torsdag 31 december 2020

En dagstur runt myrmarkerna vid Kullhult - Skårebo



Området ligger tre mil öster om Falkenberg. Närmaste by är Gräsås. Från Falkenberg tycker jag det är enklast att åka väg 150 mot Torup. Vid Mosilt (Moshult) tar man av söderut mot Gräsås. En kilometer söder om Gräsås går en liten väg mot Kullhult till vänster. Där ställer man strax bilen på höger sida av vägen i närheten av en elcentral. 




Där börjar vandringen. Den sker i huvudsak på en högplatå, men de två första kilometerna går uppför, på slutet blir det istället nedför. Höjdprofil i slutet av dokumentet. I uppförsbacken kan man komma ihåg att ibland titta bakåt, det är fin utsikt. Underlaget är i huvudsak grusväg genom vandringen som helhet. 




När man når gården Långhult är slitet med uppförsbacken över. En hög sten med nån religiös text står på höger sida. Gården har sett bättre dagar. 




Vägen planar ut och snart når man gården Kullhult. Därefter lämnar man det öppna landskapet och kommer in i skogslandet. Turen når sin nordligaste punkt vid den smala passagen mellan Södra och Norra Långasjön. Fint är att stanna för en rast här. 




Sen bär det söderut via Skårebo, Havsered, Höghult, Övre Höghult och Håshult. Mycket skog i olika åldrar, men med ett ökat inslag av öppen mark och sen med nedförslut ett par kilometer före målet.




Den stora myrmarken har man gått runt men knappast sett nåt av. En gammal byggnad vittnar om att torvtäkt skett. Naturreservatet har man inte heller sett mycket av, bara några stolpar som markerar gränsen. Reservatet bildades 2012 för att skydda ett skogsområde som brann 2008.  



 

Sträckan är 17 km. Man får räkna med att turen tar 5-6 timmar inklusive ett par raster. 

Kärestan har som ofta trackat även denna vandring på Wikiloc:

https://sv.wikiloc.com/spar-vandra/skogsbygden-mellan-moshult-och-oskarstrom-forest-landscape-between-moshult-and-oskarstrom-48535983

Där finns ytterligare detaljer om vandringen. 




onsdag 30 december 2020

På Via Regia: Vessige - Hjuleberg tur och retur


Det här en vandringstur med historia, vackra vyer och skönt underlag. Dessutom ganska lång, 17 kilometer. Ungefär halva sträckan följer den Hallandsleden. Man startar lämpligen vid Vessige kyrka. Där finns en parkering. Det finns också buss från Falkenberg. 


Svart - vår rutt, rött - Hallandsleden



Från kyrkan rundar man närmaste röda lada och ger sig sen iväg på den grusväg som går söderut och strax korsar bron över Lillån, biflöde till Ätran. På andra sidan ån går vägen uppför. Väl uppe passerar man en gård och då öppnar sig landskapet med Ätrans vackra dalgång på höger hand. 


De närmaste kilometerna går man inte bara på Hallandsleden utan även på fornvägen Via Regia som användes under tidig medeltid. Den var en huvudväg i det danska riket, från Köpenhamn och uppåt Norge. Genom Halland löpte den en bit in i landet och bland annat genom orter som Getinge, Asige, Årstad, Vessige, Askome, Köinge, Svartrå och Rolfstorp. 



Ur Vägverket rapport "Kungsvägen genom Halland", s 39


Efter att ha lämnat de öppna markerna går man genom skogsmark en bit. Några små vita informationsskyltar sitter uppe, de handlar bland annat om Via Regia, torpgrunder och ett "barnrikehus". Strax når man byn Sörby. Sista biten dit kan man antingen följa Hallandsleden eller så gå genom skogen rakt söderut och sen ta av skarpt österut mot Sörby. 




Vi gjorde det senare för att gå mindre på den asfalterade vägen. I Sörby svänger leden av mot nordost och vindskyddet i kanten på naturreservatet Skattagård, på norra sidan berget Lundaskalle. Vid vindskyddet finns toalett och ved. 






Man fortsätter sen en bit österut längs Hallandsleden. Därefter viker man av sydostvart mot berget Kanebjär med godset/slottet Hjuleberg i södra änden. Det finns en mindre grusväg runt berget så att man kan komma tillbaka upp mot Hallandsleden och reservatet Skattagård. Från Kanabjär är det stundtals fin utsikt över landskapet omkring. 




Man ser ofta också en del rovfåglar, ibland kungs- och havsörn. På några ställen kan man se imponerande exemplar av främmande trädslag som planterats. Slottet är byggt i mörk sten och omges av enorma häckar med rhododendron. Det förfärdigades under 1870-talet. Vänligen respektera att inte gå i närheten av tomtmarken runt slottet. Tillfarterna är skyltade "privat väg". 



Douglasgran på Hjuleberg

Hemvägen är enkel, bara att gå samma väg som ut. Från Sörby kan man den närmaste kilometern välja att gå vägen längs Hallandsleden eller att ta slingan lite västerut. Man kan förslagsvis ta ena vägen ut och den andra hem. Om man tar kortaste vägen passerar man så kallade skålgropar. 



.

Kärestan har dessutom trackat rutten på Wikiloc, där finns en del ytterligare detaljer

https://www.wikiloc.com/hiking-trails/vessige-kyrka-sorby-hjuleberg-vessige-kyrka-62793818 


Litteratur

Haverling, Stellan. 1996. Kungsvägen genom Halland. Utgiven av Vägverket Region Väst, Göteborg. 168 sidor. ISBN 91-88250-25-3. 

Danielsson, Sara. 2020. Vandra Hallandsleden. Calazo Förlag AB, Stockholm. 213 sidor. ISBN 978-91-88779-45-8




 


söndag 27 december 2020

På vandringsturer med Tiraholm som utgångspunkt



I coronans år 2020 får man jobba på att inte bli galen. Ett inslag är ett idogt vandrande. Jag och kärestan har målet att "snitta milen", d v s att vandra en mil om dagen i genomsnitt under en längre period. Det har i alla fall inte jag klarat, men ändå dryga sex kilometer. Jag är nöjd med det. 

Plötsligt nån dag sa hon: "Du har ju inte sovit borta sen coronan började i mars." Det hade hon helt rätt i och det lät för jävligt. Visserligen hade hon då glömt att vi varit några dagar i lånestugan i Svartrå, men det räknades knappast inte. Själv har hon rört sig som vanligt, har nämligen redan haft covid-19. 

Så vi bestämde oss att göra nåt försök att komma bort tillsammans. Det skulle vara till ett ställe som är corona-säkert, bra att vandra vid och inte så långt bort. Hittills har det blivit två sådana utflykter med övernattning i närområdet. 

Den första gick till Simlångsdalen ett par mil utanför Halmstad, ett välkänt område. Vi bodde på det anrika hotellet och vandrade i omgivningarna. Förbi Danska Fall ankomstdagen och Gröna stigen vid Simlångsgården avresedagen.


Den andra utflykten, i december, gick till Tiraholm vid sjön Bolmen. Det ligger bara nio mil från Glommen där vi bor vid kusten utanför Falkenberg. Precis på andra sidan gränsen till Småland, men i Hallands län. Jag minns inte hur jag fann stället. Googlade sannolikt planlöst och tyckte det såg mycket lovande ut. Efter ett tag kom jag på att en granne varit där och strött lovord. 




Tiraholm är en jordbruks- och skogsfastighet som också haft och har ett omfattande fiske på agendan. Bolmen är en fiskrik sjö med många arter. Gösen verkar vara den viktigaste kommersiellt. Gården har nu sen flera år breddat sin verksamhet till att vara en del av "besöksnäringen". Man har gårdsbutik, restaurang och café. Och sen två år ett nybyggt hotell med trettio-talet rum. Hotellet kan ordna konferenser. Anläggningen drivs miljövänligt. Värme produceras med egen skogsflis. Hela 14 ladduttag finns för elbilar. Restaurangen serverar inget kött, däremot fisk från Bolmen. Rummet vi hade var mycket bra. 

Bolmen är spännande tycker jag. Det är lite svårt att på grund av öar och vikar uppfatta det, men sjön är rejält stor, faktiskt på tionde plats i hela Sverige. I Götaland är den nummer två efter Vättern. I sjön finns en stor ö Bolmsö, med linfärja på västra sidan och bro på östra. Vi hann inte dit denna gång, men gärna i framtiden. Det finns tydligen ett pensionat och kanotuthyrning där. 




Bolmen hörde jag talas om för längesen, jag har alltid varit intresserad av vatten. Det var via det s k Bolmen-projektet där man skulle ta vatten genom en tunnel till flera kommuner i Skåne, som började få ont om vatten. Bygget startade på 1975 och tog dryga tiotalet år. Tunneln är åtta mil lång och världens femte längsta. Tvärsnittsarean är 9 kvadratmeter. Vattnet rinner med självfall, höjdskillnaden är 90 meter mellan ändpunkterna. 


Gula stigen Tiraholm 4 (8) km

Den första dagen gjorde vi två turer. Den första, "Gula stigen", startade direkt utanför hotellet och gick över betesmarken mot nordväst och skogen där bortom. 




Vi fortsatte en bit längre bort än den markerade stigen. Vi gick över den lite större vägen och sen vidare längs grusvägen ända bort till sjön Stora Slätten. På slutet där är vägen som en stämgaffel, vi tog den högra. Komna till sjön gick vi genom skogen längs stranden till den andra vägstumpen, vilken vi gick hemåt. På tillbakavägen gick vi Gula stigens slinga ner till stranden av Bolmen. Där var fina klippor och vacker utsikt över sjön. Gula stigen är knappt 4 kilometer, men vi gick åtta med vår förlängning till sjön Stora Slätten.


Gula spåret Femsjö 5 km

Den första dagens andra tur gjorde vi vid Femsjö som ligger 15 kilometer sydväst om Tiraholm vid sjön Södra Färgen. Byn är känd mest för att vara den plats där Elias Fries växte upp. Han föddes i slutet av 1700-talet, pappan var präst. Ett stort intresse växte fram för biologin och framförallt för svamparna. Han gjorde akademisk karriär i Uppsala inom svamparnas taxonomi och kom att kallas "svamparnas Linné". Det ledde till en professur där i botanik. Korta perioder var han också rektor för universitetet. Han blev invald i Svenska Akademien. 




Byn är väldigt fin och välskött. På andra sidan vägen från kyrkan finns en gårdsmiljö med två stora fina faluröda byggnader. Den ena har varit skola och är dag privatbostad. Den andra är idag vandrarhem, jag har glömt dess tidigare användning. Det var lockande, vi pratade direkt om att pröva att bo där som utgångspunkt för vandring. 

I kanten på denna gårdsmiljö finns en informationsplats i form av en större rund enkel byggnad som alltid står öppen. Där finns rikligt med information, både inne och ute, om Elias Fries, naturen och bygden. Här finns, liksom i Tiraholm, också "Gula spåret". Det är en 4-5 kilometer lång stig, med korta slingor (den röda och den blå) att lägga till längs vägen. 




Spåret går till att börja med inom "Femsjö kyrkoreservat", bildat 1994 och 20 hektar stort. Prästgården äger marken och reservatet bildades dels för att Fries gjort många artbeskrivningar där, dels för att området har skog med höga naturvärden. 




Gula spåret var en trevlig erfarenhet. Bra underlag, med spång i nåt blötare parti. I början inom reservatet är det en hel del bokskog med inslag av död ved, både stående och liggande. Spåret går upp på ett berg, där det finns ett stort kors, en rastplats och utsikt över sjön. Resterande del är utanför reservatet, där är lättgånget och finns flera rester av gamla boställen.


Jälluntoftaleden 12 km

Nästa dag, längs vägen hemåt, besökte vi Jälluntofta. Det är också en välordnad by, vackert belägen vid vatten, i detta fall sjön Jällunden. Jag tyckte om att sjöns siluett fyllde upp den skylt som vid vägen välkomnade till byn. Tror mig inte ha sett det nån annanstans. 




Vandringsleden börjar vid Chalanderska möbelmuséet som ligger en bit bortom kyrkan. Det var inte öppet när vi var där, men väl söndag eftermiddagar på sommaren. Finsnickaren Johannes Chalander levde 1844-1931. I muséet finns en del möbler och verktyg. 




Det är fina 12 km att gå. Underlaget är bra, långa sträckor grusvägar eller sandiga stigar. Man kommer i kontakt med flera sjöar. Det finns en handfull rastplatser, varav en är i form av ett vindskydd. I ett avsnitt går man på en tydlig rullstensås. 




Nåt gammalt boställe passeras, jordkällaren är intakt. Mot slutet av vandringen finns en intakt linbasta, där lin bereddes. Sammantaget en mycket trevlig tur. 


Boende

Vi valde som framgått att bo på Tiraholm och var mycket nöjda med det. Men det finns flera alternativ på trakten i varierande standard och prisklass. De går att hitta på nätet.


Enkel översiktskarta

1 Tiraholm, 2 Femsjö och 3 Jälluntofta

  





onsdag 16 december 2020

Fastnade för fåglar

Många ornitologiska föreningar har medlemmar med hög genomsnittsålder och man bekymrar sig för rekryteringen av unga. Så till exempel hade det senaste numret av Vår Fågelvärld ett uppslag på det temat. 

Det finns därför skäl för oss äldre att fundera över varför vi fastnade för fåglar. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att fåglar varit kul och intressanta. Hur blev det så? Helt klart ingen påverkan av nu hädangångna föräldrar i alla fall. 



Det dröjde innan jag fick veta varför vi hade en uppstoppad fiskgjuse i hallen. Pappa hade, nästan likt forntida ornitologer, helt sonika skjutit ner den. Inte med berått mod, men i tron att gjusen var en duvhök. De lokala hönsen skulle minsann beskyddas. Efter en sejour hos min brorsdotter är den dammiga gjusen nu förpassad till de sälla-sälla jaktmarkerna. Den blev säkert alltför pinsam att ha. Detta var min pappas enda insats på fågelfronten. 

Den enda gång min mamma pratade fågel, som jag minns det, var efter en helg med lingonplockning. Då hade hon heroiskt och framgångsrikt försvarat sig mot en angripande galen tjädertupp. Detta med hjälp av den medhavda lingonplockaren. Nej, förresten, detta var inte enda gången hon pratade fågel. Hon gjorde det nämligen många tiotals gånger. Det var bara det att det var samma tjäderhistoria varje gång.




Ja, ni förstår, med dom föräldrarna blev man inte ornitolog. Men en koppling fanns faktiskt. Mammas mamma, alltså min mormor, var centralgestalten. Idag hade hon nog kallats ”influencer”. Hos min mormor gjorde jag tidigt hela 52 tomtkryss. Jag var minsann läraktig på den tiden. Det var förresten snarare inomhus- än tomtkryss. Vadå? Jo, krysslistan var en ren pappersprodukt. Vi spelade kort var dag, min kära mormor och jag. Och självklart var det en fågelkortlek. Ett sånt spel där man skulle samla på "familjer" om fyra fåglar. Jag tror det var här mitt fågelintresse skapades. På ett bräde 52 nya arter. Och jag minns säkert att där fanns vare sig nån dammig fiskgjuse eller galen tjäder bland korten.





Glommen utanför Falkenberg - bra utgångspunkt för vandring nära havet

 


Glommen är väl mest känt för Morups tånge fyr, sin fina fiskehamn, sin Fiskekrog, sina fantastiska badmöjligheter och dessutom för att vara en hot-spot för fågelskådare när atlantfåglarna blåser in. Men inte många, knappt alla ens som bor här, vet om att här är bra möjligheter att vandra. 



De flesta tänker nog på skogar i inlandet när vandring kommer på tal. Men det är fint också att vandra vid havet, i alla fall dagar när det inte blåser så mycket. Glommen, en mil norr om Falkenberg, är en bra plats att starta på. Hit går det stadsbuss, för närvarande nummer 2. Stiga på i Falkenberg gör man t ex vid Pressbyrån på Stortorget eller på andra sidan gatan vid ICA Kvantum. 

Som boende eller besökare i Glommen har man det väl förspänt för vandring. Endera går man längs havet norrut till Petters brygga, ca 8 km t o r. Eller så söderut runt Morups tånge, ca 3 km. Det funkar också hyfsat att gå in till stan efter havet, 9 km. Vid södra kanten av Tången (Korshamn) är det dock avstängt för fågelskydd under perioden 1/4-15/7. Väl framme i stan kan man ta bussen tillbaka. Eller så vänder man på turen åt andra hållet beroende på vinden.




Går man mycket behövs mer variation än att bara gå norrut eller söderut längs havet. Ett tips är då den tur jag gjorde häromdagen: Man går Fyrvägen söderut, så till vänster i T-korset. I nästa högerkurva vid Söndregård går en stig in, den följs till Tollsgård vid kustvägen. Sen går man några hundra meter på cykelbanan in mot stan. Där på andra sidan vägen går en stig österut i åkerkanten till Bryntebo. Från gården är det sen enkelt, bara att gå grusvägen österut i riktning mot Ramsjö mosse. Var mycket försiktig då stora vägen korsas vid Äspelunda, där är ibland mycket trafik. 




Efter en knapp km ser man på höger hand en liten röd byggnad med parkering och några små gräsmattor. Den kallas ”Modellflygplatsen”. Det stora flacka området bort mot skogen österut är en före detta sjö och mosse och en mycket välkänd lokal för rovfåglar. Jag såg både orm- och fjällvråk då jag gick förbi häromdagen. Kungsörn m m har jag sett tidigare.




Strax slutar vägen framåt, men fortsätter till vänster. Sen vänster igen efter passage av en inhägnad granplantering. Denna grusväg leder nu tillbaka mot stora vägen. Före den är en tallskog, ta den stig som går in till höger i riktning mot Bölse kvarn (tyvärr numer resterna av den; nån pyroman fick den att försvinna häromåret). Denna tallskog med rätt mycket ek också är en riktig pärla. Mycket mjuk mossa. Passar för fikarast. Stigen mynnar nära kvarnen och stora vägen.




Härefter går man tillbaka till Glommen via Hule trädgård, Lönestig gård, den fina lövskogen där, och sen strandängarna med bl a Digesgård naturreservat och Pannebo håla. 







Turen är 14 km och tog mig 4 timmar inklusive rast. Landskapet varierar med åkrar, betesmarker, skog och strandängar. Underlaget är grusstigar, dito vägar och några partier asfalt (Fyrvägen, Bölse - Lönestig).

Jag har gått delar av denna runda förut. Men aha-upplevelsen denna gång var tallskogen strax bakom Bölse kvarn. Balsam för den corona-plågade själen.



Pannebo hålor, Digesgård naturreservat

I Glommen finns året runt livsmedelsaffären Handlarń vid bussens ändhållplats, snart i helt nybyggt hus, och pizzerian i hamnen. Under sommarhalvåret Fiskekrogen och ett par fika-möjligheter. 

Om man inte kan ta bussen, eller rentav cykla, kan man parkera bilen längst ut mot Glumstenen. Där finns strax efter småbåtshamnen en väl tilltagen parkering. 

Välkommen till Glommen på vandring!




måndag 14 december 2020

En lång dagstur väster om sjön Mäsen, vid Nösslinge i Halland


Oj, det blev en rejäl dagstur. Sträckan var hela 21 kilometer och tog sju timmar. Det var 4 december och dagen kort, jag var ute från gryning till skymning. Det ångrade jag verkligen inte. För det första är det skönt att ta ut sig rejält. För det andra var landskapet variationsrikt med olika naturtyper och markanvändning. Faktiskt en av de allra bästa dagsturer jag gått i Halland. Vi får se efter repetition om det bara var nyhetens behag, men det tror jag alls inte. 

Inom Facebook-gruppen "Vandra i Halland" brukar vi gå 7-15 km, nästan alltid som rundturer med start och mål på samma plats. Några deltagare har uttryckt önskemål om att ibland göra ännu längre dagsturer, på dryga 20 km eller så. Jag nappade direkt på den idén. Den dagstur jag redovisar här var en rekognoscering.



Röd sträckning Hallandsleden, heldragen svart den kompletterande 
sträckning jag gick, och streckad svart en möjlig genväg 

Hallandsleden är främst gjord för att gå flera dagsetapper och ligger utdragen som ett snöre genom Halland. Start och mål är olika för en enskild dagsetapp. Transporterna blir alltid problem. Men man kan använda Hallandsleden för en rundtur genom att gå en bit på leden och sen komplettera den med egen påhittad slinga tillbaka. Precis så gjorde jag i detta fall, se karta ovan. 

Det var en för årstiden vanlig grå dag med några grader över nollan, när jag gav mig av mot Nösslinge och sjön Mäsen strax i närheten. Dagarna är inte långa så här års, så jag gav mig av tidigt. Jag bor i Glommen vid kusten strax norr om Falkenberg och hade en knapp timmes körning över Björkäng-Tvååker-Grimeton-Rolfstorp-Skällinge. Att resa med buss är inte att tänka på, det finns inga turer. Dock, för att vara lite mer miljövänlig, har jag en el-bil. 

Parkerade gjorde jag i en vägkorsning vid Rydbo i slingans sydöstra hörn,  En alternativ parkering är vid Grimmareds kyrka i nordväst, där finns utrymme för många bilar. Jag var på plats vid 8.30, det var bra för jag hade en lång dag framför mig. Det hade ljusnat fullt tillräckligt. Och det skulle inte vara ljust längre än till kl 16.



Rundan är som en triangel med Hallandsleden utgörande östra och norra sidan, samt egna vägar och stigar i väst-sydväst. Underlaget varierar mellan stigar, små grusvägar och asfalterad mindre väg. Jag valde att vandra motsols, detta för att ha det, som jag trodde, mest lättgångna mot slutet. Det visade sig vara en bra chansning, för sträckningen mot norr längs Mäsen visade sig vara den mest krävande. I alla fall den första halvan. Det var en smal skogsstig och dessutom ett par riktigt besvärliga hinder. 


Detta i form av dels en omfattande översvämning, dels en omkullfallen stor bok. Dessa gjorde att jag fick klänga mig fram i den lite besvärliga branta slänten intill. Jag har gjort en "felanmälan" till Varbergs kommun. 




Därefter var det lättframkomligt. En del glest trädbevuxen inägomark kantad av rejäla stenmurar, Trots att leden här går rätt nära Mäsen, ser man inte mycket av sjön. Vid Jylatorp ligger ett sommarstugeområde, där ser man dock över taken ner mot sjön. På andra sidan sjön i norr skymtar kyrkan i Karl Gustav. Den hade jag som start och mål då jag förra året gick runt sjön Oklången.

https://hans-orjan.blogspot.com/2020/03/en-vandring-runt-sjon-oklangen-i-halland.html?m=1

Efter Jylatorp är det lättgånget på grusväg, ända till vandringens nordöstra hörn och sen en knapp kilometer västerut. Därefter följer skogsstig ett tag. Tyvärr har nån skogsmaskin kört sönder stigen där längs några hundra meter. Men det var inga problem att komma förbi.




Det bar snart av neråt mot de öppna markerna vid Grimmared. På ett mindre hygge i utförsbackarna ser man kyrkan långt bort (första bilden i detta inlägg). Väl nere i jordbrukslandskapet ser man direkt Valasjön mot norr med ett brant berg till vänster. Där häckar säkert ett och annat spännande, det är nämligen ett fågelskyddsområde. 



När man närmar sig Grimmared bör man, som kartan visar, gå vägen på ostsidan om berget Byarås. Då slipper man trafiken på stora vägen genom samhället. Det är också en vacker väg över de öppna markerna. I början är det många hasselbuskar längs vägen. Böttesgård som man passerar är en vacker gård. Läget är sånt att man kommer att tänka på Norge eller Island. 



Grimmareds kyrka är i min smak. Jag tycker om de gamla, ofta små kompakta, halländska kyrkorna. Några har jag förvandlat till akvarell. För nåt  år sen fick jag tips om att Grimmareds kyrka var fin och kunde vara ett tentativt motiv. Men jag får ta mig en funderare. Det visade sig nämligen att Grimmareds kyrka inte ligger i Halland utan i Västergötland. I luckorna längst upp i tornet sitter Västergötlands landskapsvapen. Grimmared ligger i alla fall i Hallands län. 



Resterande del av rundan, från Grimmared och ner till startpunkten vid Rydbo i sydost, går nästan uteslutande på små vägar, varav knappt hälften på asfalt. Det är mycket lite trafik, om ens någon. Den här delen av vandringen är inte endast en transportsträcka. 




Det finns ett parti som inte får missas: se karta nedan. Stigen är en halv kilometer. Man går först en bit längs en bäck, sen över den och in i ett fantastiskt fin skogsbestånd. Det är glest och främst bestående av äldre tall. En rätt stor myr finns sen på vänster han innan man kommer upp på en asfalterad väg. 




I det här skogen såg jag en skogsduva. Så här års är fågellivet annars ganska lugnt. Nära Böttesgården såg jag en jorduggla. Ormvråk och spillkråka hördes då och då. Småfågel finns en del, talgoxe och blåmes förstås. Jag såg inga märkvärdigheter. Dock kan tilläggas att jag inte alls gick in för skådandet. Däggdjur såg jag inga alls. Överlag ser jag nästan aldrig några däggdjur på mina turer i Halland. 

 

Vid 15.30 var jag tillbaka vid bilen i Rydbo. Det började skymma. 


En dryg vecka senare gjorde jag turen igen, denna gång i sällskap av kärestan Lena. Vädret var detsamma. Turen tog även då sju timmar, trots att vi tog två raster. På min egen endast en rast. Vi gick lite fortare, sannolikt därför att jag inte behövde stanna ideligen och läsa kartan (appen Hitta på mobilen), jag kände ju igen mig från förra gången. 

En glädjande nyhet var att översvämningen var helt borta. På första gården vi gick förbi på morgonen mötte vi två jägare som berättade att översvämningen orsakats av en igensatt vägtrumma. Detta hade åtgärdats under veckan som gått. 

Lena har på sin mobil appen Wikiloc som registrerar vandringar. Bland annat topografin. Det framgick bland annat att totala stigningen var 400 meter fördelade på ganska många backar. 

https://sv.wikiloc.com/spar-vandra/vaster-om-masen-grimmared-62189734




Avslutningsvis: Det här är en lång runda. På kartan överst har jag markerat en möjlig genväg som ungefär halverar sträckan. Det blir då två milrundor att välja på. Underlaget längs denna genväg är grus ända från Grimmared och nästan fram till Hallandsleden i  öster. Den slutar med en slinga inte mer än 200 meter från leden vid Mjölkesjön. Det borde vara fullt möjligt att gå den sträckan fritt genom skogen. Jag har inte testat än, det återstår. 


Bakgrund

Under ett par år har Elisabeth Hedlund i Grimeton och jag arbetat på att skapa en informell grupp för vandring på Facebook "Vandra i Halland". Vi brukar året om varannan söndag genomföra en vandring i lämpligt område i Halland. Ibland går vi på etablerade leder, ibland på såna vi själva upptäckt. Sträckan är vanligtvis 7-15 kilometer. Många gånger har vi varit i Åkulla bokskogsområde i mellersta Halland och nyttjat de 12 leder som finns där. Andra områden vi återkommande besöker är till exempel Sandsjöbacka, Stora Neden, Skärsjön, Biskopstorp, Haverdal och Prins Bertils promenad. 

Antalet medlemmar i gruppen har formligen exploderat sen covid-19 gjorde entré. Innan (mars 2020) var vi 400 medlemmar, nu 3200 medlemmar. Många har upptäckt glädjen i att vara ute i naturen, detta som lindring mot corona-ångest och stillasittande. En enskild vandring i gruppen har som mest lockat 40-talet deltagare. Flertalet medlemmar i gruppen ser den sannolikt mest som en källa för tips på vandringar. Efter de organiserade vandringarna skriver vi alltid en rapport och lägger  ut. Detta gör även många enskilda som varit ut på egen hand. Vi höll på med våra vandringar ända fram i november. Därefter blev myndigheternas corona-råd ytterst stränga och vi lade då verksamheten på is. 


Litteratur 

Danielsson, S. 2020. Vandra Hallandsleden. Calazo Förlag AB. 213 sidor. ISBN 978-91-88779-45-8