Fin vandring i Moseldalen hösten 2021

Mosel är största biflod till Rhen. De rinner ihop i Koblenz vid en plats som heter "Die Ecke" (hörnet). Mosel slingrar sig från SV, med källor i Frankrike. Den är 52 mil lång, men fågelvägen endast hälften. Branta berg reser sig intill, uppemot 4-500 meter över havet. Floden ligger på 40-50 meter. Den faller svagt av mot nordost. Här och var finns slussar. Berggrunden är mest skiffer. På norra sidan, där solen ligger på, är det idealiskt att odla vindruvor. Moseldalens vita viner är världsberömda.

Die Ecke - Mosel rinner från vänster in i Rhen till höger

I Moseldalen är det fint att vandra. Det finns 24 mycket väl uppmärkta etapper om 10-20 km. De är flertalet förvånansvärt kuperade, de följer nämligen inte floden utan tvärar över dess slingor. Vi gick en tredjedel av etapperna. Det blev i snitt cirka 15 kilometer per dag. 

I dalen finns både tåg och buss. De har stopp i alla de små vackra byar som är spridda längs dalen. I byarna finns hotell och restauranger. Vandringsleden har etappmål i sådana byar. Ibland dyker de upp även under etapperna.

Staden Cochem med borg i mitten

Variationen är stor i vegetationen längs vägen: ekskog, bokskog, granskog, vinodlingar, slåtter- och betesmarker. Utsikten är ofta hänförande över flod och byar. Lastpråmar och sightseeingbåtar rör sig sakta förbi.

Stigen (underlaget) rymmer också stor variation, från en smal skogsstig till en bredare skogsväg. På några få ställen varnas för en smal, slipprig stig med svindelkänsla. Vi tyckte det var överdrivet och hade inga problem att ta oss fram. Trappa och vajer fanns ibland för att underlätta. Nån gång gick vi kort på asfalterad väg, men det var verkligen undantagsvis.

Borgen Burg Eltz från 1100-talet

Särskilda sevärdheter, t ex medeltida borgar, finns det gott om i området. Vi gick strax intill berömda Burg Eltz strax norr om Moselkern. I Cochem lite uppströms finns en borg på ett berg mitt i byn.

Romerska stadsporten Porta Negra i Trier 

Ett natt bodde vi Trier, en stad på drygt hundra tusen invånare. Staden fanns redan på romartiden. Den fanns då som ett fäste för Romarriket. Byggnader finns fortfarande från den tiden, detta i form av en bro och en stadsport (Porta Negra). I Trier finns också Karl Marx barndomshem. Det är ett stort fint hus som idag är museum.

Människorna vi mötte, mest personal på på hotell, restauranger och transportmedel, var genomgående vänliga. Förmågan att prata engelska varierade. Skoltyskan hade vi ibland lite användning för.

Maten var sisådär. Jag äter inte kött. Fisken var svindyr. Ett frekvent förekommande italienskt kök med pizza, pasta och tiramisu blev räddningen. Särskilt tiramisun. 

Mobilnätet var överlag rätt kass. Ett problem då man numer använder telefonen för att orientera och söka information. I flera fall saknades bra Wifi på hotellen.

Vädret var svalare än vi trott. På morgnarna var det ibland neråt 5 grader, på dagarna som mest 15. Det var oftast mulet, men nån dag solsken eller lätt regn. Vi trodde det skulle vara varmare och soligare. Vi var där i månadsskiftet september-oktober, precis när vinskörden börjat.

Vi gick med lätt packning. Ryggsäckarna vägde endast 3,5-4 kg styck. Vi hade endast med regnkläder, nån varm tröja och lite ombyte. Necessär, lite sjukvårdsmaterial och vatten dessutom.

Stavar är jättebra att ha med, ibland är lutningen stor och underlaget som rullgrus. Kraftiga vandringsskor med rejält mönster funkade bra för oss.

För orienteringen använde vi en broschyr som vi gratis erhöll på en turistbyrå i Koblenz. Sådana byråer finns lite varstans i dalens byar. Vi använde också en app "AllTrails". 

En del kontanter kan vara bra att ha med sig. Inte alla ställen tog kort.

Vi åkte tåg dagtid ner till Koblenz, där Moseldalen börjar. Från Falkenberg tog det cirka 14 timmar. Vi hade en övernattning ner (Flensburg) och två hemåt (Gelsenkirchen och Kolding). Det fungerade utmärkt.

Slutligen: när vi var ner var det fortfarande en del covid-restriktioner i Tyskland. Vi fick visa covid-pass i hotell och på restauranger. Dessutom bära ansiktsmask överallt inomhus.

Tre små historier:

En av byarna längs floden heter Schweich. Vi var i en annan by och skulle ta tåget dit. Jag gick in i tågexpeditionen (ja, det fanns sådana) för att köpa en biljett. Trodde att byns namn uttalades som landet Schweiz. Jag frågade personen i luckan: "We will take a train to Schweiz, do you know Schweiz?" Hon svarade: "Of course I know Schweiz, it is Switzerland." Då trillade poletten ned för oss. Vilken tur att vi inte hann köpa biljett dit. Inom parentes uttalas "ch" på slutet som ett sje-ljud.

På vägen ner övernattade vi innan vandringen på ett hotell i Koblenz. Vi blev törstiga på kvällen och gick ner i hotellets bar. Gissningsvis bad vi om ett glas vin och ett glas öl. Kärestan betalade och dristade sig då till att kommentera att det var så billigt i Tyskland jämfört med Danmark som vi rest igenom och Sverige som vi kom ifrån. Då kom det snabbt från kvinnan i baren: "Ja, innan man betalat dricks ja!" Vi fattade vinken och hon fick sin dricks. Vi hade glömt det. Men vi tyckte båda att det var ett mycket oblygt och påstridigt sätt att be om dricks.

På tågresan hemåt övernattade vi i Gelsenkirchen. Det är en före detta industristad i kanten av Ruhr-området. Idag rätt ruffig. För oss fotbollsintresserade svenskar är stan mest känd för en snörik VM-kval-match mot Österrike i november 1973. Sverige vann med 2-1. Vi fann ett hotellrum i ett höghus i en mörklagd stadsdel en bra bit från stationen. Det verkade lite sunkigt, men vi gladdes iaf åt att det var nyckelkort. Under hela resan hade det annars, med ett ytterligare undantag, bara varit riktiga och lite tunga nycklar. Men vi gladde oss för tidigt. När vi skulle in i rummet efter frukosten för att hämta packningen, då var det tvärstopp. Kortet vägrade fungera. Vi fick tre nya, men nej, ingen framgång. Vi började bli skärrade, tåget skulle strax gå. En städerska dök upp som räddande ängel. Hon fattade läget och lyckades så småningom få tag på en tekniker. Det visade sig att batteriet i låset var slut. För att få upp det behövdes en dator. Det löste sig. Vi fick vår packning och kom iväg till tåget i tid. Vi lovade att aldrig mer förakta gamla vanliga nycklar.