Efter flytten till
Glommen i Halland och Bästkusten är nu Bottenhavet, där vi tillsvidare behåller
vår sommarstuga, just nu "andra sidan".
Vi åkte nyss dit en
helg i mitten av mars. Tåg till Söderhamn, buss till Utvik, sen apostlahästarna
de sista tre-fyra kilometrarna. Möjligheten att åka kollektivt var ett av
sökkriterierna när vi letade stuga då för 10 år sedan, liksom nu när vi
flyttade till Glommen.
Det var ett disigt
och småregnigt väder i hela östra Svealand och sydöstra Norrland. Vid
mellanlandningen i Uppsala var det så disigt att man inte ens på nära håll såg toppen av
domkyrkans torn.
På Skatön i
Söderhamns skärgård, där vi har stugan, är det väglöst, men någon tidigare
skoterförare hade kört stigen fram och underlättade vår vandring i snömodden.
Det låg två-tre decimeter snö i terrängen.
Vid stugan med utsikt
söderut över fjärden i riktning bort mot Sandarne låg isen fortfarande. Den var
alldeles grå och i upplösningstillstånd. Väldigt vacker var den, med vita
linjer inlagda och öarna på fjärden skymtande i diset därute.
När vi kom till
stugan, som ligger mitt på den tre kilometer långa ön, var det bara en grad
varmt inomhus. Vi satte på värmen och fortsatte direkt vidare ut mot öns yttre spets,
Skatrevet. På vägen passerade vi den gamla fiskarmiljön vid Skathamn. Här bodde
för längesen flera fiskare under sommarhalvåret. Idag är alla husen fritidshus.
Från Skathamn genar
man sen genom skogen bort mot Revet. Efter en liten stund dyker den lilla tjärnen upp på vänster hand.
Den är grund och torkar upp helt vissa somrar. I dess västra kant finns flera
arkeologiska rester kvar av vad som tros ha varit enkla sjöbodar vid den tiden då tjärnen fortfarande var en vik vid havet.
Längs stigen såg jag
återkommande olika spår. T ex ett skidspår. Och flera spår av rådjur. Ju närmare Revet vi
kom, desto fler och färskare såg rådjursspåren ut att vara. Det visade sig sen
när vi närmade oss Revets yttre del att vi hade en råget och ett fjolårskid framför oss.
Jag såg en skymt av
dem längst ut och vi vände då för att inte driva dem i sjön.
Söder om Revet fanns
en del is kvar, men på norra sidan var havet öppet. Här ute på Revet är man
längst ute i ytterskärgården och det är 180 grader fri sikt. Himmel, hav, sten, snö
och is möts här.
Vattnet och isen är i ständig ljudlig rörelse. Det lät som
glasklirr när små isbitar sakta drogs fram och tillbaka i strandkanten av
vattnet. På de stora blocken mot norr låg kalotter av snö kvar.
Det fanns också
tecken på liv så här mitt i vintern. På några rosenbuskar hängde en del av
fjolårets nypon kvar och lyste som små fyrar i diset över havet. En flock
kniphannar dök efter föda i skydd på Revets sydsida. De två rådjuren gömde sig
bakom den minimala höjden längst ut, den som har en liten rund rönn på krönet.
Efter att under en stund
ha tagit in landskapets oändliga storhet längst
här ute så gick vi
tillbaka till stugan längs den obligatoriska rutten på öns nordsida. Öns ende
fastboende var inte hemma. Vi såg spåren efter hans stora hund och efter hans
skoter.
Väl hemma i vår stuga
hade nu temperaturen blivit uthärdlig. Vi gjorde eld i öppna spisen för att
skynda på värmen. Mörkret lade sig ute. Lamporna på utsidan av och inne i huset gav en
upplyst oas i det svarta. Vi var nog helt ensamma nu på ön.
Jag tog en kort tur
runt de närmaste grannhusen för att kolla att allt var i sin ordning med dörrar
och fönster. Det var spårsnö och en räv hade strosat runt vid en av stugorna.
På morgonen var det
varmt och skönt inne. Ute var det fortfarande nollgradigt och disigt över
fjärden. Ner mot stranden hade en stor tallgren fallit ner och lagt sig så att
den såg ut som en smygande räv. Månntro var det samma en som tidigare lämnat
spår vid grannhuset?
Efter snöskottning på
verandan och en stunds trevligt samtal med närmaste grannen
som överraskande dök upp, var det hög tid att plocka ihop och åter ta till
apostlahästarna mot den väntande bussen vid Utvik. Ett fint dygn i diset vid
havet var till ända. Åter nu till "första sidan" och Bästkusten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar