Men nu lämnar vi myrarna och rör oss till Skogslandet. Där är allt annat än tråkigt. Jag avser boken "Skogslandet en granskning" av Lisa Röstlund, utgiven på Bokförlaget Forum, 2022. Väldigt omtalad och omskriven, i alla fall i miljö- och skogskretsar.
Jag håller på en hel del på Twitter (@Hansorjan). Där har det varit massor av inlägg om Röstlunds bok. Antingen för eller emot. Få eftertänksamma, sökande. Återkommande i diskussionen har varit frågan "Har du verkligen läst boken?" och uppmaningen "Läs boken".
Så nu har jag läst boken. Den var på 320 sidor och tog mig ett tag. Jag tänker här inte skriva en recension utan endast göra några personliga reflexioner. Boken bygger på den serie av artiklar som Röstlund haft i Dagens Nyheter, detta under ett drygt år.
Boken handlar om svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri. Den är kritisk och ger sig in i diverse kontroversiella områden som skråtänkande, relationen till forskning, relationen till landsbygdens folk och samerna, kalhuggning som enda föryngringsmetod, bioenergi och klimat, skydd av skog med höga naturvärden, certifiering, älgjakt, naturturism, Sveaskog, Skogsstyrelsen, kyrkans skog, omvänd naturvårdsgallring...
Jag är imponerad av Röstlunds bredd och analys. Hon har, om jag fattat det rätt, ingen skoglig utbildning. Med tanke på det har hon snabbt och väl fångat viktiga tvistefrågor, frågor där det finns goda skäl att vara kritisk.
Hon har i stor utsträckning hittat rätt i sakfrågorna. Inget verkar påhittat. Jag känner igen det mesta. För den som inte känner mig kan det vara värt att veta att jag sen unga år ägnat väldigt mycket tid i skogen och att mitt arbetsliv ägnats åt skoglig forskning. Mina arbetsgivare har varit SLU, Institutet för skogsförbättring, Skogforsk och Forskningsrådet Formas.
Det kändes nästan lite hedrande att finnas med på en sida (37) i boken, faktiskt mig helt ovetande. Där omnämns jag som "docent i skoglig marklära". Skälet till att jag finns med där är att Röstlund nosat upp att jag och några andra skrev ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Vi kritiserade primärt jordbruksministern för att ha gett SLU ett otillbörligt uppdrag. Om detta ärende kan du läsa mer på min blogg:
http://hans-orjan.blogspot.com/2013/12/regeringsuppdraget-som-fick-slu-listat.html
I boken skriver Röstlund om jägmästarkollektivet som en sekt med benägenhet att hålla varandra om ryggen och inte kritisera varandra utåt. I och med att jag jobbat med skog tror nästan alla att jag också är jägmästare. Men så är inte fallet. En liten näpen historia får avsluta det temat.
Mitt första jobb efter disputationen var på Institutet för skogsförbättring i Uppsala. Jag hade anställts för att utveckla och bedriva forskning om skogsgödslingens miljöeffekter. En dag hade högste chefen nåt viktigt besök. Han kom ner i fikarummet med sitt besök och började presentera oss tiotalet medarbetare som hade tagit plats runt det stora bordet:
Kalle - han är jägmästare
Folke - jägmästare
Gunnar - han är också jägmästare
Karin - jägmästare
Lasse - jägmästare
Så där höll det på. Flertalet män, nån enstaka kvinna.
Nu hade han kommit till mig:
Hans-Örjan - han är inte jägmästare. Det var allt man vara värd "inte jägmästare". Jag vet att han visste att jag var agronom, t o m disputerad till skillnad från övriga runt bordet.
Just då infann sig en märklig känsla. Men nu, och i skenet av Röstlunds bok, känns det nästan bra att kunna se neutralt på kritiken av skogsbruket. Utan att vara biassed med filthatt och rödgrön väst.
Även om jag håller med Röstlund om mycket så finns det givetvis en och annan fråga där jag tycker annorlunda. När det gäller den dåliga älgförvaltningen ger Röstlund intrycket av att bolagen är problemet och att jägarna är drabbade. I själva verket har hela jägarkåren ansvar för att Sverige har världens tätaste älgstam. I tillägg är ju halva Sveriges skogsareal ägd av privatpersoner och inte några bolag. Den hatiska inställningen till varg i jägarkåren bidrar givetvis också indirekt till en hög älgstam. Vargen är en effektiv älgjägare.
Ett område som hade förtjänat mer uppmärksamhet är de körskador som skogsbruket ger på mark och fornminnen. Körskador är nästan legio på och vid kalhyggen. De förstör marken, förorenar det avrinnande vattnet, ger avgång av växthusgaser och ger sämre föryngring.
Många fornminnen körs sönder vid avverkningar. Inte med flit utan oftast av brist på kunskap och digitala kartor.
Jag tyckte avslutningsvis att boken var mycket intressant. Läs den gärna! Det är den verkligen värd.
Jag är inte jägmåstare och inte biolog, jag kan inte arter och har dåligt minne. Jag har som "full" "aktiv" professor i skogsgenetik spelat en viktig roll för Sveriges och världens skogar. Jag har suttit i sammanträden där alla andra var jägmästare. Jag vill ge jägmästarkåren ett erkännande för att jag aldrig känt mig diskriminerad för att jag inte var jägmästare. Många jägmästare har sett värdet av "nytt blod". Det har varit en styrka som bidragit till att Sverige blivit en skoglig stormakt att jägmästarna i olika funktioner även om det kanske var lite väl hög proportion. Det har varit en positiv inställning till att jag engagerade mig internationellt trots att jag betalades av svenska skattebetalare framförallt för att göra nytta för Sverige. Men det sågs som bra att en svensk "expert" hade insyn i vad som gjordes i resten av världen. Men vad som förvånade mig var svenska jägmästares ointresse för mitt yrke som är mycket centralt för svensk skog. När jag pensionerades skulle min tjänst återbesättas men rangordningen var 1) kines 2) kines (båda fick sin första insyn av västerländsk skogsgenetik vid en kurs jag gav i Peking 1988) 3) svensk icke jägmästare. Påbyggnadskurs i skogsgenetik lockade för få elever men tack vara utländska deltagare kunde kursen ges. Ja några synpunkter med anledning av din artikel och din syn på jägmästare.
SvaraRadera