På besök i Töfsingdalens nationalpark

Ett av mina pensionärsprojekt är att besöka Sveriges alla nationalparker, just nu 31 stycken. Detta för att få se den svenska naturens främsta pärlor. Nu i augusti stod nr 27 på tur, Töfsingdalen. 

Töfsingdalens nationalpark sägs vara en av landets minst besökta. Jag förstår det. Det krävs en dags vandring för att ta sig dit från Grövelsjön i norra Dalarna. Och dessutom två nätters övernattning i Hävlingestugorna nära parken. De sköts av länsstyrelsen i Dalarna.

Parken är dessutom lite svår att ta sig fram i. Området består av kalfjäll, fjällbjörkskog, granurskog och gammal gles tallskog. Marken täcks i stor utsträckning av block. Det saknas markerade leder. Vid den södra kanten ligger ett radband små sjöar. Längs dem finns antydan till spontan stig som man kan testa. 

Vi utgick från Uppsala och åkte tåg till Mora. Sen buss därifrån till Grövelsjön. Den resan tog en dag. Den första och sista natten bodde vi på STF:s fjällstation där. Ett bra boende. En god middag väntade då vi anlände 19.30 på kvällen. Rummen är små men bra. 

Efter frukost bar det av 13 km mot NO med Hävlingestugorna som mål. Jag hade redan i april bokat en för fyra personer. Förutom kärestan var det två f d kolleger som anslutit.

Turen, som mestadels går över kalfjället  var väl egentligen rätt enkel. Men den här dagen blåste en hård vind snett framifrån, uppskattningsvis 15-16 m/s. Den första rasten efter ca fem km möjliggjordes av ett stenblock som vi tog skydd bakom. Efter ca tio km välsignades vi av ett rejält vindskydd vid leden. Där delade vi på utrymmet med en tysk ungdomsgrupp som var på tälttur. 

Hävlingestugorna ligger insprängda vid sjön bland björk och sten. De var en positiv upplevelse. Ett knappt tiotal fyrabäddsstugor finns som kan bokas. Standarden är överraskande hög. Det enda man måste ta med dit är mat och reselakan. Gas och ved finns. Vatten tar man i bäcken intill. Bada kan man göra vid bastun vid sjön. Bastun bokas av stugvärden.  Torrdass finns. En stor stuga med åtta bäddar kan inte bokas och är alltid tillgänglig. 

Vi sov gott i stugans våningssängar. På förmiddagen gick vi den dryga kilometern till hörnet på parken. Som en markering av områdets betydelse fann vi varglav på några torrfuror nära parkens entré.

Alldeles på andra sidan bron finns stora skyltar med info om parken. Vid dem börjar den antydan till stig som följer sjöarna sydöstut. Vi sökte oss fram där i den glesa tallskogen. Det gick rätt bra. 

Efter ett tag rastade vi vid sjökanten. Vi såg på sjön ett par storlom, en ensam smålom, och en andhona med ungar. Oklart vilken art. I luften flög sädesärlor, gulärlor och tornseglare. 

Vi valde sen ut en del av sluttningen som på kartan såg mindre blockig ut. Där gjorde vi ett försök att gå upp till kalfjället. Det gick ganska bra att ta sig fram, men vi vände om innan målet. Vi såg flera grova tallar. Vi såg även spår av att enskilda träd fällts, detta i form av olika höga stubbar. Gissningsvis har samerna tidigare ägnat sig åt husbehovshuggning. 

Vi gick ut ur parken på bro över ån mellan de små sjöarna Särsjöhån och Lillhån. Då hade vi varit i parken 4,5 timme. Därifrån var det lätt att söka sig till leden som går tillbaka mot Hävlingestugorna. Där blev det bad, bastu och middag. Vi levde på frystorkat till både middag och frukost, detta för att hålla ner vikten i ryggsäckarna. Totalt gick vi under dagen cirka en dryg mil. 

Nästa dag skulle vi återvända till Grövelsjön för övernattning innan hemresa. Min första tanke var att gå tillbaka dit samma väg som vi kom. Men en av medvandrarna kom på en bättre idé. 

Så vi gick en led mot byn Sylen i Norge vid sjön Grövelsjöns norra ände. En vacker och lättgången led på ca 12 km. 

En båt ”Sylöra” trafikerar den långsträckta sjön. På morgonen hade vi lyckats ringa och beställa plats på båten. Det blev en skön och trevlig omväxling att åka båt en stund. En bonus visade sig vara att kaptenen var från Askersund. Vi hade en del gemensamma Närkeminnen att prata om. 

Längs båtfärden visade han på ett minne från kriget. Skelettet av ett tyskt bombplan vilar i sjökanten på norska sidan. Det hade bombat i Narvik och sen träffats så man tvingades nödlanda på sjön. De sju männen ombord klarade sig och tvingade sig under vapenhot till mat och övernattning. Nästa dag hämtades de av ett tyskt sjöflygplan. 

När vi steg i land återstod sen knappt två km att gå till STF:s fjällstation i Grövelsjön. En god middag väntade. 

Nästa dag for vi hemåt Uppsala igen. Denna gång per bil som de medvandrande kollegerna kommit i (från besök på Fulufjället). 

Sammantaget ett väl fungerande, vackert och intressant besök i Töfsingdalens nationalpark. Den 27:e i ordningen. Nu återstår fyra. Det blir förhoppningsvis nästa år. 

Vår ungefärliga rutt:

Vårligt äventyr på västra Kreta i april 2026

Vi har varit på Kreta rätt många gånger nu, jag och kärestan. Hittills har det alltid blivit på senhösten i oktober-november. Då är det rätt trist väder på hemmaplan, men som skön svensk sommar ännu på Kreta. Ön är det närmaste resmålet där en höstfrusen svensk kan finna riktig värme. Nu ville vi testa hur våren ter sig på Kreta. Vi hade hört att det skulle vara blommande grönt. På hösten är vegetationen mest bara brunbränd. Så vi slog till med en resa 14-29 april. 

Högplatån Askefou - nu grönskande

Som vanligt hade vi bokat flygbiljetter långt i förväg. Vi flög till Chania och stannade där ett par dagar innan vi tog bussen till Choria Sfakion på sydkusten. Där träffade vi ett par bilburna Kretavänner med vilka vi skulle spendera ett par dagar i området. Vi bodde i den lilla byn Anopolis på ett trevligt hotell med samma namn. Vi har bott där ett par gånger tidigare. 

Chora Sfakion och Anopolis

Vår tidigare plan hade varit att med byn Anopolis som utgångspunkt ta oss upp på Kretas nästa högsta berg Paknes, ca 2500 m ö h. Men det var mycket snö ännu i bergen, så det var omöjligt. Vi såg det snöklädda berget nere från byn. Vi såg också att rödgul Sahara-sand deponerats på snön. 

 Med byn som bas blev det ändå ett par turer. Bil först till Agios Ioannis, en mycket liten, nästan folktom by. Därifrån gick vi en märkt led västerut som vi testat förut. På den kan man komma till en utsiktsplats (Papakefala) där man från rätt hög höjd ser ner till Samaria-ravinens mynning vid Agia Roumeli. Det gjorde vi och sen fortsatte vi stigen i riktning mot en grotta (Kormokopos) en bit bort. 

Men vi fick strax vända. Skälet stavas tallprocessionsspinnaren. Stigen går genom tallskog och många trädkronor var fulla med larvens nästen. Vid hudkontakt med larverna uppstår tydligen svår allergireaktion. 

Tallprocessionsspinnarens näste

Vi tog det säkra före det osäkra och gick "hemåt". Vi fortsatte hela vägen till bron över ravinen vid Aradena. Där blev vi upphämtade.   

Nästa dag blev det ett för oss helt nytt vandringsäventyr. Vi åkte med bilen ner till Sfakia (Chora Sfakion). Där tog vi en båt västerut till Loutro. Vi följde sen vandringsleden E4 längs kusten tillbaka till Sfakia, jag vill minnas det är 5-6 kilometer.  Till en början erbjuder den inga särskilda svårigheter. På mitten finns en fin strand med palmer som lockar till rast.

Sen blir det mer och mer brant uppför. Leden hänger bitvis bokstavligen på klippan, men då har man ofta nån vajer att hålla sig i. Den allra sista biten innan man träffar på vägen in till Sfakia så är stigen till och med stenbelagd. Väl uppe där är det bara en dryg kilometer in till stan. Sträckan tog oss 4-5 timmar, vilket vi var längre än vi trott. Leden var överraskande svår mot slutet. 

Våra vänner lämnade oss och for åter hem till sitt österut. Vi sov en natt i Sfakia och tog sen båt västerut. Målet var Paleochora där vi skulle hyra en bil för resten av Kretavistelsen. Men innan man kommer dit är det båtbyte och några timmar att spendera i Agia Roumeli, där Samariaravinen mynnar. 

Vi passade på att göra ett par korta turer, en uppströms Samaria till den punkt där det är avstängt (ravinen hade inte öppnat ännu för säsongen) och en österut längs stranden. Äta och fika hann vi också med.

Paleochora och Sougia

Båtturen till Paleochora är inte lång. Vi bodde där en natt och hyrde en bil för den fortsatta vistelsen, en bil som vi skulle kunna lämna in vid hemfärd från Chania. Först for vi en bit västerut till Krios beach. Vi gick därifrån vidare västerut, till en rätt öde plats (Kambi Lakkos) där det är en fin strand att bada vid. Där finns också några rester av ett antikt tempel "Ancient Limnaki, Vienos". Delar av några pelare ligger på stranden. 

Därefter åkte vi en timme österut till den lilla orten Sougia där vi skulle bo några nätter. Vi hade fått tips om att här var bra. Främst för att testa några fina vandringar. Sougia är en liten stad vid havet med bara hundratalet fasta invånare. Men det finns några restauranger, affärer och små hotell. 

Första dagen gick vi västerut. Från hamnen går en led upp i ravinen Lissos Gorge. Från den tar man sen till vänster upp över berget innan det sluttar brant ner mot palatsområdet Lissos. 

Där finns diverse rester av ett palats med rasade väggar och pelare, mosaikgolv, inskriptioner m m. Man tror det är från några hundra år före Kristus, från hellinistisk och romersk tid. Där finns även en välbevarad amfiteater. Allt sevärt. 

En knapp kilometer därifrån är det en fin strand där det var skönt att bada. Tur och retur var det inte mer än sex-sju kilometer från Sougia, men det var rätt krävande ändå på grund av lutningen. 

Dagen därefter tog vi oss an ravinen Agia Irini Gorge. Den är ca sju kilometer lång, lätt dramatisk och börjar en bit uppe i bergen. Den slutar sen tre-fyra kilometer ovanför Sougia. Det ska gå att åka buss till starten och sen gå hem. Vi var på plats tidigt, men ingen buss kom. Vi fick veta att just den här veckodagen gick ingen buss... Vi löste det genom att ta vår hyrbil till starten. Den fick sen stå där tills nästa dag då jag kunde ta bussen dit och hämta den. 

Leden börjar direkt vid vägen. Kameran säger att området heter "Epanachori". Den första kilometern är det väldigt behaglig vandring, svagt utför på en jämn smal stig längs ett vattendrag omgivet av lövträd. Resten var av riktig ravinkaraktär, med klippblock, forsande vatten och en och annan byggd trappa. Men inga större svårigheter. 

Karaktärsfågeln var gärdsmyg, den sjöng friskt hela vägen. Lägligt nog finns en servering i slutet av ravinen. 

Efter lite uppfriskande dryck gick vi sen vidare ner till stan. Det blev en del asfalt och också letande efter en stig i flodfåran. Men rätt ok. 

Den tredje dagen regnade bort. Regnet upphörde nästa dag och vi gick en kort rundled väster om stan (Chania Trails S2). 

Den sammanfaller till en början med leden till Lissos, men går vidare i en högersväng upp över berget och sen tillbaka mot stan. Innan det bär av neråt stan har man en vidunderlig utsikt över staden, kusten och havet. 

Den femte dagen i Suogia lämnade vi staden för att återbesöka favoriten högplatån Omalos. Främsta syftet denna gång var att få se blommande "Kretatulpan". Men på vägen dit stannade vi till igen vid Agia Irini Gorge. Endast en liten bit ner i den går en led upp till vänster i en Fygou Gorge. Den gick brant uppför i ett par kilometer, ganska krävande. 

Inte mer krävande dock än att fyra säkert 80-åriga damer var ute på tur där. I slutet på backen kommer man upp på nåt som heter Vasiliki Strata. Den är delvis stenlagd och påstås vara en gammal åsne- och gångväg (kalderimi) från Irini-dalen och upp till Omalos. Vi följde den tillbaka neråt i dalen. En lite märklig upplevelse att gå på ett sånt underlag, men bekvämt. 

Omalos

Vi tog in på det trevliga Neos Omalos Hotel. Det har friluftskaraktär. Vi har bott där förut. Den nuvarande ägarens farfar byggde hotellet för sisådär 100 år sen. Det var då det första hotellet där. 

Redan direkt efter ankomsten tog vi en promenad i grannskapet för att förhoppningsvis få se Kretatulpanen. Vi hade fått lite tips om var vi kunde gå. 

Yes, vi hittade några, detta i en inhägnad äppelodling. På betat mark såg vi inga. Vi kom också förbi några större vattensamlingar som bildats efter de senaste dagarnas regnande. Vid den större av dem blev vi överraskade av en stor flock grönbenor, säkert bortemot etthundra. 

På morgonen nästa dag åkte vi bort till den ännu stängda entrén till Samariaravinen. Mest för att kolla snöläget på de höga topparna. Det var fortfarande mycket snö. 

Efter den titten gjorde vi en liten kort vandring på en led på berget bakom hotellet. Det första delen hade dom kunnat stryka, men den blev det bättre. Bland annat var det en mycket bra utsikt över platån. 

På slutet går man asfaltvägen tillbaka till hotellet. Då passerar man Kretas djupaste grotta. Men vi var inte så sugna på att gå ner där...

Vi avslutade vår Kreta-resa i Chania, vårt flyg hemåt skulle ju gå därifrån. Vi hade dock en dag över och for ut på halvön Akrotiri. Vi ställde bilen i Stavros invid den berömda stranden där filmen Zorba delvis spelades in. Där börjar en vandringsled "Kloster-leden" som går österut i en grund ravin i bergsområdet där. Vi har gått den förut och sett de tre klostren varav ett är i bruk. Den här gången räckte inte tiden till mer än att gå ett par timmar fram och tillbaka. 

Det här besöket på Kreta var ju vårt första vårbesök. Det gav verkligen mersmak med grönska, blommor och fågelsång. Appen Merlin var till stor hjälp och glädje när vi sökte bringa reda i den rikliga fågelsången. Temperaturen i luft och vatten var bra och ungefär lika som den brukar vara på hösten. Det blir helt säkert fler vårbesök. Mersmak var också att vi upptäckte området runt Sougia. Fina vandringsmöjligheter där. 

                                                                                                   

En himmelsk tre-dagars-vandring på Billingen och i Valle härad

Den här vandringen var årets upplaga av min och kärestans "hemliga vandringar" där vi turas om att planera och håller allt hemligt för den andra. Himla kul faktiskt. Det blir lite som "På spåret" på TV där man successivt försöker gissa på slutmålet. Den här gången var det jag som planerade. Vi har faktiskt försökt oss på ungefär den här vandringen en gång förut. Det var för sisådär femton år sen. Kärestan insjuknade i influensa i startblocken, det var på bussen mellan Skövde och Varnhem där vi då skulle börja. Det blev ingen vandring för hennes del utan bara att ligga i sjuksäng. Så nu var det dags att pröva igen. Fast denna gång med start i Skövde och mål i Varnhem.

Dag 0 och 1

Vi tog tåget till Skövde där vi övernattade på trevliga och prisvärda Västerhöjdsgården. Vi gick nästa morgon från stadens centrum uppför backarna till Billingehus och tog sen Billingeleden norrut. Vi passerade fantastiska Ryds grottor med diabaspelarna. 

En kort bit efter fornborgen Ymningsborg tog vi av västerut och passerade strax norr om Blängsmossen. Vägen tvärs över Billingen är inte en led. Jag hade fått tips av en vänlig själ i FB-gruppen ”Vandra i Skaraborg”. På kartan såg det lite tveksamt ut om det skulle gå att komma framåt precis på norra sidan av Blängsmossen. Men det visade sig att just den tveksamma sträckan förvandlats till en MTB-led med spänger och spån. Strax därefter passerade vi Billingens högsta punkt, 304 m ö h. Det var en helt anonym plats inne i granskog och utan nån särskild skylt. Uppe på Billingen är det mest granskog. Huvuddelen av arealen bedrivs som konventionellt skogsbruk och det är rätt många stora hyggen.

Vårt mål var stiftsgården Flämslätt. Ett fantastiskt ställe där det ligger vid en sjö. Fina rum och  god mat. Trevlig personal. När jag blundade efter dagen såg jag många fina små gårdar och vackra blommor som tandrot, myskmadra, rödblära, smörboll och vårärt.

Dag 2

Himmelriket ligger nog i Valle härad. Denna dag gick vi ca 14 km runt Flämsjön med en extra sväng upp genom Jättadalen. Ett leende gästvänligt landskap. Landskapstypen kallas "kame" och är småkuperat med åsar, ändmoräner och sjöar som fyller upp så kallade dödisgropar. Det bildades i samband med inlandsisens avsmältning. Landskapet var denna dag fyllt med fågelsång och blomsterprakt. 

Höjdpunkterna längs vägen var nog Remningstorps arboretum (trädsamling), eklandskapet  på Flämsjöns västsida, den välutvecklade ”åsen/ändmoränen” på sjöns sydsida, den fina byn Öglunda och Jättadalen med sin ravin upp genom ett par av Billingens övre bergartslager. Billingen är ett av Västergötlands platåberg vilkas lagerföljd skyddas av den hårda diabasen överst. 

När man kommer upp ur ravinen är det en magnifik utsikt, med bland annat Kinnekulle på håll. Retligt just då var vetskapen om att Kinnekulle är två meter högre än Billingen. Det blev en helt drömlikt fin dag med kanonväder och ett par timslånga raster. 

Dag 3

Detta var den sista dagen på vår vandring från Skövde till slutmålet i Varnhem. Trots en del reskrångel senare på kvällen består minnet av Valle härad som himmelriket. Vi började dagen vid Flämslätts stiftsgård efter ytterligare en natt där. 

Vi tittade närmare på Remningstorps gods på västsidan av sjön. Makalöst läge. Makarna Wingquist köpte gården för hundra år sen. De lät riva allt och byggde det som nu står där. Sven W uppfann det sfäriska kullagret och startade SKF. Godset ägs nu av en stiftelse och förvaltas av Skogssällskapet. Avkastningen av kapitalet går till skogsforskning. Vi fortsatte söderut längs Flämsjön på till en början samma stig som dagen innan. Vi missade ett avtag söderut mot Orgelgården. Efter en knapp km upptäckte vi misstaget och hamnade rätt efter att ha gått tillbaka. På östsidan av Ämten var det rätt sankt. Vi rastade vid gården Stommen. Sen kom vi in i det omväxlande Höjentorp-Drottningkullens naturreservat. Det är stort och består huvudsakligen av två typer av mark. 

Dels det magiskt vackra kulliga kame-landskapet med betesmarker i lövskog, dels ett sjörikt landskap med barr- eller lövskog. Det var lite västgötaklimax (!) att gå förbi så många sjöar utan att det gick att hitta ett lämpligt ställe att bada. 

Under slutspurten in mot Varnhem går man i tunnel under riksväg 49. Efter en liten sväng västerut i skog skulle vi sen över betesmark och in i Varnhem. En stor tjur betade dock där med kor och kalvar. Det verkade inte så klokt att gå där, så vi gick en lite annorlunda väg. Väl i Varnhem hade vi tänkt titta på klostermiljön. Men tiden hade gått ut så vi fick ta bussen till Skövde för ett tåg hemåt. På  hemresan därefter strulade det mesta, men det är en annan historia. Valle härad är i alla fall himmelriket!

Vi har nu gjort ett knappt dussin såna här hemliga vandringar om 3-4 dagar. Vi har börjat rangordna dem. Den vandring vi nu har gjort hamnar i en topp-trio tillsammans med Bjärehalvön runt och Kalmarsundsleden. 

Kartor:

Papperkartor som finns att beställa från 

turistbyråerna i Skövde och Skara.