Skyddsjakt på en halländsk varg och retoriken om "folk på landsbygden"

 

Föreningarna Jaktkritikerna och Nordulv har överklagat länsstyrelsen i Hallands beslut om. skyddsjakt på den varg som angripit får på några gårdar i inre Halland. Det har varit fem angrepp under en kort tid. Utifrån DNA-analys i ett par av fallen bedömer man att det rör sig om samma varg i samtliga fem fall.

På föreningen Nordulvs Facebook-konto har det varit diskussion i ämnet. Tråden är lång. En "IJ" hävdade till stöd för skyddsjakten att ”hela befolkningen på landsbygden i Halland” har skäl att vara orolig för vargkontakt och hen stödjer därför skyddsjakten. Att jag här bemödar mig att ifrågasätta IJ:s retorik är förstås att den inte är en engångshändelse. Det är vanligt med generaliseringar om folk på landsbygden. Emot IJ:s retorik tog jag fram lite enkla fakta nedan om landsbygdens befolkning i Halland.

”Landsbygd” är den del av landskapet som inte är ”tätort”. En tätort har minst 200 folkbokförda invånare, där det normalt är som mest 200 m mellan husen. I Hallands län finns knappt 90 tätorter.

IJ sprider själv onödig oro för varg i brist på kunskaper om den halländska landsbygden och dess befolkning. Den halländska landsbygden befolkas av ca 50 tusen människor (14 procent av hela befolkningen). Risken eller glädjen att komma i kontakt med nån enstaka varg är extremt liten. 

Endast drygt ca 1/10 av dessa 50 tusen människor har koppling till lantbruksföretag, d v s att som mest ca fem tusen personer kan vara berörda. 

Av Hallands alla lantbruksföretag har drygt hälften djurhållning. Det rör sig mest om nötkreatur och grisar. Vargen ger sig vanligtvis inte på dessa utan som bekant handlar det oftast om får. Statistik från de senaste 50 åren, den tid då vargen återetablerats ökat i antal, säger att 90-95 procent av vargdödade tamdjur är får. 

Av Hallands lantbruksföretag har ca 15 procent får, det är strax under 400 företag. Till dessa torde koppla ca tusen personer i form av familj och anställda. Det vill säga 1/50-del av Hallands landsbygdsbefolkning. 

Dessa är de som främst har skäl att fundera på ett bra skydd för sina får. Det finns effektiva stängsel och även hundar mot varg. Samhället erbjuder via länsstyrelsen bidrag till skydd och också till ersättning för skadade/dödade bruksdjur. 

De övriga 49 tusen som bor på landsbygden kan ta det rätt lugnt vad gäller vargen. Inom parentes kan sägas att jag aldrig har mött en varg på Hallands landsbygd. Detta trots att jag spenderar väldigt mycket tid i skog och mark. 

Jag är vandringsledare i Facebook-gruppen "Vandra i Halland" med 21 tusen medlemmar. Varannan söndag året om har vi vandring i grupp. Varje vecka går jag ensam ett par dagar i veckan på unika turer i skogslandet, detta för att rekognoscera lämpliga lokaler för vandring i grupp. Detta har jag gjort i tio år. Dagsgenomsnittet är 7 kilometer, det innebär 2550 mil på tio år. 

Denna totala brist på vargkontakt gäller för övrigt även under resten av mitt liv, då jag på fritid och i jobb spenderat mycket tid i skogslandet i Värmland, Dalarna, Hälsingland och Uppland. 

Akvarell av undertecknad, ägs av barnbarnet Olle

Vargen har rätt att leva. Den hör till den naturliga faunan. Läget i Sverige är att populationen är alltför begränsad till Bergslagen. Både vargen och djurhållare där skulle må bra av en mer utspridd och solidarisk fördelning över landet. En sådan bromsas nu tyvärr av den typ av skyddsjakt som ska ske på en ung hane som försöker flytta på sig. I många länder i Europa är vargtätheten mycket större än i Sverige, detta utan den hysteri som finns här. 

En allvarlig komplikation i vargförvaltningen är att oförklarade försvinnanden utgör merparten av dödligheten i vargstammen. Forskarna i det nordiska projektet Skandulv menar att merparten av dessa försvinnanden sannolikt beror på illegal jakt. Vargen lever i den meningen i laglöst land. 

Det är tyvärr i Sverige en otrolig uppståndelse kring vargen, bl a i jägarkretsar. Detta samtidigt som man inte klarar av att hålla ett annat vilt i schack, ett vilt som ger enorma samhällskostnader. Jag tänker på vildsvinen förstås. Där verkar jägarna behöva hjälp av lite mer varg. Vargen gör också stor nytta genom att hålla älgstammen i rimlig täthet.

Suttit på en älgtjur i Hälsingland

Tips på bra animerad film som sammanfattar vetandet om vargen i Skandinavien:

https://www.slu.se/forskning/kunskapsbanken/s/animerade-filmer-sammanfattar-vargforskningen/

Några personliga tankar om Svante Odén "Försurningens fader"

Den 25 augusti hade Skogshistoriska Sällskapet en exkursion på temat försurning. Dagen belyste hur försurningen utvecklats under de 50 senaste åren. Men också hur den vetenskapliga debatten om försurningen var. Vid avslutningen "kåserade" jag och tog då upp två ämnen. Dels nedanstående om professor Svante Odén, som efter en larmartikel i DN 1967 kom att kallas "Försurningens fader". Dels om en hätsk forskardebatt i Lund 1983 "Slaget vid Lund 2.0". Det ämnet finns i det förra blogginlägget.

Varför prata om honom här? Jag tycker han fått alldeles för lite uppmärksamhet i förhållande till det viktiga han gjorde när han la den långväga försurningen på bordet i DN 1967. Mycket lite är skrivet om honom. Han fick endast en utmärkelse/pris (KTH:s stora pris 1981). Detta är lite märkligt med tanke på att han ibland t o m kallats ”försurningens fader”. 

Svante bedrift var inte att upptäcka försurningen i sig, utan mer i att klarlägga att den spreds långväga. Att förbränning av kol och olja gav försurande svavelutsläpp lokalt var känt sen 1800-talet. Jag har för mig att de första vetenskapliga artiklarna kom i England i slutet av 1800-talet. 

Han var först med att för en bred publik uppmärksamma att utsläppen spreds långväga i vindriktningen och försurade nederbörden över stora områden. I DN-artikeln i oktober 1967 visade han att nederbördens pH  var så lågt som neråt 4 i Nordvästeuropas industriområden, men ca 6 på stort avstånd i rena områden. Hans karta visade också att försurningen sträckte sig med de dominerande vindarna  från SV mot NO. Sålunda kom försurande utsläpp i UK, Holland och Tyskland att drabba basfattiga jordar i Skandinavien. 

DN-artikeln fick ett enormt genomslag. Den blev startpunkten  på samhällsarbete som ledde till miljöövervakning och utsläppsminskningar. Detta i Sverige, Europa och även i USA, som Svante besökte. Arbetet med att minska utsläppen har varit extremt framgångsrikt. Sålunda har t ex nedfallet av svavel minskat med 90 procent i SV Sverige. 

I alla fall för mig har det varit lite oklart vilket dataunderlag Svante egentligen hade till sin karta i DN 1967. Jag vet att han periodvis under början på 1960-talet arbetade på Meteorologiska institutionen vid Stockholm universitet. Där fanns professor Bert Bolin, han som senare var med och grundade IPCC och blev dess förste ordförande. Institutionen var värd för ”International meteorological institute” (IMI). Det var bildat av Sveriges riksdag 1955 på förslag av svensk-amerikanske professorn Carl-Gustaf Rossby. Institutet finns ännu idag och syftar till att främja internationellt forskarutbyte inom ämnet. 

En kort period var Svante t o m föreståndare på institutet, där han ersatte professor Erik Eriksson. Vid den tiden fanns inga av stater etablerade kemiska provtagningsnät för nederbörd. Det måste betyda att forskare i det internationella institutet på eget bevåg sen en tid samlade ihop data från olika nationella nätverk. I Sverige hade man, i regi av Lantbrukshögskolan, sen en tid samlat in och analyserat nederbörd framförallt för att ta reda på hur mycket kväve som mark och grödor tog emot från luften. 

Jag hade tillfälle att lära känna Svante under perioden 1976-1984. Då gjorde jag först mitt examensarbete i marklära och fortsatte sen med en forskarutbildning med Svante som handledare. Han hade 1971 anställts på Lantbrukshögskolan som professor i marklära och ekokemi. 

