En spännande forskningsartikel om skog i Nature som delvis förbryllar

         
                                                                     

Min sammanfattning av mitt blogginlägget:

1/ Ett mycket angeläget och aktuellt forskningsområde - hur antropogena utsläpp av koldioxid och kväve påverkar skogsekosystemet

2/ Ett spännande och innovativt forskningsmaterial - borrkärnor från från tall och gran i hela landet tagna under en 60-års-period

3/ Det finns relaterad litteratur från forskningsområdet som hade kunnat lyftas fram, t ex den där Markinventeringens data nyttjades respektive den där effekter av kvävegödsling studerats i fältexperiment

4/ Barrprover som tagits under samma period och lagrats borde också vara viktiga att studera

5/ Både SLU:s populära referat och framförallt Forskning & Framstegs dito är mycket spektakulära i vad gäller hur skogstillväxten eventuellt har påverkats - detta på ett sätt som saknar täckning i artikeln

Nyligen, 18 februari, publicerades artikeln i Nature. Författarna är samtliga knutna till Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Umeå. Som av en händelse har jag min docentur vid den institutionen med examen 1996. 

Artikeln refererades därefter av Facebook-kontot "SLU Skog" och av Forskning och Framstegs dito (nedan). För en forskare är det ingen lätt sak att få in en artikel i den högt rankade tidskriften Nature. Lyckas man är det himla kul och också bra för CV:n. Forskare kvalitetsstämplas till betydande del utifrån deras publicering.

Budskapet är ungefär att kväveisotop-data från borrkärnor insamlade över hela Sverige sen 1960-talet indikerar att kvävetillgängligheten i marken för svenska skogsträd successivt minskat över tid fram till idag. Och att skogstillväxten riskerar att minska och eventuellt redan börjat göra så. 

Det finns en stor samlad erfarenhet från skoglig experimentell forskning att tillgången på växttillgängligt kväve i marken är en faktor av stor betydelse för barrträdens tillväxt, detta främst på mineraljord  (fastmark). Därför är forskargruppens farhåga rimlig. 

Hur menar författarna att det skulle kunna gå till? De har testad hur de avtagande N-15 värdena samvarierar med en rad olika miljöfaktorer. Deras dataset för borrkärnor sträcker sig över cirka sextio år, från 1950-talet till 2010-talet. Det är ju helt fantastiskt att borrkärnorna gett möjlighet att studera en så relativt lång period.  Också fantastiskt är att forskarna bakom studien kom på att det materialet skulle kunna ge viktig information. 

Man har testat N-15-värdena mot miljöfaktorer för vilka det finns data under samma period och som hypotetiskt skulle kunna tänkas vara relevanta som pådrivare av utvecklingen. Man har undersökt lufttemperaturen, nederbörden, skogens tillväxt och slutligen luftens halt av koldioxid. Sådana data har under lång tid insamlats av statliga myndigheter och finns tillgängliga. 

Den enda faktor som tydligt samvarierade med andelen 15-N i borrkärnorna var halten koldioxid i luften. Forskarnas hypotes är således att ökad halt koldioxid i luften ger minskande andel av 15-N i den upptagbara poolen av kväve i marken. Varför det kan bli så utvecklas nedan. 

 

Forskningsområdet i stort handlar om att ta reda på och helst förutsäga hur de stora antropogena utsläppen av oorganiskt kväve och koldioxid påverkar ekosystemen och våra möjligheter att nyttja dem, t ex för skogsbruk. När det gäller effekten av koldioxid på växtproduktion har man länge tänkt sig att ökande halter ger ökande produktion. Det finns många experiment i laboratorium och växthus som pekar i den riktningen. Också resultat från fältstudier. 

Men nu anar man alltså nåt annat. Det vill säga att mer koldioxid ger lägre tillväxt. Fenomenet kallas "oligotrofiering" analogt med limnologin, en näringsutarmning Motsatsen är eutrofiering, ett begrepp som används både för akvatiska och terrestra ekosystem.  

       

Analyser av relationen mellan olika kväveisotoper har blivit vanliga för att indirekt studera kväveprocesser och -tillstånd i organismer och ekosystem. Man nyttjar det faktum att kväveatomen finns i atmosfären som framförallt två stabila isotoper, N-14 respektive N-15. Förstnämnda är den i särklass mest vanliga (99,6 %) och den andra väldigt ovanlig (0,4 %). Det finns avancerad analytisk utrustning som kan skilja på de två isotoperna.

                  

Googles AI-översikt

Båda är alltså stabila (inte radioaktiva) och därför rätt problemfria att jobba med.  Isotoper är varianter av samma grundämne men med olika antal neutroner i atomkärnan. Kvävgas är den vanligaste gasen i atmosfären med 78 % av volymen. Allt kväve som finns i biosfären emanerar ursprungligen från luftens kväve. Det finns kväve i levande och i dött organiskt material. Det ingår hos växter t ex i klorofyll och i olika aminosyror. 

Den lilla fraktionen av N-15 i luft gör att studier av relationen till N-14 kan utnyttjas som ett "spårämne". I alla biologiska processer diskrimineras den tunga isotopen N-15 visavi den lite lättare N-14. Det leder till att produkten i en biologisk process får en lite mindre andel N-15 än substratet hade.  

                 

                            Googles AI-översikt

Inslaget av N-15 har enligt studien sen 1960-talet stadigt minskat i borrkärnor från skogsträd (tall och gran) provtagna i hela landet. Författarnas tes är att det är den ökande halten av koldioxid i atmosfären som över tid minskat andelen av kväveisotopen N-15 i borrkärnorna. Man redovisar i artikeln de statistiska analyser man gjort. Man har testat t ex hur nedfallet av oorganiskt kväve och temperaturen samvarierar med förändringen av N-15 under perioden. Men förklaringsgraden för dessa är låg. Däremot hittar man statistiskt säkerställd korrelation mot luftens halt av koldioxid. 

Skärmdump från källan, för detaljer gå dit

Är det då otvetydigt att de negativa trenderna i borrkärnornas N-15 betyder mindre kväveomsättning. Nja, jag är inte helt övertygad, men visst, även en del andra oberoende studier tyder på det. 

Det stora som händer i träd med kväve, det sker i trädkronorna och deras barr. Det hade varit värdefullt med motsvarande tidsserier över halten N och N-15 i årsbarr. Det kan finnas barrprov på Skogforsk för hela den aktuella tidsperioden, möjligen också vid SLU. Det hade också varit värdefullt med experimentella data som jämför förekomsten av N-15 i ved och barr. Om de överensstämmer i trend blir det mer troligt att en substantiell påverkan finns för hela ekosystemet.

Kväveomsättningen i marken är svårt att kvantifiera. Den är ett flöde med stora tal och de metoder som finns genererar i stort sett endast  en ögonblicksbilder i form av halter. Det är välkänt att skogslokaler, som med fog kan anses vara nära kvävemättade, har hög förekomst N-15 i barren. Men är flödet av kväve i marken och upp till barren för den skull lägre? Detta är sannolikt inte alls obetingat så. 

 

Det finns andra dataset som stöder forskargruppens bild av att det pågår en oligotrofiering av Sveriges barrskogar. En artikel visar för Markinventeringens resultat att markens halt av organiskt kväve faktiskt minskat något över tid.

En annan visar att Norrlandsälvarnas årliga transport av oorganiskt kväve minskat något under den aktuella tidsperioden 1985-2010. 

Ja, det finns således en del oberoende tidsserier publicerade avseende mark och älvar som stöder tanken på en pågående oligotrofiering. Data från barr borde vara intressanta.

Ett material av intresse torde vara resultat från landets alla kvävegödslingsförsök. Sådana finns i stor mängd åtminstone sen början på 1960-talet. Vid mitten på 1990-talet publicerade Skogforsk en revision av tidigare prognosfunktioner för kvävegödsling. 

Om det blivit mindre tillgång på upptagbart kväve för träden under perioden borde den relativa tillväxtökningen av en standardgiva öka över tid. Analysen visade att tillväxteffekten av kvävegödsling inte hade ändrats under den den aktuella trettio-års-perioden. Rimligt vore nu att analysera vad som skett från 1990-talet och framåt. 

N-15-andelen i nederbördens oorganiska kväve, har den möjligen ändrats? Jag har inte sett nån svensk studie på det. Om den hade ändrats skulle det i så fall kunna bero till exempel på att metoder ändrats i jordbruket (ammoniak) och vid den förbränning som sker i trafik och industri (kväveoxider). Möjligen skulle också en förändrad blixtfrekvens kunna bidra. 

Slutligen kommer jag nu till det som förbryllar mig med artikeln. Den utgår ifrån att den minskande 15-N-förekomsten i borrkärnor innebär minskad tillgång på växttillgängligt kväve för träden i marken , vilket i sin tur möjligen framgent kan leda till minskad skogstillväxt. 

På sitt Facebook-konto skriver Forskning & Framsteg: "Svenska träd växer allt sämre" och "Svensk skog bromsas av koldioxid i luften". Face-book-kontot SLU Skog skriver "kan nu forskare på SLU bekräfta en oroande klimateffekt på skogens tillväxt".

Samtidigt säger en av de medverkande forskarna,  Gundale, "Även om det är oklart om den minskande kvävetillgången påverkar trädtillväxten i dagsläget, kan den långsiktiga följden bli en försvagad kolsänka..." Detta i SLU-skogs referat. Även detta lite svepande och spekulativt.

Minskningen av 15-N-förekomsten pågick ju kontinuerligt under hela den studerade perioden, medan trädens tillväxt ökade hela nästan hela tiden. Detta förutom under periodens sista tio år. 

Det samlade intrycket blir lite typ "rop på vargen" och tidningsanka. Med en lite dålig eftersmak. Det är synd, artikeln är alldeles för spännande för det. Men den ger absolut noll evidens för nån minskad tillväxt. Och i vetenskapliga artikelns referat står inte heller som sig bör någonting om detta. 

Men ändå blev det högljudda rop på vargen. Det är tydligt att det är kommunikatörer som velat spetsa till det. Och forskarna har tydligen gett ifrån sig kontrollen.

 

Jakten på Sveriges nationalparker - resplan till de fyra mest nordliga

Sverige har just nu 31 nationalparker. De är naturens guldklimpar. Jag har jagat Sveriges alla nationalparker sen jag gick i pension 2014. Det vill säga såna jag inte redan varit i. Dags dato återstår sex, varav fyra längst uppe i norr: Vadvetjåkka, Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta. 

De ska jag nu utmana i en ”expedition”. Att jag kallar det så beror på att jag bor 130 mil ifrån där de ligger någotsånär samlade. Då duger bara att ta dom alla i ett enda svep.

Ambitionen vid min jakt på nationalparkerna är att utsläppen från fossila bränslen ska minimeras . Det innebär att ta tåget så långt möjligt Därefter buss om nödvändigt och i sista hand bensinbil. Elbil är bättre förstås. Helikopter kommer inte på fråga, jag är ju miljövän. 

Sen har jag en regel som måste följas - om ett besök ska räknas krävs att jag om möjligt är där minst fyra timmar. Den regeln kom faktiskt till när jag första gången läste om ett besök nån gjort i just Sarek - Stora Sjöfallet - Padjelanta.

 

De tre parkerna ligger nämligen dikt an och möts likt Treriksröset i en punkt, det så kallade  ”Treparksmötet”. Jag sa till nån, innan 4-timmars-regeln fanns att: ”då kan jag ta tre parker på nån minut, bara att gå runt pinnen eller vad där finns. En absurd tanke förstås. Jag vill ju hinna uppleva de nationalparker jag besöker. Nu har STF turligt en ”signaturled” som heter just ”Treparksmötet”, den tar 4-5 dagar från Ritsem. Men min plan är att göra en lite kortare variant, men ändå besöka alla tre parkerna. 

Vi gästar faktiskt fem nationalparker, men bara fyra som är nya för mig. I Abisko har jag tidigare varit flera gånger. Resan består av två delar, båda om tre vandringsdagar och med ett par vilodagar dem emellan.  

Del 1 Vadvetjåkka np

Varje nummer nedan avser en enskild dag, aktuellt datum kommer att planeras särskilt för den grupp som ger sig iväg. 

1 Nattåg Uppsala 19.01 - Abisko.

2 Ankomst 11.08 och inkvartering Abisko turiststation

               

3 Buss 91, 09.40 från turiststationen till Nordkalottleden som korsar E10, därifrån vandring 8 km till Pålnostugan, logi för max sex personer. 

4 Obanad vandring t o r in i Vadvetjåkka np, 2 x 4 = 8 km, logi Pålnostugan igen.

5 Vandring 8 km på Nordkalottleden tillbaka till E10, buss till Abisko turiststation. 

6 Vilodag på Abisko turiststation, det finns mycket vackert och intressant i närmiljön.

Del 2 Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta

7 Tåg och buss till Ritsem via Gällivare, logi på STF fjällstation. Det går en busstur per dag från Gällivare kl 9.15. Den tar 3 tim.

8 STF Ritsem till STF Akkastugan, först båt, sen vandra 2 km.

9 STF Akka till samernas Kisurisstugorna 14 km, nära "Treparksmötet". Där finns gott om sängplatser. 

10 Utflykter i omgivningarna till stugorna enligt önskemål. Jag kommer att spendera minst fyra timmar in i kilen som hör till Sarek, detta för att nå den utsatta tidgränsen. Glad för sällskap. Därefter ytterligare en övernattning på platsen. 

 

11 Vandring tillbaka till Akkastugorna 14 km.

12 Gång 2 km till Änonjalmme, där båt till STF Ritsem, sen buss till Gällivare kl 13.20, och slutligen nattåg mot Uppsala kl 19.

13 Ankomst nattåg Uppsala kl 9.

—-

Jag planerar för en resa enligt ovan redan i år. Då hoppas jag på sällskap av några nära och kära som ska bjudas in. Kanske ordnar jag nån mer vandring dit kommande år med särskilt inbjudna. I övrigt står det förstås var och en fritt att inspireras av min här offentliggjorda resplan. 

När är det lämpligt att gå där? I fjällvärden är det många faktorer att beakta, framförallt vädret, vattenföringen, myggen och vegetationen. Augusti är en bra månad. I området vid Abisko och Ritsem ligger dagstemperaturen på 10-15 grader. Regnar gör det varannan tlll var tredje dag, då i genomsnitt tre till fyra millimeter per dag. Vattenföringen i jokkarna är relativt låg. Myggen är borta och fjällbjörkskogen vackert gulnande.

Lyckas jag med detta återstår sen bara två nationalparker - Töfsingdalen i Dalarna och den nya Nämndöfjärdens nationalpark i Stockholms skärgård. Men det tar visst glädjande aldrig slut, en ny park planeras på Gotland. 

Kul är också att jag för några år sen hade förmånen att kunna pricka in en invigning av en ny nationalpark. Det var Åsnen i Småland. Klippte bandet gjorde kronprinsessan. 

Bok från Naturvårdsverket 2010, redaktör Rolf Löfgren 

På Kreta hösten 2025 - vad var nytt under solen?

Norra änden på ravinen vid Kato Poros

Sol var det hela tiden. Vi var som vanligt där cirka sex veckor under oktober och november. Under den tidens första del gjorde vi i stor utsträckning sånt som vi gjort tidigare och på bekanta platser som Chania, Chora Sfakion och Plakias. Liknande har jag berättat om i tidigare blogginlägg och ska inte repetera här. Nedan ska jag istället fokusera på några för oss nya vandringar/platser/områden. 

Anopolis

Anopolis är en liten by som ligger en kort men krokig bilfärd strax nordväst om och högt ovan staden Chora Sfakion på sydkusten. Den ligger på en liten slätt omgiven av berg. Invånarantalet är bara drygt två hundra, men det finns två enkla hotell med restaurang. Vi gjorde först en dagsutflykt dit med vänner och tyckte då att det var trevligt. Omlandet verkade spännande för vandringar så vi återvände dit lite senare och bodde då några dygn på hotell Anopoli. 

Med hotellet som bas gjorde vi tre vandringar. Vi hade en hyrbil vilket var nödvändigt. Längs vägen västerut mot byn Agios Ioannis korsar man Aradena Gorge på en spektakulär bro. 

Den ravinen är dryga hundra meter djup och populär att vandra i. 

Ravinen går mot havet och mynnar vid Marmara Beach. Dit tar det 3-4 timmar att gå. I ravinen finns några riktigt svårframkomliga partier, men där leder man med hjälp av vajrar och trappor oss vandrare förbi.

En vacker och spännande tur var det. Fantastiskt skönt var det att bada i havet vid ravinens mynning efteråt. I alla fall för en badoholic som jag.

Väl framme vid stranden är frågan hur man tar sig tillbaka. De riktigt hurtiga går helt sonika samma väg tillbaka till sin bil. Vi hade dock avtalat med vår hotellvärd att hämta upp oss på en serpentinväg i närheten. Det fungerade bra och vi blev lämnade vid vår hyrbil. Under högsäsong kan man åka båt längs kusten till Marmara och sen gå ravinen fram och tillbaka. 

De två andra turerna startade vi i Agios Ioannis. Dit kommer man om man fortsätter några kilometer med bilen efter bron över Aradena Gorge. Det är en mycket liten och tyst by. Vi ställde bilen där. Vår ena tur gick upp till Krousia, platån norr om byn. Dit var det flera hundra höjdmeter och vi tog oss fram längs en grund ravin med mycket sten och tallar. 

Det var en varm dag så det blev rejält svettigt. "Platån" visade sig vara flera små sådana och det var lite svårt veta om man var framme.

Den första (ovan) var liten, men mycket fin. En lite större hade tre gamla grundvattenbrunnar (nedan), vi trodde att kanske denna var den som avsågs. 

Ner och tillbaka till byn tog vi oss längs den knaggliga serpentinväg som finns. 

Den andra turen från Agios Ioannis gick mot nordväst och grottan Kormokopos. 

Längs vägen dit finns en kort avstickare till utsikten vid Papakefala. 

Utsikten var fantastisk och platsen väl värd ett besök. Man ser ner mot kusten och mynningen på Samariaravinen. Vattnet var alldeles turkost där utanför. Lägligt fanns också ett bord för fika vid utsikten. 

Vi fortsatte sen stigen mot grottan, men gick inte ända fram. Det var rätt brant på slutet. Vi vände där man hade bra utsikt mot grottan på andra sidan dalen. Fram och tillbaka var det en knapp mil. Generellt var det lättgånget med ovanligt lite backar och bra underlag. 

Plakias

Vi återvände ett par dagar till det välbekanta och trevliga Plakias. Mest för att förnya hyrbilskontraktet. Vi hann dock med tre mindre utflykter. Vi tittade på grottorna i berget strax öster om stranden. De förfärdigades tydligen under WW2 av de tyska trupper som ockuperade Kreta. En dag gick vi på stränderna vid Rodakino, en kort biltur väster om Plakias. Vi upptäckte där Peristere Beach där den under ockupationen kidnappade tyske överbefälhavaren Kreipe skeppades ut av engelsmän. 

En kväll gick vi upp strax ovan Sellia (by nära Plakias) för att titta på den uppodlade högplatå som finns där. Intressant som vanligt med dessa odlingar på hög höjd. Utsikten över Plakias och bukten var magnifik. 

Georgiopolis

Därefter överraskade vi oss själva med att under två-tre dagar slå ner bopålarna i Georgiopolis. Samhället ligger vid havet på nordkusten och har ett par tusen invånare. Vi har inte bott här tidigare. Det är mest en badort, hotellen är många längs den utsträckta stranden. Därför kanske inte så attraktiv för friluftsfolk som vi. Så här års är dock det mesta tomt, men runt torget är det lite liv, med en restaurang, ett fik och en sportbar öppna. Där hängde vi ett par kvällar, det visades både fotboll och rugby. Kärestan, som har svart bälte vad gäller att hitta boenden på nätet, hade fixat ett ok rum precis intill, nästan ovanpå bageriet. 

Härifrån gjorde vi tre utflykter, primärt för vandring. Den första skedde från byn Kuorna, ett par mil sydostut. Där finns en märkt rundled på tre timmar. 

Den passerar byarna Kastello och Patima och går genom dels fin lövskog, dels öppna hedmarker. 

Det slog oss att det var söndag och då är stadsbornas stora nöje att åka till nån bergsby och äta gott, företrädesvis grillat kött. När vi kom tillbaka till byn var det fullt med bilar och folk längs bygatan. Flera restauranger var öppna. Vi hade tur och lyckades klämma in oss på en av dem. En välförtjänt lunch-middag var därmed ordnad. Jag fick göra avsteg från det vegetariska. 

En annan dag tog vi bilen lite längre bort i samma väderstreck, till Kato Poros, en mycket liten och i stort sett öde by. Vi ställde bilen där och gick en runda på flera timmar. Rundan var som en triangel lite söderut bestående av två raviner som ben och med lite asfaltväg emellan i basen. 

Märkning fanns endast sporadiskt, den var inget att lita på. På ett ställe missade vi ett avtag och gick nån kilometer för långt. Vi passerade byarna Mountros och Vilandredo längs vägen, innan vi var tillbaka.  Ravinerna var förhållandevis enkla att ta sig fram igenom även om vissa korta partier ingav respekt (nedan).

Den tredje och sista turen med Georgiolis som bas var lättillgänglig och utan backar, vi gick helt enkelt fram och tillbaka på den mycket långa och så här års i stort sett öde sandstranden. Det blev en rejäl promenad. Skön som omväxling till alla raviner vi varit i. 

Chania trails

Den sista veckan innan vi skulle resa hemåt bodde vi i Chania igen. I stadsdelen Nea Chora som vi gillar bäst. Det visade sig att ägaren till en av våra favoritrestauranger där, Achilleas, hyr ut en liten lägenhet i huset intill. Bra på alla vis. 

Under den här avslutande veckan gjorde vi tre utflykter för vandring. I området runt Chania finns tio bra markerade "Chania trails". Vi testade två av dem. 

Först nr 7 som börjar vid klostret Agia Kyriaki och slutar i bergsbynbyn Theriso. Hela leden är 12 km och anges ta bortemot fem timmar enkel väg. Vi började vid nämnda kloster och gick bara de tre första kilometerna. Det var ganska jobbigt, det lutar uppför hela vägen. Den första biten är en lång, brant, stenlagd trappa, som leder upp till ett annat kloster. Den hade 414 trappsteg (ja, jag var tvungen att räkna). 

Bortom och ovan detta det andra klostret var det ett öppet och storslaget landskap. Utsikten var formidabel ut över Chania och havet. Längs stigen passeras lämningar av ett venetianskt fort. 

Strax söder om Chania och Mournies, vid Kryo Nero, finns "Chania trail" nr 6. Den börjar och slutar vid landsvägen. Parkeringen på vägkanten är tyvärr minimal och rymmer bara ett par bilar. 

Leden består av två delar. Första halvan är en ravin, den andra går tillbaka över höjderna i ett öppet landskap. Halvvägs finns en liten i stort sett övergiven by, Agios Georgios. 

Ravinen visade sig vara rätt spännande och svårforcerad, ibland var det lite klättring. Tillbakavägen var lätt, både att hitta och att gå. Detta trots att ledansvariga varnade för allt möjligt. De skyltarna var nog felvända, de verkade mest relevanta för den ravin vi redan passerat.

Enligt informationskartan var sträckan fyra kilometer och den skulle ta 1,5 timme. Vi har lärt oss att de där sträcktiderna nog avser nån yngre idrottstyp. Vi brukar dubbla tiden och det stämde på ett ungefär även denna gång.

I våra huvuden finns högtflygande planer. Likt klassiska bergsbestigare vill vi upp i bergen och upp på topparna, gärna de högsta. På Kreta finns det flera toppar över två tusen meter, de högsta är Psiloritis (2456) och Paknes (2453). Vi har fantiserat om att ta oss upp, men än så länge har det mest varit just fantasier. Vädret sätter ibland P, det är moln, kallt, blåsigt eller regn. Men ibland skulle det kunna tänkas att gå. Vi är ju inte så unga längre och vi har insett att det behövs skjuts med 4WD långt upp nära toppen och också gärna en guide. 

Än så länge har vi bara testat att gå upp till de alpina stationerna ("refugio"). Vi har varit vid tre sådana, den högst belägna av dem vi besökt heter Kallergi (ovan) och ligger på berget ovan Omalos-platån och entrén till den populära Samariaravinen. 

Stationen ligger 1680 meter över havet. Man startar vandringen dit på parkeringen till Samariaravinen, där finns en ok märkt stig uppåt . Halvvägs till stationen mynnar stigen ut på den serpentinväg som går hela vägen upp. Totalt från parkeringen är det drygt fyra hundra höjdmeter som tog oss 2-3 timmar. 

Vi gjorde turen för tiotalet år sen. Den gav mycket positiva vibbar, det var fint väder, makalös utsikt och som bonus kom vi i närkontakt med med en stor (27) flock gåsgamar. De lyfte ur en liten klyfta alldeles intill vägen vi gick. Nu, det här året, ville vi försöka göra om den fina turen. Och se, det lyckades. Det var precis lika fint som förra gången. Och vår ork räckte bra trots att vi var tio år äldre. Men någon stor flock med gåsgamar blev det inte. Dock såg vi ett mindre antal på håll. 

 

Det blev sammantaget sex mycket fina veckor på Kreta. Vi upptäckte som sagt mycket nytt. Kreta är verkligen outtömligt. Och drömmen om Paknes och Psiloritis lever!