Glommen utanför Falkenberg - bra utgångspunkt för vandring nära havet

 

Glommen är väl mest känt för Morups tånge fyr, sin fina fiskehamn, sin Fiskekrog, sina fantastiska badmöjligheter och dessutom för att vara en hot-spot för fågelskådare när atlantfåglarna blåser in. Men inte många, knappt alla ens som bor här, vet om att här är bra möjligheter att vandra. 

De flesta tänker nog på skogar i inlandet när vandring kommer på tal. Men det är fint också att vandra vid havet, i alla fall dagar när det inte blåser så mycket. Glommen, en mil norr om Falkenberg, är en bra plats att starta på. Hit går det stadsbuss, för närvarande nummer 2. Stiga på i Falkenberg gör man t ex vid Pressbyrån på Stortorget eller på andra sidan gatan vid ICA Kvantum. 

Som boende eller besökare i Glommen har man det väl förspänt för vandring. Endera går man längs havet norrut till Petters brygga, ca 8 km t o r. Eller så söderut runt Morups tånge, ca 3 km. Det funkar också hyfsat att gå in till stan efter havet, 9 km. Vid södra kanten av Tången (Korshamn) är det dock avstängt för fågelskydd under perioden 1/4-15/7. Väl framme i stan kan man ta bussen tillbaka. Eller så vänder man på turen åt andra hållet beroende på vinden.

Går man mycket behövs mer variation än att bara gå norrut eller söderut längs havet. Ett tips är då den tur jag gjorde häromdagen: Man går Fyrvägen söderut, så till vänster i T-korset. I nästa högerkurva vid Söndregård går en stig in, den följs till Tollsgård vid kustvägen. Sen går man några hundra meter på cykelbanan in mot stan. Där på andra sidan vägen går en stig österut i åkerkanten till Bryntebo. Från gården är det sen enkelt, bara att gå grusvägen österut i riktning mot Ramsjö mosse. Var mycket försiktig då stora vägen korsas vid Äspelunda, där är ibland mycket trafik. 

Efter en knapp km ser man på höger hand en liten röd byggnad med parkering och några små gräsmattor. Den kallas ”Modellflygplatsen”. Det stora flacka området bort mot skogen österut är en före detta sjö och mosse och en mycket välkänd lokal för rovfåglar. Jag såg både orm- och fjällvråk då jag gick förbi häromdagen. Kungsörn m m har jag sett tidigare.

Strax slutar vägen framåt, men fortsätter till vänster. Sen vänster igen efter passage av en inhägnad granplantering. Denna grusväg leder nu tillbaka mot stora vägen. Före den är en tallskog, ta den stig som går in till höger i riktning mot Bölse kvarn (tyvärr numer resterna av den; nån pyroman fick den att försvinna häromåret). Denna tallskog med rätt mycket ek också är en riktig pärla. Mycket mjuk mossa. Passar för fikarast. Stigen mynnar nära kvarnen och stora vägen.

Härefter går man tillbaka till Glommen via Hule trädgård, Lönestig gård, den fina lövskogen där, och sen strandängarna med bl a Digesgård naturreservat och Pannebo håla. 

Turen är 14 km och tog mig 4 timmar inklusive rast. Landskapet varierar med åkrar, betesmarker, skog och strandängar. Underlaget är grusstigar, dito vägar och några partier asfalt (Fyrvägen, Bölse - Lönestig).

Jag har gått delar av denna runda förut. Men aha-upplevelsen denna gång var tallskogen strax bakom Bölse kvarn. Balsam för den corona-plågade själen.

Pannebo hålor, Digesgård naturreservat

I Glommen finns året runt livsmedelsaffären Handlarń vid bussens ändhållplats, snart i helt nybyggt hus, och pizzerian i hamnen. Under sommarhalvåret Fiskekrogen och ett par fika-möjligheter. 

Om man inte kan ta bussen, eller rentav cykla, kan man parkera bilen längst ut mot Glumstenen. Där finns strax efter småbåtshamnen en väl tilltagen parkering. 

Välkommen till Glommen på vandring!

En lång dagstur väster om sjön Mäsen, vid Nösslinge i Halland

Oj, det blev en rejäl dagstur. Sträckan var hela 21 kilometer och tog sju timmar. Det var 4 december och dagen kort, jag var ute från gryning till skymning. Det ångrade jag verkligen inte. För det första är det skönt att ta ut sig rejält. För det andra var landskapet variationsrikt med olika naturtyper och markanvändning. Faktiskt en av de allra bästa dagsturer jag gått i Halland. Vi får se efter repetition om det bara var nyhetens behag, men det tror jag alls inte. 

Inom Facebook-gruppen "Vandra i Halland" brukar vi gå 7-15 km, nästan alltid som rundturer med start och mål på samma plats. Några deltagare har uttryckt önskemål om att ibland göra ännu längre dagsturer, på dryga 20 km eller så. Jag nappade direkt på den idén. Den dagstur jag redovisar här var en rekognoscering.

Röd sträckning Hallandsleden, heldragen svart den kompletterande 

sträckning jag gick, och streckad svart en möjlig genväg 

Hallandsleden är främst gjord för att gå flera dagsetapper och ligger utdragen som ett snöre genom Halland. Start och mål är olika för en enskild dagsetapp. Transporterna blir alltid problem. Men man kan använda Hallandsleden för en rundtur genom att gå en bit på leden och sen komplettera den med egen påhittad slinga tillbaka. Precis så gjorde jag i detta fall, se karta ovan. 

Det var en för årstiden vanlig grå dag med några grader över nollan, när jag gav mig av mot Nösslinge och sjön Mäsen strax i närheten. Dagarna är inte långa så här års, så jag gav mig av tidigt. Jag bor i Glommen vid kusten strax norr om Falkenberg och hade en knapp timmes körning över Björkäng-Tvååker-Grimeton-Rolfstorp-Skällinge. Att resa med buss är inte att tänka på, det finns inga turer. Dock, för att vara lite mer miljövänlig, har jag en el-bil. 

Parkerade gjorde jag i en vägkorsning vid Rydbo i slingans sydöstra hörn,  En alternativ parkering är vid Grimmareds kyrka i nordväst, där finns utrymme för många bilar. Jag var på plats vid 8.30, det var bra för jag hade en lång dag framför mig. Det hade ljusnat fullt tillräckligt. Och det skulle inte vara ljust längre än till kl 16.

Rundan är som en triangel med Hallandsleden utgörande östra och norra sidan, samt egna vägar och stigar i väst-sydväst. Underlaget varierar mellan stigar, små grusvägar och asfalterad mindre väg. Jag valde att vandra motsols, detta för att ha det, som jag trodde, mest lättgångna mot slutet. Det visade sig vara en bra chansning, för sträckningen mot norr längs Mäsen visade sig vara den mest krävande. I alla fall den första halvan. Det var en smal skogsstig och dessutom ett par riktigt besvärliga hinder. 

Detta i form av dels en omfattande översvämning, dels en omkullfallen stor bok. Dessa gjorde att jag fick klänga mig fram i den lite besvärliga branta slänten intill. Jag har gjort en "felanmälan" till Varbergs kommun. 

Därefter var det lättframkomligt. En del glest trädbevuxen inägomark kantad av rejäla stenmurar, Trots att leden här går rätt nära Mäsen, ser man inte mycket av sjön. Vid Jylatorp ligger ett sommarstugeområde, där ser man dock över taken ner mot sjön. På andra sidan sjön i norr skymtar kyrkan i Karl Gustav. Den hade jag som start och mål då jag förra året gick runt sjön Oklången.

https://hans-orjan.blogspot.com/2020/03/en-vandring-runt-sjon-oklangen-i-halland.html?m=1

Efter Jylatorp är det lättgånget på grusväg, ända till vandringens nordöstra hörn och sen en knapp kilometer västerut. Därefter följer skogsstig ett tag. Tyvärr har nån skogsmaskin kört sönder stigen där längs några hundra meter. Men det var inga problem att komma förbi.

Det bar snart av neråt mot de öppna markerna vid Grimmared. På ett mindre hygge i utförsbackarna ser man kyrkan långt bort (första bilden i detta inlägg). Väl nere i jordbrukslandskapet ser man direkt Valasjön mot norr med ett brant berg till vänster. Där häckar säkert ett och annat spännande, det är nämligen ett fågelskyddsområde. 

När man närmar sig Grimmared bör man, som kartan visar, gå vägen på ostsidan om berget Byarås. Då slipper man trafiken på stora vägen genom samhället. Det är också en vacker väg över de öppna markerna. I början är det många hasselbuskar längs vägen. Böttesgård som man passerar är en vacker gård. Läget är sånt att man kommer att tänka på Norge eller Island. 

Grimmareds kyrka är i min smak. Jag tycker om de gamla, ofta små kompakta, halländska kyrkorna. Några har jag förvandlat till akvarell. För nåt  år sen fick jag tips om att Grimmareds kyrka var fin och kunde vara ett tentativt motiv. Men jag får ta mig en funderare. Det visade sig nämligen att Grimmareds kyrka inte ligger i Halland utan i Västergötland. I luckorna längst upp i tornet sitter Västergötlands landskapsvapen. Grimmared ligger i alla fall i Hallands län. 

Resterande del av rundan, från Grimmared och ner till startpunkten vid Rydbo i sydost, går nästan uteslutande på små vägar, varav knappt hälften på asfalt. Det är mycket lite trafik, om ens någon. Den här delen av vandringen är inte endast en transportsträcka. 

Det finns ett parti som inte får missas: se karta nedan. Stigen är en halv kilometer. Man går först en bit längs en bäck, sen över den och in i ett fantastiskt fin skogsbestånd. Det är glest och främst bestående av äldre tall. En rätt stor myr finns sen på vänster han innan man kommer upp på en asfalterad väg. 

I det här skogen såg jag en skogsduva. Så här års är fågellivet annars ganska lugnt. Nära Böttesgården såg jag en jorduggla. Ormvråk och spillkråka hördes då och då. Småfågel finns en del, talgoxe och blåmes förstås. Jag såg inga märkvärdigheter. Dock kan tilläggas att jag inte alls gick in för skådandet. Däggdjur såg jag inga alls. Överlag ser jag nästan aldrig några däggdjur på mina turer i Halland. 

 

Vid 15.30 var jag tillbaka vid bilen i Rydbo. Det började skymma. 

En dryg vecka senare gjorde jag turen igen, denna gång i sällskap av kärestan Lena. Vädret var detsamma. Turen tog även då sju timmar, trots att vi tog två raster. På min egen endast en rast. Vi gick lite fortare, sannolikt därför att jag inte behövde stanna ideligen och läsa kartan (appen Hitta på mobilen), jag kände ju igen mig från förra gången. 

En glädjande nyhet var att översvämningen var helt borta. På första gården vi gick förbi på morgonen mötte vi två jägare som berättade att översvämningen orsakats av en igensatt vägtrumma. Detta hade åtgärdats under veckan som gått. 

Lena har på sin mobil appen Wikiloc som registrerar vandringar. Bland annat topografin. Det framgick bland annat att totala stigningen var 400 meter fördelade på ganska många backar. 

https://sv.wikiloc.com/spar-vandra/vaster-om-masen-grimmared-62189734

Avslutningsvis: Det här är en lång runda. På kartan överst har jag markerat en möjlig genväg som ungefär halverar sträckan. Det blir då två milrundor att välja på. Underlaget längs denna genväg är grus ända från Grimmared och nästan fram till Hallandsleden i  öster. Den slutar med en slinga inte mer än 200 meter från leden vid Mjölkesjön. Det borde vara fullt möjligt att gå den sträckan fritt genom skogen. Jag har inte testat än, det återstår. 

