Runt Stegasjön och bergen väster därom

I ett tidigare inlägg berättade jag om vandring runt Skärsjön i Halland, belägen en dryg mil öster om Varberg och uppemot två mil nordost om Falkenberg. Den vandring jag beskriver här nedan tangerar den runt Skärsjön. Till en början följs de åt men sen bär det av västerut när näset mellan Skärsjön och Stegasjön passerats. Beskrivningen här följer den vandring jag gjorde motsols. Vandringen är på 11 km och med en eller två raster tar den cirka fem timmar. 

Tyvärr är det inte möjligt att ta sig till området med buss, så det får bli bil. Helst då förstås miljöbil och samåkning. Ett lämpligt ställe att parkera på är vid orienteringsklubben Nackhes stuga, belägen strax norr "a" i Dagsås. Därifrån går man norrut och passerar mellan Skärsjön till höger och Stegasjön till vänster. Den senare är rätt igenväxt med vass. 

På höger sida om skogsvägen strax norr om sjöarna finns en fin rasbrant. 

Därefter tar vägen av mot nordväst och kommer ut på de öppna markerna vid gårdarna Södra Kanåsen och Kärramosse. Här över fälten går en fin väg omgiven av stengärdesgårdar.

När man ser den sistnämnda gården drar man sig lämpligen ut i kanten på betesmarken till höger och följer skogsbrynet mot sydväst. När fältet slutar i sydvästra hörnet av betesmarken går man över diket och in i det fina granbestånd som finns på höger sida. 

Man följer den nedre kanten på granbeståndet en bit tills man ser en liten höjd på höger hand. Där bör man gå upp. Därifrån ser man Lillasjö mot söder. Den här höjden med utsikt över sjön är en bra plats för en första fikapaus för den som redan är sugen. 

Man går sen ner bakom höjden, där finns en enkel traktorväg som man följer västerut och snart löper den ut på en större grusväg vid en vändplan. Den följer man ca en kilometer mot VSV, genom en rätt trist granskog utan egentliga avbrott, tills man vid gården Korndal är nere på en lite större asfalterad väg som går i N-S riktning. Den vägen går man en knapp kilometer söderut, förbi gården Bengtsgården och genom en liten skog. Väster därom breder ett jordbrukslandskap ut sig.

  
När skogen precis tar slut på vänster sida tar man in vänster på den lilla grusväg som följer skogskanten. Efter ett par hundra meter kommer man fram till en skogsbilväg som går uppför till vänster. Här ska man göra ett vägval. Nästa mål är den lilla gården Bockatorpet nån kilometer österut. Dit kan man ta sig på tre olika sätt, jag har testat alla tre: 

1/ Man tar den skogsbilväg som går snett till vänster upp för sluttningen. Den vägen är bra för den som vill ha träning, den segar sig nämligen uppför i hela 1,5 kilometer. Även om man kommer högt upp på berget så är det ingen utsikt att tala om, därtill är den omgivande granskogen alltför hög och tät. Berget har jag uppfattat heter Långabjär. Strax norr därom är en ännu högre knalle som heter Åsarna och är hela 143 meter över havet, en ansenlig höjd i denna del av landet. När inlandsisen för 12000 år sedan drog sig tillbaka från Halland stod havets vattenyta 75 meter över den nuvarande vattenytan. Det innebär att de här bergstopparna stack upp hela 75 meter över vattenytan. Väl uppe på berget, där det finns ett par master, tar man sen en stig nedför berget strax efter den första masten. Den mynnar så småningom på en skogsbilväg vilken leder till Bockatorpet. 

2/ Istället för att ta skogsbilvägen snett upp till vänster går man vägen rakt fram förbi husen och vidare in i skogen. Efter ett par hundra meter delar sig vägen i två, man kan ta båda. Den vänstra av de två följer en mindre bäck och en våtmark på höger sida, gör sen en vid sväng inne i skogen för att så småningom nå fram till Bockatorpet. 

3/ Den högra, som löper mest i söder av de tre alternativa vägarna, går förbi ett hygge och en björkskog innan den når mer öppen betesmark. Efter en stund kommer man till en korsning, där tar man vänster och når snart Bockatorpet. 

Jag föredrar alternativ 3 ovan då det är mest variationsrikt vad gäller vegetationen. 

Oavsett vilken väg man tar så är man nu vid i mitt tycke vandringens höjdarställe: miljön kring det gamla Bockatorpet! Boningshuset verkar det som om någon använder extensivt. Däremot är övriga byggnader stadda i förfall. Inget underhåll verkar ha skett på mycket länge, antagligen inte sedan siste brukaren lämnade för sjuttio år sedan.

Bockatorpet etablerades i mitten av 1800-talet och brukades fram till 1944. Den siste brukaren var en snickare som hade hönseri här. En liten skylt framför huset ger en kort historia om torpet. Det är beskrivet i en bilaga till "Spannarpsboken". 

Det ska tilläggas att jag kanske inte är helt objektiv, jag älskar gamla småbrukarställen. Möjligen för att jag som liten var utleasad på somrarna till småbrukare i släkten. Inte för inte är Stig Claesson (Slas) en av mina absoluta favoritförfattare och hans bok "Vem älska Yngve Frej" min egen kioskvältare. Filmatiseringen med Allan Edwall och Loffe Carlsson är minst lika bra som boken.

Omgivningarna är mycket vackra, man ser ut över ett böljande och varierat landskap mot sydost. Intill finns betesmarker med gamla vårdträd, hassel och stengärdesgårdar. 

Bakom torpet ligger ett högt berg Bistocksbjär med en fin äldre bokskog. Intill är ett hygge med uppväxande gran, tyvärr inte lika gästvänligt. Det finns en stig upp på berget, den börjar vid vägen ett par hundra meter sydväst om torpet. Där ligger en liten bokskog, från den leder en liten stig över hygget upp mot toppen. Det är mödan väl värd att gå upp. Utsikten därifrån är hänförande. Man ser ut till havet, förbi åkermarken och Tvååker (första bilden i detta inlägg). Här är perfekta platsen för fika och begrundan. 

Jag var här två soliga dagar i februari. Trots årstiden var känslan fantastisk och jag kan tänka mig att ett besök i början av maj när allt slagit ut är ännu bättre.

Svårt är det att lämna den här miljön. Men färden går vidare. Lite tricksiga är de närmaste 3-400 metrarna. Från torpet går man mot sydväst precis dit betesmarken på vänster hand tar slut. Där går det att ta sig över taggtråden. Man följer stängslet på höger hand och tar sig över på lämpligt ställe. Sen rakt ut mot betesmarken man ser på andra sidan trädranden och diket, då passerar man ett lite fuktigt parti och också vad som måste ha varit torpets brunn. Därefter är det ett litet dike och en ny taggtråd att passera. 

Väl ute på den nya betesmarken går man söderut via en särskilt stor gran till det viltvatten som syns längre fram. Där går en liten väg på dammen som leder vidare genom skogen österut till en lite större väg. 

Den följer man mot nordost. Resten av vägen till målet är lättgången och det är inte svårt att hitta. Man går ca en kilometer till gården Karlsro. Där går en skogsbilväg österut. En bit in på den är det en vägbom med skylten "Obehöriga äga ej tillträde". Den är inget att bry sig om. Det är inte tillåtet med ett sånt förbud utanför tomtmark. På vägen gäller allemansrätten. När man passerat huset tar man direkt höger och sen vänster på nästa väg. Därefter är man snart framme vid ett gammalt sågverk och lite längre fram åter vid klubbstugan för OK Nackhe.

Där är slutet på vandringen, också dess startpunkt. Hoppas vägen var mödan värd!

Jag spanade förstås en del efter fågel när jag gick fram. Inga stora rariteter blev det med trevligt var bofink och storskrake vid näset mellan Stegasjön och Skärsjön. Sen gulsparv och gröngöling vid gården Kärramosse strax väster om Stegasjön. Slutligen fyra spillkråkor på en gång vid Bockatorpet. De flög ljudligt omkring och verkade ha kul. 

Om man efter vandringen fortfarande är fikasugen finns två möjliga alternativ på nära håll. Det ena är Gööks konditori i Tvååker. Där är brödet mycket gott och dito billigt. Begränsningen är dock öppettiderna: vardagar 08-18, men under helger endast lördag 08-12. Det andra är Strömma Farmlodge. Det verkar bara vara öppet under sommartid och det är oklart för mig om tiderna. 

Litteratur:

Bjärsdal, J. (redaktör) 1993. Spannarp - en halländsk hembygd. Utgiven av Spannarps Hembygdsförening. ISBN 91-630-2228-1. 334 sidor
Gamla boplatser. Torp, stugor och forna gårdar i Spannarps socken. En reviderad förteckning 2004. Spannars Hembygdsförening. Bilaga till boken ovan om Spannarp. 28 sidor

Den av LRF så kallade "mjölkkrisen" - nu finns facit för nedläggningen av mjölkgårdar 2014 - 2016

Nyligen lade Jordbruksverket ut information på sin blogg om hur många mjölkgårdar det fanns vid årsskiftet 2016/2017. Då fanns det 3739 mjölkgårdar. Ett år tidigare var det 4038. Skillnaden är 299 gårdar. Det motsvarar 0,82 gård per dag som lagts ner. 

Minskningen under året var i relativa tal sju procent. Det totala antalet mjölkkor i landet minskade också, men lite mindre relativt sett, tre procent. Det beror på att den genomsnittliga besättningsstorleken samtidigt ökade, från 83 till 87, vilket är fem procent. 

Landets totala mjölkproduktion minskade under året med 2,4 procent. Andra EU-länder som minskade var t ex Frankrike, Belgien, Kroatien och Slovakien. Ökade gjorde t ex Cypern, Tjeckien och Nederländerna. 

Under 2016 var den totala produktionen i Sverige således lägre än 2015, ett år som i sin tur var likt det föregående 2014. Men, 2016 års värde var detsamma som för de fyra åren dessförinnan, d v s 2010 - 2013. Det innebär att Sveriges haft en rätt stabil mjölkproduktion sedan 2010. Före det minskade den dock under ca 30 år, från 1983 till 2011 var minskningen 21 procent i relativa tal. 

Efter att Ryssland i början på 2014 stoppade livsmedelsimporten från EU, som svar på EU:s och USA:s handelsrestriktioner p g a Ryssland inblandning i kriget i  Ukraina, uppstod inom EU ett överskott med minskande mjölkpriser som följd. 

Det dröjde sedan inte länge innan LRF:s ledning, med ordförande Helena Jonsson i spetsen, högljutt började ropa om "kris" och att si och så många mjölkbönder hotades av nedläggning. LRF ville att såväl regeringen som konsumenterna solidariskt skulle lätta på plånboken. 

Nu finns således facit för LRF:s tre "krisår" 2014, 2015 och 2016. Hur blev det? Under 2016 lades som sagt 0,82 gård per dag ner. Motsvarande värden för 2014 respektive 2015 var ungefär 0,7. Under LRF:s tre "krisår" har det således varit en rätt stabil nedläggningstakt. 

Värre var det förr. Under perioden 2004 - 2012 var nedläggningstakten dubbelt så hög, hela 1,4 gård per dag. Historiskt har antalet mjölkgårdar i Sverige uppvisat en halveringstid på 10 år. Med enkel matematik innebär det att antalet gårdar som läggs ner per år eller dag avtar med tiden. Det är en naturlig utveckling i ett ekonomiskt system med successiv strukturrationalisering. Brukningsenheterna blir större och större.

Om måttet på "kris" i LRF:s tankevärld är det antal mjölkbönder det är synd om för att de tvingas lägga ner, ja då har krisen blivit mindre och mindre under överskådlig tid. Kris tycker jag själv det skulle vara om landets totala mjölkproduktion drastiskt minskade så att det skulle bli svårt att försörja landets konsumenter. Landets totala mjölkproduktion har dock varit i stort sett stabil sen 2010. 

Under hösten 2016 höjde Arla betalningen till mjölkbönderna en gång i månaden. Från augusti till december ökade ersättningen med 29 procent (ATL 25 november 2016). Det har varit märkbart tyst från LRF under hösten. Nu är väl talet om "kris" lagt på hyllan, i alla fall tillfälligt. Borde man nu inte särskilt gå ut och tacka dels en hel del konsumenter som lade nån extra krona på mjölken, dels till EU och regeringen för en del extra stödpengar som man fick loss?  Detta trots att det i statistiken ovan inte syns tillstymmelse till att ha varit nån särskild  "kris" överhuvudtaget.

Det ska bli intressant nu att se hur LRF kommer att förklara att det inte syns nåt av krisen i statistiken. Ett scenario är att man säger: "ja, men att det inte synts är ju tack vare att vi larmade så och att det ju blev en del stödpengar till slut." Men dessa kom ju först 2016, liksom Arlas höjning av betalningen. Varför syntes då inget särskilt av krisen vare sig 2014 eller 2015? Det återstår då för LRF att förklara. 

Jag vill komplettera med en reflexion: Var finns den kritiskt analyserande journalistiken inom jordbruksområdet? Jag kan inte minnas mig ha sett en enda ifrågasättande och analyserande artikel i fråga om "mjölkkrisen". Alla tidningar verkar bara ha svalt LRF:s propaganda och agerat megafoner. LRF:s propagandamaskineri verkar effektivt ha lindat pressen runt sitt lillfinger. 

Detta är ett exempel på en vanlig okritisk artikel: "Nu har Sverige färre än 4000 mjölkbönder", skrev t ex ATL (10 augusti 2016). Där står sånt som "Nu har det hänt" och "Ja, det är fler som slutar nu" (vilket det ju inom parentes inte alls var; det var värre förr, se ovan). Den journalist som formulerade sig så här har den fortsatta försörjningen säkrad. Nästa blir väl "Nu är landets mjölkgårdar färre än 3500" eller dylikt. Och så kan man fortsätta i det oändliga.

Sveriges journalister med inriktning på jordbrukets ekonomi och utveckling verkar anmärkningsvärt okritiska. Var finns analysen och det historiska perspektivet? Jag tror inte jag sett enda grävande artikel, vare sig i lantbrukspressen eller annorstädes, som reflekterat över LRF:s ropande på vargen under senare år.  

Borde inte LRF:s ledning gå i bräschen för att utveckla svenskt jordbruk till ett föredöme vad gäller hållbar utveckling internationellt? Detta istället för att konservativt kämpa med näbbar och klor för en inriktning som inte har framtiden för sig. Min egen åsikt är att svenskt jordbruk är alldeles för mycket inriktat på animalisk produktion inklusive mejeriprodukter. Tre fjärdedelar av svensk åkermark plus en del importerat foder används för detta. Mer framsynt vore att reducera denna del märkbart och istället satsa mer på vegetabilier och bioenergi. Detta blir än mer aktuellt att diskutera nu när det blivit populärt från LRF att problematisera Sveriges självförsörjningsgrad för livsmedel.

Avslutningsvis vill jag tillägga, detta med anledning av en känd centerpartists kommentar på ett tidigare blogginlägg av mig: Jo, jag tycker synd om de lantbrukare som tvingas lägga ner. Lika synd som det är om alla andra företagare som tvingas lägga ner, särskilt i de fall det handlar om familjeföretag som länge funnits inom släkten. Men detta är priset många får betala i ett fritt samhälle där marknadskrafterna råder. För jordbrukets del är det dessutom på sin plats att påminna om att det till stor del är skattefinansierat. 

Källor:

ATL (2016) Arla höjer mjölkpriset - igen. 25 november 2016

"300 mjölkbönder har lagt ner under 2016"

https://jordbruketisiffror.wordpress.com/tag/antal-mjolkkor/

"Mjölkproduktionens utveckling i EU mellan åren 2015 och 2016"

https://jordbruketisiffror.wordpress.com/

Eget tidigare utredande blogginlägg

http://hans-orjan.blogspot.se/2016/04/hur-ar-det-egentligen-med-lrfs-lednings.html

Replik på ett inlägg från förra året i Expressen om fördelar med kött

Jag har nyss för första gången läst ett märkligt och ett år gammalt inlägg på Expressen Debatt (17 februari 2016): ”Det är alldeles för tyst om fördelarna med kött”. Det är skrivet av Line Gordon och Olof Olsson, båda vid Stockholm Resilience Centre.

http://www.expressen.se/debatt/det-ar-alldeles-for-tyst-om-fordelarna-med-kott/

Jag kan inte minnas att jag såg inlägget då för ett år sen. Och minns då inte heller nån allmän diskussion om det. Hade en sån förevarit borde jag ha kommit ihåg det. Att jag nu uppmärksammades på inläggets existens beror på att det dök upp på Twitter i en länk. Twittraren tyckte uppenbarligen att inlägget fortfarande har aktualitet som argument för köttkonsumtion. 

Att det har aktualitet tycker jag också, därför brydde jag mig om att skriva det här inlägget. Jag tycker dock tvärtom att argumenten är svaga och tyvärr fortfarande legio inom LRF:s propaganda för produktion och konsumtion av animalier. 

Författarnas budskap är diffust. Efter en längre internationell utblick landar de i förslaget: ”dags att återföra söndagssteken i modernare tappning”. De förtydligar (?) ”modernare tappning” med ”en exklusiv kvalitetsprodukt, kopplat till höga naturvärden”. Tydligare än så blir det inte. Men jag gissar att de menar ”naturbeteskött”. Det är vad WWF länge framhållit som bästa miljöval. Naturbetesmarker är mycket artrika och minskar i omfattning. Inom lantbruket är de den miljö som är i viktigast att vårda för den biologiska mångfalden.

Det förvånar mig att två fria forskare på universitet har svalt flera av LRF:s myter med hull och hår. Man lyfter likt LRF fram som ett stort problem att antalet mjölkgårdar minskat över tid. Så har det dock hållit på så länge det finns statistik. Samtidigt har stora arealer övertagits av andra gårdar och korna blivit mer produktiva med resultatet att landets totala mjölkproduktion varit ganska stabil. Vad är ”krisen” i detta annat än för de enskilda bönder som av dålig lönsamhet tvingats sluta?

De sprider också LRF-myter vidare genom att skriva t ex 1/ ”Sverige har ett klimat som passar utmärkt för djurhållning”, 2/ ”de miljövärden vi uppskattar i landskapet är kopplade till mjölk- och köttproduktion” och 3/ ”Det (d v s ”miljövärden) handlar om öppna landskap, biologisk mångfald och en levande landsbygd”.

Mina kommentarer är: 1/ Ja, klimatet passar bra för djurhållning, men det passar också bra för en hel rad grödor för direkt humankonsumtion. 2/ Jordbrukslandskapets främsta miljövärde är den biologiska mångfalden i naturbetesmarkerna. Men dessa marker har knappast alls med mjölkproduktionens djur att göra, de betar på åkermark. Av landets köttproduktion kommer hela 2/3 från mjölkproduktionens djur, den har således inte heller med naturbetesmarker att göra. 3/ Öppna landskap och en levande landsbygd kan upprätthållas med grödor för direkt humankonsumtion och med lågväxande energigrödor. Sveriges jordbruk är till 25 procent finansierat av skatter. Dessa kan användas till att styra om jordbruket i en mer hållbar riktning.

Betesvall till vänster, nysådd vårvete till höger

Sammanfattningsvis är författarnas budskap otydligt. De bidrar till att sprida flera myter omhuldade av LRF. Inte för inte har LRF:s twittrare gladeligen skickat författarnas inlägg vidare i sociala medier.

Försök få svenskarna att äta mindre kött istället - replik till LRF och Civilförsvarsförbundet

Nedanstående text är idag införd på svd.se

https://www.svd.se/forsok-fa-svenskarna-att-ata-mindre-kott-istallet

Förutom länkarna, bilden och dessa inledande rader är texten identisk.

Helena Jonsson i LRF fortsätter att lägga ut dimridåer för att få regeringen att än mer stödja ett jordbruk som är miljöbelastande och skattefinansierat. Tidigare när det var låga mjölkpriser och ”kris” för mjölkbönderna påstod hon utan grund att Sverige har ”världens mest klimatsmarta mjölk”. Nu tar hon opportunt, utifrån det hårdnande säkerhetspolitiska läget runt Östersjön, tillfället i akt att tillsammans med Civilförsvarsförbundets Sven Lindgren lägga ut texten om hur kritiskt det är med landets självförsörjning. Detta med ett inlägg betitlat ”Sverige skulle snabbt vara förlorat vid ett krig”. Där krävs att regeringen ska ”göra allt för att öka Sveriges matproduktion”.

https://www.svd.se/sverige-skulle-vara-forlorat-vid-ett-krig

Vid en avspärrning blir matförsörjningen mycket problematisk enligt författarna, ty ”hälften av den mat vi äter idag kommer från andra länder”. Jag tror också att det blir problematiskt, men inte specifikt av denna anledning. Författarna blandar ihop handelsbalans i pengar med flöden av mat räknat i vikt. Saken är den att Sverige importerar högförädlade livsmedel och exporterar lågförädlade. Om man istället betraktar de faktiska mängder i vikt av livsmedel som går in och ut ur landet är situationen mindre kritisk.

Författarna säger inget om vilka livsmedel det ska produceras mer av. Om de hade varit seriöst oroade av försörjningen vid avspärrning borde de tänkt till. Produktion av animaliska livsmedel är arealkrävande. I Sverige används hela ¾ av jordbruksmarken till att producera djurfoder. Trots detta räcker produktionen av animalier inte till utan mycket importeras. Resterande ¼ av jordbruksmarken används för att odla vegetabilier för humankonsumtion. Trots denna lilla andel produceras avsevärt mer än de svenska behoven. Detta indikerar att man på samma areal kan föda mycket fler människor på en vegetabilisk kost än på en animalisk. Är man orolig för försörjningen vid avspärrning finns därför skäl att fundera över vilka livsmedel som produceras och konsumeras. En vegetabilisk inriktning är bättre för miljön. Dessutom äter svensken i gemen för mycket kött. Även i fredstid finns således skäl att överväga livsmedelsförsörjningens inriktning.

Innan maten tar slut vid en avspärrning har dieseln gjort det eftersom merparten är importerad. Då stannar produktion och distribution. Inget når konsumenterna. Jag håller här med författarna om att det har hög prioritet att få fram avsevärt mer inhemska biodrivmedel. En omställning till en större del vegetabilisk kost gör att jordbruksmarken även räcker till att odla biobränsle. En aspekt som författarna överhuvudtaget inte berör är det stora matsvinnet. Uppemot 30 procent av livsmedlen kasseras. Om denna andel istället tas tillvara kan produktionen minska. Avslutningsvis håller jag med författarna om allvaret i att bra åkermark bebyggs runt landets städer. Med en ökad global befolkning och klimatförändringar kommer behovet av bra åkermark att bli större.

Hans-Örjan Nohrstedt

Debattör och bloggare, tidigare verksam vid SLU, Forskningsrådet Formas och Skogforsk

Mitt klimatkonto

Människans utsläpp av växthusgaser, den stadiga ökningen av koldioxidhalten i atmosfären och många tecken på en uppvärmning av jordklotet oroar väl de flesta, förutom dem möjligen som litar mer på "alternativa fakta" än på IPCC:s omfattande analyser och scenarier. 

Det oroar i alla fall mig. Jag har valt att tro på den bild som IPCC förmedlar. Som enskilda medborgare är det rimligt att vi frågar oss själva vad vi kan göra för att reducera våra utsläpp och därmed bidra till en bra framtid för kommande generationer. Enligt min mening finns det stora frihetsgrader i den enskildes möjlighet att reducera sina utsläpp. 

I och med de stora skillnader som finns i per kapita-utsläpp mellan länder i världen och mellan rika och fattiga inom länder, tycker jag att det finns ett särskilt ansvar för oss som är relativt välbeställda och lever i de rikaste länderna. 

I flera år nu har jag mer och mer försökt göra nåt åt mina egna utsläpp. Jag brukar själv kalla mig lite av en "koldioxid-taliban". En stimulerande inspiratör på senare år är sportkändisarna Björn Ferry och Heidi Andersson. De har en hemsida "FOSSILFRI2025" där man kan följa parets väg mot det mål som hemsidans namn anger.

http://www.fossilfri.com/

Själv har jag successivt genomfört ett antal förändringar med samma mål:

• Går eller cyklar när det gäller kortare sträckor
• Tar stadsbussen om det är lämpligt (att sådan fanns var ett krav då vi köpte bostad)
• Har en privatleasad elbil (Nissan Leaf) för sträckor upp till 15 mil t o r
• Åker tåg på längre sträckor (eller buss om tåg inte finns)
• Äter mest vegetariskt
• Bor i trähus 
• Har huset uppvärmt med luftvärmepump och 100 procent förnybar el (sol, vind och vatten) från Falkenberg Energi
• Klimatkompenserar genom att köpa träd i Vi-skogen för 1-2 flygresor utomlands per år
• Köper Vi-träd varje månad
• Är ganska återhållsam vad gäller konsumtion av kläder och prylar

Häromdagen funderade jag på om det går att få nåt mått på om ett sånt här leverne är mödan värd. Jag googlade runt lite och fann snabbt det jag behövde: sajten "Klimatkontot.se"

http://www.klimatkontot.se/

Där fyller man i diverse uppgifter om kategorierna boende, resor, mat och annan konsumtion. Sen räknar programmet fram ens årliga utsläpp av koldioxidekvivalenter uppdelat på nämnda kategorier. 

Mitt resultat blev:

Bostad         0,2 ton CO2-ekv 
Resor           2,8
Mat              0,7
Konsumtion 0,4 

Summa        4,1

Till detta kommer vars och ens andel av offentlig  konsumtion (infrastruktur, skola, omsorg, försvar etc) för vilken en schablon på 2,0 är beräknad av Naturvårdsverket.

Tilläggas kan att programmet inte kunde ta hänsyn till att jag klimatkompenserar med att köpa Vi-träd. Mitt nettovärde med hänsyn till Vi-träden torde vara ca 2 ton. 

Är då mina ovan beräknade 4,1 ton CO2-ekv mycket eller lite? 

Programmet räknar fram vad det skulle innebära om alla i hela världen hade samma utsläpp som jag. Resultatet blev 29 miljarder ton CO2-ekv per år, vilket är 60 procent av det globala utsläppet 2013 (50 miljarder). Bra med andra ord, mitt bidrag leder i rätt riktning.

Jag räknade också med en fiktiv person som hade samma bostadsstorlek som jag, men bostadsuppvärmning med fjärrvärme, samma flygresor men bensinbil 3000 mil per år, kötträtt 1-2 gånger per dag och mer konsumtionsinriktad.

Programmet räknade fram värdet 18,1 ton CO2-ekv per år, d v s 4,4 gånger högre än mitt värde. Om alla i världen hade denna nivå på utsläpp skulle det globala öka till 2,6 gånger nivån 2013 (130 jfr med 50 miljarder ton). Jag kan också nämna att Medelsvensson har värdet 8-9 ton, d v s drygt dubbla min nivå men hälften av den fiktiva "värstingen". 

Tilläggas kan att FN:s globala mål är att den genomsnittliga nivån ska bli 2 ton CO2-ekv per år, detta för att undvika en farlig ökning av världens temperatur. Om jag betraktar min egen nivå på 4 ton inkl klimatkompensering (- 2 ton) och offentligt konsumtion (+ 2 ton), så inser jag att det inte är en lätt uppgift. Det behövs dels en storsatsning på biodrivmedel för flyg, dels krafttag vad gäller åtgärder inom offentlig konsumtion. 

Som av en händelse upptäckte jag igår när jag satt med ovanstående beräkningar och tankar att SVT imorgon onsdag 22 februari startar en serie "Zero impact" med Özz Nujen som programledare. Som jag förstått det ska programmet stimulera till att "klimatbantning". Det ska bli intressant att titta på. Testa gärna ni också. 

Räkna gärna fram ditt eget värde och se vad du kan göra för att minska det. Man får en del tips i samband med beräkningarna.

 

Bloggande - är det nåt att hålla på med? Egna erfarenheter under sex år.

De tio mest besökta inläggens namn i klartext, med antalet besök inom parentes:

1. Semester Sardinien april 2009 (1550)
2. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht....(1153)
3. LRF Skogsägarna censurerar hårt....(1018)
4. Regeringsuppdraget som fick SLU listat....(1004)
5. En myt att älgkött är miljövänligt (852)
6. Arizona Chemicals julklapp till Söderhamn....(711)
7. Semester på La Gomera och El Hierro (690)
8. Korsnäs timmerränna - ett spännande.... (685)
9. Vandring i Valle härad Valborg 2011 (510)
10. Sköna höstdagar på Lanzarote (505)

Är bloggande ett bra sätt att sprida sina för offentligheten relevanta tankar? Temat för detta inlägg är att berätta lite om mina egna erfarenheter. Kanske kan det stimulera er andra, som ännu inte prövat, att göra det. 

Mitt första blogginlägg publicerade jag i början på januari 2011, d v s för nästan exakt sex år sedan. Sedan dess har jag skrivit lite drygt 200 inlägg, varav 193 är publicerade medan några ligger i pipe-line. Den mängden motsvarar drygt 30 inlägg per år eller knappt tre i månaden. Mitt bloggande har ökat med tiden, men antalet per år ser ut som två trappsteg: de tre första åren ca 20 inlägg per år, sen det dubbla ca 40 per år. Skälet till fördubblingen, med start 2014, är att jag då pensionerade mig och fick mer tid till denna skapande och spännande verksamhet.  

Jag har alltid gillat att skriva och i samband där med debattera. Redan i grundskolan skrev jag insändare till lokalblaskan. Det mer fria skrivandet tog för min del sen ett riktigt långt uppehåll under gymnasiet, universitetet och arbetslivet. Då skrev jag mycket, men förstås oftast på beställning av andra (lärare, forskningsfinansiärer , handledare och olika chefer). Detta var cirka 40 år av mitt liv. Sen kom jag igång igen med skrivandet på mina egna villkor när jag bara något år innan pensioneringen upptäckte bloggandets möjligheter, och i synnerhet efter pensioneringen då jag nu kunde tänka och skriva helt fritt. 

Med min käresta har det under 2000-talet blivit en hel del resor, både inom och utom landet. I planeringen av sådana resor insåg jag tidigt värdet av att andra som rest berättat om sina erfarenheter i skriven form, t ex i tidningar och på nätet.

Vi hade gjort en resa till Sardinien 2009 för vandring och fågelskådning. Vi var mycket nöjda med resan och jag fick för mig att jag skulle skriva om den för omvärlden. Jag skrev ett resereportage och testade att få in den i ett par-tre tidningar. Men det var tvärstopp, de tog inte emot sådana från läsekretsen utan hade frilansare som redan hade sådana uppdrag. Dagens Nyheter var dessutom så nonchalanta (de svarade inte ens på tilltal) att jag sade upp min prenumeration på tidningen som jag hade haft i 30 år. 

"Varför lägger du inte upp en blogg?", undrade min yngste son när jag beklagade mig. Han var och är likt de flesta yngre avsevärt mer drivna än jag på datorer, internet och sociala medier. Det hade då gått hela 1,5 år sedan vår resa till Sardinien. 

"En blogg, vad är det?", var min motfråga, som väl visar hur initierad jag var då. Han berättade och sa att det finns färdiga bloggverktyg på nätet, som är enkla att komma igång med. Jag kollade runt lite och fastnade, av anledning som jag har glömt, för verktyget Blogger. Det var väldigt lätt att lägga upp min egen blogg (det tog vad jag minns mindre än en halvtimma) och jag har sedan dess fortsatt med det verktyget. Blogger är relativt lättjobbat och helt gratis. I januari 2011 publicerade jag mitt första inlägg, det om resan till Sardinien.

Stintino, nordvästra Sardinien

I huvudsak innehåller min blogg två typer av inlägg: miljödebatt, respektive resereportage. Miljödebatten gäller främst jord- och skogsbruk. Resorna är av mycket varierad art, allt från en promenad runt knuten till en resa till andra sidan jorden, kan ha varit värd en berättelse. Mina inlägg är oftast ganska långa, det är väl ett resultat bl a av att jag just tycker om själva skrivandet.

Dags dato har jag haft cirka 55000 besök på min bloggs ca 190 inlägg. Det innebär i medeltal 285 besök per inlägg. Att jag skriver "besök" beror på att jag i statistiken i verktyget endast kan se om nån klickat sig in på ett inlägg, inte om personen faktiskt har läst det. Jag är rätt nöjd med att ha fått så många besök, det är sannolikt avsevärt fler än de som läste mina vetenskapliga artiklar en gång i tiden då jag forskade. Det är som om varannan boende i Falkenbergs och Varbergs kommuner tillsammans hade tittat in på min blogg. Samtidigt inser jag att det finns bloggar med flera tiotal tiopotenser mer besök.

Det var i början svårt att sprida information om att "nu har jag lagt in ett nytt inlägg". Då i starten mejlade jag vänner och bekanta när så skett. Det tog sen rejäl fart med besöken först när jag dessutom startade också med Twitter och Facebook. Då kunde  jag länka där till mina olika blogginlägg. Om inläggen är särskilt intressanta kan de av "följare"/"vänner" delas vidare och spridas på internet som ringar på vattnet.

Det är stor variation i hur många besök vart och ett av de olika inläggen haft. De tio inlägg som haft mest besök visas ovan, lite otydligt i bilden, men utskrivna i klartext under bilden. De har alla haft mer än 500 besök. Bland dessa finns inlägg om miljö, resor, forskningspolitik, LRF Skogsägarnas twitterpraxis, samt slutligen ett om skogsindustrihistoria. Det mesta besökta inlägget är det första jag skrev, det om resan till Sardinien. Tre till har haft mer än tusen besökare, de är i ordning ii/ polemik med landsbygdsminister Bucht för märkliga uttalanden i Almedalen vid Future Forests (ett Mistra-finansierat forskningsprogram vid SLU) seminarium, iii/analys av LRF Skogsägarnas ensidiga twittrande och iv/ kritik av förre landsbygdsministern Erlandsson för ministerstyre visavi SLU inför Rio+20-mötet (här var för övrigt Future Forests inblandat igen, man hade gjort en i mitt tycke reklamfilm om svenskt skogsbruk som visades i Rio). 

Därefter följer två miljöinlägg, varav det ena handlar om huruvida älgkött är mer klimatvänligt än annat kött, och det andra om ett gigantiskt utsläpp i havet utanför Söderhamn av tallolja från Arizona Chemicals fabrik, där en stor cistern sprack.  

På platserna 7-10 ligger för närvarande fyra olika resereportage, varav två i Sverige och två på Kanarieöarna. Det inlägg som överraskat mig mest för sin popularitet är det om Korsnäs gamla timmerränna, ett rätt väl bevarat industriminne i gränstrakterna mellan Uppland och Gästrikland. Den är drygt hundra år gammal, tre mil lång och går genom skogarna från Untra vid Dalälven till Gävle. Läs det gärna om ni är det minsta intresserade av skogsindustrihistoria. 

Korsnäs timmerränna, strax öster E4

Flertalet inlägg ligger och tuffar på med besök, de kumulerar så sakteliga antalet. Det mest besökta inlägget om Sardinien är ett sådant. Sen finns det ett par riktiga "raketer", vilka bara på några få dagar kunnat samla ihop 800-900 besök. Nummer två och tre i ordningen ovan är de jag avser. Att det blev så har att göra med att någon nyckelperson med massor av "följare" och "vänner" i sociala medier tyckte att innehållet var viktigt och spred det vidare.

De minst besökta inläggen har omkring 20 besök. De kan innehålla små och snäva litterära försök av mig, eller information av mer lokalt eller perifert intresse.

För den som tycker om att skriva och vill att omvärlden ska kunna ta del av ens offentligt relevanta tankar och budskap kan jag varmt rekommendera att blogga. Kombinera det gärna med Twitter och Facebook om ambitionen är att nå ut brett. Det finns inga gränser som jag upptäckt hur långa inläggen kan vara. Det är lätt att lägga in illustrerande bilder, teckningar etc. 

Tänk på att det du skriver i bloggen kan ses av vem som helst, så begränsa det privata och formulera dig på ett lämpligt sätt. Skulle man ångra ett redan publicerat inlägg går det att radera. Men många kan förstås redan ha sett det. Man kan jobba med utkast innan man publicerar dem. Man kan också gå in och redigera efter publicering. 

Statistik vad gäller besök kan man få på längden och tvären med olika tidsfönster (nu, idag, en vecka, en månad, hela tiden). Man kan också t ex se i vilka länder besökarna finns och vilka sökmotorer de använt för att hitta fram. Jag skriver på svenska så besökarna är mest i Sverige, men överraskande många i USA, Ryssland och Tyskland.

Pröva du också att blogga! Jag tycker det är himla kul. Och dessutom ett hjälpmedel för att påverka. 

Spännande natur på ön Koh Phra Thong i Thailand

Fastlandet sett från båten till ön

Min dotter och hennes man fyllde båda jämnt och firade med sina tre små barn detta under två veckor på ett barnvänligt hotell i Khao Lak i Thailand. Kärestan och jag var medbjudna. Under tre dagar gjorde vi dock en barnbarnsledig utflykt på egen hand till ön Kho Phra Thong som är en nationalpark. 

Kho Phra Thong är en knappt 90 kvadratkilometer stor flack ö av sand. Den ligger på Thailands västkust. Man når den med "long-boat" från hamnpiren i Koraburi. Dit är det cirka 1,5 timmes resa med bil eller buss norrut från Khao Lak. Båtresan över det breda sundet tar 40-45 minuter. Vi betalade 1500 baht (ca 400 kr) för överfarten enkel väg.

Long-boat vi åkte i 

På ön finns boende för besökare i en handfull små ställen med bungalows nära den västra stranden. Vi valde Moken Eco Village med ett tiotal bungalows. Det visade sig vara ett bra val. Fina bungalows, bra matmöjligheter och mycket trevlig personal (som vanligt i Thailand). El produceras från solpaneler. Vatten samlas i samband med monsunregnen. Priset var 2900 bath per natt och bungalow (två personer). Några familjer hade små barn med sig. 

Promenad på stranden

Ön är som sagt mycket flack. Den har fantastiska sandstränder på västra sidan och strandskog av mangrove på den östra. Längre in på ön finns i stort två vegetationstyper: dels skog med bl a Casuarina spp. och kokospalm, dels en savann med ett glest trädskikt av Malaleuca spp. 

Mangrove, foto Lena Gustafsson

Casuarina equisetifolia (Australien pine) är ett märkligt träd. Det är grönt året om som ett barrträd, men är till skillnad från dessa tvåhjärtbladigt. Det är de tunna kvistarna som är gröna, "barren" är nästan helt tillbakabildade. Det har centimeterstora kottar. Det beskrevs först av Linné 1759 och förekommer i två underarter (subsp. equisetifolia respektive incana) spridda i Sydostasien, Australien och Polynesien. Det används som brännved, till stängsel och som skydd mot vinden. Trädet är kvävefixerande i symbios med actinomyceten Frankia. Förnan har nämns allelopatisk verkan och hämmar undervegetation. 

Glest trädskikt på den södra delen av savannen

På savannen gjorde vi en morgon en utflykt med guide. Savann är en mycket unik naturtyp i hela Sydostasien. Det kändes nästan som att vara på Alvaret eller i Östafrika. Gissningsvis är bakgrunden till savannen att marken är något högre och grovkornigare än på resten av ön. Dess öppenhet skapas av återkommande bränder. Alla träds bark hade spår av brand. Det finns också en gles population av hjorten Sambar deer (Rusa unicolor) som kanske har ett visst bidrag med sitt betande. Ett par gånger per år är det mycket kraftiga monsunregn som skapar ytavrinning. 

Samtal med vår guide under ett träd med brandspår

Träden på savannen, Malaleuca cajuputi (troligen subsp. cumingiana), liknar stora bonsaiträd. De tillhör familjen myrtenväxtet och har en pappersliknande bark. Trädet används till enklare konstruktioner och ved. Bladen är lite aromatiska och används till te. En olja kan också extraheras som påstås vara bra för allt möjligt, t ex mot mygg. 

Markytans randighet på savannen syns tydligt på satellitbild

Markytan på savannen har en märklig randighet, parallell med stranden. Ränderna syns tydligt både på satellitbild (Google Maps, ovan) och i fält. Randigheten består av stråk med torr respektive fuktig eller blöt mark. Mellan stråken var det hundratalet meter. Vi endast anade att de torra stråken kunde vara något lite högre än de blöta. I brist på bättre vetande gissade vi att bildningen kunde vara någon sorts "strandvallar" med lite olika höjd och kanske kornstorleksfördelning. Samtidigt tvekade vi kring detta eftersom savannen var så synbart flack. Det vore intressant att få veta mer om detta.

Ömsom våta och torra stråk på savannen

I de våta stråken förekom fram till för ca 30 år sedan punktvis "brytning" av tenn. För hand grävdes djupa gropar (de finns kvar). Den tennrika sanden där hettades tydligen upp och vaskades sedan för hand. Jag gissar att upphettningen fick tenn att smälta fram och bilda tunga droppar, vilka sedan vaskades fram. Tenn är en tungmetall med låg smältpunkt (232 grader C). Vår guide hade deltagit i arbetet med att bära ut de mindre, mycket tunga, säckarna med tenn. Varför tenn företrädes verkar finnas i de blöta stråken vet jag inte ännu. 

Vattenfylld grop efter tidigare utvinning av tenn

I träden på savannen övernattar många rovfåglar, t ex örnar och glador. Vi såg "bramine kite" och någon örn vi var osäkra på till art. Den riktiga rariteten som dök upp i en blöt del av savannen var "Lesser adjutant storch". Ön höll tidigare en betydande del av Thailands population av denna ovanliga stork. Tsunamin 2004, som måste ha dragit över i stort sett hela ön, utplånade storkens bomöjligheter på ön, men den har därefter satts ut och verkar återhämta sig. Andra fåglar vi såg där på savannen var t ex "blue-tailed bee-eater", "vernal hanging parrot", "red-wattled lapwing", "little coromant", "drongo" och "large green pigeon". 

Närmare stranden i blöta partier eller dammar såg vi "common kingfisher", "great heron" och "chinese pond heron". I träden närmast stranden "oriental pied hornbill" och på stranden "little sand plover". 

Även vissa delar av stranden är randig

En liknande "randighet" som den på savannen finns också på sandstranden. Även här löper ränderna parallellt med vattenlinjen. Men i detta fall är det endast någon decimeter mellan ränderna och dessa är ljusa respektive mörka. Det verkade också som om randigheten bara fanns på de allra flackaste stränderna. Det handlar inte om de s k böljeslag man ofta kan se på sandstränder. Jag grunnade en del på hur denna randighet uppkommer och gissade att det måste ha något med inverkan av de inkommande vågorna att göra. Efter att ha stått stilla en stund precis i vattenbrynet och tittat på vad som händer med vattnets rörelse där tror jag att jag kom ett svar på spåret. När det grundaste vattnet efter en inkommande våg drar sig tillbaka bildas flera tunna och långa horisontella virvlar av vatten parallellt med vattenlinjen. Dessa virvlar synes röra upp sanden och därigenom anrika lite grövre sand, vilken sen snabbt torkar ut och blir ljusare än partierna intill. Sannolikt följer den finare sanden med vattnet från virveln något lite längre. Att randigheten blir kvar en tid på stranden måste sen bero på tidvattnet, på platsen skiljer det 1-2 meter mellan ebb och flod. Då det går från flod mot ebb lämnas randigheten successivt kvar på stranden. När det går från ebb mot flod "äts" den uppkomna randigheten successivt upp. Detta är min teori om fenomenet. Den som vet något i ämnet eller har en annan teori får gärna kommentera detta. 

På ön bor idag 2-300 invånare. Många är fiskare, andra personal på de olika bungalow-ställena. De som arbetar med fiske förde, likt andra längs kusten, tidigare en ambulerande tillvaro och kallades "sea-gypsies". De bodde tidigare i båtar eller i enkla hus på pålar i vattnet. Deras tillvaro slogs i spillror av tsunamin 2004. Många dog. Efter den har de som överlevde valt att bo på land. 

På ön sägs att uppemot 300 personer omkom i tsunamin 2004. Det fanns i stort sett inte en chans att komma undan på den flacka ön. Vågen sägs som mest ha varit nästan 20 meter hög där den vid vår bungalow-by trycktes in mellan ett par lite högre uddar. Några människor överlevde tydligen genom att klättra upp i det torn med vattentankar som finns strax bakom byn. 

Vattendamm och vattentorn, vattnet pumpas upp med solel

Det är mycket svårt att nu i dagens idyll tänka sig dramat och förödelsen vid tsunamin 2004. Dock besökte vi tsunami-muséet i Khao Lak och kunde där bl a se hemska filmer som spelades in på plats när tsunamivågen drog in. Khao Lak är återuppbyggt och har blivit mycket större än det var innan tsunamin. Vi var där julen 2003, d v s ett år innan tsunamin, och kände nu inte alls igen oss. Det sägs att återuppbyggandet som skett har gjorts mest med betong för att nästa eventuella tsunami ska klaras bättre. Ett automatiskt varningssystem har också byggts upp runt hela Indiska oceanen. Utrymningsvägar till säkra platser har också märkts upp.

Skräp på stränderna var det tyvärr gott om längs vissa sträckor. Där bungalow-byarna ligger vid stränderna verkar man hålla rent och fint. Inne på ön såg vi inget skräp. Skräpet torde ha främst marint ursprung, kastat från båtar. Det är samma problem som överallt, bl a i Sverige. Jag kommer ihåg att jag reagerade på strandskräpet när jag besökte nationalparken Gotska Sandön. 

Ön Koh Phra Thong var en fin och intressant bekantskap. Vårt korta besök på tre dagar gav mersmak. Särskilt skulle man vilja gå runt och exkurera mer på savannen. Och maten är fantastisk! Särskilt tycker jag om frukten och mango är min absoluta favorit. Det är en himmelsvid skillnad mot den mango man kan få tag på i Sverige. Mango ska ätas färsk på någon liten restaurang vid Andaman Sea...

Mango fruit platter

Klimatkompensation:

För en miljövän tar det förstås emot att resa med flyg. Än så länge finns inget praktiskt kommersiellt alternativ till fossilt bränsle. Utlandsresor med flyg är dessutom tydligen den sektor i Sverige som ökar sina utsläpp av växthusgaser mest. Ibland får man tulla på sina principer av sociala hänsyn. De få flygresor jag gör (endast till utlandet) kompenserar jag dels med att vara koldioxidtaliban på hemmaplan (el från sol, vind och vatten hos Falkenberg Energi, trähus, apostlahästar, cykel, tåg och buss, elbil och vegetarian), dels med att klimatkompensera utsläppen från flyget genom att köpa träd i Vi-skogen.

Avståndet fågelvägen  Landvetter - Phuket är 9052 km. Tur och retur 18104 km. Enligt Naturvårdsverkets schablon för tjänsteresor ger flyg 0,13 kg koldioxid per person och kilometer. Det blir 2350 kilo koldioxid för hela resan, motsvarande 640 kilo kol. 

Ett träd i Vi-skogen fixerar på 10 år 40 kilo kol enligt uppgift från SLU. Det går då åt 16 träd i Vi-skogen för att klimatkompensera flygresan. Ett träd kostar 25 kr, det blir totalt 400 kr. 

Vi åkte dessutom bil, först Phuket - Khao Lak ca 30 mil t o r vilket delades på fyra vuxna, ger 7,5 mil per person. Dessutom Khao Lak - Koraburi ungefär lika långt, vilket delades på två vuxna, således 15 mil per person. Totalt blev det 22,5 mil = 225 km.

Enligt Naturvårdsverkets schablon ger en kilometer i en miljövänlig bensinbil 0,12 kilo koldioxid. Vi åkte i en Van och jag antar att den gav det dubbla utsläppet. Totalt då 54 kilo koldioxid, motsvarande 14,8 kilo kol. Det motsvarar i sin tur 0,4 träd i Vi-skogen. 

Vi åkte också två personer "long-boat" 40 minuter ena vägen. Andra vägen var vi fyra personer. Dessa båtar är rätt stora och har gamla motorer, jag vet inte hur mycket diesel de drar. Men jag drar till med lika mycket som för mitt bilåkande, d v s motsvarande 0,4 träd i Vi-skogen. 

För hela resan blir det 17 träd till en kostnad av 425 kr. Jag har betalt summan till Vi-skogen.

Inom parentes kan jag tillägga att jag betalar 60 kr per månad löpande till Vi-skogen. Det motsvarar strax under 30 träd per år. Således har jag redan kompenserat för den aktuella resan och två andra liknande resor per år vilka jag aldrig gör. Men av pedagogiska skäl klimatkompenserar jag ändå även kopplat specifikt till den aktuella resan. 

Dessutom orsakar jag ju en del utsläpp av växthusgaser främst via min livsmedelskonsumtion (trots att jag är vegetarian), så det är nog bra att ta i med råge.