  

Det förvånar inte mig att det var Svante som upptäckte mönstret i nederbördens försurning och som torgförde det. Han hade förmågan, tillfället och intresset. Han var otroligt idérik. Detta var inte alltid problemfritt för en doktorand som förväntas göra nåt sammanhängande i fyra år. Han var också bred i sina intressen. Han spände över både markkemi och markfysik. Han utvecklade mätutrustning för diffusion, värmeutveckling och vätskeflöden. Tillsammans med sin svåger Bengt von Hofsten tog man fram en metod (ninhydrin) att finna fingeravtryck på papper, publicerad 1954 i Nature. Metoden kom till avgörande användning i det s k Helander-målet. En biskopskandidat fälldes för att i brev ha förtalat andra kandidater. Svante var också tidigt ute med att uppmärksamma förekomsten av tungmetaller i rötslam. 

Svante hade gott påbrå. Hans far Sven Odén var också professor i marklära på Lantbrukshögskolan. Tidigare hade han varit professor i oorganisk kemi på KTH. Hans forskning avsåg främst kolloidkemi och humusämnen. 

Svantes uppmärksammande av den långväga försurningen ledde till att han fick uppdraget som en av de vetenskapliga ledarna för den fallstudie som utgjorde Sveriges officiella bidrag till FN:s miljökonferens 1972 i Stockholm.  Fallstudien gav exempel i Sverige på förekomsten av lokal och långväga försurning av mark och vatten. 

Trots hans viktiga insatser i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet så slog han inte riktigt igenom som en ledande forskare och personlighet. Som redan sagts är mycket lite skrivet om honom. Och han fick bara en utmärkelse. Jag tror flera  förhållanden bidrog till detta. 

1/ Han publicerade väldigt få artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Det mest framstående var den redan nämnda i Nature om ninhydrin-metoden. I övrigt var det förvånansvärt få och i mediokra tidskrifter. 

2/ Han var en minst sagt en ”besvärlig” person som ibland kunde göra sig ovän med de flesta. Småningom förstod jag att han hade bipolär sjukdom. I den s k maniska fasen kan man vara rätt odräglig mot sina medmänniskor. Det dröjde tyvärr ända in i början av 80-talet innan han accepterade att ta mediciner. När han väl gjorde det blev han snabbt bättre. Det förvånade mig att jag hade ganska lätt att samarbeta med honom, detta till skillnad från många andra. Sen förstod jag - jag fick 25 år senare själv samma diagnos. 

3/ Han gick bort i förtid bara 62 år gammal. Han försvann oförklarligt på havet 1986. Han hittades aldrig och dödförklarades. På min blogg har jag skrivit om hans försvinnande:

https://hans-orjan.blogspot.com/2020/07/min-handledare-svante-oden-blev-han.html?m=1

Vad ville jag då ha sagt med detta? Jo, Svante gjorde en mycket viktig samhällsinsats då han upptäckte och torgförde den långväga försurningen. Hans insats kunde ha uppmärksammats mer. Men flera omständigheter gjorde att han inte fick stå i rampljuset. 

Vi måste bejaka att olika människor behövs inom forskningen. Forskare med bipolär sjukdom kan göra avgörande och banbrytande upptäckter. De är ofta mycket kreativa och produktiva. Men de är då ofta svåra att ha att göra med. Personer med bipolär sjukdom är överrepresenterade inom forskningen.  Forskargrupper med olikheter kan ofta vara mycket framgångsrika. 

Jag minns från min tid på Forskningsrådet Formas att, jag tror det var Vetenskapsrådet som gjorde en analys av vad som karakteriserade forskargrupper inom naturvetenskap som fick Nobelpris. Det var just att de bestod av forskare med olika bakgrund vad gäller geografiskt ursprung och etnicitet.

Slaget vid Lund 2.0

 

Den 25 augusti hade Skogshistoriska Sällskapet en exkursion på temat försurning. Dagen belyste hur försurningen utvecklats under de 50 senaste åren. Men också hur den vetenskapliga debatten om försurningen var. Vid avslutningen "kåserade" jag och tog då upp två ämnen. Dels nedanstående om en debattkväll i Lund, dels ett om professor Svante Odén som efter en larmartikel i DN 1967 kom att kallas "Försurningens fader". Det ämnet kommer i nästa blogginlägg.

Slaget vid Lund 1676 lär ha varit det blodigaste fältslaget som utspelat sig på svensk mark. Danska armén försökte då ta tillbaka vad man förlorat i freden i Roskilde 1658. 

Trehundra år senare, 1983, utspelade sig ett annat slag vid Lund. Vapnen var ord och argument. Tonen var rå och hård, rösterna höga. 

Vid den tiden fanns Forskningsrådsnämnden (FRN), en statlig myndighet vars främsta uppgift var att popularisera och kommunicera forskning. Ett av verktygen var den populärvetenskapliga skriften ”Källa”. 

I den serien brukade aktuella samhällsfrågor lyftas där det rådde stor oenighet inom forskningen. En sådan var försurningens roll i uppkomsten av skogsskador och om skogsmarken borde kalkas.  

Källa 42 gavs ut 1983 med titeln ”Behöver skogen intensivvård?”. Där finns flera artiklar, men de två som stod mot varandra med olika mening var ”Försurningen skadar den svenska skogen” av Bengt Nihlgård och Harald Sverdrup, respektive ”Kalkning tveksam medicin för skogen” av Tryggve Persson och undertecknad. 

De delade meningarna gällde: 1/ beror skogsskadorna, bl a kronutglesning och kådflöden, på markförsurning, och 2/ bör skogsmarken kalkas. 

När FRN kom ut med ett nytt nummer i serien Källa var det brukligt att det lanserades vid ett offentligt kvällsmöte med debatt på lokal. Ett sådant arrangerades centralt i Lund 1983. Vilken lokal vi hölls på har jag glömt. 

På scen fanns debattlägren som författarna ovan, men Tryggve Persson hade förhinder och hade ersatts av Harry Eriksson, professor i skogsproduktion vid SLU. Bengt Nihlgård och Harald Sverdrup var vid den tiden professorer vid Lunds universitet. Jag var forskningsledare vid Skogsforsk. 

Var och en hade ett inledande inlägg, sen följde en debatt där även publiken fick medverka. Jag minns inte i detalj vad som sas. Men jag minns tydligt den hätska stämningen. Vi var tydligt fientliga. Vi skrek åt varandra med höga röster. Smockan hängde i luften. Jag minns inte att vi enades om nånting. 

Det jag också tydligt minns är att vi efter mötet var lika goda vänner som innan. Olika åsikter hindrade inte det. Efter mötet satt vi ner tillsammans i en bar vid utgången och drack öl tillsammans. Anna Lundborg, då forskningssekreterare på Energimyndigheten, råkade komma förbi och gjorde stora ögon: ”Vad, kan ni sitta ner så här och vara sams!?”. 

Varför berättar jag detta? Jo, därför att det är av avgörande vikt för forskningen och samhällsutvecklingen att vi vågar bejaka och förädla olika åsikter. Och att vi trots det kan vara goda vänner. 

Nämndöskärgårdens nationalpark - en dag i juni

För nästan precis ett år sedan inrättades den senaste svenska nationalparken, "Nämndöskärgårdens nationalpark", den 31:a i raden. Härligt, ännu ett fint skyddat naturområde att besöka. Den blev nummer 26 i raden av parker jag nu besökt. 

Parken är på 25 tusen hektar och består mest av hav (97 procent av ytan). Den ligger nära Stockholm, det är endast 4-5 mil fågelvägen från centrum. Trots den ringa landytan finns ändå hela 1300 öar i parken. De flesta kala kobbar och skär. 

Huvudön i parken är Bullerö. Den är störst och ligger i norra delen och har en hyfsat stor hamn. Där finns besökscentrum med ett Naturum inrett i Bruno Liljefors gamla jaktvilla. Övernattningsmöjligheter finns i ett par gamla hus nära hamnen. Det finns en märkt vandringsled runt ön. Den är smal, stenig och delvis lite svårforcerad. 

Ön befolkades av några få familjer från början på 1800-talet och ca hundra år framåt. Innan dess var den obebodd och ägdes av Önstanviks gård på Nämndö. De nya öborna byggde den hussamling som nu finns centralt nära hamnen. Den förste som slog sig ner där kom från Åland. Man försörjde sig på fiske, jakt, husdjursskötsel och lite odling. Merparten av landytan utgörs av klippor. Det finns ytterst lite odlingsbar jord däremellan. 

Liljefors köpte Bullerö-arkipelagen 1908 och ägde den fram till 1923. Då köptes den av finansmannen Torsten Kreuger. Denne sålde 1967 området till staten med kravet att det skulle bildas reservat. 

Bada kan man, dels vid den rätt nya bastun, dels på "Zarahs strand". Det är öns enda sandstrand. Namnet syftar på Zarah Leander som tydligen återkommande var där och hälsade på. Kreuger hade många kändisar i bekantskapskretsen. Zarah gillade enligt sägnen inte att bada på klippor. Kreuger lät då helt sonika skapa en sandstrand med ditkörd sand. 

Det är ganska enkelt att ta sig ut till parken. Båt går från Stavsnäs vinterhamn. Dit kommer man med buss från Slussen, vilken tar ungefär en timme. Det är Stavsnäs Båttaxi som trafikerar den s k Bullerölinjen. Under sommaren finns ordinarie turer fredag kväll och lördag - söndag. Under helgerna kan man göra en dagsutflykt dit. Man kan förutom de schemalagda turerna även boka personlig transport. 

Själv deltog jag och bonusbarnbarnet L i en specialresa ordnad av företaget Nationalparksresor. Jag har med gott resultat rest med dom en gång tidigare. När jag i våras upptäckte att de planerade en resa till Nämndöskärgården tvekade jag inte om att anmäla oss. En fördel med en specialresa är dels att maten är ordnad, dels att man får kunnig guidning om natur och kultur. Särskilt uppskattade vi den kulturhistoriska presentationen som vi fick del av. En extra krydda var att den kvinnliga guiden har en del av sina rötter på ön. 

Båten, som förresten gick på särskild miljödiesel, var utvald för att möjliggöra landstigning på även mindre öar. Vi la till på ett par andra öar än Bullerö. Den första var Muskö, mycket intressant men utanför parken. 

Den del av Muskö vi var på var överraskande kraftigt beskogad. Det var en näringsrik blandskog. På marken växte rikligt med orkidéer, främst guckusko och svärdsyssla. 

På vägen till Bullerö gjorde vi också en landstigning på Tärnskär i det yttersta havsbandet och i den yttre delen av parken. En fantastisk plats i huvudsak bestående av kala, flacka klippor beväxta med olika lavar. 

Fågellivet var rikt, som namnet på ön säger var där gott om tärnor. Främst är det silvertärnor som häckar där, men det lär också finns en liten grupp skräntärnor där. En och annan rödbena syntes bland klipporna. Någon enstaka tordmule flög förbi. 

Sammanfattningsvis - nationalparken och särskilt huvudön Bullerö är mycket värda ett besök. Öppen horisont, kala klippor, bad och en spännande kulturhistoria är lockande inslag. Parken är Sveriges första nästintill helt marina nationalpark i Östersjön. Och det är förvånansvärt enkelt att ta sig dit. 

På besök i Töfsingdalens nationalpark

Ett av mina pensionärsprojekt är att besöka Sveriges alla nationalparker, just nu 31 stycken. Detta för att få se den svenska naturens främsta pärlor. Nu i augusti stod nr 27 på tur, Töfsingdalen. 

Töfsingdalens nationalpark sägs vara en av landets minst besökta. Jag förstår det. Det krävs en dags vandring för att ta sig dit från Grövelsjön i norra Dalarna. Och dessutom två nätters övernattning i Hävlingestugorna nära parken. De sköts av länsstyrelsen i Dalarna.

Parken är dessutom lite svår att ta sig fram i. Området består av kalfjäll, fjällbjörkskog, granurskog och gammal gles tallskog. Marken täcks i stor utsträckning av block. Det saknas markerade leder. Vid den södra kanten ligger ett radband små sjöar. Längs dem finns antydan till spontan stig som man kan testa. 

Vi utgick från Uppsala och åkte tåg till Mora. Sen buss därifrån till Grövelsjön. Den resan tog en dag. Den första och sista natten bodde vi på STF:s fjällstation där. Ett bra boende. En god middag väntade då vi anlände 19.30 på kvällen. Rummen är små men bra. 

Efter frukost bar det av 13 km mot NO med Hävlingestugorna som mål. Jag hade redan i april bokat en för fyra personer. Förutom kärestan var det två f d kolleger som anslutit.

Turen, som mestadels går över kalfjället  var väl egentligen rätt enkel. Men den här dagen blåste en hård vind snett framifrån, uppskattningsvis 15-16 m/s. Den första rasten efter ca fem km möjliggjordes av ett stenblock som vi tog skydd bakom. Efter ca tio km välsignades vi av ett rejält vindskydd vid leden. Där delade vi på utrymmet med en tysk ungdomsgrupp som var på tälttur. 

Hävlingestugorna ligger insprängda vid sjön bland björk och sten. De var en positiv upplevelse. Ett knappt tiotal fyrabäddsstugor finns som kan bokas. Standarden är överraskande hög. Det enda man måste ta med dit är mat och reselakan. Gas och ved finns. Vatten tar man i bäcken intill. Bada kan man göra vid bastun vid sjön. Bastun bokas av stugvärden.  Torrdass finns. En stor stuga med åtta bäddar kan inte bokas och är alltid tillgänglig. 

Vi sov gott i stugans våningssängar. På förmiddagen gick vi den dryga kilometern till hörnet på parken. Som en markering av områdets betydelse fann vi varglav på några torrfuror nära parkens entré.

Alldeles på andra sidan bron finns stora skyltar med info om parken. Vid dem börjar den antydan till stig som följer sjöarna sydöstut. Vi sökte oss fram där i den glesa tallskogen. Det gick rätt bra. 

Efter ett tag rastade vi vid sjökanten. Vi såg på sjön ett par storlom, en ensam smålom, och en andhona med ungar. Oklart vilken art. I luften flög sädesärlor, gulärlor och tornseglare. 

Vi valde sen ut en del av sluttningen som på kartan såg mindre blockig ut. Där gjorde vi ett försök att gå upp till kalfjället. Det gick ganska bra att ta sig fram, men vi vände om innan målet. Vi såg flera grova tallar. Vi såg även spår av att enskilda träd fällts, detta i form av olika höga stubbar. Gissningsvis har samerna tidigare ägnat sig åt husbehovshuggning. 

Vi gick ut ur parken på bro över ån mellan de små sjöarna Särsjöhån och Lillhån. Då hade vi varit i parken 4,5 timme. Därifrån var det lätt att söka sig till leden som går tillbaka mot Hävlingestugorna. Där blev det bad, bastu och middag. Vi levde på frystorkat till både middag och frukost, detta för att hålla ner vikten i ryggsäckarna. Totalt gick vi under dagen cirka en dryg mil. 

Nästa dag skulle vi återvända till Grövelsjön för övernattning innan hemresa. Min första tanke var att gå tillbaka dit samma väg som vi kom. Men en av medvandrarna kom på en bättre idé. 

Så vi gick en led mot byn Sylen i Norge vid sjön Grövelsjöns norra ände. En vacker och lättgången led på ca 12 km. 

En båt ”Sylöra” trafikerar den långsträckta sjön. På morgonen hade vi lyckats ringa och beställa plats på båten. Det blev en skön och trevlig omväxling att åka båt en stund. En bonus visade sig vara att kaptenen var från Askersund. Vi hade en del gemensamma Närkeminnen att prata om. 

Längs båtfärden visade han på ett minne från kriget. Skelettet av ett tyskt bombplan vilar i sjökanten på norska sidan. Det hade bombat i Narvik och sen träffats så man tvingades nödlanda på sjön. De sju männen ombord klarade sig och tvingade sig under vapenhot till mat och övernattning. Nästa dag hämtades de av ett tyskt sjöflygplan. 

När vi steg i land återstod sen knappt två km att gå till STF:s fjällstation i Grövelsjön. En god middag väntade. 

Nästa dag for vi hemåt Uppsala igen. Denna gång per bil som de medvandrande kollegerna kommit i (från besök på Fulufjället). 

Sammantaget ett väl fungerande, vackert och intressant besök i Töfsingdalens nationalpark. Den 27:e i ordningen. Nu återstår fyra. Det blir förhoppningsvis nästa år. 

Vår ungefärliga rutt:

Vårligt äventyr på västra Kreta i april 2026

Vi har varit på Kreta rätt många gånger nu, jag och kärestan. Hittills har det alltid blivit på senhösten i oktober-november. Då är det rätt trist väder på hemmaplan, men som skön svensk sommar ännu på Kreta. Ön är det närmaste resmålet där en höstfrusen svensk kan finna riktig värme. Nu ville vi testa hur våren ter sig på Kreta. Vi hade hört att det skulle vara blommande grönt. På hösten är vegetationen mest bara brunbränd. Så vi slog till med en resa 14-29 april. 

Högplatån Askefou - nu grönskande

Som vanligt hade vi bokat flygbiljetter långt i förväg. Vi flög till Chania och stannade där ett par dagar innan vi tog bussen till Choria Sfakion på sydkusten. Där träffade vi ett par bilburna Kretavänner med vilka vi skulle spendera ett par dagar i området. Vi bodde i den lilla byn Anopolis på ett trevligt hotell med samma namn. Vi har bott där ett par gånger tidigare. 

Chora Sfakion och Anopolis

Vår tidigare plan hade varit att med byn Anopolis som utgångspunkt ta oss upp på Kretas nästa högsta berg Paknes, ca 2500 m ö h. Men det var mycket snö ännu i bergen, så det var omöjligt. Vi såg det snöklädda berget nere från byn. Vi såg också att rödgul Sahara-sand deponerats på snön. 

 Med byn som bas blev det ändå ett par turer. Bil först till Agios Ioannis, en mycket liten, nästan folktom by. Därifrån gick vi en märkt led västerut som vi testat förut. På den kan man komma till en utsiktsplats (Papakefala) där man från rätt hög höjd ser ner till Samaria-ravinens mynning vid Agia Roumeli. Det gjorde vi och sen fortsatte vi stigen i riktning mot en grotta (Kormokopos) en bit bort. 

Men vi fick strax vända. Skälet stavas tallprocessionsspinnaren. Stigen går genom tallskog och många trädkronor var fulla med larvens nästen. Vid hudkontakt med larverna uppstår tydligen svår allergireaktion. 

Tallprocessionsspinnarens näste

Vi tog det säkra före det osäkra och gick "hemåt". Vi fortsatte hela vägen till bron över ravinen vid Aradena. Där blev vi upphämtade.   

Nästa dag blev det ett för oss helt nytt vandringsäventyr. Vi åkte med bilen ner till Sfakia (Chora Sfakion). Där tog vi en båt västerut till Loutro. Vi följde sen vandringsleden E4 längs kusten tillbaka till Sfakia, jag vill minnas det är 5-6 kilometer.  Till en början erbjuder den inga särskilda svårigheter. På mitten finns en fin strand med palmer som lockar till rast.

Sen blir det mer och mer brant uppför. Leden hänger bitvis bokstavligen på klippan, men då har man ofta nån vajer att hålla sig i. Den allra sista biten innan man träffar på vägen in till Sfakia så är stigen till och med stenbelagd. Väl uppe där är det bara en dryg kilometer in till stan. Sträckan tog oss 4-5 timmar, vilket vi var längre än vi trott. Leden var överraskande svår mot slutet. 

Våra vänner lämnade oss och for åter hem till sitt österut. Vi sov en natt i Sfakia och tog sen båt västerut. Målet var Paleochora där vi skulle hyra en bil för resten av Kretavistelsen. Men innan man kommer dit är det båtbyte och några timmar att spendera i Agia Roumeli, där Samariaravinen mynnar. 

Vi passade på att göra ett par korta turer, en uppströms Samaria till den punkt där det är avstängt (ravinen hade inte öppnat ännu för säsongen) och en österut längs stranden. Äta och fika hann vi också med.

Paleochora och Sougia

Båtturen till Paleochora är inte lång. Vi bodde där en natt och hyrde en bil för den fortsatta vistelsen, en bil som vi skulle kunna lämna in vid hemfärd från Chania. Först for vi en bit västerut till Krios beach. Vi gick därifrån vidare västerut, till en rätt öde plats (Kambi Lakkos) där det är en fin strand att bada vid. Där finns också några rester av ett antikt tempel "Ancient Limnaki, Vienos". Delar av några pelare ligger på stranden. 

Därefter åkte vi en timme österut till den lilla orten Sougia där vi skulle bo några nätter. Vi hade fått tips om att här var bra. Främst för att testa några fina vandringar. Sougia är en liten stad vid havet med bara hundratalet fasta invånare. Men det finns några restauranger, affärer och små hotell. 

Första dagen gick vi västerut. Från hamnen går en led upp i ravinen Lissos Gorge. Från den tar man sen till vänster upp över berget innan det sluttar brant ner mot palatsområdet Lissos. 

Där finns diverse rester av ett palats med rasade väggar och pelare, mosaikgolv, inskriptioner m m. Man tror det är från några hundra år före Kristus, från hellinistisk och romersk tid. Där finns även en välbevarad amfiteater. Allt sevärt. 

En knapp kilometer därifrån är det en fin strand där det var skönt att bada. Tur och retur var det inte mer än sex-sju kilometer från Sougia, men det var rätt krävande ändå på grund av lutningen. 

Dagen därefter tog vi oss an ravinen Agia Irini Gorge. Den är ca sju kilometer lång, lätt dramatisk och börjar en bit uppe i bergen. Den slutar sen tre-fyra kilometer ovanför Sougia. Det ska gå att åka buss till starten och sen gå hem. Vi var på plats tidigt, men ingen buss kom. Vi fick veta att just den här veckodagen gick ingen buss... Vi löste det genom att ta vår hyrbil till starten. Den fick sen stå där tills nästa dag då jag kunde ta bussen dit och hämta den. 

Leden börjar direkt vid vägen. Kameran säger att området heter "Epanachori". Den första kilometern är det väldigt behaglig vandring, svagt utför på en jämn smal stig längs ett vattendrag omgivet av lövträd. Resten var av riktig ravinkaraktär, med klippblock, forsande vatten och en och annan byggd trappa. Men inga större svårigheter. 

Karaktärsfågeln var gärdsmyg, den sjöng friskt hela vägen. Lägligt nog finns en servering i slutet av ravinen. 

Efter lite uppfriskande dryck gick vi sen vidare ner till stan. Det blev en del asfalt och också letande efter en stig i flodfåran. Men rätt ok. 

Den tredje dagen regnade bort. Regnet upphörde nästa dag och vi gick en kort rundled väster om stan (Chania Trails S2). 

Den sammanfaller till en början med leden till Lissos, men går vidare i en högersväng upp över berget och sen tillbaka mot stan. Innan det bär av neråt stan har man en vidunderlig utsikt över staden, kusten och havet. 

Den femte dagen i Suogia lämnade vi staden för att återbesöka favoriten högplatån Omalos. Främsta syftet denna gång var att få se blommande "Kretatulpan". Men på vägen dit stannade vi till igen vid Agia Irini Gorge. Endast en liten bit ner i den går en led upp till vänster i en Fygou Gorge. Den gick brant uppför i ett par kilometer, ganska krävande. 

Inte mer krävande dock än att fyra säkert 80-åriga damer var ute på tur där. I slutet på backen kommer man upp på nåt som heter Vasiliki Strata. Den är delvis stenlagd och påstås vara en gammal åsne- och gångväg (kalderimi) från Irini-dalen och upp till Omalos. Vi följde den tillbaka neråt i dalen. En lite märklig upplevelse att gå på ett sånt underlag, men bekvämt. 

Omalos

Vi tog in på det trevliga Neos Omalos Hotel. Det har friluftskaraktär. Vi har bott där förut. Den nuvarande ägarens farfar byggde hotellet för sisådär 100 år sen. Det var då det första hotellet där. 

Redan direkt efter ankomsten tog vi en promenad i grannskapet för att förhoppningsvis få se Kretatulpanen. Vi hade fått lite tips om var vi kunde gå. 

Yes, vi hittade några, detta i en inhägnad äppelodling. På betat mark såg vi inga. Vi kom också förbi några större vattensamlingar som bildats efter de senaste dagarnas regnande. Vid den större av dem blev vi överraskade av en stor flock grönbenor, säkert bortemot etthundra. 

På morgonen nästa dag åkte vi bort till den ännu stängda entrén till Samariaravinen. Mest för att kolla snöläget på de höga topparna. Det var fortfarande mycket snö. 

Efter den titten gjorde vi en liten kort vandring på en led på berget bakom hotellet. Det första delen hade dom kunnat stryka, men den blev det bättre. Bland annat var det en mycket bra utsikt över platån. 

På slutet går man asfaltvägen tillbaka till hotellet. Då passerar man Kretas djupaste grotta. Men vi var inte så sugna på att gå ner där...

Vi avslutade vår Kreta-resa i Chania, vårt flyg hemåt skulle ju gå därifrån. Vi hade dock en dag över och for ut på halvön Akrotiri. Vi ställde bilen i Stavros invid den berömda stranden där filmen Zorba delvis spelades in. Där börjar en vandringsled "Kloster-leden" som går österut i en grund ravin i bergsområdet där. Vi har gått den förut och sett de tre klostren varav ett är i bruk. Den här gången räckte inte tiden till mer än att gå ett par timmar fram och tillbaka. 

Det här besöket på Kreta var ju vårt första vårbesök. Det gav verkligen mersmak med grönska, blommor och fågelsång. Appen Merlin var till stor hjälp och glädje när vi sökte bringa reda i den rikliga fågelsången. Temperaturen i luft och vatten var bra och ungefär lika som den brukar vara på hösten. Det blir helt säkert fler vårbesök. Mersmak var också att vi upptäckte området runt Sougia. Fina vandringsmöjligheter där.