Soluppgång i talloljans rike

Med tilltagande ålder verkar sömnbehovet minska, i alla fall vaknar många av oss 60+ rätt tidigt. Det har sina fördelar. Så här i sommartid får man bl a chansen att uppleva en och annan soluppgång i händelse av molnfri himmel i nordost.

Upplevd i Söderhamns skärgård stiger solen oftast ur havet, en speciell, nästan utomjordisk upplevelse verkligen. På Skatön, där vi har stuga, ser man dock från dess norra sida solen i midsommartid stiga upp ur mitten av Prästgrundet, den rätt stora och frestande ön en mil ut där i norr.

Frestande för att vi länge tänkt paddla till Prästgrundet, men sjögången har än så länge varit för tuff för vår smak. Vi har sett bilder därifrån, där finns ett fint gammalt fiskeläge inne i som en lagun. En del spännande observationer av fåglar med ostlig förekomst brukar också rapporteras därifrån.

En morgon vid stugan på öns sydsida, strax efter soluppgången, upptäckte jag det synbarligen otroliga att solen även verkade kunna gå upp i söder! Den lågt stående solen speglade sig nämligen så kraftigt i fönstren i ett båthus på Ottergrundet att det såg ut som det var solen själv. 

  

 

Soluppgång kan även ges en bildlik tolkning. Söderhamns skärgård har nu i 2,5 år varit tyngd under oket av Arizona Chemicals talloljeelände. Detta det gigantiskt stora utsläppet vid juletid 2011, som smetade ner miltals med stränder med tallolja. Därefter har kommunen lett ett heroiskt saneringsarbete, vilket nu den tredje sommaren efter utsläppet, befriat skärgården från den mesta smeten.

Den synliga delen av smeten kan tilläggas. De första besked vi boende i skärgården fick efter olyckan var dels att oljan skulle vara borta redan till sommaren (2012 alltså), dels att den inte kunde sjunka. Med facit i hand vet vi att all olja på land ännu inte är helt borta. På stenblocken sitter en tunn hinna kvar, som en slags mörk bärnsten. Dykningar har dessutom nyligen hittat betydande mängder på bottnen, bl a nära och snett utanför vår brygga.

Den sjunkna talloljan ligger tydligen både på bottnen och är inblandad i bottensedimentet. Den riskerar att sköljas upp och land. Nu arbetar ett norskt företag NUVA med att försöka få bort eländet, ett långsamt och i sanning kostsamt projekt. Grannen och jag kom med gemensamma beräkningar fram till att den upptagna oljan har guldpris.

Vi boende där intill det pågående saneringsarbetet känner oss belägrade och förflyttade från skärgårdens frid till en industribakgård. Som mest fyra pråmar har legat där och brummat sen två veckor i bästa semestertid och i bästa havsutsikten. Oklart är när det kan vara klart.

 

 

En tidig morgon korsades fjärden av först en segelbåt och sen strax därefter två flygande knölsvanar. De styrde i riktning ut mot öppet hav. Den lågt stående morgonsolen gjorde dem helt kritvita. Det var vackert och som om oskulden lämnade skärgården och försvann ut över havet. Men i så fall ett sent uppvaknande.

Jag tror att den eventuella oskulden lämnade skärgården redan för två år sedan. Då fick vi i skärgården bittert erfara att havet är gemensamt och att det som släpps ut ett ställe oftast kommer upp någon annanstans. Då var det 800 kubikmeter tallolja det handlade om. Söderhamnsfjärden har annars en längre tid varit förskonade från omfattande förorening likt den från talloljan. Flera i min ålder som jag talat med minns från barnsben att fjärdens vatten var väldigt smutsigt. Då var fjärden kantad av skogsindustri.

Ett annat och tråkigt tecken på att gammal skit som släpps ut i havet förr eller senare dyker upp är att havsörnen har svårt att återhämta sig längs Norrlandskusten. Havsörnens reproduktion skadades svårt att efterkrigstidens ohämmade giftanvändning. Det främsta problemet var äggskalsförtunning och det blev inte levande ungar i förväntad utsträckning.

Nyckelämnena kvicksilver, PCB och DDT som spreds sekundärt i naturen och näringskedjorna. På 1960- och 1970-talen var det riktigt illa med stammen i Sverige. Naturskyddsföreningen startade 1971 projekt Havsörn. Genom framförallt vinterutfodring med giftfritt kött lyckades man vända trenden och kring sekelskiftet hade havsörnen glädjande återkommit på de flesta håll.

Dock har så inte skett längs Norrlandskusten och inte heller i Söderhamns skärgård. Visserligen ser man ibland någon enstaka havsörn i ytterskärgården, men det borde kunna vara mycket oftare. För ca 10 år sedan paddlade jag inom parentes under flera år utanför Gräsö på Upplandskusten. Där såg man redan då rikligt med havsörn, uppemot 10-15 per dag var ingen ovanlighet.

Rådande teori om varför man inte får samma återhämtning längs Norrlandskusten är att de miljögiftsbemängda fiberbankarna som skogsindustrin lämnat efter sig i havet ligger och läcker ut farliga ämnen som tas upp av fisk och så småningom havsörn. Det gamla talesättet ”Det som göms i snö, kommer upp i tö” har hög relevans. För havsörnen låter således soluppgången i Norrlandskustens skärgård vänta på sig. Vi får hoppas att forskningen bringar klarhet i orsakssambanden och att samhället och skogsindustrin tar sitt ansvar och ser till att föroreningen upphör.  

Söderhamns kommun har länge haft det tungt med tillgången på arbetstillfällen. Flera stora arbetsgivare har lämnat kommunen, t ex Flygvapnet (F15) och LM Ericsson. Senaste dråpslaget var att ett företag i telefonsvars-branschen bestämt sig att lägga ner sin verksamhet i staden. Även här låter soluppgången vänta på sig.

Saneringen efter Arizona Chemicals gav ironiskt viss respit. Mer än 100 personer har varit anställda i det arbetet, varav många arbetslösa. Företaget har betalat och kommunen har dels fått skatteintäkter, dels sluppit betala diverse understöd. Det vore intressant att så småningom se en beräkning av de ekonomiska konsekvenserna för olika parter av utsläppet. Som vanligt kommer en eventuellt sådan analys svårligen att kunna beräkna kostnaderna för miljön.

En form av soluppgång för Söderhamn och skärgården är att föreningen Svenskt Friluftsliv i år utsett Söderhamn tillsammans med Leksand och Örebro som ”Årets friluftskommun”. De tre år pris för ”att de arbetar målmedvetet med friluftsfrågor”. För Söderhamns del har säkert insatserna för att öka tillgängligheten i skärgården aktivt bidragit. Detta i form av stuguthyrning, vandrarhem och båtturer. Grattis och lycka till!

 

Skog med plats för dikter

Som fritidsuppväxt hos skogsbrukande morfar och mormor i södra Dalarna, granne med Grangärde finnmark och Dan Anderssons domäner, kunde jag inte undgå att tidigt upptäcka skogen som inspirationskälla för dikter. Flera andra kända klassiska svenska diktare som t ex Gustaf Fröding och Karin Boye har också haft skog i tankarna.

Läs förresten ”Barrskogarnas barn” av finlandssvenska Eva-Stina Byggmästar, utgiven i år på Wahlström & Widstrand förlag. Hon är positivt uttryckt ”skogstokig” och nyskapande i formen. Den har rosats på tidningarnas litteratursidor.

Men dikter kan också plötsligt dyka upp i skogen! Jag bor granne med naturreservatet Hågadalen-Nåsten i Uppsalas västra utkanter och är en flitig gäst där. Under senare somrar har det i dess norra ände varit en Diktvandring, med nytt innehåll varje år.

 

 

Längs en sträcka på ca 400 m har dikter satts upp. I fjol fanns där dikter av kända författare som t ex Anna Maria Lenngren, Stig Dagerman och Bo Setterlind. Samma dikter har tydligen tidigare suttit i Stockholms tunnelbana vid något tillfälle.

 

 

Vem är då mamma eller pappa till denna Diktvandring? Jag har faktiskt inte en aning. Möjligen är det någon litterärt intresserad boende i närheten, t ex från den ekoby som ligger i Håga by strax norr om vandringen.

När man går Diktvandringen kommer man i kontakt med också annat intressant. T ex stående död ved i form av gamla stora ekar som vittnen om den tidigare skogen på platsen, nu är där i mitt tycke alldeles för mycket gran.

 

 

Man stöter i området också på en och annan s k Hitta-ut kontroll. För den som inte vet det är Hitta-ut ett orienteringsbaserat sätt att locka folk till motion och utevistelse, mest i stadsmiljö och cykelvänligt. Det finns i många svenska städer och är ett komplement till Naturpasset som mestadels ligger i skogsmark.

 

 

Dessutom är Diktvandringen granne med den permanenta ”Fjärilsvandring” som Uppsala kommen invigde i fjol eller möjligen året innan. Initiativtagare var Bo Söderström, också författare till en bra fältbok om olika fjärilsarter. Fjärilsstigen finns även den i norra delen av naturreservatet och löper en bit längs den gamla banvallen, för att sen böja av en bit söderut. Fjärilsstigen är ca 3 km lång och börjar vid Hällens gård, strax bortom Håga by. På ett antal platser kan man på fint iordningsställda informationsskyltar läsa om och se bild på där befintliga fjärilsarter. Det finns en fin informationsfolder, vilken har bild på ett 60-tal arter som man kan få se i området. Till området kommer man enkelt med buss nr 6. Det är endast ca 5 km från Uppsala centrum, så cykel eller promenad går givetvis också bra.  

 

En kontroll ”out there” idag (29 juni) visade att där ännu inte kommit någon diktvandring på plats. Hoppas det gör så snart!

Ovanligt mycket ängsnycklar på Skatön i år

Skatön är ett naturreservat i Söderhamns skärgård. Reservatet kan nås utan båt, en gångbro finns över den kanal (ränna) som skiljer ön från fastlandet. Ön är ca 3 km lång. Det är främst inrättat för det rörliga friluftslivet, men är intressant såväl från kvartärgeologisk, som botanisk och ornitologisk synpunkt.

Plötsligt hade ängsnycklarna exploderat på en strandäng där vi sett dem förut, på den yttre öns södra sida strax innan revet. De var dock många gånger fler än vi tidigare noterat, sannolikt många hundra eller rentav tusen. Den här ängen når man om man går rakt fram genom skogen vid Skathamn.

Dessutom hade ängsnycklar i massor nu också dykt upp nu på en delvis människoskapad strandäng. Den ligger också på öns södra sida, fast mer mitt på ön, strax intill stora stigen över ön. Där har en stugägare i flera år slagit vass. Så även i år. Men vi har inte sett ängsnycklar där förut. De sällskapar nu på strandängen med många andra rara blomster som kärrspira, ängsbräsma, äkta höskallra, äkta förgätmigej, prästkrage, rödklöver, blodrot och gökblomster.

 

Varför då så mycket mer orkidéer i år? Det kan vi inte veta, men detta år skiljer sig i flera potentiellt viktiga avseende från tidigare år. Det har nu länge varit lågt vattenstånd, med resultat att strandängarna nu är torrare än vanligt. Det var ju inte heller någon egentligt vinter, utan relativt varmt och endast lite snö. Ville man förstå orsakssambanden bättre, skulle man sannolikt behöva göra vetenskapliga experiment.

Osakligt inlägg om jord- och skogsbruk

Nedanstående text fanns införd i fyra hälsingetidningar, bl a Söderhamnskuriren (bilden), 24 juni, detta som replik på en tidigare insändare. Dessutom på dessas gemensamma webbplats helahalsingland.se/opinion  

 

Häromdagen skrev M Svensson och H Jonsson (S&J), båda C, under rubriken ”Nog med smutskastning” att kritiska röster vad avser svenskt jord- och skogsbruk borde ansluta sig till de gröna näringarnas PR-byrå. Inlägget är osakligt, historielöst och kontraproduktivt.

Osakligt därför att det inte finns vetenskapliga analyser som visar att svenskt jord- och skogsbruk är världsledande. Fakta finns t o m som visar motsatsen. Sverige är näst sämst i världen på att lämna hänsyn vid avverkning. S&J hävdar att ”körskadorna i skogen minskar”. Enligt Skogsstyrelsen är det tvärtom sen 2010.

Historielöst och kontraproduktivt därför att de inte förstår samhällsnyttan av kritiska röster. Naturhänsynen i svenska skogsbruket framtvingades av Greenpeace. Skogsindustrin insåg att något måste göras. Det ledde till att produktions- och miljömål gavs lika värde i skogspolitiken. Utan miljörörelsen hade inte alls så mycket positivt hänt.

Mycket återstår att göra. Jordbruket är största förorenaren av Östersjön. I många vattentäkter finns bekämpningsmedel. Skogsbruket avverkar gammelskog, gynnar gran, bör lämna mer naturhänsyn och har problem med markskador.

 

Nedan länk till den ursprungliga insändaren:

http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/nog-med-smutskastning-av-svenskt-lantbruk

 

 

 

Kritiska röster behövs för en positiv utveckling av jordbrukets miljöhänsyn

Riksdagsledamot Staffan Danielsson (C) och professor Torbjörn Fagerström, tidigare LU och SLU, skrev 21 juni på DN Debatt under rubriken ”Osaklig smutskastning av det gröna svenska jordbruket”.

http://www.dn.se/debatt/osaklig-smutskastning-av-grona-svenska-jordbruket/

Det är en bredsida mot dem som vill öka den ekologiska odlingen i Sverige, framförallt kritiseras de rödgröna i allmänhet och SNF i synnerhet. Jag håller med författarna om att det är problematiskt att med skattemedel ensidigt gynna den ekologiska odlingen, bl a eftersom dess miljöfördelar inte alls är entydiga. Själv är jag också kritisk till en del av SNFs kampanjer som kan vara väldigt osakliga. En sådan fick mig t o m att lämna organisationen för några år sedan.

Jag saknar djup i den internationella dimensionen i Danielsson & Fagerströms inlägg. I inlägget används det prognosticerade ökande globala livsmedelbehovet som argument för att mer ekologisk odling i Sverige är en omöjlighet i och med att den har lägre avkastning än den konventionella. I realiteten saknar det globalt egentligen praktisk betydelse vad vi gör i detta lilla land, vi utgör en tusendel av jordens befolkning. Att Sverige ska bli en kornbod för världen är givetvis inte möjligt. Dessutom är det så att den av FAO prognosticerade ökningen av världens befolkning ligger främst i Asien och Afrika, d v s mycket långt bort. I Europa bedöms befolkningen t o m minska. Inte heller skulle det globalt spela roll om vi importerade lite mer livsmedel.

Ungefär som i den internationella klimatpolitiken anser jag dock att Sverige av rättviseskäl ska ligga i internationell framkant och visa god vilja att hitta globalt hållbara lösningar, även om våra nationella praktiska handlingar saknar mer än marginell betydelse. För den aktuella diskussionen innebär detta att vår jordbruksmark åtminstone borde kunna föda den svenska befolkningen. Detta är inte fallet idag. Vi konsumerar mer än vad som produceras, vilket leder till en relativt stor import. Med mer ekologisk odling i Sverige skulle importen behöva öka ytterligare.

Danielsson och Fagerström skvätter runt i den svenska ankdammen och bråkar med den ekologiska odlingen. Om omsorgen om den globala livsmedelsförsörjningen och dess miljöpåverkan verkligen vore deras primära drivkraft, då borde de istället fundera över verkligt verksamma och miljövänliga alternativa vägar att möta det globalt växande behovet av livsmedel. Enligt Millenium Ecosystem Assessment är globens miljö redan överutnyttjad. Det är svårt att se hur det av FAO prognosticerade ökade behovet av livsmedel på 70 % till 2050 ska kunna levereras av det konventionella jordbruket utan att ytterligare öka miljöbelastningen.  

Det finns två uppenbara vägar att få mer mat på borden utan att öka trycket på åkermarken och miljön: 1/ minska matsvinnet och 2/ minska köttkonsumtionen. Globalt konsumeras inte 20-30 % av den mat som produceras. I Västvärlden slängs merparten av detta av detaljister och hushåll. I Västvärlden sker en stor överkonsumtion av kött. I Sverige äter vi ca 70 % mer animaliskt protein än vad som är näringsmässigt betingat. Hälften av svenskarna äter mer rött kött än den mängd som ger förhöjd cancerrisk. Om konsumtionen och produktionen av kött minskade, skulle också behovet av jordbruksmark minska. En animalisk diet kräver ca sju gånger mer odlingsmark är en vegetarisk. Med minskad köttproduktion skulle således avsevärt fler människor kunna födas på nu nuvarande jordbruksmark. Det inte många vet är att ca ¾ av svensk åkermark idag används för att producera foder åt lantbrukets djur. En areal motsvarande resterande ¼ används i utlandet till att producera det kompletterande foder som behövs.

Om detta säger inte Danielsson & Fagerström ett dyft. Det förvånar mig inte ett dugg att Danielsson inte gör det. När hörde vi företrädare för C eller LRF prata om att vi t o m kanske kan producera mindre och ändå ha fullt tillräckligt med mat? Däremot kan företrädare för LRF, jag vill minnas i Danielssons eget hemlän, provokativt servera köttiga hamburgare utanför skolor som vill pröva en vegetarisk dag.

Likt vanligt är bland företrädare för C och LRF slår man sig för bröstet om hur världsbäst det svenska jordbruket är ur miljösynpunkt. Var finns de oberoende vetenskapliga studierna som visar detta? Oavsett detta så finns det allvarliga aktuella miljöproblem där jordbruket är huvudorsaken. Det svenska jordbruket är största enskilda källa till de näringsämnen som läcker ut och förorenar Östersjön, som anses vara världens mest förorenade innanhav. Häromdagen fick vi också veta att det finns rester av bekämpningsmedel i en stor del av alla drickvattentäkter som hittills är undersökta.   

Det är min grundsyn att oberoende kritiska röster verkligen behövs för att driva på utvecklingen av hänsyn till miljö och natur inom jord- och skogsbruket. Även om miljöorganisationerna ibland gör övertramp i sak spelar de en för samhället avgörande opinionsbildande roll. Utan dem hade det svenska jord- och skogsbruket inte stått där man står idag vad gäller miljöhänsyn. Själva hade de ekonomiska intressena spontant inte drivit denna positiva utveckling, det är min övertygelse. Att Danielsson & Fagerström här ger miljöorganisationernas verksamhet epitetet ”smutskastning” är graverande. Det vore direkt kontraproduktivt om alla kritiker slöt upp i C:s och LRF:s hejarklack för svenskt jordbruk.   

Danielsson och C driver under innevarande supervalår uppenbart en riktad kampanj mot MP och V i den aktuella frågan (gällande ekologisk odling och kritik av svenskt konventionellt jordbruk). Den som tvekar kan studera alla hans inlägg på Twitter i ämnet. De går alla ut på göra ner MP, utan att framhålla vad positivt C självt har att komma med. Denna aktivitet formligen exploderade inför EU-valet. Det lär väl hända nu igen inför riksdagsvalet i september. Som av en händelse dök det förresten den 19 juni upp en insändare i Söderhamnskuriren på ungefär samma tema. Den var skriven av två lokala centerpartister. Även det inläggets rubrik innehöll ordet ”smutskastning”.

 

Det är slutligen sorgligt att en normalt omdömesgill och fritänkande person som Fagerström nu uppenbarligen har fastnat i Danielsson höräfsa och blivit en bricka i dennes och Centerpartiets trista valkampanjande.


En sammanfattande kort version av ovanstående text försökte jag som replik intressera redaktionen på DN Debatt för. Den tackade tyvärr nej. Och valde istället att ta in dels en replik från LRFs ordförande Helena Jonsson som kort sa att LRF minsann omfattar både konventionell och ekologisk odling, dels en från SNF som sa att man bedriver sina kampanjer med egna ekonomiska medel, inte skattefinansierade.

Efter midsommarnatts sömn

                                              Morgonsolen lyser på Ottergrundet,
                                         där borta vid andra sidan fjärden.
                                Vitkindade gäss på väg mot sundet,
                                         en första anhalt mot bortre världen.

Sju grader – rader tillägnade en norrländsk midsommar och Göran Greider

                                        Midsommarnattens köld är här,

                                        endast hostan håller mig vaken.

                                        Ängsligt undrar jag verkligen när,

                                        ska jag nu kunna bada naken.

Raderna, som jag tweetade i morse,  är också ett tack till Göran Greiders för hans twitterbidrag. De är poetiska och politiska. Och framförallt så befriande vackra och annorlunda jämfört med alla andra korthuggna och kryptiska inlägg som jag kommer i kontakt med där. 

En macho bok om brasiliansk fotboll, tyvärr helt utan genderperspektiv

 

Förra året och lagom till det nu pågående fotbolls-VM i Brasilien utkom "Gräset är alltid grönare i Brasilien". Boken är skriven av Henrik Brandao Jönsson, journalist verksam i Brasilien. Författaren sitter för övrigt också i SVT:s VM-soffa, vilket jag nyligen noterade.

Boken handlar förstås om fotboll i första hand. Den berättar historier om de riktigt stora brasilianska fotbollsstjärnorna, såväl gamla som nya, med representanter som t ex Pelé, Garrincha, Socrates, Romario och Neymar. Författaren har rest runt i Brasilien och gjort en imponerande efterforskning.

Rörande är berättelsen om Moacir Barbosa, målvakten som orättvist blev syndabock för den avgörande förlusten med 2-1 mot Uruguay i finalspelet på hemmaplan 1950. Han hamnade successivt i misär, men fick före sin död slutlig upprättelse och hedersbetygelser.

Intressant är att läsa om Socrates som både var universitetsutbildad och politiskt engagerad. Han spelade i klubben Corinthians och var politiskt aktiv. Han verkade för mer demokrati och spelarinflytande i klubben. Hans engagemang fick också betydelse för den demokratiska utvecklingen i landet med fria val och civil president i mitten av 1980-talet, detta efter en period av militärt styre. Socrates var en av Brasiliens alla fantastiska mittfältare i VM-laget i Spanien 1982. Trots alla stjärnor åkte man nesligt på stryk i semifinalen mot Italien med 2-3. Italiens Paolo Rossi gjorde då hattrick.

Boken ger förutom inblick i några fotbollsstjärnors öden också lite inblick i brasiliansk kultur och politik. Så här i VM-tider är boken kul och intressant läsning. Men den har sina avigsidor också. I mitt tycke har författaren alltför mycket anpassat sig till den brasilianska fotbollskultur han satt sig före att skildra. Boken är macho och i stort sett helt präglad av män. På ett ställe är den rätt sexistisk och på ett par andra ställen förmedlas genom språkbruket en trist och objektifierande kvinnosyn.  

Nu är det pågående VM i Brasilien visserligen för män, men nog hade det ändå varit passande med åtminstone ett kapitel om den framgångsrika brasilianska damfotbollen och dess fixstjärna Marta som spelat flera VM. Brasiliens damlag har gått långt i de senaste VM-turneringarna. I det senaste VM 2011 i Tyskland åkte Brasilien ut i kvartsfinal. Marta kom delad tvåa i skytteligan. I Kina VM 2007 blev det silver och Marta vann skytteligan. I USA VM 2003 förlorade Brasilien i kvartsfinal mot Sverige. Marta kom på delad tredjeplats i skytteligan.

Jag hoppas att Henrik B Jönsson på sin arbetslista har en tänkt bok om brasiliansk damfotboll och Marta, att förverkliga den dag FIFA bestämmer att fotbolls-VM för damer ska gå i just Brasilien. Det hedrar författaren att han i alla fall tillägnar en kvinna boken. Den är tillägnad Clara som föddes i Brasilien, gissningsvis hans dotter.

Läs gärna boken och bilda dig en egen uppfattning. Det är den definitivt värd!

Nu väntar Tyskland – Portugal om några timmar. Tyskland har förresten också ett väldigt bra damlag! Guld i VM 2003 och 2007. I VM 2011 förlorade man mot blivande mästarna Japan redan i kvartsfinalen.

Arizona Chemicals talloljeelände i Söderhamns skärgård – tredje sommaren

 

Här på den kanske mest drabbade ön Skatön i Söderhamns skärgård har det nu efter 2,5 års saneringsarbete, som följde på Arizona Chemicals talloljeutsläpp före jul 2011, blivit mycket bättre. Nu är det äntligen möjligt för de flesta boende att efter två förlorade somrar återigen vara här med behållning. Borta är den mesta synliga kletiga oljan på stranden och också lukten som var påträngande särskilt den första sommaren. Virket på oljeskadade bryggor har helt bytts ut. En stor eloge till de på Söderhamns kommun som utfört det heroiska och lyckosamma saneringsarbetet under tidvis mycket krävande arbetsförhållanden.

Dock blev man i veckan och helgen påmind om att mycket ännu döljer sig ”down under”. Några bottenhålor med mycket olja har lokaliserats, bland annat utanför närmaste grannens brygga. Inledningsvis efter utsläppet 2011 påstods det inom parentes att oljan inte kunde sjunka i vattnet. Där utanför grannens brygga ligger nu två pråmar och brummar mitt i finaste havsutsikten. Det är ett arbetslag med sanerare och dykare från Motala och Norge som suger upp tallolja från bottnen. Det är förstås uppskattat att de gör jobbet. Lika kul är det inte att de drar igång kl 7 på morgonen lördag som söndag när man hade tänkt sig att få sova ut i den stilla skärgårdsfriden. Det är möjligen förståeligt att hänsyn till helger inte kan tas av ett långtifrån tillresande arbetslag. Dessutom är sannolikt ledningen för saneringsarbetet vällovligt angelägen att få jobbet gjort innan alla midsommarfirare kommer ut i skärgården.

Hur det går för dem är svårt att få veta. En kontakt med Oljejouren som leder saneringsarbetet gav inga klara besked på hur mycket olja som ligger på bottnen. Efter en vecka på platsen har de i alla fall fått upp endast "några" kubikmeter tallolja. Enligt grannen utanför vars brygga de hålls handlar det om tre. Med en uppskattad upptagningskostnad på ca 100 000 kronor per dygn och sju arbetsdagar blir det rena guldpriset på den upptagna oljan, 230 000 kronor per kubikmeter.

Mycket övertidspengar blir det för det aktuella saneringsarbetet, de jobbar långa dagar och som sagt även hela helgdagar. Kostnaderna för  hela saneringen betalas av Arizona Chemicals som sig bör enligt principen ”polluter pays”. Saneringskostnaden lär nu överstiga 200 miljoner kronor. Min uppskattning är att denna summa är av ungefär samma storleksordning som Sandarnefabrikens hela omsättning under den aktuella tiden. Jag antar att det som hindrat konkurs är bistånd från moderbolaget och gynnsamma försäkringar som fallit ut.

Förhandlingarna mot företaget för grovt miljöbrott har inletts. Åklagaren har yrkat på böter om 80 000 kronor, en i sammanhanget symbolisk summa. Jag vill minnas att Söderhamns kommun också begärt ett skadestånd på ett antal tiotal miljoner kronor. Vi sommarstugeägare som fått två somrar helt spolierade och nu är inne på den tredje sommaren med störningar p g a talloljan har av Arizona Chemicals erbjudits en ersättning på 15 000 kr. Jag och många andra betraktar den summan som löjligt liten med tanke bara på de lånekostnader man har för två sommarperioder eller vad det hade kostat att hyra ett alternativhus i en ren skärgård.

Korsnäs timmerränna - ett spännande byggnadsminne i Gästrikeskogarna

                                          Timmerrännan strax öster om E4

Tack vare min käresta som ville av E4 strax norr om Dalälven för att titta på naturvård på hyggen fick jag upp ögonen för Korsnäs timmerränna, vilken vi plötsligen passerade över på den lilla väg vi for fram. En stor träränna där mitt i skogen med massor av rinnande vatten, i storlek som en mindre å. Vad var nu detta? Min nyfikenhet och mitt historiska intresse väcktes direkt. Rännan passerar E4 strax intill, men där under vägen i rör som byggdes samtidigt som vägen. När man passerar på E4 ser man bara två betongtorn på varsin sida av vägen och de säger inget om vad som finns lägre bort ifrån den.

Timmerrännan är en fantastisk och fantasieggande skapelse där mitt i det platta skogslandet strax norr om älven. Den är tre mil lång, börjar på Rämsön vid Untrafjärden i Dalälven, löper norrut och slutar vid Korsnäsverken i Bomhus i Gävles östra utkant. Merparten är en grävd kanal, men långa sträckor utgörs av en akvedukt byggd av grova plank. Mestadels är akvedukten belägen över land, men vid Klittesjön nära inloppet och vid Kastsjön nära Korsnäsverken går den över vatten.

 

                           Timmerrännan där den går över Kastsjön i Bomhus

Rännan går ca 3-5 m högt över marken/vattnet och är knappt 10 m bred inklusive kanal och en smal längsgående gångbro. Gångbrons virke är sisådär underhållet och ska man gå där (verkar vara tillåtet) får man se sig för var man sätter fötterna. Längs kanalen går också en smal skogsbilväg, avstängd för allmän trafik.

Timmerrännan byggdes precis i slutet av 1800-talet, den är således drygt 100 år gammal. Bygget tog bara ett år och sysselsatte ca 700 arbetare. Det blir drygt 80 m ränna per dag och 1 dm ränna per dagsverke. Imponerande när man ser skapelsen. Rännan användes för att flotta timmer från Dalälven till Korsnäsverken, en verksamhet som pågick fram till 1970-talet. Rännan har renoverats i flera omgångar, bl a i mitten av 1900-talet.

Varför kom detta enorma bygge till? Den verkar vara landets längsta timmerränna. Korsnäsverken med sina sågverk bildades i mitten av 1800-talet vid Korsnäs utanför Falun. Mycket av det sågade virket gick på export. Virket kördes på tåg till hamn i Gävle och sen vidare på båt över havet. Företagets betalningar för järnvägstransporten var en stor kostnad och man började räkna på alternativa sätt att få virket till hamnen i Gävle.

Svaret blev radikalt: hela sågverksföretaget vid Falun flyttas till Gävle (där företaget redan hade viss verksamhet), timret flottas dit och sågas sen upp där. Det gick inte att flotta virket till Dalälvens mynning och sen upp till Gävle. Fram till Untrafjärden gick det bra, sen var stora forsar i vägen. Svaret på detta problem blev timmerrännan från Untra direkt till Gävle. Kostnaden för att bygga rännan (0,5 mkr) var låg jämfört med vad man betalade till järnvägen (0,4 mkr per år). Underhållskostnaden var låg. Bygget betalade sig således redan på två år. Flytten av sågverkens personal från Falun till Gävle har kallats ”Sveriges största flyttlass”. Ca 2000 personer tvingades flytta med för att få behålla jobbet. I Gävle uppstod en helt ny stadsdel.

Timmerrännan är idag ett betydande skogsindustriellt minnesmärke. Det förtjänar uppmärksamhet och intresse. Man får hoppas att framtida generationer förstår vikten och förmår att underhålla denna unika företeelse mitt ute i Gästrikeskogarna.

I det jag läst har det påståtts att vattnet i rännan fortfarande är en del i Korsnäsverkens vattenförsörjning. Det har jag verkligen svårt att tro på. Ett besök vid rännan vid inloppet till Korsnäsverken några dagar efter den första upptäckten visade att inte mycket vatten kommer ända fram. Ett rikligt flöde som en mindre å vid Hyttön hade vid fabriken förvandlats till ett litet dike. I och med att akvedukten läcker mycket vatten antar jag att merparten hinner rinna ur på vägen. Jag uppskattade flödet strax innan fabriken till endast ca 100 L per sekund. För Korsnäsverkens vattenförbrukning måste det vara en droppe i havet. Möjligen kunde det räcka till personalens kaffevatten.

Ett lätt tillgängligt ställe att se timmerrännan är vid Hyttön. Där kan man se både akvedukten och den grävda kanalen. För att komma till Hyttön tar man av från E4 vid stora avfarten strax norr om Dalälven. Där är det skyltat västerut mot Hyttön som nås efter några få km. Där ansluter också Gästrikeleden och det finns också en allmän brygga där man kan ta sig ett dopp i vad som är en trång vik av Dalälven.

 

 

                                                   Grävd kanal vid Hyttön                                                   

 

Länkar till några texter och en kort videofilm:

 

Helena Lundgren Kulturmiljövård

http://www.kulturmiljo-vard.se/index.php?option=com_content&view=article&id=29&Itemid=45

 

Industrisemester Nu

http://industrisemester.nu/korsnasrannan

 

Arbetarbladet

http://arbetarbladet.se/merlasning/ulfivarshistoria/1.224860-gastriklands-gota-kanal

 

Youtube

http://www.youtube.com/watch?v=e6tUOlh1qRQ