fredag 26 april 2024

Handlar det om vurm för hästars lidande eller är det bara vanligt varghat?

 


Maria Haldesten, ledarskribent på Hallands Nyheter, spär i mitt tycke på varghatet i tidningen 12 april. Detta genom att i ledaren lyfta angrepp på tamdjur, nu senast aktualiserat av ett angrepp på två hästar i Roslagen. Och därifrån fokusera på skyddsjakt. Detta gör hon redan innan nån varg har ens säkert etablerat revir i Halland. 

Nej Maria, det duger inte. Som den vidsynta ledarskribent som du oftast är, borde du ha diskuterat vargen också ur ett naturvårds- och solidaritetsperspektiv. Det blir tydligt om man ser på kartan. Hela sydvästra Götaland har sen länge varit helt tomt på stationära vargar, förutom några enstaka i Skåne.

 



Vargen är en naturlig del av den nordiska faunan. Men vi människor jagade den tidigare hårt och den försvann nästan helt för hundra sjuttio år sedan. Så sakteliga lyckades den mot alla odds långsamt återetablera sig. Den fann en relativ fristad i de stora glesbefolkade skogarna i västra Bergslagen. Där ökade vargstammen till den idag rådande nivån på cirka fyra hundra djur. 

Populationen har flera problem. Den är inavlad framförallt därför att ett flöde av nya gener från Finland - Ryssland effektivt hindras av tjuvjakt. Den lider av att inte ha kunnat sprida ut sig geografiskt. När nån enstaka individ gett sig iväg har den mötts av förakt och jakt. Det nationellt beslutade antalet vargar har trängts i Västerbergslagen. Detta med problem för lokalbefolkningen som följd. Vare sig myndigheter eller jägarorganisationer har lagt två strån i kors för att jämna ut mängden. 

Dock, alldeles nyligen, har länsstyrelser i samverkan föreslagit regionvisa nivåer på ”flyktingmottagande” i form av mål för antal vargar. Det behövs verkligen. Men som väntat är motståndet kompakt. Det är som att bygga trafikinfrastruktur - alla vill ha den, men bara inte vid min dörr.

Gläds nu Maria istället åt det nya paret som valt att bosätta sig nästan hos oss, i gränslandet mellan Halland, Småland och Skåne. Ett revir i ett hav av tomrum vad gäller varg. Fundera istället över hur vi kan förbättra deras överlevnadsmöjligheterna. Fundera över hur Halland kan komma att husera sitt första par och sen fler.





En varg har alldeles nyligen i Roslagen dödat två hästar. Mycket olyckligt och ovanligt. Men varför skriva  så mycket om det samtidigt som så många hästar dödas av andra orsaker? Det blir till ett populistiskt snyftreportage med kanske inte avsedda konsekvenser. Om det är hästars och hästägares lidande som är det viktiga att belysa, då finns annat av mycket större omfattning.

Vi har letat sammanhållen statistik över dödsolyckor för hästar. Men sådan har varit svår att finna. Agria vill inte lämna ut uppgifter. Hästnäringens Nationella Stiftelse (HNS) säger sig inte ha dessa data. Än så länge har vi bara funnit några exempel genom googlande. Under en längre period dog 4-5 travhästar per år vid träning/tävling på grund av cirkulationssvikt. Ett annat år dog 14 hästar i trafiken, de hade rymt på olika ställen och blivit påkörda.

Antalet hästar har stadigt ökat i landet sen 1970-talet. Sen tiotalet år är antalet nu större än antalet mjölkkor. På de senaste femtio åren har antalet hästar i landet ökat sex gånger, från sextio tusen till trehundrasextio tusen. I Halland har hästantalet ökar femtio procent på knappt tjugo år, från tolv till arton tusen.

Flertalet hästar är fritidshästar och de är i huvudsak koncentrerade till de stora befolkningsregionerna. När mängden hästar hela tiden ökar får man tyvärr räkna med ökade konflikter med den vilda faunan. Det är inte självklart att den ska flytta på sig. Vill vi ha en vild naturlig fauna, kan vi människor och vår verksamhet inte alltid komma i första rummet och expandera ohämmat. Stall med upp till tio hästar kan till exempel etableras utan tillstånd.

Vargen är en naturlig och därmed självklar del av den svenska faunan. Den fyller en viktig roll som toppredator. Utan den tenderar till exempel älgstammen att växa med skador på skog och olyckor i trafiken som följd.

Pilgrimsfalken och havsörnen är liksom vargen också sentida återvändare. Tänk tanken att en eller flera falkar/örnar skulle börja specialisera sig på katter eller små hundar. Skulle det då resas krav på skyddsjakt? Lek med tanken - falken, en symbol för Falkenberg och Naturskyddsföreningen. Nej, tanken är otänkbar. Det vore som att skjuta sig själv i foten. Lika orimligt borde det vara att i ord och handling underblåsa hatet mot sydvästra Götalands nästan enda vargpar.

Texten ovan är en tidigare preliminär version av den debattartikel som idag publiceras av Hallands Nyheter (bild nedan). Bakom den står styrelsen för Naturskyddsföreningen i Falkenberg, där jag är ordförande.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar