"Jag ser folket samlas". Så lär "patron" Jägersköld i Nors by i Söderbärke enligt min mor ha sagt då min mormor och morfar stretade uppför backen och närmade sig patrons vackra Bergsmansgård. Skälet till besöket var att patron hade födelsedag och mina morföräldrar kom med presenter. Till saken hör att mina morföräldrar var de enda som kom och att patron var lätt förståndshandikappad. Om det var orsaken till att han kallade mina två morföräldrar för "folket" eller om det rentav var ett högst medvetet skämt, det förtäljer inte historien. Huruvida alltihop är sant eller inte är jag inte heller helt säker på. Min släkt där i Nors by, alla i generationen före mig idag tyvärr bortgångna, var i några fall ena riktiga skojare och jag hade blivit lurad många gånger förr.
Den här gamla skrönan kom jag att i alla fall att tänka på då jag stod där vid busshållplatsen på Stortorget i Falkenberg och inväntade eventuella deltagare i den promenad vi den dagen skulle ha mellan Agerör och Glommen. Det var utan överdrift ett sjuhelsickes väder med hårt vind, regn och snöblask. Min förväntan var att ingen mer än jag skulle komma. Jag skulle ju leda dagens promenad, så för mig var det ett måste att stå här på plats. Men se, där kom ett äldre par runt hörnet på Pressbyrån och jag höll precis på att liksom patron Jägersköld utropa "Jag ser folket samlas"! Men i tid hann jag upptäcka att det äldre paret nog inte alls skulle med mig på promenaden. Den äldre damen hade nämligen stora svårigheter att gå, hon linkade fram.
Någon mer kom inte och jag anade att jag nog skulle få promenera själv. I och för sig har jag inget emot det, men ibland är det ju trevligt med sällskap. Dock tänkte jag absolut gå den tänkta sträckan.
Jag var ju rejält klädd. Och det brukar alltid hända något intressant när man är på resa, även om det bara är en promenad i grannskapet. Jag hoppade på buss 7 mot Glommen när den strax dök upp och avbröt mina tankar.
Till hållplatsen Agerör är det en bit och jag hann försjunka i mina egna tankar igen en stund igen. Denna gång gick jag tillbaka till den bussresa jag nyss hade företagit från Glommen, där jag numer bor, in till Falkenberg och Stortorget. Jag skulle in till stan för att köpa fikabröd till den fika jag utlovat i mitt hem efter promenadens slut. Dessutom tänkte jag som sagt möta upp vid den buss deltagarna hade ombetts ta.
Mellan Glommen och Falkenberg ligger Olofsbo camping. Likt många andra campingar i landet har den delvis förvandlats till flyktingläger. Ska jag in till stan tar jag nästan alltid bussen och jag har därför inte kunnat undgå att det är väldigt många flyktingar som gör detsamma. De åker in till stan och provianterar. Tillbaka släpar de på tunga kassar med mat. Utan att veta har jag gissat att flyktingarna kommer från Syrien, Afganistan och Somalia. De flesta är rätt unga och männen är flest.
Trots att jag åkt samma buss många gånger tidigare har jag aldrig tidigare tilltalat någon av dem. Jag har bara antagit att ingen kan vare sig svenska eller engelska. Just den här dagen steg ett dussin rätt unga män på vid Olofsbo. De pratade glatt med varandra på. Ett språk som jag inte förstod ens vilket det var, jag kände inte igen det. Av någon anledning lockades jag till samtal. Jag frågade en av killarna på engelska om han pratade just engelska. Han förstod tydligen frågan och pekade på en av de andra. Han visade sig vara rätt bra på engelska (åtminstone lika bra eller dålig som jag själv). Det visade sig att sällskapet var från Afganistan.
Han med engelskan, gissningsvis kring 25 år, berättade att de varit på Olofsbo i tre månader. De hade kommit till Sverige via Iran, Turkiet, Grekland och Tyskland. På frågan om de åkt i de där båtarna över havet mellan Turkiet och Grekland nickade han. Jag frågade om det hade varit hemskt och då höll han ihop handflatorna framför sig med fingrarna riktade uppåt, så där som man gör när man tillber eller tackar högre makter. Det framgick också av vårt samtal att de inget visste om framtiden, t ex inte hur länge de skulle få bo där på campingen. Rykten hade tydligen gått om att de inte kunde få vara kvar.
När vårt samtal tystnade tittade jag upp. Men var tusan var bussen på väg? Den var inte på vanliga rutten. Har chauffören kapat bussen? Och jag som har en tid att passa där ute i Agerör. Jag gick fram och frågade. Och blev då upplyst om att han bara skulle göra en extrarunda till Busstorget, detta för att hämta upp ett äldre par som gått till fel ställe för att ta buss 7. Jag blev alldeles paff av denna vänlighet hos chauffören, så paff att jag inte kom på att fråga hur han visste att dom stod där vid Busstorget. Väldigt generöst i alla fall av honom att hämta dom.
Den här chauffören visade sig vara en riktig hedersknyffel och vardagshjälte. För tillbaka på den normala rutten var nästa hållplats utanför ICA. Där väntade en gammal dam vid sin rullator. Den var helt nedlastad med matvarukassar. Chauffören stannade bussen, sänkte ned dess högersida, gick ur bussen och kånkade in såväl damen (som hade märkbara problem att röra sig), som hennes rullator och alla matkassar. Efter några kilometer, i Skogstorp, skulle den gamla damen av. Proceduren upprepade sig, fast baklänges.
Efter det som kändes som "lång dags färd mot natt" var bussen äntligen framme vid hållplatsen Agerör vilket var den egentliga startpunkten för dagens vandring. Jag steg av bussen. Platsen var lika ödslig som jag förväntat mig, ingen hade tagit sig hit för egen maskin. Regnet pågick fortfarande. På marken var ett lager snösörja.
Efter att ha väntat ett par minuter på rätt klockslag gav jag mig iväg längs den lilla traktorvägen ner mot stranden. Ett rådjur, faktiskt det första för mig i Glommens närområde, skuttade ur ett buskage. Nere vid stranden ligger en småbåtshamn. Höger där och sen var jag ute på beachen Olofsbo havsbad.
Regnet avtog och det var riktigt angenämt. Årets första tofsvipa stod där plötsligt framför mig i slasket. Den såg pinad ut i vinden, men lyfte strax på vingliga vingar när jag närmade mig.
Från passagen förbi Korshamn och Tången minns jag inte särskilt mycket förutom att det var skönt att gå och minst sagt ödsligt. Ingen annan än fyren och jag var därute. Ett par blå skoskydd som låg och skräpade var det enda avbrottet. På långt håll hade jag med ryggmärgen reagerat och undrat vad det var för en fågel.
På Fyrvägen mot Glommen kastade jag ett öga mot den trist förfallna hallandslängan där. Undrade om det ska behöva vara så här, rucklet misskrediterar hela det vackra närområdet med strandängarna och Breviken. Den svarta rödstjärten som rapporterats där gäckade mig även denna gång.
Nu var jag snart hemma. Vandringens avslutande fika som jag utlovat hemma, det fick jag njuta av själv. Fördelen var att jag kunde äta hur mycket jag ville av den goda vetekransen från Stålboms konditori.
Ja, som sagt är även en regnig tur mödan värd. Följande var mina främsta lärdomar från dagen. Dom fick jag för att jag vågade mig ut i regnet och snöblasket:
1/ Att den aktuella busschauffören på buss 7 var väldigt snäll
2/ Att flyktingarna på Olofsbo är från Afganistan, åtminstone de som jag pratade med
3/ Att man bör utgå ifrån att i alla fall någon flykting kan engelska
4/ Att det smyger omkring rådjur i buskagen mitt på slätten
5/ Att den första tofsvipan hade kommit
6/ Att Stålboms gör supergoda vetekransar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar