På spåret - längs Pyttebanans banvall i Svartrå, mellersta Halland

Banvallen efter Pyttebanan, Kogstorp

I dryga 20 år har jag umgåtts flitigt med Svartrå-trakten. Det är en mycket vacker trakt, så jag är gärna där. Givetvis är den också kulturhistoriskt intressant. En påtaglig företeelse i vissa landskapsavsnitt är den gamla banvallen efter Pyttebanan. 

Pyttebanan, som var en smalspårig järnväg, invigdes 1894. Den började i Falkenberg och gick sen tio mil via Ullared till Limmared. Både person- och godstrafik var på agendan. Busstrafiken konkurrerande senare ut tåget och redan 1959 lades tågtrafiken ned. Räls och syllar bröts upp. Banvallen gjordes om till väg (t ex Kogstorp - Ullared), cykelväg (t ex Ullared - Älvsered), åkermark eller fick förfalla.

Vissa avsnitt av banvallen i Svartrå med omnejd är idag framträdande. Jag tänker då på vägen Kogstorp - Ullared. Söder om Svartrå kyrka finns en kort sträcka synlig. Plötsligt en dag slog det mig att jag inte hade en aning om hur  järnvägen hade gått mellan kyrkan och korsningen vid Floastad bort mot Kogstorp. Jag konsulterade boken om Pyttebanan, där finns en karta, dock inte med så hög upplösning. På satellitbilder (Hitta, Google maps) anar man en hel del. 

Så jag gav mig ut i terrängen och letade ett par gånger. När jag hade fått fatt i tråden var det inte så svårt att nysta upp banvallen. Besvärligt var det dock, framkomligheten var det både si och så med i olika partier. Nedan visar jag ett antal fotografier från sträckan, med början i söder vid Svartråhed och sen successivt mot norr-nordost till Kogstorp-Skinnarlyngen-korsningen nära Floastad. Fotona är oftast tagna i den riktningen om inget annat anges.

Så här ligger den gamla banvallen i stora drag

Söder om Svartrå kyrka, längs vägen mot Köinge, ligger gårdarna vid Svartråhed. Där låg en gång i tiden en station på Pyttebanan. Den tillkom på privat initiativ 1908, men redan 1925 togs bemanningen bort och den gjordes om till hållplats. Byggnaden, som var gjord av tegel, revs i sen tid. Skylten har överlevt och sitter på en lada vid vägen. 

Om man står på stora vägen vid Svartråhed med ansiktet norrut mot kyrkan så finns den gamla banvallen en bit till vänster ute på fältet. Därifrån löper den sammanhängande bort mot kyrkan och vidare. På fältet närmast Svartråhed saknas banvallen, den är sannolikt nedplöjd. 

Från kyrkans röda servicebyggnad går en grusväg mot sydväst. Det är den vägen som ses snett till höger i bilden ovan. Ungefär 300 meter från kyrkan korsar vägen den gamla banvallen, den som går snett in till vänster i bild omgiven av sly.  

Banvallen gör här en grund båge på fälten för att så småningom nå asfaltvägen väster om kyrkan. Bilden ovan är tagen söderut, hundratalet meter söder om asfaltvägen. Det är lustigt att jag inte tidigare tänkt på banvallen här, så nära vägen. 

Precis här, vid den relativt nya transformatorn, korsar resterna av banvallen asfaltvägen, detta mellan de två skarpa kurvorna. När järnvägen var i drift fanns här en bom som stängde av vägtrafiken när tåget kom. Bommen sköttes av en vakt som bodde i den banvaktarstuga som ligger ovanför transformatorn. Stugan är väl bibehållen. 

Banvallen fortsätter snett ner till höger bortom transformatorn. 

Efter transformatorn är banvallen ingen vall, utan snarare ett brett dike. Slyvegetation växer i och vid sidan av "diket". Markägaren har fällt en del sly, det ligger kvar på marken och försvårar framkomligheten här. Efter hundratalet meter når man en åker, den får man runda i vänsterkant utanför stängslet. Marken börjar nu slutta ner mot Lillån (som rinner ut i Högvadsån) och den nedsänkta banvallen övergår successivt i att bli en upphöjd dito.

Efter en kort sträcka på vallen, som här nästan ser ut som en ås, når man i mitt tycke upptäcktsfärdens stora överraskning: brofästena vid Lillån. De är riktigt mäktiga, säkert fyra meter höga. Själva brospannet är borta tyvärr, det går inte att ta sig över. 

Vattnet strömmar på bra i ån. Det går inte att vada över till andra sidan. Jag fick gå upp till asfaltsvägen, över Lillån och sen nerströms till brofästet på andra sidan. 

På andra sidan Lillån är också en rejäl banvall. Bilden nedan är tagen mot söder, i riktning tillbaka mot Lillån.

Här fortsätter färden mot nordost i riktning Floastad och Kogstorp. Det ser lovande ut och med antydan till banvall. Den har sannolikt legat just här men förvandlats till en liten traktorväg. Bortom kröken vid trädet finns inga spår efter Pyttebanan. Den måste ha fortsatt vidare över fältet här, men sannolikt blivit upplöjd. För att komma framåt utan att gå på åkern gick jag i åkerkanten på höger hand.

Här (nedan) är det alltså avbrott i banvallen. Istället är det åkermark. Fotot är taget mot söder i änden på banvallen man ser på bilden näst nedan. 

På grusvägen som går mellan gården Ängarna och Svartrå, mitt däremellan, korsar banvallen. I riktning mot kyrkan (sydväst) finns en relativt intakt del av banvallen; bild nedan. Det finns till och med ett antal ganska beständiga stolpar. 

När banvallen korsat nämnda grusväg blir den riktigt blöt en bit. Det är låglänt och grundvattnet trycker på uppifrån berget Ängabjär på höger hand. 

Nedanför berget är det ett område med öppna betesmarker som banvallen löper igenom (fotot nedan mot sydväst).

Härifrån och fram emot Kogstorps-korsningen passerar banvallen igenom ett lite bergigt skogsområde. Det är här och var fuktigt på marken. På några ställen har det huggits sten ur berget för att skapa plats. 

Strax därefter är man framme vid asfaltvägen mot Kogstorp, vilken är banvallens fortsättning mot Ullared. Till vänster går vägen mot Skinnarlyngen och till höger mot bron över Högvadsån, alldeles före 154:an. Strax intill låg järnvägens hållplats Floastad.

Vision

En idé har väckts när jag nu har funnit och tagit mig fram längs resterna av banvallen i Svartrådalen: "tänk vad fint det vore om vandrare kunde ta sig fram enkelt på den aktuella sträckan". Den är cirka två kilometer lång. För att få den i gångbart skick skulle några åtgärder krävas: 1/ buskröjning, 2/ spång på brofästena vid Lillån, 3/ förbifart (t ex grässvål i kanten) på två åkrar där banvallen är upplöjd, och 4/ dränering/spång i det blöta partiet där banvallen korsar grusvägen Ängarna - Svartrå.   

Min syn är att vandringsleder främst ska vara rundturer med start och mål på samma plats. Den tänkta spännande turen längs den gamla banvallen skulle kunna kombineras med att gå vägen till bron över Högvadsån, sen nedströms längs ån och Sumpafallen och slutligen vidare till kyrkan. I sistnämnda avsnitt (Sumpa - kyrkan) går det redan nu att hjälpligt ta sig fram, men några åtgärder skulle underlätta, som en permanent grässvål i åkerkanten och en stängselpassage. 

Det skulle bli en rundtur totalt på cirka 5-6 kilometer. Faktum är att jag många gånger fått frågan av presumtiva besökare till Sumpa om det finns vandringsleder i området. En som jag skissat på här skulle kunna få besökare att stanna lite längre. Ett utbyte av gäster med Gunnagård och Bråtadals vandrarhem är kanske möjligt. 

Resterna av banvallen ett viktigt kulturminne som borde vårdas och lyftas fram. Det skulle göra bygden än mer spännande och intressant. 

Längs vägen från Kogstorpskorset och fram emot bron finns på Ängabjär, berget till höger om vägen, två spännande punkter att upptäcka: 1/ "Rövargången", och 2/ Utsiktsberget (bästa utsikten i Svartrådalen).