fredag 12 oktober 2012

Wild West - kanadensiska Rocky Mountains



Resor i jobbet har det goda med sig att man ibland kommer till platser som går utanpå det mesta. I samband med en transatlantisk konferens i början av oktober som jag varit med om att planera, kom jag för första gången i närkontakt med Klippiga Bergen. De tog andan ur mig, jag tänkte att vackrare natur har jag aldrig sett: höga berg kring 3-4000 m höga med branta sluttningar och snö på topparna, glaciärer, blågröna sjöar och fantastiska barrskogar med guldstänk av asp som klättrade upp mot 2500 m. Konferensen avhölls på Rimrock Resort hotell, ett gammalt, mycket stort hotell i sten på bergsluttningen strax utanför den lilla staden Banff.



Banff ligger 1-2 timars bussresa väster om Calgary. Från flygplatsen kan man åka med Banff Airporter. Det är en liten stad, ca 100 år gammal drygt, som etablerades då den första järnvägen drogs fram till Alaska och på grund av att det finns varma källor här som är populära att bada i. Dessa ligger på Sulphur Mountain strax intill hotellet. Där går det att bada i svavelosande 40-gradigt vatten.

Platsen blev tidigt också populär bland bergsklättrare och marknadsfördes i Nordamerika som ett närmare och större Schweiz. Stan är idag mest inriktad på affärer och restauranger för turister. I området utanför staden finns ett antal stora hotell, ett av dem brukar tydligen regelbundet gästas av en av mina filmhjältar, George Clooney. Just så här i oktober var det lite lågsäsong i väntan på skidsäsongen. I närheten ordnas World Cup-tävlingar både utför och på längden (i Canmore). Vinter-OS i Calgary 1988 hade sina skidtävlingar här i området.



Jag stannade 1,5 dag extra efter konferensen för att hinna turista lite. Banff ligger på ca 1500 m ö h och i en nationalpark som är gigantisk, ca 50 kvadratmil. I skogarna finns grizzly och svartbjörn, varg, prärievarg, puma, älg och kronhjort mm. På prärien i öster finns fortfarande en del bison, en population som byggts upp och drivs kommersiellt. På hamburgerbarerna kan man köpa bison-burgare. I luften finns ett par arter örn, vråkar, falkar mm. Jag han tyvärr inte se så mycket fågel, men i alla fall mycket kort, en del ”gray jay” (lik lavskrika) och ”Clark’s nutcracker” (en endemisk nötkråka).



På eftermiddagen direkt efter konferensens slut och stillasittande i tre dagar var vi ett gäng som gick upp till toppen av  Sulphur Mountain dit det också går en kabinbana. Dryga 5 km och 700 m stigning längs en stig som slingrade sig upp i serpentiner. En fantastisk utsikt däruppe, 360 grader fri sikt. Knappt ett moln på himlen och mycket klar luft, några minusgrader och lite snö på marken. Det är extremt torr luft i det kontinentala klimatet på platsen, därför ser man mycket långt. Däruppe finns ett bra fik, bl a med god kanadensisk öl. Vi gick ner också, vilket tog rejält på benen. Fruktansvärd träningsvärk kom som ett brev på posten dagen efter.

Dagen efter blev det en guidad busstur några mil norrut till två sjöar, Lake Louise och Lake Moraine. Turen gick längs en motorväg som går i hjärtat av den stora nationalparken, tydligen världens mest trafikerade väg genom en nationalpark. Vägen byggdes otroligt nog efter parkens bildande. Långtradarchaufförerna kallade tydligen vägen för köttkvarnen innan den stängslades längs hela sträckan. Senare etablerades ett stort antal över- och underfarter för viltet (ca en per mile). Med rörelsedetektorer har man uppmätt ca 200 tusen viltpassager i dessa per år. 


Strax söder om sjöarna passerar man Mount Temple, 4000 m högt. Det ligger i mötet mellan tre dalar. Här finns rester av 11 tusen år gamla bosättningar, vilka befolkades av de första människorna som vandrade ner i Nordamerika över Berings sund. I området möttes senare människor från havet i väster och prärierna i öster för byte av lax och bison. 



Sjöarna var mycket vackra, omgivna av berg med glaciärer och ett vatten som var intensivt blågrönt. Att besöka speciellt Lake Louise är mycket populärt, det var rätt mycket folk där och ett 100 år gammalt jättehotell finns strax intill. Sjön har hela 4 miljoner besökare per år (ca tre gånger mer än t ex Vasamuseet respektive Gröna Lund). Tack och lov var det mycket lugnare vid den andra sjön Lake Moraine. Vi hade lite tid över för kortare promenader längs stränderna. Med tanke på träningsvärken från dagen innan blev det inga snabba rusningar.





Området vid sjöarna ger inblick i hur inlandsisarna format landskapet och hur jordarten morän bildas (eng. moraine). Vi hade en väldigt duktig guide som kunde allt mellan himmel och jord, jag föreslog att han skulle ta en masters i kvartärgeologi - han verkade redan veta allt. Sjöarnas intensiva blågröna färg förklaras av ett samspel av faktorer. Glaciärerna intill matar sjöarna med iskallt näringsfattigt vatten och ett finmalet stenmjöl. Stenmjölet svävar i vattnet och det saknas helt plankton. Sjövattnet fungerar som ett prisma och reflekterar tillbaka de blå och gröna våglängderna.

Grizzly finns i närheten och det fanns varningsskyltar vid de stigar som leder bort från sjön. Ska man gå på dessa ska man vara i sällskap på minst fyra personer, då håller sig tydligen grizzlyn på avstånd. Läste samma dag på förmiddagen i lokala blaskan att en grizzly nyss tog en hund för en turist vid sjön. Vi såg i alla fall tack och lov ingen grizzly.



Nästa morgon var det dags att ta bussen tillbaka till Calgary. Jag vill mycket gärna återvända för att vara mer i området och vandra längs stigarna i bergen. Då får jag ta med mig Lenas kanadensiska björnskallra för att inte överraska grizzlyn. Helt säkert är det mycket fint också att skida på vårvintern. I midvintertid kan det vara alltför kallt, ner mot -40 grader.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar