onsdag 15 oktober 2014

Skog och landskap längs vackra Örån



På jakt efter fotograferingsvänlig naturhänsyn på hyggen passerade vi en vacker septemberdag längs vackra Örån. Vi hade övernattat i Lycksele och åkte en bit på väg 345 mot sydväst innan vi i närheten av Storbränna svängde av ner mot Örån.

Öre älv inkl Örån är ca 20 mil lång och rinner från Lappland ner genom Ångermanland och ut i Bottenhavet. Den rinner upp vid Stöttingfjället i skogslandet mellan Lycksele och Vilhelmina, på vattendelaren mellan Umeälven och Ångermanälven. Vid Örträsksjön och byn Örträsk byter den namn från Örån till Öre älv. Den är Norrlands tionde största kustmynnande skogsälv.
Vägen går ganska nära älven som i början på båda sidor omges av bergsluttningar med skog eller hyggen. Från sidorna finns raviner med bäckar som söker sig ned mot älven.



Älven rinner längre neråt genom mäktiga sandavlagringar avsatta under och efter istiden. Det finns åsryggar och också s k kamelandskap som är mjukt småkuperat och bildat genom att många isblock blev liggande och bildade dödisgropar i sedimentet.
 
 

Älven meandrar längs vissa sträckor, framförallt mellan Örträsk och Bjurholm, och har där snörpt av många s k korvsjöar. Bl a en fin badsjö där jag givetvis tog mitt ett dopp.
 
 
Ute på den tjocka platta sandpacken hittade vi på ett ställe ett stort hygge där man faktiskt fläckmarkberett. Detta till skillnad från den kontinuerliga harvning som vi oftast sett. Fläckmarkberedningen stör en mycket mindre del av marken än den kontinuerliga harvningen som i mitt tycke rumsterar om alldeles för mycket. Jag förstår inte varför man ska behöva störa 50-70 % av marken bara för att hitta bra planteringspunkter. 
 

 
På ett hygge i slutet av turen stötte vi på ett hygge där man runt en gammal källa sparat ett antal högstubbar. Men det var inte vilka högstubbar som helst. På toppen av dem tronade flera fina fågelskulpturer i trä. Någon hade här skapat en konsthall i det fria. 




Vår sista kontakt med älven var vid Hembygdsgården i Bjurholm, den ligger högt över älven. 



måndag 13 oktober 2014

Yellowstone - Bear River - Arches




I samband med en världskongress för skogsforskning i Salt Lake City i Utah i USA blev det tillfälle till några utflykter.

Några dagar innan kongressen var vi ett gäng som hyrde en bil och körde norrut till Yellowstone, världens äldsta nationalpark bildad 1872. Det tog 5-6 timmar att köra dit. Vi startade sent på kvällen och övernattade på vägen på Thunderbird motell i Pocatello i Idaho, ett enkelt och billigt ställe.

Yellowstones är ca 90 kvadratmil och består av öppna slätter, skogklädda sluttningar och höga berg, de högsta ca 3000 m. Hela området ligger högt och man känner av höjden då man rör sig. Området är också vulkaniskt aktivt och på flera håll ryker det ur marken, några gejsrar finns också.
 



Vi tillbringade en och en halv dag i parken. Förutom en kort vandring på 6-7 km t o r Slough Creek, ett vackert slättområde med en sjö omgivet av berg, blev det mest skådning från bil. Dock med massor av stopp för att titta närmare på och fotografera olika spännande företeelser.

Skogsbrand är ett aktuellt tema i Sverige. 1988 brann en hel tredjedel av Yellowstone, fördelat på tre-fyra bränder. Spåren är tydliga än idag. Massor av stående och liggande död ved i den självföryngrade contortaskogen vittnar om brandens omfattning.



Bison kan man se lite varstans i parken på de öppna markerna. De är lätta att upptäcka, ibland hålls de alldeles nära vägarna. De uppträder företrädesvis i hjordar. Vi såg flera stora sådana och räknade som mest till knappt 300 djur i en hjord. Sammanlagt fick vi ihop ca 800-900 djur. Detta av de totalt ca 4000 som finns i parken, ett bra utbyte således.



Svårare att upptäcka är grizzlyn som håller till mest i skogen. Men vi hade tur och fick se tre stycken. Det är som med fågelskådning, först upptäcker man skådarna, sen objektet. När man ser en grupp längs vägen är det bara att stanna och se efter vad de tittar på. Så upptäckte vi de grizzlys som vi fick se.

Först en jättestor hanne som trött låg och hade kalasat på en elk (wapitihjort). Han orkade bara lyfta på huvudet ett par gånger och kollade på oss skådare på ca 75 m håll på andra sidan en öppning i skogen. För säkerhets hade någon ringt dit ett par rangers som skulle hålla koll på björn och oss åskådare. Lite senare i skymningen strosade en hona med unge en bit från vägkanten i en sluttning bort från vägen.

Pronghorn, eller gaffelantilop, är en ovanlig art. Den är ganska skygg och håller sig på avstånd, men vi såg rätt många av dem. Den är vacker med på bröstet varvade vita och ljusbruna fält. Den lär vara ett av de snabbaste landdjuren i Nordamerika.

 

Betydligt mer talrik och närgången var elken (wapitihjort). Den höll till och med ibland till inne i samhällena på gräsmattorna där. Ofta var det någon stor tjur som samlade sitt harem där och försvarade det mot yngre och mindre konkurrenter.

En kväll bort mot den nordöstra entrén på ett högt stup upptäckte vi ett tiotal snögetter som skickligt klättrade upp och ner i branten. En av dem hade en unge med sig. Det är tydligen en diskussion om hur man ska förhålla sig till snögeten som tydligen varit länge borta ur parken och nu håller på att expandera in i den.

Andra djur vi såg mer enstaka exemplar av var svartbjörn, svartsvanshjort och coyote. Varg och puma hade vi också hoppats på, men de höll sig undan.

På fågelfronten var det också mycket att se. Vi såg både kungsörn och vithövdad örn. För mig nya arter vi såg fanns bl a vandringstrast (American robin), Clarks nötkråka, bergsialia (mountain bluebird) och hårspett (hairy woodpecker).

Det finns många ställen att bo på i och runt parken. Vi bodde två nätter på ett förbokat motell Super-8 i Gardiner, det var helt ok.
 



På tillbakavägen till och strax norr om Salt Lake City dök det överraskande upp ett suveränt fågelområde Bear River Migratory Bird Refuge. Det är alldeles flacka översvämningsområden i östra kanten av Salt Lake. Här fanns många för mig nya arter att se, t ex amerikansk skärfläcka, vit pelikan, vitpannad bronsibis, långnäbbad spov, tjocknäbbad dopping, svartbrynad svandopping och vitbrynad svandopping. Jag kryssade 15-20 arter på de knappa två timmar vi var ute, helt tack vare medresande fågelentusiasten Jean-Michel Roberge. Skyddsstatus i området förstod jag inte. Sjöfågeljakt var tillåten i området och det small på rejält samtidigt som vi skådade. En märklig upplevelse.
 



Mitt i konferensveckan var det en exkursionsdag. Jag hade valt den till Arches nationalpark. Det innebar några timmars bussresa till sydöstra USA, men det var väl värt besväret. Där finns världsunika geologiska bågformationer bildade i den gulröda sandstenen. De är gigantiskt stora. I berggrundens lagerföljd fanns lager av salt. Saltet började röra på sig, jag antar p g a en fuktgradient, och byggde upp en saltkupol som lyfte upp sandstenen och spräckte upp den i långa skivor med sprickor emellan. Där fick vind och vatten möjlighet att erodera skivorna från sidorna, vilket ibland gav upphov till bågarna. Saltkupolen under löstes långsamt upp och berggrunden kom så småningom att sjunka tillbaka till den ursprungliga nivån.