Fyren i Chanias hamn
I ungefär tio år har vi årligen besökt Kreta. Vistelserna har blivit längre och längre, de senaste cirka sex veckor. Alltid i oktober - november, när det är som värst hemma. Då är det som svensk sommar på Kreta. Idealt för det vi ägnar oss åt mest - vandring. Det blir därutöver bad, kulturlämningar och caféer. Vi brukar fara runt och bo på olika orter, i år var det åtta. Detta för att lära känna hela Kreta, som är nästan fyrtio mil långt (ost - väst) och fem-sex mil nord-syd. Resa runt kan man göra med buss eller hyrbil. Vägnätet är bra om dock med frekventa serpentinvägar i de bergstrakter som täcker en stor del av ön.
Jag har flitigt bloggat tidigare om våra besök på Kreta. I år var vi på flera ställen jag berättat om tidigare. Därför nöjer jag mig nu med att skriva om de nya platser vi besökte under 2024 års vistelse.
Det vi gjorde mest - vandrade
Först ska dock ett nytt och kul inslag nämnas. Vanligtvis reser jag och sambo Lena tillsammans. Ibland träffar vi dels ett par vänner från Sverige som reser ner, dels ett par vänner som bor på Kreta. Nytt för höstens resa var att jag välkomnade ett tiotal släktingar och vänner att följa med under den första veckan. Alla fick själva boka resa och hotell. Vi bodde samtliga i stadsdelen Nea Chora i västra Chania på nordkusten. Jag bjöd på fyra guidningar under veckan: 1/ Stadsvandring till det nya arkeologiska muséet, 2/ Byvandring från Vamos till Almyrida, 3/ Besök på den tyska krigskyrkogården i Maleme, och 4/ Bergsvandring vid byn Therisso. Det var ett kul nytt inslag, fungerade utmärkt och var inte alls betungande för mig.
Efter den första veckan reste vi runt själva eller i mindre sällskap. Vi bodde i Thronos, Skalani, Keratokampos - Kastri, Males, Ierapetra, Sitia, Plakias och Chania igen. Ett axplock av nya inslag beskrivs nedan.
När vi bodde i Ierapetra gjorde vi ett par dagsutflykter, varav särskilt den ena blev märkvärdig. Målet för dagen var Perivolakia Gorge, en ravin en timmes bilresa österut på sydkusten. Ravinen börjar vid klostret Kapsa och går tre-fyra kilometer uppför. Det skulle enligt uppgift ta max ett par timmar uppför och sen en snabb stig tillbaka över berget. En baggis tyckte vi att det lät som, men verkligheten var en annan. Ravinen var vacker och inte alltför svårgången. Men vandringen tog oss dubbelt så lång tid som "riktkarlen" i informationen på nätet. Vi började vandringen sent. När man kommer upp ur ravinen finns en gammal övergiven by att titta på.
Den övergivna byn vid Pervolakia
Nervägen över berget var inte så enkel, kartan liksom märkningen i fält var inte helt klar så ibland var det svårt att hitta. Mot slutet är det rätt brant med en serpentinstig att gå på. Tiden började rinna ut eftersom mörkret närmade sig. Vi blev lite stressade och funderade över vad vi skulle göra om vi inte hann ner. Vi kom dock ner till bilen, men först en kvart före mörkrets inbrott. Lärdomar var att starta tidigare och ha mycket mer marginal i förhållande till de tidsangivelser som finns på nätet.
Ett kul avbrott i Ierapetra var att vi träffade och åt en trevlig lunch tillsammans med Ia Löfquist. Hon är från Skåne men bor här sen flera år. Hon gillar som vi vandring och åtar sig dessutom uppdrag att leda vandringar. Hon har en blogg iamittilivet.com.
I ravinen vid klostret Toplou
Vi for vidare för boende några dagar i favoritstaden Sitia. Det är den ostligaste staden på Kreta. Det blev där tre utflyktsdagar. En vid klostret Toplou. Där har vi varit flera gånger, men tidigare missat att det där intill finns en vandringsled i en ravin. Den finns med på appen "All trails" och är väldigt bra utmärkt i terrängen. Längden är cirka fyra kilometer t o r. Hyfsat lättgånget men en lite svårare passage på bergsidan hemåt precis efter vändpunkten.
Mitt på den stora östliga delen av Kreta som är söder om Sitia gjorde vi två vandringar: 1/ från Ziros och österut på vandringens E4 i riktning mot Skalia. Vi hann inte fram utan vände och gick tillbaka samma väg. Ett storslaget busklandskap. Okej märkning av leden. Det var blåsigt värre.
2/ En annan dag gav vi oss av mot Skalia, fast nu norrifrån. Vi ställde bilen vid kyrkan i den lilla byn Sitanos. En märklighet var att byns omgivningar var draperade med stora solcellspaneler. Vi gick på en liten grusväg i riktning SO mot den övergivna byn Skalia. Byn är omtalad för brutala strider mellan turkar och kretensare på 1700-talet. Nu finns mest bara ruiner på platsen. Från byn gick vi västerut en bit på E4, sen på en annan stig mot slätten och byn Zakados. Vackert där. Därifrån mot norr på grusväg tillbaka till Sitanos. En trevlig runda blev det.
Nästa anhalt var Plakias på sydkusten, en trevlig badort söder om Rethymnon. Vi var där förra året, men återvände främst därför att Lena då skadade en fot och inte kunde delta i aktiviteter. Vi gick leden runt berget öster om stranden och tog oss också upp till ruinen efter den venetianska fästningen. Båda gjorde jag ifjol och skrev då om.
Bad vid Prevalia Beach
Byn Lakki
Slutligen tillbaka i Chania blev det ett par utflykter, dels en av vandringslederna på Akrotiri-halvön, dels till högplatån Omalos. Men sådant har jag berättat om tidigare. I tillägg kan som kuriosa dock nämnas att det häftiga caféet i Lakki har fått nya ägare. När vi var där för några år sen var innehavaren en smal högrest man i 80-års-åldern. Han kunde inte ett ord engelska. Nu hade han tyvärr gått bort. Men sonen och hans fru hade tagit över ruljangsen. The show must go on!
Ja, vi kommer säkert igen Kreta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar