Det är som engelsk rävjakt - en flock ylande hundar jagar en tygtrasa - detta när skogsbrukets företrädare ånyo tar till överdrifter. Denna gång avser ylandet regeringens nya förslag till kommande budgetproposition att avsätta 200 miljoner kronor för en tioårig inventering av nyckelbiotoper i landet. Det anses av regeringen vara tid att göra en ny sådan då det har gått nästan 15 år sedan den förra. Den första gjordes ytterligare tio år tidigare.
Skogsbrukets företrädare verkar grälsjuka och klarar inte av att i sin jaktiver läsa innantill. Ett återkommande tema i de olika inläggen är nämligen att det inte går att starta en ny inventering eftersom den nya metoden för nordvästra Sverige inte finns framme än.
Inom parentes kan sägas att Skogsstyrelsens GD i våras stoppade inventeringarna i nordvästra Sverige med argumentet att inventeringsmetoden inte fungerade där. Varför den inte fungerade preciserades inte offentligt, men mellan raderna kunde man läsa att det i skogsägarnas ögon blev alltför mycket skog som skulle bli nyckelbiotoper. Inte så konstigt att det finns mycket sån skog där, det är ju i stort sett den enda landsända dit skogsbrukets kalhyggen och monokulturer ännu inte nått.
Det finns två texter där man kan ta del av regeringens förslag, dels pressmeddelandet från regeringen, dels en intervju med miljöminister Karolina Skog på web-tidningen Altinget (4 september). Vad står det då i dessa två texter vad gäller tajmingen mellan inventeringen och framtagandet av en ny inventeringsmetodik?
I pressmeddelandet står att läsa:
"Satsningen omfattar dels uppdaterad inventering enligt befintlig metod, dels metodutveckling för en mer ändamålsenlig inventering i nordvästra Sverige. Arbetet påbörjas under hösten 2017."
I intervjun i Altinget, vars innehåll miljöministern får anses ha välsignat i och med att hon personligen twittrat om det, står att läsa:
"Inventeringen ska komma igång nästa år..."
"Nu pågår ett arbete på Skogsstyrelsen med att hitta ny metodik för nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige, dagens metod är stark ifrågasatt av skogsägarna. Det är den nya metoden som ska användas i området ifråga vid den nationella inventeringen, betonar Karolina Skog."
Det var inventeringen i nordvästra Sverige som tidigare stoppades av Skogsstyrelsens GD därför att resultaten var så kontroversiella. Av ovanstående citat att döma tycker jag nu det står helt klart att det inte blir nån inventering där innan den nya metoden är utvecklad och godkänd av myndighetens GD.
LRF och Skogsägarföreningarna läser texten som fan läser bibeln, när man upprörs så av innehållet och då felaktigt hänger upp sin argumentation på att inventeringen ska ske innan ny metodik utvecklats.
Priset tar LRF:s ordförande i sin artikel i Land Lantbruk där han hävdar att regeringens förslag om nyckelbiotopsinventering "slår mot skogsägarna, jobben och landsbygden". LRF:s nuvarande ordförande är, likt sin företrädare, inte en nyansernas mästare. Han tar till grova överdrifter och irrelevanta generaliseringar.
Han gör en höna av en fjäder. Idag utgör nyckelbiotoperna två procent av den produktiva skogsmarken, motsvarande 466 tusen hektar enligt Skogsstyrelsens hemsida. Samtidigt, och som ett skäl för nya inventeringen, uppskattar Skogsstyrelsen att det finns ungefär lika mycket nyckelbiotoper till.
Låt oss anta att de nya inventeringarna skulle finna lika mycket areal nyckelbiotoper till. Vad skulle hända då? Rimligen blir en effekt att fler skogsägare inte får klartecken för alla sina avverkningsanmälningar hos Skogsstyrelsen.
Men "so what"? Merparten skogsmark i Sverige är via sina ägare frivilligt anslutna till endera av certifieringssystemen FSC eller PEFC. Certifieringen är en marknadsmekanism som ska säkerställa för kunden att hen köper virke eller därav förädlade produkter som producerats på ett hållbart sätt. Tanken är att producenten ska kunna få fördelar på marknaden visavi icke certifierade skogsägare.
I standarden för både PEFC och FSC står att nyckelbiotoper ska undantas avverkning och prioriteras när det gäller att spara skyddsvärd skog. Där står också att anslutna medlemmar för naturvård ska spara minst fem procent av sin skog (dock med undantag om skogsinnehavet är mindre än 20 hektar och inte innehåller nyckelbiotoper). Hänsyn/avsättning därutöver ska inte tillåtas bli så omfattande att det hindrar pågående markanvändning.
Om nu skogsägarna frivilligt gått in i certifieringen med dess standard, då har man ju förbundit sig att veta om man har nyckelbiotoper på sin mark. Varför ska det då ens vara Skogsstyrelsens uppgift att utföra inventeringen av nyckelbiotoper? Varför ska alla skattebetalare vara med och betala dessa inventeringar? Rimligen borde alla skogsägare själva, med hjälp av ackrediterade firmor, se till att deras fastighet är ordentligt inventerad innan avverkning sker. Den som certifierar fastigheten ska säkerställa att inventeringar av nyckelbiotoper går rätt till där.
Noterbart är att de som hetsat upp sig över att regeringen påstods vilja starta den nya inventeringen utan den nya metodiken för nordvästra Sverige finns på plats (vilket alltså inte stämmer, se ovan), de har samtidigt undvikit att positivt uppmärksamma att regeringen för samma period på tio år tänker avsätta hela 2500 miljoner kronor extra för intrångsersättningar. Nej, det har de inte kunnat glädjas åt utan har istället nogsamt påpekat att "det räcker ju inte till allt som avsätts".
När nu flertalet skogsägare frivilligt certifierat sig, så är det väl rimligt att de själva "bekostar" att avstå skyddsvärd skog, då framförallt nyckelbiotoper, på fem procent av sin areal. Certifiering är ju en marknadsmekanism och de som certifierat sig ska ju få betalt för det mervärde deras virke har jämfört med de som inte certifierat sig. Det var väl i alla fall tanken.
Om en markägare har mer skyddsvärd skog än de stipulerade fem procenten, då tycker jag det kan vara dags att diskutera att staten/skattebetalarna ska vara med och finansiera formella avsättningar. Det är rimligt och då räcker av regeringen nu föreslagna och tidigare avsatta medel avsevärt längre.
För att återvända till det som Hammar skrev. Jag håller med om att det kan "slå" mot enskilda skogsägare och då ska de ha ersättning om det skulle vara angeläget att avsätta mer skyddsvärd skog än vad certifieringen anger. Markägare och staten ska i så fall vara överens om detta. Men att det slår mot "skogsägarna" i allmänhet är en grov överdrift. Detta i och med att ett möjligt scenario är att vi skulle gå från två procent nyckelbiotoper till tre-fyra procent (av den produktiva skogsmarken).
Hur är det då med hotet mot jobben och landsbygden? I skogsbruket inklusive dess entrepenörer görs idag cirka 16000 årsverken (6000 i småskaligt skogsbruk, 1500 i storskaligt, 8500 entrepenörer). En hypotetisk avsättning på ytterligare en-två procent av den produktiva skogsmarken motsvarar då 160-320 dagsverken.
På svenska landsbygden utanför tätorter bor och/eller verkar 15 procent av landets befolkning, d v s 1,5 miljoner människor. De är främst pendlare till tätorter, lantbrukare, skogsägare, aktörer inom hästsektor och besöksnäring. De privata skogsägarna är 300 tusen till antalet, varav en tredjedel inte bor på sin fastighet, således 200 tusen lever på landsbygden. Att en mindre minskning av behovet av årsverken hos en del av de 200 tusen privata skogsägarna skulle vara ett allvarligt hot mot en "landsbygd" med 1,5 miljoner människor, det är givetvis inte fallet. Snarast är det ett exempel på Hammars grovt överdrivna retorik.
Åter till frågan om sysselsättningen på landsbygden. LRF och Skogsägarföreningarna är konservativa och ser bara problem, inte potentialen i nya näringar. Besöksnäringen är Sveriges snabbast växande näringsgren. Svenska och utländska besökare i skogslandet lockas av vacker natur och möjligheter till friluftsliv i olika former. Bevarande av skog i form av reservat och nationalparker har hög attraktionskraft och många besökare, vilka innebär pengar i det lokala näringslivets kassor hos livsmedelsaffärer, kiosker, stuguthyrare, pensionat, bensinmackar, restauranger m m. Tyresta nationalpark, med i huvudsak skog, torde vara Sveriges mest populära nationalpark. Man har 700 tusen besökare på ett år.
Om skogsägarna, likt Hammar, inte förstår att inbegripa besöksnäringen i den s k bioekonomin, ja då binder man på sikt ris åt egen rygg. Idag tänker denna krets endast på produktion av vedfibrer när man talar om bioekonomi. Ett illustrativt exempel kan vara skogskommunen Arvidsjaur i södra Lappland. Trots all skog har besöksnäringen gått om skogsbruket vad gäller antalet anställda. Om skogsbruket fick fortsätta att som man önskar få fritt fram bara tänka på fibrer, ja då skulle skogslandets attraktionskraft för besöksnäringen minska.
Ett talande exempel var LRF:s och Mellanskogs retorik då man direkt sablade ner forskarnas förslag i Dagens Nyheter om att göra ett naturreservat av det stora brandfältet i Västmanland. Då hördes argument som att "hela byar kommer att ödeläggas" och att "folk inte gillar risiga reservat". Merparten av de privata skogsägarna i området följde ledningens rekommendation och höll sig utanför reservatsbildningen. LRF:s Mälardalsordförande på den tiden gav uttryck för en häpnadsväckande dubbelmoral då han på ett offentligt möte entusiastiskt lät meddela att han minsann föreslagit landshövdingen att ett kommande Naturum det skulle självklart ligga på Svartådalssidan av reservatet (det är öster om brandfältet och där den privatägda skogen finns). Han hade sent om sider fattat att det vankades business i form av besökare och ville att medlemmarna skulle tjäna pengar på andras uppoffringar. Upplysningsvis hade reservatet förra sommaren ungefär 300 besökare per dag. Det innebär mycket pengar i kassan för näringsidkare på den lokala landsbygden.
LRF:s och Mellanskogs retorik om "risiga reservat" nådde även både nuvarande och förre landsbygdsministern. De utvecklade resonemanget vid ett seminarium arrangerat av SLU-programmet Future Forests vid Almedalsveckan 2016 (se mitt blogginlägg 14 augusti 2016). Bucht sa att brukad skog var tillgänglig för människor, men att icke brukad skog (han menade reservat) är "omöjlig att gå igenom". Min egen erfarenhet är den motsatta. Jag har varit i många reservat men minns inte ett enda som jag inte kunnat gå igenom. Däremot är ungefär halva arealen brukad skogsmark i landet oattraktiv eller ogenomtränglig, detta i form av markberedda hyggen, slybemängd oröjd plantskog, risig ungskog och förstagallrad skog.
Slutligen till utspelet av Lena Ek, Södra Skogsägarnas styrelseordförande, i frågan. Hon säger det i en intervju i webb-tidningen Miljö & Utveckling den 11 september 2017 bl a att regeringsförslaget om inventering av nyckelbiotoper innebär "...allvarliga konsekvenser för klimatet...". Detta påstående tar nog priset vad gäller överdrifter. Vad Sveriges skogsbruk gör har överhuvudtaget ingen inverkan på klimatet, därtill är Sveriges bidrag till de globala utsläppen av växthusgaser alldeles för litet. Klimatet styrs av storskaliga processer, däribland människans utsläpp av växthusgaser. Avgörande är vad som sker i de stora utsläppsländerna som USA, Kina, Indien m fl. Ungefär samma budskap har hon på Södras hemsida (nedan).
Att då hävda att en eventuell avsättning av nyckelbiotoper motsvarande 1-2 procent av den produktiva skogsmarksarealen skulle påverka klimatet är inte trovärdigt. Hycklande blir det dessutom därför att skogsbruket ofta slår sig för bröstet med att binda in en betydande del av de växthusgaser som andra sektorer släpper ut. Skälet att så sker är att all skogstillväxt i landet inte avverkas (ca 20 procent av tillväxten). Att spara 1-2 procent till i form av nyckelbiotoper, det skulle ju i analogi med nämnda argumentation bara göra skogsbrukets bidrag ännu bättre i och med att lite mer tillväxt inte avverkas.
Skogsbrukets debattörer får nog tänka till lite och skärpa sin argumentation. Att fortsätta med grova överdrifter, halvsanningar och osanningar, det kommer bara att slå tillbaka i form av undergrävd trovärdighet.
Låt oss anta att de nya inventeringarna skulle finna lika mycket areal nyckelbiotoper till. Vad skulle hända då? Rimligen blir en effekt att fler skogsägare inte får klartecken för alla sina avverkningsanmälningar hos Skogsstyrelsen.
Men "so what"? Merparten skogsmark i Sverige är via sina ägare frivilligt anslutna till endera av certifieringssystemen FSC eller PEFC. Certifieringen är en marknadsmekanism som ska säkerställa för kunden att hen köper virke eller därav förädlade produkter som producerats på ett hållbart sätt. Tanken är att producenten ska kunna få fördelar på marknaden visavi icke certifierade skogsägare.
Ur skogsstandarden för PEFC
I standarden för både PEFC och FSC står att nyckelbiotoper ska undantas avverkning och prioriteras när det gäller att spara skyddsvärd skog. Där står också att anslutna medlemmar för naturvård ska spara minst fem procent av sin skog (dock med undantag om skogsinnehavet är mindre än 20 hektar och inte innehåller nyckelbiotoper). Hänsyn/avsättning därutöver ska inte tillåtas bli så omfattande att det hindrar pågående markanvändning.
Om nu skogsägarna frivilligt gått in i certifieringen med dess standard, då har man ju förbundit sig att veta om man har nyckelbiotoper på sin mark. Varför ska det då ens vara Skogsstyrelsens uppgift att utföra inventeringen av nyckelbiotoper? Varför ska alla skattebetalare vara med och betala dessa inventeringar? Rimligen borde alla skogsägare själva, med hjälp av ackrediterade firmor, se till att deras fastighet är ordentligt inventerad innan avverkning sker. Den som certifierar fastigheten ska säkerställa att inventeringar av nyckelbiotoper går rätt till där.
Noterbart är att de som hetsat upp sig över att regeringen påstods vilja starta den nya inventeringen utan den nya metodiken för nordvästra Sverige finns på plats (vilket alltså inte stämmer, se ovan), de har samtidigt undvikit att positivt uppmärksamma att regeringen för samma period på tio år tänker avsätta hela 2500 miljoner kronor extra för intrångsersättningar. Nej, det har de inte kunnat glädjas åt utan har istället nogsamt påpekat att "det räcker ju inte till allt som avsätts".
När nu flertalet skogsägare frivilligt certifierat sig, så är det väl rimligt att de själva "bekostar" att avstå skyddsvärd skog, då framförallt nyckelbiotoper, på fem procent av sin areal. Certifiering är ju en marknadsmekanism och de som certifierat sig ska ju få betalt för det mervärde deras virke har jämfört med de som inte certifierat sig. Det var väl i alla fall tanken.
Om en markägare har mer skyddsvärd skog än de stipulerade fem procenten, då tycker jag det kan vara dags att diskutera att staten/skattebetalarna ska vara med och finansiera formella avsättningar. Det är rimligt och då räcker av regeringen nu föreslagna och tidigare avsatta medel avsevärt längre.
För att återvända till det som Hammar skrev. Jag håller med om att det kan "slå" mot enskilda skogsägare och då ska de ha ersättning om det skulle vara angeläget att avsätta mer skyddsvärd skog än vad certifieringen anger. Markägare och staten ska i så fall vara överens om detta. Men att det slår mot "skogsägarna" i allmänhet är en grov överdrift. Detta i och med att ett möjligt scenario är att vi skulle gå från två procent nyckelbiotoper till tre-fyra procent (av den produktiva skogsmarken).
Hur är det då med hotet mot jobben och landsbygden? I skogsbruket inklusive dess entrepenörer görs idag cirka 16000 årsverken (6000 i småskaligt skogsbruk, 1500 i storskaligt, 8500 entrepenörer). En hypotetisk avsättning på ytterligare en-två procent av den produktiva skogsmarken motsvarar då 160-320 dagsverken.
På svenska landsbygden utanför tätorter bor och/eller verkar 15 procent av landets befolkning, d v s 1,5 miljoner människor. De är främst pendlare till tätorter, lantbrukare, skogsägare, aktörer inom hästsektor och besöksnäring. De privata skogsägarna är 300 tusen till antalet, varav en tredjedel inte bor på sin fastighet, således 200 tusen lever på landsbygden. Att en mindre minskning av behovet av årsverken hos en del av de 200 tusen privata skogsägarna skulle vara ett allvarligt hot mot en "landsbygd" med 1,5 miljoner människor, det är givetvis inte fallet. Snarast är det ett exempel på Hammars grovt överdrivna retorik.
Åter till frågan om sysselsättningen på landsbygden. LRF och Skogsägarföreningarna är konservativa och ser bara problem, inte potentialen i nya näringar. Besöksnäringen är Sveriges snabbast växande näringsgren. Svenska och utländska besökare i skogslandet lockas av vacker natur och möjligheter till friluftsliv i olika former. Bevarande av skog i form av reservat och nationalparker har hög attraktionskraft och många besökare, vilka innebär pengar i det lokala näringslivets kassor hos livsmedelsaffärer, kiosker, stuguthyrare, pensionat, bensinmackar, restauranger m m. Tyresta nationalpark, med i huvudsak skog, torde vara Sveriges mest populära nationalpark. Man har 700 tusen besökare på ett år.
Om skogsägarna, likt Hammar, inte förstår att inbegripa besöksnäringen i den s k bioekonomin, ja då binder man på sikt ris åt egen rygg. Idag tänker denna krets endast på produktion av vedfibrer när man talar om bioekonomi. Ett illustrativt exempel kan vara skogskommunen Arvidsjaur i södra Lappland. Trots all skog har besöksnäringen gått om skogsbruket vad gäller antalet anställda. Om skogsbruket fick fortsätta att som man önskar få fritt fram bara tänka på fibrer, ja då skulle skogslandets attraktionskraft för besöksnäringen minska.
Ett talande exempel var LRF:s och Mellanskogs retorik då man direkt sablade ner forskarnas förslag i Dagens Nyheter om att göra ett naturreservat av det stora brandfältet i Västmanland. Då hördes argument som att "hela byar kommer att ödeläggas" och att "folk inte gillar risiga reservat". Merparten av de privata skogsägarna i området följde ledningens rekommendation och höll sig utanför reservatsbildningen. LRF:s Mälardalsordförande på den tiden gav uttryck för en häpnadsväckande dubbelmoral då han på ett offentligt möte entusiastiskt lät meddela att han minsann föreslagit landshövdingen att ett kommande Naturum det skulle självklart ligga på Svartådalssidan av reservatet (det är öster om brandfältet och där den privatägda skogen finns). Han hade sent om sider fattat att det vankades business i form av besökare och ville att medlemmarna skulle tjäna pengar på andras uppoffringar. Upplysningsvis hade reservatet förra sommaren ungefär 300 besökare per dag. Det innebär mycket pengar i kassan för näringsidkare på den lokala landsbygden.
Slutligen till utspelet av Lena Ek, Södra Skogsägarnas styrelseordförande, i frågan. Hon säger det i en intervju i webb-tidningen Miljö & Utveckling den 11 september 2017 bl a att regeringsförslaget om inventering av nyckelbiotoper innebär "...allvarliga konsekvenser för klimatet...". Detta påstående tar nog priset vad gäller överdrifter. Vad Sveriges skogsbruk gör har överhuvudtaget ingen inverkan på klimatet, därtill är Sveriges bidrag till de globala utsläppen av växthusgaser alldeles för litet. Klimatet styrs av storskaliga processer, däribland människans utsläpp av växthusgaser. Avgörande är vad som sker i de stora utsläppsländerna som USA, Kina, Indien m fl. Ungefär samma budskap har hon på Södras hemsida (nedan).
Att då hävda att en eventuell avsättning av nyckelbiotoper motsvarande 1-2 procent av den produktiva skogsmarksarealen skulle påverka klimatet är inte trovärdigt. Hycklande blir det dessutom därför att skogsbruket ofta slår sig för bröstet med att binda in en betydande del av de växthusgaser som andra sektorer släpper ut. Skälet att så sker är att all skogstillväxt i landet inte avverkas (ca 20 procent av tillväxten). Att spara 1-2 procent till i form av nyckelbiotoper, det skulle ju i analogi med nämnda argumentation bara göra skogsbrukets bidrag ännu bättre i och med att lite mer tillväxt inte avverkas.
Skogsbrukets debattörer får nog tänka till lite och skärpa sin argumentation. Att fortsätta med grova överdrifter, halvsanningar och osanningar, det kommer bara att slå tillbaka i form av undergrävd trovärdighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar