Ödemarksstigen i mellersta Halland

Intressant är det när en ny vandringsled öppnas. Det sker inte ofta, men nu har det hänt. Glädjande. Länsstyrelsen i Halland har vällovligt anlagt "Ödemarksstigen" 12-13 km i skogsområdet väster om Boaforsdammen, dryga två mil nordost om Falkenberg.  

Den löper genom fyra naturreservat och följer en bit Boa kyrkstig. Jag gick den häromdagen, det tog 4,5 tim inkl en rast. Jag gick medsols och började vid parkeringen intill torpet Skogen i naturreservatet med samma namn. Dit kommer man genom att ta av in på Pukasjöhultsvägen från vägen mellan Okome och Gällared. 

Karta från länsstyrelsens hemsida

Snart dyker ledens röda markeringar upp, leden korsar vägen. Men fortsätt då en bit tills en parkering dyker upp på vänster sida. Där ryms tre bilar. Genom att på stig norrut (blå markering) gå kort in till torpet hittar man där Ödemarksstigens röda markering. 

Hela leden går i ett slutet skogslandskap, och då på stig eller skogsbilväg. Skogligt är dels bokskogen i början, dels Bergs naturskog längre fram, höjdarna. Utanför reservaten är det rätt mycket trist produktionsskog med gran. I Bergs naturskog och Kålebro naturreservat är framkomligheten delvis lite si och så. Det är stenigt, blött eller hög vegetation. I Kålebro går leden delvis i gamla djupa traktorspår. 

Jag förstår att länsstyrelsen haft ambitionen att visa upp de fyra reservaten. Men i en balansgång med vad vandrare uppskattar borde dragningen gärna inkluderat mer öppen kulturmark (t ex Yttra Berg, också reservat) och kontakt med vatten (t ex Boaforsdammen). Den enda öppningen i skogen är nu ett trist och mycket stort hygge ner mot dammen. 

På önskelistan står en översiktskarta på plats och en större parkering. Nu går det inte att ordna en vandring i en större grupp. En rastplats nånstans, kanske bortåt Boa, vore också välkommen. Jag hoppas att nästa regering kommer att vara mer generös med pengar till naturvård och insatser för friluftslivet.

Fyra nationalparker i augusti 2024: Haparanda skärgård, Muddus, Pieljekaise och Björnlandet

Min ambition är att ha besökt Sveriges samtliga nationalparker. De är naturens guldstjärnor. Just nu är de 30 stycken och jag hade ca en tredjedel kvar när året började, samtliga i övre Norrland. Eftersom det är väldigt långt dit från Halland där jag bor har jag insett jag måste besöka flera per resa. Nu under en dryg vecka i augusti blev det fyra. Sen återstår fem, mer eller mindre otillgängliga. Kanske nästa år.

Vi åkte tåg till Umeå och hyrde där en bil. Vi körde sen 180 mil enligt kartan ovan och besökte då nationalparkerna Haparanda skärgård, Muddus, Pieljekaise och Björnlandet. Bodde gjorde vi i Umeå (första och sista natten, hos släkt), Kalix (hotell Gamla staden, två nätter), Gällivare (Dundret Fjällhem), Jokkmokk (STF Vandrarhem Åsgård), Arjeplog (hotell Hornavan) och Storuman (hotell Toppen). 

Haparanda skärgård

Vi hade varit lyckosamma och fått plats på säsongens sista båttur dit. Båten går från Haparanda hamn i Nikkala, belägen på en udde mellan Kalix och Haparanda. Vi undrade hur dagen skulle bli, på kajen vräkte nämligen regnet ner. Men det lättade snart och en bit ut till havs sken solen. Vi var ett tjugotal passagerare i båten. Turen till huvudön Sandskär tar en timme. Nationalparken bildades 1995 och består av två större öar och några mindre. 

Man går i land på Sandskär. Där vid hamnen Kumpula finns ett antal fiskarstugor som idag till en del nyttjas som sommarstugor. Ön har aldrig haft nån permanent befolkning, men under somrarna användes den av många familjer för sommarfiske. Då kunde det bo hundratals människor där. De hade även med sig en del getter för mjölkens skull. Strax bortom husen finns ett kapell.

Ön är fem kilometer lång i syd-nord och ett par-tre kilometer bred i söder. Som hörs på namnet är det mesta sand. Under sanden finns morän och den är bitvis synlig. I norra Bottenviken är landhöjningen betydande. Sandskär kom ur havet så sent som för ca 600 år sedan. Öns norra del består av ett flera kilometer långt rev som sträcker sig mot norr. Sandstränderna är fina och längs dem finns välutvecklade sanddyner. På ett par ställen finns "stadion", det är plan mark som omges av sanddyner i flera riktningar. 

Trädskiktet är mestadels glest och ringa. Mest är det öppen hedmark med bland annat ljung. På Sandskär och andra öar i området finns några endemiska arter som bottenviksmalört och gultåtel. Fågellivet är rikt, särskilt under vår- och höststreck nyttjas öarna som rastlokaler. Ett och annat däggdjur, som älg, ren, räv och hare, tar sig ibland ut på isarna till ön. Där kan de bli kvar kortare eller längre tid. Vi såg på ett ställe ett älgkadaver. 

Från söder till norr på ön sträcker sig en fem kilometer lång vandringsstig. Längs den finns ett antal numrerade pålar med motsvarande information i en broschyr som finns att köpa på båten. Stigen sträcker sig ända ut på den norra udden. Där kan man bli upphämtad av båten för hemfärd. 

Muddus

Nationalparken består mest av myr och gammal barrskog. Den bildades 1942 och är landets fjärde största. Större är endast de tre fjällparkerna längst i norr: Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta. Muddus ligger mellan Gällivare och Jokkmokk. En dryg mil söder om Porjus går en rätt dålig grusväg österut mot parkens entré vid Skaddje. När vi nådde dit var många redan före oss. Flera husbilar, varav merparten tyska.

Vårt mål låg sju kilometer norrut. Det var Muddusfallet, där Muddusälven i några steg kastar sig drygt 40 meter nedför den bergkant som dämmer upp myrområdena norr därom. Nästan hela parken dräneras söderut genom fallet. Vägen dit var i mitt tycke lite enahanda: tallskog med spår av dimensionsavverkning, och en stig med sten och rötter som likt en "slakmota" sakta tog oss uppför. Det finns delvis två parallella stigar att gå. En lite lättare som vi tog och en jobbigare vilken närmare följde älvfåran. Kungsfåglar och mindre korsnäbbar lät höra av sig längs vår väg.

Plötsligt var man där. Skogen öppnade sig och där störtade sig enorma mängder vatten med ett dån ner i en liten tjärn som omges av höga klippor. Besväret att ta sig dit var direkt bortglömt. Vid utsikten där finns en mindre rastplats iordninggjord. En knapp kilometer norr om fallet finns en övernattningsstuga. Vi tittade in i den. Den var fin och också använd. I parken som helhet finns fem stugor, samtliga i den södra tredjedelen. 

Vi vände tillbaka söderut mot parkeringen. Det var förstås lättare att gå åt det hållet. Några fler husbilar hade anslutit. Även de tyska. Vi gladdes åt att Sveriges nationalparker är uppskattade även internationellt. 

Pieljekaise

Parken bildades 1909 och utvidgades redan 1913. Syftet var att bevara ett stort sammanhängande område med fjällbjörkskog. Denna park tillhör en grupp som man måste vandra till för att nå entrén. Man går sex kilometer på Kungsleden från Jäkkvik innan man kommer till parkgränsen. Jäkkvik nås efter en timmes bilkörning västerut från Arjeplog. Där i Jäkkvik är det ordentligt skyltat var man kan parkera bilen och vart man sen ska gå. 

Vårt mål var Pieljekaisestugan, belägen åtta kilometer från vår start och två kilometer in i parken. Knappt halvvägs finns en annan öppen stuga att rasta i. Vandringen till Pieljekaisestugan sönderföll grovt i tre ungefär lika långa delar: 1/ uppför genom fjällbjörkskog på blöt stenig stig, 2/ flackt över kalfjäll på mestadels rätt bra stig men på några ställen väldigt blött och stort behov av spänger, och 3/ nedför genom fjällbjörkskog på stenig men hyfsat torr stig. Den här dagen hade vi lite otur med vädret, lätt regn och låg molnbas. Utsikten är säkert fantastisk vid bra väder. 

Stugan var i god ordning och erbjöd en bra plats för rast. Den verkar inte vara tänkt att sova över i, vi såg inga sängar. Dock fanns ett låst utrymme. Kanske måste man boka och få nyckel om man vill sova där. En kvinna vi tidigare mötte sa sig ha legat över där.

Vi vände och gick samma väg tillbaka. Vi gick ju längs Kungsleden och vi mötte förstås en del folk, detta trots att det var vardag. Som jag minns det mötte vi två par, två ensamma kvinnor och sju ensamma män. Vi var lite överraskade av den stora andelen ensamvandrare. Flertalet vandrare vi mötte var från andra länder.

Björnlandet

Parken bildades 1991 med syftet att bevara ett opåverkat skogs- och bergsområde. Den ligger mellan Åsele och Fredrika. Den är inte särskilt stor, endast ca tusen hektar. Det finns sex vandringsleder och två stugor. I dem kan man övernatta. Vi gick Urskogsleden 3 km och Angsjöleden 4 km. Sistnämnda var rätt krävande eftersom den går upp på berget söder om sjön. 

Mest minns jag den vackra urskogslika tallskogen. gransumpskogen med mängder av garnlav, de mycket stora flyttblocken sydväst om Angsjön och slutligen det stora området med naturvårdsbränning väster om Angsjön. Spången över tillflödet till sjön behöver ses över. Nu gick det inte att ta sig fram torrskodd. 

Sammantaget ett mycket positivt besök. Vi fick passande till och med se björnspillning. 

Storken kommer, storken flyger

Man iaf anar en vit stork på långt håll

Jag är ingen dogmatisk eller nitisk ornitolog. Mest kollar jag fåglar då jag är ute i andra ärenden. Jag kan inte stå still mer än tio minuter, sen tröttnar jag och får spring i benen. Ett par listor har jag dock, en svensk livslista, en tomtlista. Tävlar där mest med mig själv så att mängden arter ska öka. Det är kul att lära sig nya arter. 

Jag åker aldrig iväg på långa s k "drag". Till för mig nya arter som setts på trakten kan jag ge mig iväg och då ta bilen, sen sju år en elbil, om det behövs. Dock har jag satt upp en max distans på fem mil enkel väg. Flertalet kryss på min rikslista har jag gjort i samband med resor med annat syfte. Jag kallar dem "snubbelarter".

Efter pensioneringen lämnade jag Uppsala och flyttade till Glommen, ett fiskeläge en mil norr om Falkenberg. Fågelskådning var en viktig anledning. Här finns landets kanske bästa streckfågellokaler, kanske främst för vadare. Jag flyttade till fåglarna och låter dom komma till mig. 

En art jag inte sett i Sverige var, till för ett par månader sen, vit stork. Nej, storken kom inte, iaf inte till mig. Jag fick komma till storken. Den här var på rimligt avstånd, tre mil hemifrån. Jag fick ryktesvis veta om att det gick en vit stork på fälten nära Suseån och Getinge, halvvägs till Halmstad. Avgörande sen för att jag drog ut var tipset om appen Animal Tracker. Många vilda djur som försetts med gps-sändare kan spåras med den appen. 

Så också denna stork kallad Birgit. Lätt att se var storken befann sig. Bara att åka dit och kryssa den, tänkte jag. Men så enkelt var det inte. Appens position av djuret görs inte kontinuerligt. Därför kan den ha rört på sig mellan positionerna. Jag satsade direkt innan soluppgången, men inget napp. 

Åkte sen tillbaks strax före lunch, nu i sällskap med vännen Tom. Vi hann inte gå mer än ett par hundra meter så ropade han: ”Där kommer den”, inflygande från höger längs Suseån. Den landade sen snart och gick lugnt runt lite. Hållet var långt, men vi fick några bilder. Vit stork var kryss för min del, första gången sedd i Sverige. Kul! Art nr 255 obsad i Sverige.

Efter nån dag började jag fundera på vad som skett. Varför flyger det omkring storkar med gps-sändare? Och varför finns lägesuppgifter allmänt tillgängliga via den där appen? Är detta etiskt försvarbart? Är det kul att kryssa en fågel med hjälp av satellitdata?

Det är tydligen intresseföreningen "Storkene.dk" som tillsammans med Statens Naturhistoriska Riksmuseum som satt GPS-sändare på ett antal storkar. Få som är ringmärkta återfinns och GPS ger möjlighet att lära mer om flyttvägar och dödsorsaker. Bland annat hörde jag någonstans att man tack vare sändarna kommit på att storkar drunknat i gödselbrunnar utan tak. Ovanpå flytgödseln bildas ofta ett tunt lager av flytande växtdelar, ett s k svämtäcke. För storken ser detta lager sannolikt ut som mark. Tak på gödselbrunnar verkar inte vara ett krav. 

Jag funderade ett tag på hur kul det var med att kryssa en fågel med hjälp av GPS-sändare, satellit och en app på mobiltelefonen. Det landade i att den aktuella upplevelsen var avsevärt mer tilltalande än när man far på nåt larm där det visar sig stå ett par hundra personer på rad, stirrande i sina tubkikare. Det var stämningsfullt att åka ut i mörkret och att sen återvända med en vän som hade ögonen på skaft. Ett bra lagarbete. 

  

 

Vandring tre dagar runt Bjärehalvön ("Bästerlen")

Utsikt väster om Vejbystrand med Kullen i horisonten

Det här var 2024 års upplaga av min och kärestans årliga hemliga vandring, vilken vi turas om att planera. Denna gång var det min tur. Trots att vi bor rätt nära, har vi inte varit mycket på Bjärehalvön. Det har varit korta dagsbesök, inga långa turer. Vi har förstås vetat om möjligheten att gå på Skåneledens etapper där. Jag fick också idén av vänner som var där för några år sen. 

Bjärehalvön är Hallandsåsens förlängda arm ut i Västerhavet. Åsen är ingen ås utan en horst, resultatet av omfattande parallella sprickor i berggrunden för 80 miljoner år sedan. Som mest är den 226 meter hög med en längd på fyra mil och en bredd på knappt en. På åsen finns många naturreservat, flertalet i bokskog.

Skåneleden har väldigt bra information på nätet, med informativ text, bilder och kartor. I mina förberedelser ingick det även nåt unikt: jag åkte dit i smyg och provgick en av etapperna som jag kände mig osäker på. Det var etappen Båstad - Torekov. Det var bra att jag gjorde det, skulle det visa sig.

Vandringen gjorde vi under perioden 22 - 25 maj, med uppdelning på tre dagsetapper, ungefär lika långa (ca 20 km). Till saken hör att vi är rätt erfarna vandrare, med vana att planera, leda och genomföra vandringar. Vi har nått den ålder då man inte vill bära tungt och då man behöver bo bekvämt. 

Vi började med att bo på Vejbystrands vandrarhem. Resan dit gjorde vi med vår elbil från bostaden i Glommen strax norr om Falkenberg. Det går utmärkt med tåg och buss, men för oss denna gång behövde vi de timmar som elbilen frigjorde i jämförelse. Bilen fick stå där under vår vandring. Andra natten bodde vi på Pensionat Enehall i Båstad och den tredje Hotell Torekov. Samtliga boenden var utmärkta och möjliggjorde för oss att få göra i ordning matsäck att bära med. 

Etapperna var:

1. Vejbystrand - Ängelbäcksstrand - Grevie - Båstad pensionatet (21 km)

2. Båstad vid Norrviken - Hovs hallar - Torekov hotellet (19 km)

3. Torekov hotellet - Rammsjöstrand - Vejbystrand (17 km)

Etapp 1 Vejbystrand - Båstad

De första cirka 7 km går man på strandängar längs havet i riktning nordväst. Ängarna betas, mest av kvigor. Man går i två naturreservat: Stora Hult och Södra Bjärekusten. Sistnämnda går hela vägen ut till Torekov. Reservaten är rätt smala och på landsidan finns många hus.

Vid Ängelbäcksstrand vinklar man 90 grader höger mot Båstad 14 km. Då följer asfaltväg i flera km i ett öppet jordbrukslandskap upp mot Grevie. En bit före Grevie tar leden av in i ett fantastiskt vackert kuperat landskap av betade åsar och åshögar. Backsipporna var tyvärr överblommade sen nån vecka. De hade ersatts av tjärblomster. Man följer leden tills den kommer fram nästan mitt i byn. Där finns lägligt ett stora ICA Nära med café. Det var ungefär mitt på dagens etapp. Varmt var det också, så det fick bli extra dricka och glass. 

Strax efter Grevie följer leden "Bjäre Banvall", en asfalterad rest av den gamla järnvägen. Så är det i flera kilometer. På väster hand skymtar genom träden av och till den vackra Sinarpsdalen. Det är en sprickdal tvärsöver Bjärehalvön, längs vilken järnvägen gick. Jag ska erkänna att jag började bli less på banvallen. Men precis då tog leden av som en befrielse in i ett skogsområde, Axeltorps Skogar, med bok och ek. Där är djupa raviner med bäckar längst ner. 

Vi kom snart därefter ut på en mindre asfalterad väg. Vi följde den och var snart nere i Båstad. Pensionatet ligger nära där leden kommer ner. 

Etappens 21 km tog oss 9,5 timme, det gör 2,2 km/tim. Detta inklusive tre raster och mycket tittande på allt möjligt.

Blommor för dagen: backsippa, tjärblomster

Fågel för dagen: grönsångare 

Etapp 2 Norrvikens trädgårdar vid Båstad - Torekov hotell

Med erfarenhet av min rek-tur i hemlighet började vi med att ta bussen från pensionatets närhet till Norrvikens trädgårdar. Längden på turen till Torekov blir därmed rimlig.

Från entrén till trädgårdarna går man leden den asfalterade vägen uppför backen, sen tar den strax in till höger in i skogen. Det är kraftigt kuperat till att börja med i den sagolika grönskan. 

Leden går genom Englandsdals naturreservat. Vi passerade strax en höjd med vacker utsikt. En dansk löpare dök upp och frågade om vägen. Han hade sprungit rätt långt utan vare sig vatten eller relevant karta. 

Några kilometer av sträckningen i riktningen mot Hovs hallar går genom ett jordbrukslandskap. Bland annat passerar man en större hästgård. 

När man närmar sig Hovs hallar sluttar det alltmer ner mot havet och stundtals är det ett rejält stup en liten bit på sidan om skogen. Tack och lov är där en bård av grova enar emellan. Vatten sipprar neråt längs sluttningen och floran blir yppig, med inslag av ormbunkar, lundarv och buskstjärnblomma. 

Lundarv

Strax innan Hovs hallar tar skogen slut och ett vackert öppet landskap breder ut sig. Här och var är partier med en respektive vresros. Utsikten över bukten vid Laholm och Halmstad är magnifik. Hovs hallar gick vi inte ner till, vi har varit där förut. Vi nöjde oss med att beskåda området från ovan. Hotellet där ligger halvvägs på vår dagstur till Torekov så det passade bra att köpa lite dricka där. 

Efter Hovs hallar ändrar landskapet återigen karaktär. Nu vidtar de nästan ändlösa betade strandängarna. Man ser Hallands Väderö och längre fram återigen mot Kullen. Härifrån är det egentligen strandängar ända tills vi återvänder igen till Vejbystrand. 

Det som också är speciellt här mellan Hovs hallar och Torekov är mycket frekventa och stora klapperstensfält. De sägs vara uppkomna i strandzonen av Littorinahavet. Det havet var en tidigare version av Östersjön med högre vattennivå och saltare vatten. I den strandzonen vaskades all finjord bort av vågorna så att endast sten och block blev kvar. Därmed blev de dåliga som växtplats och obeväxta för mycket lång tid. Korta sträckor passerar leden direkt över sådana klapperstensfält. På en del ställen finns gravhögar upplagda på klapperstensfälten. De högarna anses vara skapade under långa tid. 

Det första man ser av Torekov när man närmar sig är masterna på hamnens segelbåtar. Ungefär då har man en golfbana och en stor camping till vänster. Det blev glass och dricka i hamnen. Detta för att orka de sista två kilometerna fram till vår övernattning på hotell Torekov som ligger i samhällets södra utkant med utsikt mot havet.

Etappens 19 km tog oss 7,5 tim. 

Fåglar för dagen: trädgårdssångare, gransångare, taltrast, koltrast

Blommor för dagen: lundarv, buskstjärnblomma, trift, vresros

Etapp 3  Torekov hotell - Vejbystrand

Från hotellet sneddade vi ner från havet för att komma på leden igen. Vackra betesmarker sluttade mot havet. Hästar eller nötkreatur var de vanliga betesdjuren på hela Bjäre, vad vi såg. 

Det var ett landskap dominerat av betade strandängar ända till Vejbystrand. Lättgånget och vackert som vanligt. Avbrott var mer av kulturell karaktär. Det första som snart mötte var Dags hög, som sägs vara Skånes största gravhög. Om jag minns rätt är dess diameter drygt 40 meter. Den är från bronsåldern, men påbyggd i omgångar fram till vikingatiden. 

Strax därefter passerade vi en ruin som snarast förde tankarna till en kombo av Stonehenge och ett utbombat Ukraina. Det är rester efter stenbrytning som pågick länge längs hela Bjäres kuster. Sten som användes till stadsbyggnad, bland annat gatubeläggning. Jag vill minnas att den byggnaden som syns i bild var en stenkross. Bakom och nedom byggnaden finns vid stranden fundament kvar av en brygga som måste ha varit enorm.

En typ av byggnad som finns rikligt företrädd längs Bjäres hela kust är bunkern från andra världskriget. Inga vackra saker, men de finns där. Vi uppskattade ungefär en varje kilometer. Vi diskuterade om de inte kunde användas till nåt vettigt i fredstid, till exempel att de piffades upp inuti så att vandrare kunde övernatta. 

Fyra kilometer efter vårt hotell dök Rammsjöstrand upp. Där finns både restaurang och café. Lite för tidigt för vårt behov tyvärr. Dessutom öppnade caféet inte förrän kl 12 vilket inte passade våra dygnsvanor.

 

Många långa bryggor har etablerats av husföreningar för att underlätta badande. Det är mycket långgrunt i området. På ett ställe var ett fyrtiotal människor engagerade i att renovera en sådan brygga. 

De sista kilometerna in mot Vejbystrand får man sällskap av en stor mängd hus/stugor på vänster hand. Reservatet är relativ smalt. Merparten av stranden vi under dagen gått längs är stenig. Men nu på slutet förstår man bakgrunden till att orten är så populär, sandstranden är mäktig och inbjudande. 

Så var vi vid slutet av vår tredagarstur. Sextio kilometer gångna. För min del blev det mer dricka och glass för att fira.

Dagens etapp var 17 kilometer och tog oss åtta timmar. 

Fåglar för dagen: hämpling och törnsångare. Mer överraskande ett par gluttsnäppor och en ljungpipare. 

Blommor för dagen: gråfibbla och vresros.

---

Exakta längden på vandringen var 57 kilometer. Vi gick i 25 timmar vilket innebär en hastighet på 2,3 kilometer per timme. Detta är avsevärt långsammare än de 3,5-4  jag brukar räkna med för de vandringar jag leder på hemmaplan. Förklaringen är att vi ofta stannar och tittar på olika företeelser. Rasterna är också många och långa. 

Jag och kärestan har gjort femtontalet såna här hemliga vandringar. Det har blivit så många nu att vi börjat rangordna dem. Årets hamnar i topp tillsammans med fjolårets som var på Kalmarsundsleden. Vi förmår inte skilja dem åt. Ett avgörande intryck ges av det aktuella vädret. I båda fallen var det fantastiskt fint sommarväder. Men sånt väder har vi haft nästan jämt på de hemliga vandringarna. Nej, sånt som skiljer ut de bästa har varit faktorer som: 1/ lätthet att ta sig till start och mål, gärna med tåg och/eller buss, 2/ inte alltför kuperat, 3/ bra underlag, helst mjuka stigar, 4/ bra märkning på leden, 5/ bra boende vid etappstart/mål, 6/ variation längs leden med naturtyper och kulturinslag, 7/ vattenkontakt, 8/ utsikter. 

En ytterligare aspekt är förekomst av skräp. Men där är nästan samtliga leder vi gått föredömen. Vi går inte och letar efter skräp, utan det handlar om sånt vi "snubblar" över. Även i detta avseende ligger Skåneleden på Bjärehalvön i topp. På hela sex mil snubblande vi över endast ett enda skräp. Det var en drickaburk gjord i Göteborg, men som av burkens text gjort en internationell rundresa innan den lade sig tillrätta intill Skåneleden. 

Fågelobservationer (jag passivskådade då vi gick). Den jag var mest överraskad över var nog ljungpiparen sista dagen.

Gröngöling
Törnskata
Svarthätta
Gök
Sädesärla
Stenskvätta
Tofsvipa
Strandskata
Tärna, troligen fisk
Fiskmås
Gråtrut
Törnsångare
Trädgårdssångare
Koltrast
Taltrast
Björktrast
Tornfalk
Röd glada
Ormvråk
Gravand
Storskarv
Kråka
Råka
Grågås
Kanadagås
Vitkindad gås
Ejder
Gräsand
Hämpling
Häger
Trana
Gluttsnäppa
Ljungpipare
Gluttsnäppa
Ljungpipare

Trollmobb, oftast med dragning åt höger, härjar och ger badwill till X (Twitter)

Den högerextremistiska attacken på mötet i Gubbängen var avskyvärd. Avsikten var uppenbar: att utestänga goda demokratiska krafter från det offentliga rummet och samtalet. 

Det slår mig, att det som skedde där, i viss mån liknar det som dagligen sker på X (Twitter). Där slänger anonyma trollkonton av högerextremistisk art in rökbomber hela tiden. De har exakt samma mål som terroristerna i Gubbängen: att få bort andra åsikter från de offentliga rummet. Det är svårt att tro att nedlåtande och förödmjukande kommentarer skulle ha till syfte att få meningsmotståndare att ändra åsikt. Nej, syftet är åsiktsmonopol. Oliktänkande ska känna sånt obehag att de lämnar spelplanen fri. 

Jag har i många år här på min blogg lyft fram brister i skogsbrukets miljöprestanda. Oftast har jag sen länkat dit via en tweet på X (Twitter). Sådana inlägg brukar ofta leda till hätska utfall och förolämpningar från anonyma trollkonton, ofta med tydlig högerprägel. Detta trots att mina blogginlägg generellt bara handlar om att skogsbruket inte lever upp till Skogsvårdslagen, certifieringens standarder eller branschens egen miljöpolicy. Lite överraskad blir jag eftersom jag trodde att lag- och regelefterlevnad var honnörsord på högerkanten.

http://hans-orjan.blogspot.com/2023/05/korskada-i-skogen-vackte-trollen-pa.html?m=1

Priset tog ett blogginlägg om en, visserligen stor, körskada i ett bestånd i mellersta Halland. Det kom drygt tre hundra kommentarer, vilket är extremt mycket på mina inlägg. Hundra av dessa var mycket tråkiga med förolämpningar och insinuationer. Samtliga var anonyma konton. Uppenbart var att de inte ägde någon som helst kunskap i fråga om körskador och deras miljöeffekter. 

Det hela gav ett intryck av att vara organiserat, man anar att sådant tyvärr förekommer. Faktiskt alldeles nyss råkade jag läsa om att SD hade en trollfabrik i samband med förra valet, detta enligt TV4:s Kalla Fakta (bild ovan).

Plattformen själv (X) verkar inte bry sig. Tre gånger har jag själv testat att anmäla de allra värsta påhoppen, då med hot om våld och andra uppenbart brottsliga handlingar. De har inte föranlett någon åtgärd alls (se ett typiskt svar ovan). Så där finns inget hopp. Man vill väl bara tjäna pengar. Allt som återstår verkar tyvärr vara att bli hårdhudad och låta all skiten som sägs bara rinna av. Att aldrig ge upp!

Men för att tillvaron på X (Twitter) ska bli uthärdlig för mig själv kommer jag från och med nu att vidta följande åtgärder:

1. Aldrig kommunicera med trollkonton, d v s sådana som inte tydligt kan kopplas till person. Jag kommer att omedelbart blockera dem. 

2. Anmäla till X (Twitter) samtliga kommentarer som inte följer X:s egen policy

3. Polisanmäla grava fall som verkar uppenbart kriminella (hot, förtal)

Man får intrycket att en del twittrare tror att de inte behöver följa lagen, att de kan säga vad som helst utan påföljd. Så är dock inte fallet. Jag minns på nära håll att en man som uttalat dödshot mot en lodjursjägare blev fälld för olaga hot och fick villkorlig dom och dagsböter. Artikel nedan ur Hallands Nyheter 2018. 

Bloggen välbesökt - två hundra tusen besök passerades för en månad sen

 

Vid den här tiden är det 206 tusen som besökt bloggen sen jag började 2011. Det var då på inrådan av yngste sonen F som är ljusår före mig vad gäller dator- och internetkompetens. Jag hade utan framgång försökt på ett resereportage från Sardinien publicerat i ett par dagstidningar. 

Jag har under de tretton år jag hållit på skrivit 355 inlägg. Det motsvarar drygt två i månaden. Att jag nu nått över två hundra tusen besök betyder i genomsnitt att ett inlägg besöks av 580 läsare. Dock givetvis med stor variation. Det finns några få inlägg som inte besökts av någon läsare alls, men i andra änden några som besökts av flera tusen.

Bilden ovan visar i ordningsföljd de nio flest besökta inläggen. Kul är att det är så stor variation i vad de handlar om. På topp en diskussion från 2017 med LRF och Skogsägarna om nyckelbiotoper. LRF är företrätt en gång till på topplistan, där i form av en diskussion om mjölkproduktionens betydelse för biologisk mångfald. Tre inlägg handlar om vandringar eller resor. Det allra första inlägget, det om Sardinien, finns fortfarande med på topplistan, på sjunde plats. Enstaka inlägg tar upp miljöprofilen hos partierna inför förra kommunvalet i Falkenberg, min försvunne handledare, lite filosofiska skogstankar, och sist men inte minst Korsnäs timmerränna i Norduppland. 

Det som verkligen fick igång besöken på min blogg var när jag fattade att man måste göra PR för nya inlägg genom att lägga info och länk på sociala medier, i mitt fall X (Twitter) och Facebook. 

Om du har skrivklåda som jag och dessutom vilja att bli läst, tveka då inte. Det är lätt att komma igång och kul att hålla på.