lördag 20 januari 2018

Vandring på Boa kyrkstig i ett vintrigt inre Halland



Vi fick upp ögonen för Boa kyrkstig då vi för nån månad sen gick Pukasjöhultsvägen. På den turen såg vi skyltarna för den korsande Boa kyrkstig. Och tänkte förstås att den måste vi pröva vid tillfälle. Sagt och gjort, vi gav oss upp till Okome kyrka för att parkera och starta där. Det var grönt nere vid kusten vid Glommen, men här på lite högre höjd var den snö kvar som kom för tre-fyra dagar sen. Vädret var nu fantastiskt med sol och fem grader kallt.



Kyrkstigen går mellan byn Boa vid dammen ovan Yngeredsfors och Okome kyrka. Innan 1809 års regeringsform rådde s k kyrkogångsplikt i Sverige. Man var tvungen att närvara vid högmässa en gång i veckan. Den närmaste kyrkan från Boa var den i Okome. Och närmaste vägen från byn till kyrkan går över skogen och är sex kilometer lång. För att delta i högmässan gick således byborna 12 kilometer fram och tillbaka. Stigen är således mer än 200 år gammal, sannolikt avsevärt äldre. Den underhålls nu föredömligt av Okome-Köinge-Svartrå hembygdsförening. 




Den blå linjen visar dagens vandring, den röda vandringen på Pukasjöhultsvägen

Vi lämnade parkeringen och gick på vägen längs den södra kyrkogårdsmuren i riktning mot Gällsås. Efter cirka 400 meter ska man ta in på Furulidsvägen. Här borde det inom parentes finnas en skylt "Boastigen" så att man vet var man ska börja från detta hållet. Dock ska sägas att stigen i övrigt är väl utmärkt. Endast på ett par-tre ställen tvekade vi en kort stund om vägen, men det löste sig genom att titta omkring lite. Under den snöfria delen av året är det givetvis lättare att se på marken vart leden går. Markeringen är av mångskiftande art och kunde med fördel göras mer enhetlig. Idag finns där omväxlande nya skyltar av plåt, riktigt gamla skyltar av trä, gulmålade plastkäppar, orange plastkäppar, gula snitselband och gula märken på stenblock. 




Vi gick Furulidsvägen mot NNO. Efter tio minuters gående passerade vi ett torp på höger hand och strax därefter en skylt pekande åt höger in på en stig i skogen. Denna skylt var tydlig, men hade lustigt nog texten på baksidan. Ganska snart och efter att ha gått på en liten bro över en större bäck kom man fram till ett torp till. Ett fint torp på en större öppning i skogslandskapet. 



Stundtals går stigen ganska nära en skogsbilväg, men efter ett tag drar den sig successivt ifrån vägen och håller sig i skogen. På långa sträckor längs stigen har markägare föredömligt hållit granen borta i närområdet och istället skapat en luftig ljus zon med björk. 



I vissa partier längs vägen kan man dock se att hänsynen till stigen saknades för sisådär 30-40 år sedan. Idag växer där granskog av den åldern. I ungskogsfasen torde stigen ha varit mer eller mindre oframkomlig. 



Ungefär halvvägs kommer man upp på Äskåsen och tangerar dess högsta punkt. Äskåsen är 184 meter över havet hög och därmed ett av de högre bergen i Halland. På dess topp finns idag en bokskog som är skyddad med ett "naturvårdsavtal". Bokarna är rätt taniga och ofta flerstammiga, vilket tyder på att de betats och kanske även hamlats. Namnet på berget tyder på att trädslaget ask varit vanligt där för längesen. 



Efter berget bär det lite svagt utför och efter cirka en kilometer korsar man Pukasjöhultsvägen. Därefter går man genom lite omväxlande skog vad gäller ålder och trädslag. På ett ställe passerar man ett mindre hygge med en liten bäck. Den sista kilometern ner mot Boa går mestadels i ganska högstammig granskog. 



I en sista ganska brant backe nedför möts man av ljuset vid Boa och Ätran. I byn finns idag vad vi kunde se endast två boningshus. Och båda verkar vara fritidshus. Där vid början/slutet av leden finns en parkering och också en informationssskylt, dock tyvärr inte särskilt informativ. Jag hade velat veta lite mer historia om leden och byn.



Vi satte oss på ett par stenblock vid parkeringen och fikade. En bil stod där och vi fick strax veta vilka den tillhörde. Ett par män kom från gården och fram till oss. De gillade uppenbarligen att prata och berättade att de båda växt upp i byn och nu endast återvände på helgerna från boende i stan. De nämnde också att det finns 10-15 skogsägare längs kyrkstigen. 

Rätt många hade bott i byn innan Ätran dämdes vid Yngeredsfors alldeles i början på 1900-talet. Det var den gamla dammen. Den nya är från 1964. Före dämningen var där jordbruksmark nedan byn längs ån. Vid dämningen svämmades den helt över. Det ledde därefter till att byn successivt avfolkades. Jag har hittills inte hittat nån information om hur gammal byn är och hur många som bott där genom historien. 



Det var dags att ta oss hemåt. Vi bestämde oss att gå vägen tillbaka för att se hur det ser ut längs dammen ner mot Yngeredsfors. Det låg nattgammal is ute på dammen och solskenet blänkte i den. Därefter gick vi tre-fyra kilometer igenom jordbrukslandskapet bort emot Okome kyrka. Längs kyrkstigen är det sex kilometer mellan kyrkan och Boa, det tog oss två timmar. Vägen vi gick tillbaka över Yngeredsfors är tio kilometer, den tog knappt två timmar att gå.



Det var lugnt på fågelfronten. I skogen hörde vi bara några talgoxar. På hemvägen såg vi en häger och på håll nåt vi trodde var en duvhök (jag hann inte få upp kikaren innan den var borta). I bilen mellan Okome och Ätrafors blev det dock bingo. På en stor jordhög endast tio meter från vägen satt en Börringevråk. Den var på bröst och huvud helt vit, på de infällda vingarna nästan svart och på ryggen grå. Denna fågel är ingen egen art, det är en variant av ormvråk. 

En fin dag i skogen! Pröva gärna Boa kyrkstig även ni, det är den väl värd.

Tilläggas kan slutligen att det finns en mer poetisk berättelse om vandring på kyrkstigen. Den har författats av Lennart Erling. Berättelsen finns på hans blogg "Den långsamma bloggen" och inlägget heter "Boa kyrkstig, mot stillheten". Den texten kan varmt rekommenderas. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar