammanfattningsvis - nationalparken och särskilt huvudön Bullerö är mycket värda ett besök. Öppen horisont, kala klippor, bad och en spännande kulturhistoria är lockande inslag. Parken är Sveriges första nästintill helt marina nationalpark i Östersjön. Och det är förvånansvärt enkelt att ta sig dit. 

På besök i Töfsingdalens nationalpark

Ett av mina pensionärsprojekt är att besöka Sveriges alla nationalparker, just nu 31 stycken. Detta för att få se den svenska naturens främsta pärlor. Nu i augusti stod nr 27 på tur, Töfsingdalen. 

Töfsingdalens nationalpark sägs vara en av landets minst besökta. Jag förstår det. Det krävs en dags vandring för att ta sig dit från Grövelsjön i norra Dalarna. Och dessutom två nätters övernattning i Hävlingestugorna nära parken. De sköts av länsstyrelsen i Dalarna.

Parken är dessutom lite svår att ta sig fram i. Området består av kalfjäll, fjällbjörkskog, granurskog och gammal gles tallskog. Marken täcks i stor utsträckning av block. Det saknas markerade leder. Vid den södra kanten ligger ett radband små sjöar. Längs dem finns antydan till spontan stig som man kan testa. 

Vi utgick från Uppsala och åkte tåg till Mora. Sen buss därifrån till Grövelsjön. Den resan tog en dag. Den första och sista natten bodde vi på STF:s fjällstation där. Ett bra boende. En god middag väntade då vi anlände 19.30 på kvällen. Rummen är små men bra. 

Efter frukost bar det av 13 km mot NO med Hävlingestugorna som mål. Jag hade redan i april bokat en för fyra personer. Förutom kärestan var det två f d kolleger som anslutit.

Turen, som mestadels går över kalfjället  var väl egentligen rätt enkel. Men den här dagen blåste en hård vind snett framifrån, uppskattningsvis 15-16 m/s. Den första rasten efter ca fem km möjliggjordes av ett stenblock som vi tog skydd bakom. Efter ca tio km välsignades vi av ett rejält vindskydd vid leden. Där delade vi på utrymmet med en tysk ungdomsgrupp som var på tälttur. 

Hävlingestugorna ligger insprängda vid sjön bland björk och sten. De var en positiv upplevelse. Ett knappt tiotal fyrabäddsstugor finns som kan bokas. Standarden är överraskande hög. Det enda man måste ta med dit är mat och reselakan. Gas och ved finns. Vatten tar man i bäcken intill. Bada kan man göra vid bastun vid sjön. Bastun bokas av stugvärden.  Torrdass finns. En stor stuga med åtta bäddar kan inte bokas och är alltid tillgänglig. 

Vi sov gott i stugans våningssängar. På förmiddagen gick vi den dryga kilometern till hörnet på parken. Som en markering av områdets betydelse fann vi varglav på några torrfuror nära parkens entré.

Alldeles på andra sidan bron finns stora skyltar med info om parken. Vid dem börjar den antydan till stig som följer sjöarna sydöstut. Vi sökte oss fram där i den glesa tallskogen. Det gick rätt bra. 

Efter ett tag rastade vi vid sjökanten. Vi såg på sjön ett par storlom, en ensam smålom, och en andhona med ungar. Oklart vilken art. I luften flög sädesärlor, gulärlor och tornseglare. 

Vi valde sen ut en del av sluttningen som på kartan såg mindre blockig ut. Där gjorde vi ett försök att gå upp till kalfjället. Det gick ganska bra att ta sig fram, men vi vände om innan målet. Vi såg flera grova tallar. Vi såg även spår av att enskilda träd fällts, detta i form av olika höga stubbar. Gissningsvis har samerna tidigare ägnat sig åt husbehovshuggning. 

Vi gick ut ur parken på bro över ån mellan de små sjöarna Särsjöhån och Lillhån. Då hade vi varit i parken 4,5 timme. Därifrån var det lätt att söka sig till leden som går tillbaka mot Hävlingestugorna. Där blev det bad, bastu och middag. Vi levde på frystorkat till både middag och frukost, detta för att hålla ner vikten i ryggsäckarna. Totalt gick vi under dagen cirka en dryg mil. 

Nästa dag skulle vi återvända till Grövelsjön för övernattning innan hemresa. Min första tanke var att gå tillbaka dit samma väg som vi kom. Men en av medvandrarna kom på en bättre idé. 

Så vi gick en led mot byn Sylen i Norge vid sjön Grövelsjöns norra ände. En vacker och lättgången led på ca 12 km. 

En båt ”Sylöra” trafikerar den långsträckta sjön. På morgonen hade vi lyckats ringa och beställa plats på båten. Det blev en skön och trevlig omväxling att åka båt en stund. En bonus visade sig vara att kaptenen var från Askersund. Vi hade en del gemensamma Närkeminnen att prata om. 

Längs båtfärden visade han på ett minne från kriget. Skelettet av ett tyskt bombplan vilar i sjökanten på norska sidan. Det hade bombat i Narvik och sen träffats så man tvingades nödlanda på sjön. De sju männen ombord klarade sig och tvingade sig under vapenhot till mat och övernattning. Nästa dag hämtades de av ett tyskt sjöflygplan. 

När vi steg i land återstod sen knappt två km att gå till STF:s fjällstation i Grövelsjön. En god middag väntade. 

Nästa dag for vi hemåt Uppsala igen. Denna gång per bil som de medvandrande kollegerna kommit i (från besök på Fulufjället). 

Sammantaget ett väl fungerande, vackert och intressant besök i Töfsingdalens nationalpark. Den 27:e i ordningen. Nu återstår fyra. Det blir förhoppningsvis nästa år. 

Vår ungefärliga rutt:

Vårligt äventyr på västra Kreta i april 2026

Vi har varit på Kreta rätt många gånger nu, jag och kärestan. Hittills har det alltid blivit på senhösten i oktober-november. Då är det rätt trist väder på hemmaplan, men som skön svensk sommar ännu på Kreta. Ön är det närmaste resmålet där en höstfrusen svensk kan finna riktig värme. Nu ville vi testa hur våren ter sig på Kreta. Vi hade hört att det skulle vara blommande grönt. På hösten är vegetationen mest bara brunbränd. Så vi slog till med en resa 14-29 april. 

Högplatån Askefou - nu grönskande

Som vanligt hade vi bokat flygbiljetter långt i förväg. Vi flög till Chania och stannade där ett par dagar innan vi tog bussen till Choria Sfakion på sydkusten. Där träffade vi ett par bilburna Kretavänner med vilka vi skulle spendera ett par dagar i området. Vi bodde i den lilla byn Anopolis på ett trevligt hotell med samma namn. Vi har bott där ett par gånger tidigare. 

Chora Sfakion och Anopolis

Vår tidigare plan hade varit att med byn Anopolis som utgångspunkt ta oss upp på Kretas nästa högsta berg Paknes, ca 2500 m ö h. Men det var mycket snö ännu i bergen, så det var omöjligt. Vi såg det snöklädda berget nere från byn. Vi såg också att rödgul Sahara-sand deponerats på snön. 

 Med byn som bas blev det ändå ett par turer. Bil först till Agios Ioannis, en mycket liten, nästan folktom by. Därifrån gick vi en märkt led västerut som vi testat förut. På den kan man komma till en utsiktsplats (Papakefala) där man från rätt hög höjd ser ner till Samaria-ravinens mynning vid Agia Roumeli. Det gjorde vi och sen fortsatte vi stigen i riktning mot en grotta (Kormokopos) en bit bort. 

Men vi fick strax vända. Skälet stavas tallprocessionsspinnaren. Stigen går genom tallskog och många trädkronor var fulla med larvens nästen. Vid hudkontakt med larverna uppstår tydligen svår allergireaktion. 

Tallprocessionsspinnarens näste

Vi tog det säkra före det osäkra och gick "hemåt". Vi fortsatte hela vägen till bron över ravinen vid Aradena. Där blev vi upphämtade.   

Nästa dag blev det ett för oss helt nytt vandringsäventyr. Vi åkte med bilen ner till Sfakia (Chora Sfakion). Där tog vi en båt västerut till Loutro. Vi följde sen vandringsleden E4 längs kusten tillbaka till Sfakia, jag vill minnas det är 5-6 kilometer.  Till en början erbjuder den inga särskilda svårigheter. På mitten finns en fin strand med palmer som lockar till rast.

Sen blir det mer och mer brant uppför. Leden hänger bitvis bokstavligen på klippan, men då har man ofta nån vajer att hålla sig i. Den allra sista biten innan man träffar på vägen in till Sfakia så är stigen till och med stenbelagd. Väl uppe där är det bara en dryg kilometer in till stan. Sträckan tog oss 4-5 timmar, vilket vi var längre än vi trott. Leden var överraskande svår mot slutet. 

Våra vänner lämnade oss och for åter hem till sitt österut. Vi sov en natt i Sfakia och tog sen båt västerut. Målet var Paleochora där vi skulle hyra en bil för resten av Kretavistelsen. Men innan man kommer dit är det båtbyte och några timmar att spendera i Agia Roumeli, där Samariaravinen mynnar. 

Vi passade på att göra ett par korta turer, en uppströms Samaria till den punkt där det är avstängt (ravinen hade inte öppnat ännu för säsongen) och en österut längs stranden. Äta och fika hann vi också med.

Paleochora och Sougia

Båtturen till Paleochora är inte lång. Vi bodde där en natt och hyrde en bil för den fortsatta vistelsen, en bil som vi skulle kunna lämna in vid hemfärd från Chania. Först for vi en bit västerut till Krios beach. Vi gick därifrån vidare västerut, till en rätt öde plats (Kambi Lakkos) där det är en fin strand att bada vid. Där finns också några rester av ett antikt tempel "Ancient Limnaki, Vienos". Delar av några pelare ligger på stranden. 

Därefter åkte vi en timme österut till den lilla orten Sougia där vi skulle bo några nätter. Vi hade fått tips om att här var bra. Främst för att testa några fina vandringar. Sougia är en liten stad vid havet med bara hundratalet fasta invånare. Men det finns några restauranger, affärer och små hotell. 

Första dagen gick vi västerut. Från hamnen går en led upp i ravinen Lissos Gorge. Från den tar man sen till vänster upp över berget innan det sluttar brant ner mot palatsområdet Lissos. 

Där finns diverse rester av ett palats med rasade väggar och pelare, mosaikgolv, inskriptioner m m. Man tror det är från några hundra år före Kristus, från hellinistisk och romersk tid. Där finns även en välbevarad amfiteater. Allt sevärt. 

En knapp kilometer därifrån är det en fin strand där det var skönt att bada. Tur och retur var det inte mer än sex-sju kilometer från Sougia, men det var rätt krävande ändå på grund av lutningen. 

Dagen därefter tog vi oss an ravinen Agia Irini Gorge. Den är ca sju kilometer lång, lätt dramatisk och börjar en bit uppe i bergen. Den slutar sen tre-fyra kilometer ovanför Sougia. Det ska gå att åka buss till starten och sen gå hem. Vi var på plats tidigt, men ingen buss kom. Vi fick veta att just den här veckodagen gick ingen buss... Vi löste det genom att ta vår hyrbil till starten. Den fick sen stå där tills nästa dag då jag kunde ta bussen dit och hämta den. 

Leden börjar direkt vid vägen. Kameran säger att området heter "Epanachori". Den första kilometern är det väldigt behaglig vandring, svagt utför på en jämn smal stig längs ett vattendrag omgivet av lövträd. Resten var av riktig ravinkaraktär, med klippblock, forsande vatten och en och annan byggd trappa. Men inga större svårigheter. 

Karaktärsfågeln var gärdsmyg, den sjöng friskt hela vägen. Lägligt nog finns en servering i slutet av ravinen. 

Efter lite uppfriskande dryck gick vi sen vidare ner till stan. Det blev en del asfalt och också letande efter en stig i flodfåran. Men rätt ok. 

Den tredje dagen regnade bort. Regnet upphörde nästa dag och vi gick en kort rundled väster om stan (Chania Trails S2). 

Den sammanfaller till en början med leden till Lissos, men går vidare i en högersväng upp över berget och sen tillbaka mot stan. Innan det bär av neråt stan har man en vidunderlig utsikt över staden, kusten och havet. 

Den femte dagen i Suogia lämnade vi staden för att återbesöka favoriten högplatån Omalos. Främsta syftet denna gång var att få se blommande "Kretatulpan". Men på vägen dit stannade vi till igen vid Agia Irini Gorge. Endast en liten bit ner i den går en led upp till vänster i en Fygou Gorge. Den gick brant uppför i ett par kilometer, ganska krävande. 

Inte mer krävande dock än att fyra säkert 80-åriga damer var ute på tur där. I slutet på backen kommer man upp på nåt som heter Vasiliki Strata. Den är delvis stenlagd och påstås vara en gammal åsne- och gångväg (kalderimi) från Irini-dalen och upp till Omalos. Vi följde den tillbaka neråt i dalen. En lite märklig upplevelse att gå på ett sånt underlag, men bekvämt. 

Omalos

Vi tog in på det trevliga Neos Omalos Hotel. Det har friluftskaraktär. Vi har bott där förut. Den nuvarande ägarens farfar byggde hotellet för sisådär 100 år sen. Det var då det första hotellet där. 

Redan direkt efter ankomsten tog vi en promenad i grannskapet för att förhoppningsvis få se Kretatulpanen. Vi hade fått lite tips om var vi kunde gå. 

Yes, vi hittade några, detta i en inhägnad äppelodling. På betat mark såg vi inga. Vi kom också förbi några större vattensamlingar som bildats efter de senaste dagarnas regnande. Vid den större av dem blev vi överraskade av en stor flock grönbenor, säkert bortemot etthundra. 

På morgonen nästa dag åkte vi bort till den ännu stängda entrén till Samariaravinen. Mest för att kolla snöläget på de höga topparna. Det var fortfarande mycket snö. 

Efter den titten gjorde vi en liten kort vandring på en led på berget bakom hotellet. Det första delen hade dom kunnat stryka, men den blev det bättre. Bland annat var det en mycket bra utsikt över platån. 

På slutet går man asfaltvägen tillbaka till hotellet. Då passerar man Kretas djupaste grotta. Men vi var inte så sugna på att gå ner där...

Vi avslutade vår Kreta-resa i Chania, vårt flyg hemåt skulle ju gå därifrån. Vi hade dock en dag över och for ut på halvön Akrotiri. Vi ställde bilen i Stavros invid den berömda stranden där filmen Zorba delvis spelades in. Där börjar en vandringsled "Kloster-leden" som går österut i en grund ravin i bergsområdet där. Vi har gått den förut och sett de tre klostren varav ett är i bruk. Den här gången räckte inte tiden till mer än att gå ett par timmar fram och tillbaka. 

Det här besöket på Kreta var ju vårt första vårbesök. Det gav verkligen mersmak med grönska, blommor och fågelsång. Appen Merlin var till stor hjälp och glädje när vi sökte bringa reda i den rikliga fågelsången. Temperaturen i luft och vatten var bra och ungefär lika som den brukar vara på hösten. Det blir helt säkert fler vårbesök. Mersmak var också att vi upptäckte området runt Sougia. Fina vandringsmöjligheter där.