Älska mig för den jag är - om att ha bipolär sjukdom

 

Den lätta dagen är en dag av energi och briljans,

Den tunga dagen är en dag av ingenting och ingenstans

Så kunde kanske Karin Boye ha skrivit om den bipolära sjukdomens natur. 

Jag har bipolär sjukdom. Men tack vare den medicin jag nu får sedan ett par år är problemen relativt ringa. Så var det inte tidigare. Förr kallades sjukdomen mano-depressiv dito. Sannolikt har jag haft den mycket länge. Men diagnosen fick jag först för nio-tio år sen. Det var i kölvattnet på ett flera års långt utredande om varför jag periodvis sov så väldigt dåligt (3-4 timmar per natt). 

Sömnutredningarna hade inte gett mer än att konstatera det jag redan visste, nämligen att jag sov dåligt. En uppenbart insiktsfull husläkare gav mig då en remiss till äldrepsykiatrin på Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Jag fick snabbt tid där och träffade överläkaren. Hon öppnade mina ögon. 

Det tog inte mer än fem minuters inledande berättande från min sida innan hon sa “Men, du har ju bipolär sjukdom!” Jag får erkänna att jag knappt visste vad det var, jag blev paff. Efter besöket läste jag förstås på nätet det mesta som enkelt gick att få tag på om sjukdomen. I stort sett allt som stod där om symtom kände jag igen. 

Länge höll jag diagnosen för mig själv, förutom att de allra närmaste förstås visste. Med tiden började jag berätta för fler och fler som jag kände förtroende för, som vänner, några släktingar och en del arbetskamrater. Den spontana reaktionen var genomgående att detta kunde man inte tro på. Man kände bara mig som engagerad och energisk. Och det är inte så konstigt tycker jag, för i perioder av depression försvann jag under radarn. Jag stängde in mig på kontoret, gick och åt lunch ensam, “jobbade hemma” och liknande beteenden. 

Min nya öppenhet om att jag har bipolär sjukdom har flera syften. Ett är att skapa förståelse för att den här sjukdomen finns och att jag är som jag är. Under ett par år har jag också funderat över att här på min blogg torgföra detta. Att jag tvekat har berott egentligen bara på att jag debatterar mycket i offentligheten och då ska kombattanterna inte enkelt kunna säga: “han är galen, ni behöver inte bry er om vad han säger”. 

Det där sista har jag släppt nu. Jag vill tro att även meningsmotståndare har respekt och ser till sakfrågorna istället för att döma ut budbäraren. Men att jag nyligen bestämde mig för att skriva här beror på att den Intresseförening för bipolär sjukdom (IBIS) som jag är med i skrev så här i ett tidigare Julbrev: “Det är viktigt att visa att vi är många och att vi är beredda att kämpa för våra rättigheter och bättre levnadsvillkor.” Det fällde avgörandet. 

Hos en person som har bipolär sjukdom finns de två motsatta stämningslägena mani och depression. Inte samtidigt förstås, men med individuellt varierande frekvens och styrka. Själv har jag under de senaste åren upplevt att mönstret inte är statiskt. Jag har haft frekvenser på mellan tre veckor och tre månader, d v s i sistnämnda fall tre månader helt “down-under”, sen tre månader “up-in-the-sky”. Amplituden, d v s graden av mani och graden av depression varierar förstås också. En del drabbade har även perioder av normalitet mellan upp- och nedgångarna. Det hade inte jag, det var momentana kast. Jag vaknade på morgonen och kände direkt att läget hade ändrat sig från kvällen innan.

Vem är jag? Denna fråga kan inte enkelt besvaras vad gäller mig. Inte heller för de övriga cirka 300 000 svenskar som har bipolär sjukdom. Snarast måste frågan ställas “vilka är jag”. Eller möjligen “vem är du just nu”. Alltid är jag en åt gången, endera upp eller ner, men i mitt fall var det som sagt aldrig “normalt”. Som nån slags “Dr Jekyll och Mr Hyde”. Det bör tilläggas att detta gällde innan medicineringen med litium. Jag återkommer till effekten av den.

I uppåt-läge är det himla kul, i alla fall ett tag, energin och kreativiteten flödar. Men i längden kostar det på, framförallt beroende på att sömnen blir så dålig och att man lätt blir odräglig för andra. Man har en egen agenda och förmår vare sig se eller lyssna till andra. Andra upplevs tröga då de inte kan hänga med i det uppskruvade tempot. Det hände av och till att jag sårade andra för att jag tyckte de var tröga och hade svårt att fatta. Känslosvallet var högt och tyvärr inte alltför sällan blev jag omotiverat arg. 

Här passar det att nämna att jag hade bipolär sjukdom inpå livet under hela min forskarutbildning (1977-1984). Min handledare hade nämligen sjukdomen. Fast i sin mer grava form. Han och jag gick mycket bra ihop. Jag har efteråt tänkt tanken att orsaken nog var att jag också var sjuk redan då. Jag fick på nära håll uppleva vilka svårigheter han hade i sin samverkan med andra på universitetet. 

En för mig mycket träffande beskrivning av hur det är att vara manisk hittade jag på hemsidan för IBIS, Intresseföreningen för bipolär sjukdom. 

I nedåt-läge var det tungt och dystert, allt som måste göras var uppförsbacke. Jag vaknade då ofta med ångest över minsta sak som skulle göras. Promenader i naturen höll mig igång. Men jag kunde bli sittande en timme på stolen i hallen för att få på mig skorna. Soffan framför TV:n var annars den bästa platsen, där var kravlöst. Jag skrev under såna här perioder inget på bloggen, jag målade inget, jag orkade knappt ens läsa på Twitter och Facebook. 

Att ha de här skiftena i stämningsläge var förstås ytterst besvärande, för mig själv, men även för dom som var nära mig. Läkekonsten delar populärt, beroende på styrka, in sjukdomen i Bipolär I och II. Typ I är den kraftigaste, typ II är lindrigare. Men variationen är som sagt stor. Jag har den lindrigare typen. Tur är väl det. Den kraftigare kan ha mycket svåra konsekvenser, både för den sjuke och för medmänniskorna.

Det finns tack och lov lindrande medicin, så pillerknaprande kom som ett brev på posten efter att diagnosen var ställd. Den första, som jag prövade under två-tre år, hette Lamotrigin. Det är egentligen en medicin mot epilepsi, men sägs kunna verka även mot bipolär sjukdom. På min sjukdom hade den dock ingen effekt alls. Därefter blev det generalmedicinen litium. Den har haft avsedd utjämnande effekt på humöret. Jag har dock vissa svängningar kvar, men otroligt mycket mildare. Sen finns det tyvärr alltid biverkningar. I mitt fall var det initialt mest magen som påverkades. Tack och lov finns medicinen i olika kemiska former, som varierar i biverkningar. Jag använder Litarex, citratets litiumsalt. Det är den enda formen som fungerar för min mage.  

Alldeles nyligen var jag till Specialisttandvården i Halland. Inför besöket fick jag fylla i en hälsodeklaration. En fråga var: “Har du nån fysisk eller psykisk funktionsnedsättning”. Det var första gången jag fick en fråga på det viset, där även psykisk sjukdom betraktas som en funktionsnedsättning. 

Nedan några få exempel på hur olika det kunde vara i olika livssituationer:

Nattsömnen

Den maniska nattsömnen innebar tre-fyra timmars sömn. Jag somnade i vanlig tid, men vaknade mitt i natten. Började nästan direkt att tänka på jobbfrågor och allt möjligt annat. Det gick inte att somna om utan jag fick härda ut till sex-tiden. Efter några dagar blev jag helt slut. Den obligatoriska följden blev “power-naps” på jobbet, på tåget och när jag kom hem. Men de var dåliga substitut för den uteblivna nattsömnen. Den deprimerade nattsömnen var tvärtemot utmärkt, ofta sju till nio timmar.

Pratsamhet och social kontakt

Detta är ett mycket karakteristiskt område, där stämningslägena skiljer ut sig. Under depressionen pratar man helst inte alls. I ett sällskap sitter man tyst, men lyssna går bra. Att tilltala en främmande människa på gatan är helt uteslutet. Under manin pratar man ofta oavbrutet, andra får svårt att få en syl i vädret. Ute på stan drar man sig absolut inte för att prata med främmande. De till och med söks upp aktivt ibland.  

På tåget mellan Uppsala och Stockholm

Jag bodde under många år i Uppsala, varav under tio samtidigt med jobb i Stockholm. Jag åkte tåg och var tidigt på tåget för att få plats. Pendlade varje dag. När någon bekant kom i gången gömde jag mig vid depression, jag ville ju inte ha sällskap. Under manin däremot ställde jag mig upp och viftade, jag ville ha sällskap. 

Framför skylt till naturreservat

Många reservat har omfattande och utförliga skyltar med information. Sällskapet jag kom med läste. Under depressionen hade jag svårt att fatta vad det stod där. Jag var alltid klar sist, men hade ändå inte fångat innehållet. Under manin var jag istället alltid snabb i huvudet. Jag var först färdig och hade en mycket klar bild av innehållet.

Prestationer

Manin kunde under korta perioder (dagar - vecka) generera stora  prestationer, det måste erkännas. Många politiska praktiska, eller konstnärliga insatser jag gjort hade sannolikt inte blivit av utan den maniska energin. Exempel på detta är min granskning av det uppdrag vid Rio+20 som SLU fick av landsbygdsminister Erlandsson. Även mitt engagemang när ett bygglov till Gekås ägare överklagades. Jag har också skrivit och gett ut en roman plus arrangerat flera konstutställningar. Det är såna här prestationer som gör att en del sjuka personer tycker om sina fluktuationer, i alla fall manierna. 

Avslutningsvis:

Framtiden får utvisa hur det går för mig när humöret nu är utjämnat. Läget just nu känns rätt bra. Det enda problemet som hänger kvar är faktiskt det som fick mig att gå till läkaren, det är den periodvisa sömnbristen. Den tär. Jag har testat sömnmedel, men det var inte lyckat. Jag är dock full av framtidstro. Håll gärna en tumme. 

Bipolär sjukdom är underlig. Man vet inte vem som drabbas. Som jag uppfattat det vet man inte heller vad i kroppen som orsakar den. Samma gäller hur medicinen fungerar. Det är mycket "trial and error".

Om du känner igen dig i det jag berättar tveka då inte att söka upp vården, det finns psykiatriska mottagningar för alla åldrar. Känner du nån med symtomen, prata då om det och vilka möjligheter som finns.

Här kan du läsa mer om bipolär sjukdom:

1/ Intresseföreningen för bipolär sjukdom (IBIS):

https://www.ibisgbg.se/

2/ På 1177 finns också värdefull information: