Halv
nio på juldagsmorgonen är det fortfarande disigt och mörkt ute. Duggregnet strilar
och det är flera grader varmt. Högst uppe i den nu helt gröna pulkabacken
utanför huset där vi bor syns två orangelysande julstjärneblommor som likt eldflugor
hoppar i mörkret. Med kikarens hjälp lyckas jag se att det är två unga kvinnor
iklädda varningsvästar som redan är ute och tar ett träningspass. En imponerande flit verkligen! De
gör ”step-ups” på parkbänken.
Vädret
igår på julafton var likadant: regnigt, lite blåsigt och sex grader varmt.
Riktigt innesittarväder, kan tyckas, som gjort för att klämma på klapparna
under granen, fundera på de julrim man ännu inte lyckats få till, tjuvsmaka på
skinkan eller försöka få eld på brasan. Men friluftsfundamentalist som man är
sticker man förstås ut ändå. Och nästan aldrig får man skäl att ångra det. Med
rätt inställning och kläder så är det ju nästan alltid njutbart, i ”alla fall
efteråt”. Det har ju också det goda med sig att aptiten på julbordets godsaker
ökar. Sagt och gjort, vi packade ryggsäcken med vår jultraditions läckerheter:
tunnbrödsrullar med egengravad lax, den nybakade saffranskakan med massor av
mandelmassa i, nybryggt kaffe och varm glögg.
Sen några år har vi gjort det till en tradition att om vi kan på julafton besöka en myr i naturreservatet Hågadalen-Nåsten strax väster om Uppsala. Den heter ”Rödmossen” och det tar oss en knapp timme att komma dit. Normalt brukar det vara på skidor. Men denna vinter är ingen normal vinter, den är en förlängd höst… Denna gång fick det bli per cykel längs den gamla järnvägsvallen mot Enköping och sen apostlahästarna längs stigen genom skogen, det gick utmärkt.
Sen några år har vi gjort det till en tradition att om vi kan på julafton besöka en myr i naturreservatet Hågadalen-Nåsten strax väster om Uppsala. Den heter ”Rödmossen” och det tar oss en knapp timme att komma dit. Normalt brukar det vara på skidor. Men denna vinter är ingen normal vinter, den är en förlängd höst… Denna gång fick det bli per cykel längs den gamla järnvägsvallen mot Enköping och sen apostlahästarna längs stigen genom skogen, det gick utmärkt.
Vid myren finns en fin rundad häll, med spår av inlandsisens slipning urminnes. Den är som gjord för en stunds paus, med fika och tittande ut över myren. Så är års orkar solen om det är klart precis över trädtopparna mitt på dagen. En kollega berättade att han tältat här en gång. Vi upptäcker att någon gjort ett slags gömsle ute på myren bland några små tallar. Det verkar inte vara för jakt, utan jag gissar på att någon nybliven fältbiolog vill spana på de djur på myren som i alla fall vi aldrig sett.
Det
är väldigt lite däggdjur i Nåstendelen av reservatet, dels är det rätt mager
mark med ömsom hällar, ömsom kärr däremellan, som ger lite foder till älg och rådjur, dels är det rätt mycket folk i
rörelse jämt, vilket väl skrämmer bort djuren. Vi kom att prata om det stackars
lodjur som någon överivrig jägare sköt här i denna skog bara för ett par
vintrar sen. Visserligen är jakt ju tillåten i reservatet enligt dess
bestämmelser, men vi tyckte ändå att det var onödigt att skjuta det lodjur som
fanns här då, troligen det enda på många år, både dessförinnan och därefter.
En
lustighet i sammanhanget: först igår kväll när jag skulle somna slog det mig
att ”Rödmossen” inte är en ”mosse”, utan ett kärr. Kort utredning – ”myr” är ett
samlingsnamn på en skoglös vegetationstyp där marken är blöt och består av ”torv”,
ett material som är delvis nedbrutna växtdelar. Den vegetationstypen kan vara antingen
en ”mosse” eller ett ”kärr”. Myren kan
ha en markvegetation som består av vitmossor som får näring uteslutande från
nederbörden, då är den en ”mosse”. Eller så kan markvegetationen bestå mest av
starrväxter som får sin näring mest från omgivande högre belägna marker, då är
den ett ”kärr”. Så var det utrett. De som gav vår myr Rödmossen det namnet
tänkte nog inte alls på definitionen av de olika sorternas myr. Och struntsamma
är väl egentligen det. ”Rödmossen” låter ju dessutom i mina öron mycket bättre
än ”Rödkärret”…
Åter
nu till juldagens frukostbord. Van tidningsläsare som man är känns det tomt
att inte ha en tidning att bläddra i. Svenska Dagbladet som vi normalt läser har i god tid
informerat om att det inte kommer någon tidning nu på flera dagar. Likväl känns
det andefattigt. Nu blir man helt utlämnad till den där digitala mobilsaken som
man enligt psykosociala förståsigpåare ska lägga undan under julen. Vi oroliga
själar som behöver terapi hamnar nu i trångmål.
Som i värsta Orwell-anda dimper precis då ett sms ner
från SvD på den mobil jag i ett anfall av civil olydnad inte stängt av: ”idag kommer inte pappers-SvD ut, läs
oss i stället på vår app eSvD”. Är det
så att vi ”Appers” nödvändigtvis måste läsa just en ”Apperstidning”? Tyvärr är
det jobbigt att läsa tidningen på mobilen, det blir för smått. Prylen ”Paddan”
har jag inte skaffat än. Datorn är för skrymmande för att släpa fram på
frukostbordet.
Det blir till att prata IRL istället, sambon sitter ju
faktiskt där mitt emot vid frukostbordet, i samma ångest över en utebliven
tidning. Då utspinner sig följande morgonintellektuella samtal: säger man i folkmun vanligtvis förkortat ”svede”
eller ”essvede” om Svenska Dagbladet?
Jag gör och hävdar det förra och min sambo det senare. Båda hänvisar vi enligt vanlig retorik till
större auktoriteter än oss själva: jag till min medieforskande storebror och
min sambo till sin kompis i E-tuna som ju faktiskt jobbat på nämnda tidning. En
sms-fråga till min storebror gör dock saken än värre och mer förvirrad. Han hävdar nämligen i
sitt svar, likt professorn i ”Språklådan” på P1 opportunistiskt brukar göra, att ”allt
är rätt”. Den nördige i läsekretsen som kan bidra med sakkunskap till denna
livsavgörande fråga är välkommen med input. Orkar du inte kommentera på
bloggen (lite mickligt), skicka då en e-post till honohrstedt@hotmail.com eller en tweet till @Hansorjan
God fortsättning på julhelgen!
What the Heck, som din sambo brukar säga! Kajsa
SvaraRadera