Påskens besök på Skatön var det första efter att vintern släppt sitt grepp. Det var med både oro och förhoppningar som vi gick den sista biten fram mot stugan och sen ner till stranden. Skulle talloljan finnas kvar? Eller skulle snön, isen och saneringsarbetet ha avlägsnat det mesta? Saneringsarbetet hade inletts igen för ett par veckor sedan, detta efter uppehåll i ca tre månader.
Tyvärr visade det sig att det är väldigt mycket olja kvar, överlag på stränderna sannolikt det mesta av det som redan från början hamnade där. Just kring bryggan tyckte jag mig dock se att oljemängden minskat påtagligt, sannolikt beroende på de riktade saneringsinsatserna, vilka de stora vita plastlådorna på bryggorna och den utrullade väven längs stranden bar vittnesbörd om.
På bottnen strax utanför stranden låg stora sjok av stelnad och nu vit olja, som såg ut som om den skulle gå att bryta upp relativt enkelt. Hoppas att saneringspersonalen inser det och tar upp den innan vattentemperaturen ökar och oljan börjar lösas upp. På blocken i strandkanten kunde man också se att vårsolen börjat smälta den olja som fastnat där. Oljan såg ut att börja rinna neråt och kanske tyvärr hamna nere i skravlet, utom räckhåll för saneringsinsatser.
En promenad längs stranden ut förbi Fredinsviken och Skathamn och sen ut mot revet bekräftade bilden – det är tyvärr väldigt mycket olja kvar överallt. Förhoppningen att den korta vintern skulle ha gjort under kunde tyvärr inte besannas. Det verkade dessutom vara så att is och vågor flyttat runt en del olja, så att den nu kunde hittas även på platser där den inte fanns före vintern. Bl a fann vi nu en del kletig olja på den fina strandängen strax före revet.
Väl ute vid revet blev vi riktigt ledsna. Denna, en av skärgårdens bästa och mest besökta sträckfågellokaler, var avspärrad av plastband. Vi kunde på lite håll och i kikare konstatera att oljan nu inte bara fanns i strandkanten utan att den under vintern i form att små kletiga bollar spritts även längre upp på land. Av grannar som varit ut där före avspärrningen hade vi hört att det i stort sett inte gick att ta sig fram på revet någonstans utan att riskera att trampa i olja. Mycket sorgligt detta för alla fåglar som brukar hålla till där och för alla fågelskådare och andra som tycker om att gå ut till revet. Inom parentes vore det bra med en informationsskylt vid avspärrningen. Det lär ha funnits en, men i påsk var den borta.
Apropå strandängar kunde vi glädjande konstatera att våra tidigare påstötningar om att strandängarna också var förorenade och behövde saneras, vilket kommunen inte var medveten om inledningsvis, nu hade lett till åtgärder. På annandagen såg vi en kvartett vitklädda saneringsarbetare i aktion på strandängarna mitt på Skatöns sydsida – på håll såg de ut som kinesiska bönder som långsamt rörde sig framåt över ett risfält.
Ute på fjärden hade sjöfåglarna börjat anlända - knipor, skrakar, ejdrar och gäss syntes alltmer frekvent. Vi undrade hur saneringsarbetet skulle hantera det faktum att både sjöfåglar och andra fåglar nu inleder sina häckningsaktiviteter i strandkanten. Uppenbart är att man inte hinner få bort mer än en liten del av oljan. Tänker man i massor sprida bark längs stränderna för att hindra fåglarna att kleta ner sig? Bara på Skatön handlar det om ett par km stränder som är nersmetade. Totalt i skärgården handlar det tydligen om ett par mil stränder. Och tänker man sen avbryta saneringsarbetet temporärt under häckningen, i alla fall på de mest värdefulla och känsliga lokalerna?
Kommunens informationsmöte 12 april
Igår kväll (12 april) hade kommunen kallat till informationsmöte om talloljan, det andra i ordningen och ett värdefullt initiativ. Ett par hundra personer deltog i mötet. Föredragningar gjordes av Lars Stål (saneringsledare) och Herman Claesson (miljöinspektör och representant för kommunen som tillsynsmyndighet i ärendet) på kommunen och Karl Butler från Arizona Chemicals.
Mina bestående intryck och minnen från mötet:
· Ett par mil stränder i skärgården är förorenade
· En handfull brunnar i området som provtagits i området har inte uppvisat tecken på förorening från talloljan
· Saneringsarbetet är kraftigt underbemannat i förhållande till behoven – flaskhalsen är enligt kommunen tillgång på arbetsledning och logistik
· Ingen verkar ha en välgrundad uppfattning hur länge vi får dras med talloljeeländet, de flesta verkar tro att det kommer att ta flera år
· Det står varje fastighetsägare fritt att anlita en konsultfirma för att göra en saneringsplan för den egna fastigheten – denna plan måste dock godkännas av kommunen innan saneringen inleds – Karl Butler lovade att även sådan privat sanering ska betalas av Arizona – men, kommunen verkade inte så intresserad av privata initiativ, jag tror man tycker det blir för plottrigt med många aktörer
· Jag ifrågasätter det lämpliga i att kommunen, i en liten kommun som denna där alla känner alla, är både utförare av saneringsarbetet och tillsynsmyndighet. Min känsla är att alla bara stryker varandra medhårs och uttalar hur imponerade man är av kollegornas åtgärder. Jag tycker att länsstyrelsen borde engagera sig mer i tillsynen av saneringen. Bl a av det skälet att Länstsyrelsen inrättat Skatöns naturreservat
· Kommunen vill inte lämna ut anteckningar/protokoll från möten i ledningen för saneringsarbetet – på i mitt tycke grumliga grunder har man förklarat dem för arbetsmaterial och därmed inte heller diariefört dem. Jag tror att kommunen skulle tjäna på total öppenhet här. Vad finns att dölja, undrar man.
· Förorenaren, d v s Arizona, verkar göra en hel del för att inte olyckan ska upprepas, bl a har man tömt även sin andra cistern vid Långrör, man gör med hjälp av två konsultfirmor utredningar av hur olyckan kunde ske och man har beställt förslag på hur området kan vallas in.
· Alla berörda bör brevledes skicka in ersättningsanspråk till Arizona. Företaget verkar mest tänka på skada på egendom och det tänker då avvakta med reaktion på anspråken till dess att saneringsarbetet är slutfört. Och det kan ta mycket lång tid uppenbarligen.
· Dock är det redan nu uppenbart att mångas livskvalitet redan har skadats och kommer att skadas under tiden fram till dess att saneringen är slutförd. Det gäller t ex att man inte kan nyttja stranden och båten, eller att man inte kan njuta av besök ute på revet. På en direkt fråga till Karl Butler hur han ser på sådana ersättningsanspråk, svarade han lite svepande att företagets försäkringsbolag är vana vid den typen av anspråk. Jag tolkar det som en öppning och uppmanar alla som känner att deras livskvalitet försämrats att skicka in anspråk på ersättning för detta.
· Under diskussionen på mötet och i pausen framgick det att alla enskilda som är berörda av utsläppet bör göra en polisanmälan. Dessa läggs till den anmälan som kommunen gjort mot företaget för miljöbrott, vilket nu utreds av miljöpolis i Sundsvall. Privata polisanmälningar kan, om de är många, leda till att dessa anmälare får ett av staten bekostat s k målsägarbiträde. Så alla ni som tycker att ni lidit skada, ta och gör en anmälan till polisen i Söderhamn. Det räcker tydligen med ett telefonsamtal, möjligen fungerar det också med e-post.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar