måndag 19 december 2022

Juice-infarkt?


 

Agneta Blomqvist @AgnetaBlomqvist reste nyligen på Twitter frågan om nån kunde tänka sig nåt godare till frukost än färskpressad apelsinjuice. Hennes fråga väckte detta minne till liv. Jag har alltid i vuxen ålder varit en storkonsument av juice på citrusfrukter, dels ren apelsinjuice, dels mix av apelsin och grapefrukt. Min käresta hävdar helt allvarligt att jag drack två liter om dagen när det var som mest i början på 2000-talet. Det har jag lite svårt att känna igen. Men hon har säkert rätt.

För sisådär femton år sedan började jag få lite ont i bröstet i samband med måltider. Mest brukade det kännas efter lunchen. Min mor hade på äldre dar samma symtom, i hennes fall berodde det på kärlkramp. Hon åt nitroglycerin för att vidga kärlen. Jag trodde nog att jag hade fått samma problem.

Såna där symtom vänjer man sig till med, de kommer och går och man negligerar dom. Man borde ha sökt läkare. För tio år sen, var jag på en jobbkonferens i Trollhättan. Efter frukosten fick jag osedvanligt ont. Så ont att jag kom mig för att ringa min husläkare i Uppsala.

"Åk direkt till akuten" var hennes tydliga råd. "Det där kan vara riktigt farligt", lade hon till. Jag såg för mig att bli inlagd på sjukhus i Trollhättan (om det nu ens fanns något), där jag inte kände en enda människa. Det fick inte komma på fråga. Under den helg som skulle komma strax därefter skulle jag enligt planen besöka min dotter med familj i Göteborg. Och dit gick det ju snabbt att ta sig med tåg. Dessutom bor dom bara några hundra meter från ett av de större sjukhusen i stan. 

Jag tackade för mig på konferensen och sa att jag måste uppsöka läkare. Sen ringde jag min dotter, tänkte att hon måste informeras. Hon blev förstås riktigt orolig. Erbjöd sig att lämna jobbet direkt och med bil möta mig på Göteborgs Centralstation. Detta även om det är enkelt att därifrån ta sig till sjukhuset. Självklart tackade jag ja. Det kan även ha varit så att hon erbjöd sig att hämta mig i Trollhättan. Men det har jag i så fall glömt att jag lyckades avstyra.

Det tog inte mer än en kvart att kommat till sjukhuset. När jag anmälde mig och mina besvär i mottagningen var det inte så att jag skulle sätta mig ner och vänta på min tur. Nej, en mindre trupp av vitklädda anföll mig omedelbart och formligen tryckte ner mig på en rullbar sjuksäng. Full fart in i nåt behandlingsrum. Där försågs jag med en massa sladdar och dylikt som skulle kolla hjärtat och vad mer vet jag. Ett och annat blodprov var det säkert också. 

Nån myndig person kom in och förklarade: "nu ska du ligga still här och slappna av, vi övervakar dig hela tiden, det är nog klart på max en halvtimme." Jag låg där och försökte låta bli att oroa mig. Sånt har jag inte så svårt för, inte heller i detta lite prekära läge. Av och till tittade nån personal in. Dom verkade inte lita riktigt på alla sladdarna.

Tiden gick rätt snabbt. Plötsligt dök den som möjligen var läkaren upp. Han tittade på mig med nåt lite roat i blicken. "Du har ju värden som en 15-åring", var hans analys. Jag var 60 år vid den aktuella tiden. Jag hann tänka att den där 15-åringen inte var jag själv i den åldern, jag var ett konditionsfenomen då. Dock lyckades jag hålla tyst med denna utvikning. 

Tack och lov inget fel på hjärtat. Men jag hade ju rätt ont. "Vi ska testa en annan grej", sa läkaren. "Såna här symtom som du har kan också komma från katarr i matstrupen, utlöst av för mycket magsyra", sa han. "Du ska få dricka ett medel som bedövar matstrupen, för att testa detta". Det var en trögflytande äcklig gegga, som inte var alldeles enkel att få ner. 

Men tusan så fort det gick att bli av med "hjärtfelet", jag tror inte det tog mer än tio minuter innan det onda försvann. Läkaren var nöjd förstås men började nysta i min kosthållning. Och snabbt kom han in på sura juicer, från citrus-frukter. "Ja, hur mycket dricker du egentligen?", undrade han. "Det är nog en, eller två, liter om dagen", berättade jag. "Det ska du sluta med omedelbart", var hans utlåtande. Det finns andra goda juicer, t ex äppeljuice. 

Min dotter som väntade utanför var förstås mycket orolig. Men hon blev glad över att ha en pappa med omåttlig konsumtion av citrusjuice, i stället för en pappa med hjärtfel. 

Sen den dagen är det äppeljuice som gäller. Det går hur bra som helst. Ibland har vi must på egna äpplen. Det går också bra. Under det senaste året har jag börjat med att spetsa äppeljuicen med 1/5 apelsinjuice. Mycket godare, och hittills inget "hjärtfel".

Svar till Agneta Blomqvist: nej, inget godare, men nyttigare!





måndag 12 december 2022

Äventyr på Kreta - fem veckor hösten 2022



I bergen ovan Lasithi-platån

Kärestan och jag har förälskat oss i Kreta. Om man ogillar den svenska höstens kyla, regn och halvmörker är ön ett gott alternativ. Varmt och torrt som svensk sommar, nästan ingen tidsskillnad mot hemma och en relativt kort flygresa. Under de senaste sex-sju åren har vi varit där nästan varje höst. Och då under vistelser på fyra-sex veckor. Ett pandemiår höll vi oss borta. Vår vana att vara där har smittat av sig på vänner och familj. Vi brukar få sällskap under nån vecka. Så var fallet även i år. 

De första åren var vi mest på västra Kreta, oftast med bas i Chania på västra delen av norra kusten. Ön är nästan 30 mil lång och det kan vara svårt att täcka in hela under en vistelse. Topografin är betydande med tre bergsmassiv på uppemot 2500 meter. Öns vägar är ofta branta och extremt kurviga. Man tar sig därför inte så fort fram. Bussnätet är bra, men om man vill långt ut i naturen tvingas man hyra bil. Tyvärr finns inte ännu elbilar att tillgå.



Agios Nikolaos

För ett par-tre år sen bestämde vi att vi ju måste upptäcka även östra halvan av ön. Så har vi gjort och då hållit oss mest kring städerna Agios Nikolaos och Sitia. Där var vi en hel del även denna gång. Men nu  ville vi fördjupa oss mer i den östra halvans södra och sydöstra del. Därför besökte vi orter som Ierapetra, Myrtos och Agia Galini, plus intressanta objekt i deras omland.

Vad är vi då intresserade av? Ni som följt mig här på bloggen förut vet nog på ett ungefär: naturtyper, vandring, raviner, små byar, bad (jag), god mat på exotiska platser, och lämningar efter tidigare kulturer, t ex den minoiska.

Nedan följer ett axplock av nyheter som vi fick uppleva under årets vistelse. 

Ierapetra hade vi inte varit i tidigare. Dit kom vi med buss från Heraklion där vårt flyg landat. Staden var bara en mellanstation, vi skulle vidare med hyrbil längs södra kusten västerut. I Ierapetra finns en gammal fästning vid hamnen, men den var tyvärr stängd för renovering. Ett faktum som man slår mynt av i stan är att Napoleon övernattat här en gång. 



Sarakinas gorge

Nästa anhalt, kustbyn Myrtos, finns bara några mil västerut. Vi bodde där flera dagar, mest för att vi blev förkylda. En mysig liten by för turister, med en trevlig strandgata med många restauranger och boenden. Innan vi blev förkylda hann vi med att gå ravinen "Sarakinas" nån mil norr om Myrtos. Inte så lång (ca 2 km), men blöt och trixig. Nog en av de roligare jag gått. Redan vid starten uppmanades man att inte försöka ta sig fram torrskodd. Såna försök innebär risk att falla när man hoppar fram på hala stenar.



En bit in i samma ravin

Västerut lockade Faistos, rester av en minoisk stad med palats, respektive Gortyna, lämningar av en romersk stad. Innan vi besökte dessa åkte vi förbi för att övernatta i staden Agia Galini. Vi blev där ett par nätter. Över Kreta drog nämligen ett utbrett oväder med skyfallsliknande regn. Vi var inregnade en hel dag. Staden klarade sig bra, sannolikt bidrog stadens stora lutning. Värst drabbades staden Sitia dit vi skulle en vecka senare. Där var en översvämning på uppemot två meter i centrum. Bilar spolades ut i hamnen, gator och butiker fylldes med slam. Två människor förolyckades. 



Faistos, en minoisk lämning

På vägen österut igen stannade vi till först vid Faistos, sen Gortyna. Faistos var ett stort minoiskt palats, byggt ca 2000 f Kr. Det förstördes av jordbävningar ett par gånger och byggdes sen upp igen. Palatsområdet är på ett par hektar. Lite längre österut finns det romerska Gortyna, byggt några hundra år f Kr. Det täcker ett stort område, men flertalet ruiner ser ut som stenhögar. Några få mer intakta och pampiga delar återstår dock.



Selakano tallskog med bikupor

Åter i Myrtos åkte vi ett par mil rakt norrut, till den lilla bergsbyn Males. Där finns ett mysigt familjehotell med restaurang. Vi bodde där som utgångspunkt för vandringar uppe i bergen. Det mest spännande målet var Selakano tallskog med biodlingar och en minimal taverna. För egen del blev det tyvärr inget besök där, därtill hade min förkylning blivit för besvärlig. Men jag skjutsade kärestan däråt så långt det nu gick på den lilla vägen. Hyrbilar får bara köras på asfalterad väg. Hon fick gå de sista kilometerna dit och även sen tillbaka till hotellet. Det blev en rejäl tur. Men det var det tydligen värt.

Tallskogen var fin. Det fanns även en del tusenåriga ekar. Bikuporna var många. Tavernan var öppen. Biodling i tallskog låter avigt, men tallen (Pinus brutia) angrips av en bladlus som får barren att läcka sockerlösning. Denna nyttjas i sin tur av bin.

Vi återvände till Ierapetra, lämnade igen hyrbilen och tog bussen åter till Agios Nikolaos. Det blev en lite större bil denna gång, vi skulle kunna husera familj och vänner på besök en längre tid. Vi gillar att vandra i bergen och fascineras också av högplatåer. På Kreta finns många fina, Omalos och Lasithi är mest berömda och dom har jag skrivit om tidigare på bloggen. Vi for nu till Lasithi, för där hade vi stämt träff med tre vänner för vandring. 



Utsikt över Lasithi-platån

Platån ligger på 800 m ö h och det var märkbart kallare där än nere vid kusten. Kärestan och jag kom dagen innan de andra och bodde en natt på familjehotellet Dionysos. Suveränt läge och suverän mat. Men som väntat kallt på rummet. Dagen efter träffade vi de andra och tog in på förbokade Lasithi Eco Park. Även där suveränt läge med utsikt över platån. Kallt på rummen förstås. Inte förvånande, det var nog neråt nollan på natten.

En av vännerna bor på Kreta sen 30 år. Hon gillar vandring och hade åtagit sig att leda oss under tre vandringsdagar. Vandring på Kreta innebär oftast uppför och nedför. Första dagen gick vi från byn Tzermiadon och norrut upp på berget. Där fanns rester av en minoisk bosättning. Strax intill kunde man se havet i norr och staden Malia. Minoerna hade sannolikt valt att flytta upp från kusten för att finna skydd i orostider. Samtidigt hade de överblick över vad som hände på havet. 



Nått vattendelaren NO om Lasithi

Den andra dagen gick vi stigen i riktning mot platån Katharon österut. Den börjar nära den stora dammen och sammanfaller med vandringens E4. Det var en ganska svår stig, brant och stenig. Vi gick bara upp till bergskammen så att vi såg bort mot Katharon. Den sista dagen gick tre av oss rakt söderut från hotellet och till platån Limnakaros. Det var tydligen fint. Jag och en till fick avstå p g a krämpor. Dock fick vi nöjet att se gåsgam, hela sju på en gång. De är rätt vanliga på Kreta, man ser dom i alla fall rätt ofta. Det har väl sannolikt att göra med deras sätt att segla på hög höjd. 



Gåsgam (bilden tagen vid annat tillfälle)

Med två av vännerna for vi vidare till Sitia. Ett kärt återseende, men ledsamt med förstörelsen som översvämningen två veckor tidigare hade åstadkommit. Man hade lyckats få bort kvaddade bilar och slam, men fortfarande var det mycket sand på gator och i butiker. 



Butik i Sitia med slam på golvet

På stranden var mycket sönder. Trots det hade en restaurangägare fortfarande solstolar och parasoll igång. Vi fick en fin baddag där. Säkert 22-23 grader i vattnet. 



Klostret Toplu

En dag var vi till klostret Toplou och stranden nedan byn Paleokastro. Vi har varit där förut men det är alltid trevligt. Toplou är ett gammalt kloster som varit med om mycket. Idag finns bara ett par munkar där, men det är en välkänd vinproducent. Rosévinet är särskilt gott tycker jag. 


Taverna på stranden nedan Paleokastro

Paleokastro är ett litet samhälle som ligger nära den allra östligaste kusten på Kreta. En dryg kilometer utanför finns en strand och några tavernor. Endast en taverna var öppen denna tid på året. Vi upptäckte att det gick fint att gå på en liten grusväg mot sydost  längs havet. Det pågår utgrävningar i området. 



En bit av stranden vid Xerokampos


En annan dag for vi ner längst i sydöst, där finns fantastiska stränder och inte så mycket folk. Området kallas Xerokampos. En tredje dag besökte vi byn Stavromenos, en knapp mil söder om Sitia. Vi ställde bilen vid Zou källor och gick resten. En fin liten by med den obligatoriska kyrkan. På vägen upp stötte jag ihop med ett äldre par som bodde där och uppenbarligen odlade äpplen. De gav mig ett större antal äpplen, detta trots att vi inte kunde prata.

Våra vänner flög hemåt från Sitia. Vi återvände till Agios Nikolaos för en dag. Den nyttjade vi för att besöka byn Kritsa en bit sydväst om Agios Nikolaos. En charmig, rätt turistisk by med smala gränder och 1500 invånare. Flera caféer och restauranger.


Tall (Pinus brutia) i Kroustas Pine Forest

Vi for ytterligare en bit till den mindre grannbyn Kroustas. Därifrån kunde man gå 4-5 km till den omtalade ”Kroustas Pine Forest”. Det gjorde vi förstås. Där fanns många magnifika och vackra tallar. Vi kollade bara från den lilla vägen vi kom. Skogen är dock flera kvadratkilometer stor. Vi upptäckte att det finns ett system med uppmärkta stigar. Dom ska testa vid ett återbesök. Gåsgamar visade upp sig vid ett par tillfällen på ganska nära håll.




Kärestans son och barnbarn kom. Tillsammans flyttade vi in på ett boende i Elounda, nån mil norr om Agios Nikolaos. Första dagens utflykt ägnade vi åt Spinalonga, en liten ö där det fanns en ganska stor koloni för spetälska under den första halvan av 1900-talet. Den var inrymd i en venetiansk fästning från medeltiden. Under 50-års-perioden var drygt 700 personer i kolonin.

Nästa dag återvände vi till Kritsa. Vi gick nu Krista Gorge. Ravinen var torr och vare sig lång eller särskilt besvärlig.

                 

Kritsa Gorge

Vi återvände till Sitia några dagar med kärestans son och barnbarn. På vägen dit stannade vi till vid stranden Voulisma strax öster om Agios Nikolaos, berömd för sin skönhet men tyvärr med mycket mikroplast. Vi stannade också och åt på restaurang Panorama, vilken verkligen kan rekommenderas. Den ligger alldeles vid vägen, men restaurangdelen hänger spektakulärt på klippan på baksidan. Utsikten är formidabel. Det var även maten. I Sitia bodde vi tillsammans i en lägenhet på sluttningen nära fästningen. 



Stranden vid Voulisma

Vi gjorde utflykter igen till klostret Toplou och stranden Vai, sen Zakros med ravinen "De dödas dal" och stranden. Vi återvände till Agios Nikolaos för att lämna igen hyrbilen. Vi hann dock med Lato först. Lato byggdes några hundra år f Kr av dorer, ett grekiskt folkslag. Anläggningen användes i ca fem hundra år. Lämningarna är relativt väl bevarade. Möjligen byggde minoerna på platsen tidigare. 



Lato - dorisk lämning nära Kritsa

Efter att  kärestans son och barnbarn flugit hem från Sitia, gjorde vi själva en sista tur till de små byarna Dories och Karudi. Där finns en jättebra vandringsled på sex km. Den har religiösa förtecken med ett par kyrkor och ett par kloster längs stigen. 

Resans slut var buss till Heraklion och flyg dan därpå till Aten. Sex timmar tvingades vi hänga där p g a en strejk. Men hem kom vi, mitt i natten. Glada och fulla av fina minnen. Vi längtade redan tillbaka.



Standard fikadryck

 






söndag 4 december 2022

Gårds-broderi med Nesser

 


Jag var på besök hos kärestan på Gården. Det är en bogemenskap i det nya Rosendals-området i Uppsala. Huset är byggt i trä och med ett 40-tal lägenheter. Det ”gemensamma” består framförallt av ett stort vardagsrum med kök, och en tvättstuga, båda väl tilltagna. Kärestan har en liten lägenhet där, för perioder då hon jobbar.


Det närmade sig Gårdens 1-års-fest. Den skulle vara på kvällen och nu på förmiddagen hade jag landat i tvättstugan. Den vita skjortan var i akut behov av strykning. 


Jag hade inte mer än brett ut skjortan så bankade det på tvättstugans dörr. ”Hej, jag heter Anna och kommer från DO, Diskrimineringsombudskvinnan. Vi gör en flygande inspektion. Med mig har jag Håkan här”, sa hon och pekade på den lite långe och smale mannen till vänster om sig. ”Ja, hej, jag heter Håkan Nesser och representerar de Vänsterhäntas förening, VHF." "Jag tyckte väl att jag kände igen honom", tänkte jag.


”Som du kanske förstår syftar dagens inspektion till att granska hur väl er förening ger de vänsterhänta lika möjligheter”, utvecklade Anna. ”Jaha, på det viset”, hummade jag. 


Anna sa ”Eftersom vi nu hamnat här i tvättstugan börjar vi med den.” Håkan smygstartade ”Berätta, vad gör du här?” ”Jo, vi har stor fest i huset ikväll så jag är tvungen stryka min skjorta”, sa jag och började med det, sagt och gjort.





Dom tittade på mig båda två. Plötsligt utbrast Håkan ”Men för tusan, du är ju vänsterhänt, vilken slump”. ”Nej, absolut ingen slump, det är ju för tusan ärftligt” sa jag lite i protest.

”Äh, du fattar vad jag menar. Glöm det där och berätta istället hur du upplever att det är att stryka här”, föreslog Håkan. 

”Helt suveränt, best ever”, vräkte jag ut mig, spontant och helt ärligt. 


Anna ville att jag skulle utveckla det. ”A piece of cake”, tyckte jag och fortsatte: ”Ni ser själva. Elkontakten, strykjärnet och min vänsterhand samverkar. Det blir inget trassel med sladden”.

”Om det hade varit vänt åt andra hållet skulle jag fått använda kaitlabben och det går ju inte alls bra förstås”, fyllde jag på. ”Nej, stopp och belägg” nästan ropade Anna och Håkan unisont, ”Vad tusan är en kaitlabb”? ”Kaitlabb”, det är den hand man normalt inte använder”, förtydligade jag. ”Det blir fel och fumligt, ordet är gutemål föresten”, la jag till.


”Så du gillar placeringen av strykbrädan här?”, undrade Anna. 

”Ja, som jag sa, helt suveränt”, upprepade jag. ”Dessutom glömde jag ju att uttrycka hur väl föreningen lyckats med placeringen av den i rummet”, fortsatte jag. ”Vad menar du?” frågade Håkan.


”Ser ni inte, det är ju uppenbart. Står jag här och stryker, ser jag ljuset och parken. Stod jag på andra sidan av strykbrädan glodde jag ju bara på en satans tråkig tvättmaskin.”

”Så du är nöjd då?”, frågade Anna. ”Har inte det gått hem?”, undrade jag förvånat för mig själv Och tänkte att DO kanske borde överväga en nyrekrytering. 


Anna och Håkan vände sig bort en stund och viskade. ”Vi skulle ju inspektera hela huset. Men tiden har runnit ut nu, så vi måste avstå det övriga.”, sa Anna. "Vi får stryka resten på ett bräde, så att säga”, fyllde Håkan på. 


”Det här var ju fantastiskt bra”, sa Anna. ”Ni får därför här ert VTV-certifikat till föreningen, stort grattis”, fortsatte hon. ”VTV, det betyder Vi Till Vänster”, adderade Håkan. 


”Tack då! Himla trevligt här i Gårdens tvättstuga, angenämt värre”, rundade Anna av. ”Glad att jag kunde vara till hjälp”, sa jag, ”hej då”. De vände på klacken och försvann ut i trapphuset. Jag vinkade med kaitlabben. De tog till vänster så klart.