Cykeltur i plastförorenat jordbrukslandskap

Numer bor jag i Glommen, ett fiskeläge beläget nästan så långt västerut i Halland som man kan komma. Jag var ute ett par timmar en vacker morgon och cyklade på småvägar i det halländska jordbrukslandskapet med bergen in mot småländska höglandet framför mig långt där borta.

Det primära syftet med cykelturen var egentligen att kolla in fågellivet på ett par-tre berömda lokaler i närheten, men i takt med att solen steg ändrade jag fokus. Uppenbart blev nämligen att det här och var såg bedrövligt ut, med skräp högt och lågt. Jag verkar ha begåvats med näsa för skräp i naturen och har skrivit flera inlägg på min blogg i ämnet.

På Twitter och Facebook lägger jag också ut bilder på det elände jag hittar. På Twitter finns hash-tagen #ettskräpomdagen sen länge. Själv har jag där försöks lansera #lantbruketsstädskuld på det skräp som lantbruket genererat och slängt bakom lador och i gamla grusgropar. 

Jag vet inte var jag fått min näsa för skräp ifrån. Möjligen har det bidragit att jag växte upp nära Lubbe Nordströms stad Härnösand. Skämt åsido är det väl ett genuint intresse för miljön och allsköns förstörelse av den som vi människor ägnar sig åt. Skräp är ju en rätt tacksam förorening att ägna sig åt. Skräpet är lätt att se och också att åtgärda. Värre är det tyvärr med sådant som växthusgaser och försurande ämnen. 

Nåväl, det skräp som jag stötte på har två huvudsakliga källor: skräppellar i jordbruket och skräppellar i bilar. Jordbruket skräpar främst ner genom den plast som idag används istället för lador att lagra foder men också genom allsköns bråte, t ex gamla maskiner som göms bakom knuten eller skogsbrynet. De bilburna skräppellarnas kvarlämningar finner man företrädesvis utslängda i dikena och består oftast av dryckesburkar, plastförpackningar och cigarettpaket. 

För jordbruket har jag förstått att det är enkelt och billigt med dessa plastbalar till att paketera och lagra foder till djuren. Man behöver ju inte längre en lada eller en ensilageanläggning.

Men för oss andra som tvingas se eländet är det en rätt trist företeelse. Skönheten i landskapet blåses bort av dessa vita plastblaffor. I samband med skörd beströs jordbrukslandskapet med vad som ser ut som dinosaurieägg vilka haglat ner över nejden.

När plastbalarna i steg två sen sent om sider samlas ihop staplas de på hög på mer eller mindre provocerande platser. Minst störande för landskapsbilden är de när de läggs direkt i anslutning till gårdens byggnader. Men tyvärr stöter man på stora högar lite varsomhelst i landskapet där de inte hör hemma. 

De kan ligga i en vägkant långt ifrån närmaste gård eller bakom nästa vägkrök eller skogsbryn. De värsta exemplen jag sett är de fall där man kontaminerat tusenåriga kulturmiljöer med denna visuella förorening, ett exempel ovan från Nysätra kyrka i Uppland där man lagt "en hög" mellan själva kyrkobyggnaden och klockstapeln.

Ett annat provocerande exempel (ovan) var detta där någon "lagt sin hög" precis vid entrén till naturreservatet Sumpafallen i det inre av Halland. 

En del högar med plastbalar är så enorma att de skymmer sikten över det öppna jordbrukslandskapet. Nedan ett av flera exempel från den halländska landsbygden. När jag ser sådana här vita murar kommer jag att tänka på den mur av is som i fantasy-serien Game of Thrones utgör ett skydd mot vildingar och vålnader från norr. Kanske är dessa murar bonderörelsens försök till skydd mot byråkraterna frun Stockholm.

Det tredje steget i föroreningskedjan är när plastbalarna inte gick åt ett år och sen glöms bort i högar som successivt faller sönder under inverkan av djur och väder och vind. Med tiden blir det en ful röra av ruttnande foder och sönderfallande plast.

Det fjärde steget i föroreningskedjan är nästan värst. Då har plasten sönderfallit i mindre sjok som blåser fritt för vinden och därefter fastnar lite här och där i vad som sticker ut i landskapet, det kan vara t ex buskar och träd eller stängselstolpar.

Nej, nästa steg, det femte i sönderfallskedjan, är nog värst tror jag. Jag antar att plastsjoken successivt sönderfaller till den mikroplast som vi inte längre kan uppfatta med ögat och som via diken, bäckar söker, åar och sjöar söker sig ut i havet och införlivas i den marina plast som förpestar livet för organismer där. Detta är lite spekulativt, men inte orimligt alls. Någon borde undersöka det. Det visar sig nämligen i en färsk undersökning av IVL, vilken är en del av ett regeringsuppdrag till Naturvårdsverket, att det helt saknas studier av hur den plast som slits loss från balarna och sen blåser omkring eventuellt successivt sönderfaller i allt mindre partiklar som sen blir mikroplast som kontaminerad det akvatiska miljön (Magnusson m fl, 2016). Så här står det ordagrant i rapporten: "No data is available on the amounts of either large or microscopic plastics that are released from agricultural activities" (sid 34). 

Det är märkligt att denna hantering har kunnat fortsätta så länge utan att problematiseras. En formell fråga jag ställde till Jordbruksverket besvarades med att verksamheten saknar regler eller rekommendationer. Mig veterligen finns det ingen forskning om denna plasthanterings miljökonsekvenser. När jag på Twitter frågade mina följare med anknytning till LRF vad de ansåg om problematiken möttes jag endast av tystnad. LRF verkar inte ha någon som helst policy i frågan, detta av mina allmänna sökningar på nätet och på LRF:s hemsida specifikt att döma. Sökning av "lagring plastbalar" på LRF:s hemsida gav noll träffar.

Noterbart är att det är de vältaliga förespråkarna för "öppna landskap" och mjölk- och köttproduktion inom LRF som själva aktivt bidrar till att kraftigt erodera ner kvaliteten i det öppna landskapet med dessa sina plastbalar och deras följdverkningar.

Man kan här travestera en formulering av Gunilla Kjellsson, ordförande för LRF i Västernorrland, i ATL-artikeln "Köp svenska mjölkvaror för miljöns skull" (16/2) med ungefär: Man kan inte argumentera för öppna landskap och samtidigt vräka ut en massa plast i detsamma. Gunillas formulering var "Man kan inte äta importerad ost och sedan förfäras över varför landskapet förändras."

I Miljöbalken behandlas "nedskräpning" i kapitel 15, paragraf 30, och kapitel 29, paragraf 7. Nedskräpning som företeelse begränsar sig till områden utomhus dit allmänheten har tillträde eller insyn. Som jag uppfattar det sker hela ovan nämnda plasthantering inom jordbruket i områden dit allmänheten har insyn. Det strängaste straffet är fängelse i ett år.

Det är hög tid att Jordbruksverket och LRF styr upp denna på flera sätt miljöstörande verksamhet, detta innan trista polisanmälningar dyker upp. I och för sig kanske det vore bra med rättslig prövning av hanteringen och en prejudicerande dom. Men tråkigt är det om det skulle behöva gå så långt innan jordbruket sopar upp framför egen dörr.

Det är inte rimligt att det är kriminellt att slänga en fimp på gatan om det samtidigt går att förfula ett helt landskap med plast.

Litteratur:

Magnusson, K. m fl (2016). Swedish sources and pathways for micro plastics to the marine environment - a review of existing data. IVL Report C 183, March 2016. 
               .