Bakgrund

Under ett par år har Elisabeth Hedlund i Grimeton och jag arbetat på att skapa en informell grupp för vandring på Facebook "Vandra i Halland". Vi brukar året om varannan söndag genomföra en vandring i lämpligt område i Halland. Ibland går vi på etablerade leder, ibland på såna vi själva upptäckt. Sträckan är vanligtvis 7-15 kilometer. Många gånger har vi varit i Åkulla bokskogsområde i mellersta Halland och nyttjat de 12 leder som finns där. Andra områden vi återkommande besöker är till exempel Sandsjöbacka, Stora Neden, Skärsjön, Biskopstorp, Haverdal och Prins Bertils promenad. 

Antalet medlemmar i gruppen har formligen exploderat sen covid-19 gjorde entré. Innan (mars 2020) var vi 400 medlemmar, nu 3200 medlemmar. Många har upptäckt glädjen i att vara ute i naturen, detta som lindring mot corona-ångest och stillasittande. En enskild vandring i gruppen har som mest lockat 40-talet deltagare. Flertalet medlemmar i gruppen ser den sannolikt mest som en källa för tips på vandringar. Efter de organiserade vandringarna skriver vi alltid en rapport och lägger  ut. Detta gör även många enskilda som varit ut på egen hand. Vi höll på med våra vandringar ända fram i november. Därefter blev myndigheternas corona-råd ytterst stränga och vi lade då verksamheten på is. 

Litteratur 

Danielsson, S. 2020. Vandra Hallandsleden. Calazo Förlag AB. 213 sidor. ISBN 978-91-88779-45-8

Min handledare Svante Odén - blev han verkligen bortrövad av ryska marinen?

Det kom ett kort sms från min bror: "När var det din handledare i forskarutbildningen försvann på Ålands hav?". Ett av min brors stora intressen är krigsjournalistik. Nu hade han läst en ny bok av Ola Tunander från 2019 om de ubåtsincidenter som skedde i svenska farvatten, företrädesvis Östersjön, på 1980-talet. 

I boken, på sidan 263, nämns att den svenska militären i samarbete med USA i september 1986 i Ålands hav påbörjade utläggningen av ett nytt amerikanskt system, SOSUS, med sensorer för att upptäcka ubåtar. Detta som ett svar på alla förment ryska ubåtsprovokationer.

Jag fick tänka till ett tag för att svara på frågan om när min handledare Svante försvann. Mindes att det var nåt år efter att jag disputerat (maj 1984) och sannolikt samma år som Palme mördades. Det vill säga 1986, samma år som nämns ovan för utläggningen av ubåtssensorerna. Tyckte mig komma ihåg att det var i augusti som han försvann. Efter lite googlande fann jag att det närmare bestämt var i månadsskiftet juli-augusti. Försvinnandet gav rätt mycket medial uppmärksamhet, så det finns en del att finna på nätet. 

Det blev lite ruggigt nu, Svante försvann således en månad innan den svenska militären i samarbete med USA påbörjade utläggningen av sensorerna. Och detta i exakt samma geografiska del av Ålands hav vid Understen. Han kan ha råkat ramla över förberedelserna till utläggningen. 

Som jag fattar det växte Svante på fritiden delvis upp i Grisslehamn i Roslagen, detta på grund av att hans mors släkt  hade kopplingar dit, inkluderande ett stort sommarhus. Jag vill minnas att man ser huset från hamnen. Hans mor hette Agnes (Bergman-Odén-Lindencrona; omgift). Svante etablerade sig successivt där, blev "sjöman" och spenderade mycket tid på havet. Han hade en cirka 10 meter lång motorbåt, pensionerad från tullen sa han själv. Andra har kallat den fiskekutter. Han tyckte om att fiska. 

Han bedrev också en del forskning med sin båt som plattform. En gång bjöd han med mig på båten. Det var en helg, gissningsvis alldeles i början på 1980-talet. Med på båten var också en annan doktorand, Janne Ekstedt. Honom skulle vi sätta av vid Understens fyr, detta för att han där skulle göra mätningar av DDT i luften på olika höjd över havet. Syftet var att testa om den fettfilm som alltid finns på vattenytan fungerar som en dammsugare för DDT. Ämnet är fettlösligt. Svante hade ett mycket brett miljöintresse och förekomsten av olika miljögifter i naturen fanns ständigt i fokus för hans forskning. 

Efter att vi fått en fika med sagolika bullar av kvinnan på fyren åkte Svante och jag vidare en bit mot nordväst, till ön Norrsten. På dess västra sida finns en fantastiskt bra naturhamn. Där hade Svante tydligen ofta sovit över och nu var det även min tur. Jag vill minnas att vi åt gravad sik till middag, fisk som han själv fått och gravat nån dag innan. På kvällen lade vi ut nät med hjälp av den lilla motorbåt som låg på släp efter stora båten. Svante la i näten och jag skötte motorn. Då jag frågade hur han fixade att lägga i näten när han var själv, var svaret "Jag låter utombordaren puttra sakta och så står jag i fören och lägger i". Samtidigt noterade jag att han inte hade flytväst. Vilket han tydligen aldrig hade.

Jag sov bra hela natten, det kluckade rogivande när jag ibland vaknade till. Det var ändå rätt tidigt när jag vaknade. Svante sov så jag passade på att ta mig en promenad på ön på egen hand. Stora kala klippor med buskage i skrevorna. Några buskar svarta vinbär dök upp. Svante hade lärt mig att de kallas "tistron" här i Roslagen. Efter frukost i båten, och därefter upptagning av de utlagda näten, for vi tillbaka mot Grisslehamn och Uppsala. Om vi fick nån fisk har jag glömt.

Från nån karta jag sett hade jag noterat att vi befann oss i ett militärt område vid Norrsten. Svante hade på min fråga förklarat att det var helt i sin ordning. Han sa sig ha ett tillstånd från militären att röra sig fritt i området, detta för att möjliggöra hans marina studier av DDT. Då trodde jag på detta, men efter nyligen ha läst Anders Jallais bok "Vetenskapsmannen" (nedan) började jag fundera över om Svante hade haft det aktuella tillståndet även av andra skäl. 

Den här helgutflykten med Svante till Understens fyr och Norrsten har etsat sig fast i mitt minne. Skälet är väl främst att han försvann spårlöst några få år senare (1986). Jag disputerade 1984, fick direkt jobb utanför universitetet och därefter hade jag endast lite mer sporadisk kontakt med Svante. Vi pratades dock vid ibland. 

Det tog efter Svantes försvinnande i juli-augusti 1986 bara ett par dagar innan hans båtar hittades drivande och tomma, den stora drev utanför Östhammar, den lilla följebåten drev utanför Söderhamn. Enligt nån modellering SMHI gjorde var detta rimligt, eftersom den stora driver med strömmarna och den lilla med vinden. De går ofta åt olika håll. Efter ytterligare nån dag blev det allmänt känt att Svante var försvunnen. Nyheten var på löpsedlarna. 

Spekulationerna om vad som kunde ha hänt honom tog omedelbart fart. Det var tre huvudspår i media: 1/ Svante hade tagits av ryska marinen, 2/ Han hade olyckligtvis fallit i vattnet och drunknat, och 3/ Han hade tagit sitt eget liv. 

Spår nummer ett fick stor medial uppmärksamhet. Tidningarna hade letat upp att Svante hade ett mindre utvecklingsprojekt finansierat av Försvarsmakten, detta relaterat till spårning av ubåtar. Detta projekt skulle kunna motivera den ryska marinen att norpa både Svante och hans mätutrustning, sas det. Som jag fattat det hade han redan tidigare konstruerat en liten mätare för vätskeflöden, med växter som främsta tillämpningsområde. Han hade fått idén att man skulle kunna påvisa stillaliggande ubåtar med hjälp av den. En idé som Försvarsmakten tydligen nappat på.

Spår nummer två tycker jag själv är det intuitiva, men samtidigt lite tråkigt och kanske då inte passande den kontroversielle och färgstarke Svante. Jag hade ju sett och hört hur han agerade i den lilla båten i samband med nätfiske - stod upp med motorn igång och ingen flytväst. Att tappa balansen är nog lätt gjort. Väl i vattnet är det omöjligt att komma upp i båten. Vattentemperaturen var dessutom säkert inte mer än tio grader så där långt ut i Ålands hav, sommaren hade varit kall. Men konstigt värre var det att båda båtarna var "lösa". Använder man en brukar ju den andra vara surrad. 

Spår nummer tre - Svante hade länge lidit av bipolär sjukdom. I grava fall ingår självmordstankar under den depressiva fasen. Hans humörsvängningar var välkända och ytterst besvärande för omgivningen, framförallt gällde det under den maniska fasen. Då var t ex hans kolleger inte mycket värda. Han gjorde sig ovän med många i ledningen på universitetet. Dock tror jag själv inte alls på att hans försvinnande berodde på självmord. Svante hade nämligen under det sista året fått adekvat vård och medicinering. Effekten blev att Svante förvandlades och blev bättre i balans och harmonisk. De gånger jag mötte honom under det sista året slogs jag av detta.

Länge har jag således mest trott på att Svante ramlade i vattnet därute. Dock har det gnagt hela tiden att kroppen aldrig hittades. Jag tror att det är ytterst ovanligt att drunknade personer inte återfinns förr eller senare. En polisutredning pågick, men den lades tydligen ner med konstaterandet att det inte gick att fastslå hur han försvann. 

När jag sökte på nätet för att besvara min brors fråga fick jag även ett helt annat och mycket oväntat napp: en thrillerförfattare, Anders Jallai, hade 2015 publicerat en bok "Vetenskapsmannen" som i delar uppenbarligen anspelade på Svante Odéns försvinnande 1986. I boken är han lätt förklädd till en "Sven Olin". 

Först surnade jag till lite. Svantes försvinnande var ett av flera bokprojekt jag övervägt. Jag hade t o m i huvudet skrivit den inledande meningen: "ubåtens periskop skar som ett rakblad genom den blanka vattenspegeln". Nästa tanke var att det var skönt att nån gjort jobbet redan, det är mycket tidsödande att skriva en bok. Jag gjorde det i fjol-förfjol och minns. 

Det är en i mitt tycke konstig bok som Jallai skrivit. Den består egentligen av två i stort sett fristående delar, löst sammanknutna. Dels en uppenbart fiktiv historia om den f d agenten Anton Modin och dennes son, dels en förment dokumentär historia om Svante som är "vetenskapsmannen". Detta kombinerade upplägg gör det svårare att rakt av tro på det Jallai berättar om Svante. Å andra sidan får jag intrycket att han är väl påläst i polisutredningen och att han intervjuat nyckelpersoner i militären, polisen, kolleger och familj. 

Vilket är då Jallais budskap vad avser orsaken till Svantes försvinnande? Mitt bestående intryck av  boken är att han främst tror att Svante togs av den ryska marinen, dels därför att den ville åt den utrustning för ubåtsspaning som Svante testade, dels därför att han kan ha överraskat hemlig rysk aktivitet. 

Men även Jallai nämner, liksom Tunander, att svensk militär samarbetade med USA om utläggning av en s k Sosusanläggning. Se "Vetenskapsmannen", s 154-155. Och att Svante skulle ha kunnat upptäcka detta, vilket då kan ha varit ett skäl att röja honom ur vägen.

Sosusanläggningen måste ha varit känd länge, åtminstone i nån trängre krets. Uppgiften kom fyra år tidigare i Jallais bok än i Tunanders.  

Jallai lanserar även att Svante inte bara testade sin egenutvecklade apparatur utan även en amerikansk. Svante påstås ha varit medlem i eller ha haft nära koppling till det CIA-stödda nätverket "Stay behind" vars syfte var att initiera motstånd i av östblocket ockuperade länder. Nätverket skulle ha försett honom med den andra utrustningen. Jag har svårt att ta till mig att Svante skulle ha agerat åt CIA. Jag uppfattade aldrig honom som särskilt USA-vänlig. Men osvuret är bäst, han var i USA flera gånger.

Sammantaget tycker inte jag att det offentliggjorts nån evidens för att just ryska marinen skulle ha tagit Svante. Efter att ha läst i Tunanders bok "Det svenska ubåtskriget" är ett lika troligt scenario att Svante överraskade svensk och/eller amerikansk militär då de på eftersommaren 1986 förberedde utläggningen av avlyssningsutrustningen vid Understen. Samma uppgift finns som nämnts även i Jallais bok "Vetenskapsmannen". Förstås skulle det vara en stor skandal att svensk militär spelade under täcket med USA på detta påtagliga vis. Även andra än ryssarna kan således ha haft intresse av att Svante "försvann". 

Svantes försvinnande fortsätter tyvärr att skava! Det förtjänar fortsatt uppmärksamhet. 

Ett kort tillägg:

Med tanke hur kontroversiell Svante var i sin forskargärning och hur underligt hans försvinnande ännu är, är det märkligt hur lite seriöst som har skrivits om honom. Jag hittar egentligen bara "Svante Odén och jordbrukets miljödebatt", skriven 2004 av kollegan Olle Pettersson på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Den boken är intressant men berör inte alls hans försvinnande. 

Pyttebanan - några bilder från banvallen söder om Ullared

 

Under 1800-talets andra hälft byggdes många järnvägar i Sverige. Så också i Halland. Först byggdes kustbanan ut, därefter flera mot inlandet. 

Pyttebanan, det var en gång en smalspårig järnväg mellan Falkenberg och Limmared i Västergötland. En sträcka på cirka tio mil. Den invigdes 1894 och lades ner 1959. När den var igång var det för både person- och godstrafik. Längs sträckan fanns ett femton-tal stationer, flera enklare hållplatser och dessutom banvaktarstugor, ämnade för personal som skötte om banans underhåll. 

Leif Elgh skrev redan 1988 en intressant och mycket utförlig bok om banan "Falkenbergs järnväg Pyttebanan". Tre år senare gav Falkenbergs museum ut en sammanfattande broschyr. 

Namnet Pyttebanan anses relatera just till att banan var smalspårig. En annan förklaring som nämns var att den motorvagn som körde folk såg ut som en höna (pytte) med en rad kycklingar efter sig. 

Rälsen och syllarna togs bort snart efter nedläggningen. Banvallen har därefter tagits om hand på olika sätt. Ofta, men inte alltid, är det framkomligt i alla fall till fots. 

Längs de fem kilometer som löper söderut från Gekås camping, och där jag fotograferat, finns det en välskött smal asfaltväg på vilken det går att köra bil och cykla. Söder därom ner mot Svartrå är det nästan oframkomligt. Norr om Ullared är det en cykelled till Älvsered.

Jag har haft förmånen att kunna vistas en hel del i det vackra området vid Kogstorp. Där löper banvallen över en slätt som avgränsas av berg på ena sidan och Högvadsån på den andra. 

Det har där bland annat blivit en hel del mycket tidigare morgonpromenader. Ljuset är då vackert, ofta är det dessutom dimma. En och annan akvarell har det också blivit. Väl bekomme!

 

 

Tångrensning på stranden strax norr om Glommen

Norr om Glommen finns en sandstrand som är ungefär en kilometer lång. Den kallas Norsan av dom som bott här länge. Sommartid är den mycket populär för sol och bad.

Av och till i samband med stormar hamnar stora mängder tång i strandlinjen. Den är äcklig att gå i och när det är varmt stinker det av ämnen som bildas vid syrefri nedbrytning. Detta till men inte bara för badande, utan även för boende och för näringsidkare, t ex Fiskekrogen. 

Därför måste stranden rensas med jämna mellanrum. Kommunen äger merparten av stranden och gjorde en storartat insats under en dag i mitten av juni 2020. På en dag så tömdes stranden på tång, detta med hjälp av en stor lastmaskin och två stora dumpers. 

Kommunen hade tydligen avtalat med en markägare vid Bryntebo att ta emot tången. Där lades den upp i en lång limpa i kanten på ett fält. Limpan hade en volym på cirka 1200 kubikmeter. Det motsvarar att varje löpmeter strand hade 1,5 kubikmeter tång. 

Där på fältet ska tången kompostera för att sen spridas som gödselmedel. Näringsinnehållet i tång är inte särskilt märkvärdigt. Kväveinnehållet är till exempel vara hälften av det i stallgödsel. 

"En värdefull naturprodukt", av Ingvar Karlsson, sid 210-211 i boken "Glommen, ett fiskeläge och dess omgivningar, en vandring i tid och rum. Förlag Utsikten 2006, Varberg. ISBN 91-88806-65-0. 

Tången var förr ett värdefullt gödselmedel för lantbrukarna på sandslätten vid kusten. Den halländska sanden är näringsfattig, så tången var ett värdefull tillskott. Tångtäkten var noga reglerad i form av preciserade rättigheter. Enligt uppgift i boken ovan höll man på med tångtäkt fram till 1960-talet.

Morups tånge - bilder från en kväll i juli 2020

Jag och två andra ska ha en konstutställning tillsammans i ett av husen vid fyren. Mig veterligen är det första gången någonsin som en konstutställning har förevarit på Tången. Husen följde med när kommunen köpte in marken runt fyren från Sjöfartsverket. Därefter har de rustats upp både exteriört och interiört. Ett av de tre husen har fönster med utsikt mot havet och mot ängarna. Det lämpar sig synnerligen väl för en utställning. Morups Tånge Fyrsällskap, som disponerar byggnaderna, är glädjande positiva till idén om en konstutställning. 

Häromkvällen tick jag ett varv på Tången, detta för att leta efter ett lämpligt bakgrundsmotiv till den digitala affisch för utställningen som jag ämnade göra. Jag tyckte många av fotona blev fina, de förtjänas i mitt tycke att visas upp. Väl bekomme!

En gång tidigare, 2017, har jag lagt ut ett antal bilder från Morups tånge:

http://hans-orjan.blogspot.com/2017/07/morups-tange-vid-glommen-bilder-fran.html

GP, HN och LRF påstår att djurrättsaktivister i gemen är våldsbejakande extremister

Göteborgsposten (GP) har under en längre tid granskat den våldsbejakande extremistiska delen av djurrättsrörelsen. Där finns till exempel organisationer som Animal Liberation Front (ALF). GP:s granskning har skett mot bakgrund av att individer inom dessa tagit till våld mot enskilda djurägare.

En drabbad djurägare är han som driver minkfarm granngårds här i Glommen. Återkommande har han och hans familj utsatts för vidriga attentat som inbrott, bilbränning, hot både på nätet och i verkligheten. Nyligen har en ledande företrädare för ALF dömts till ett fängelsestraff. 

http://hans-orjan.blogspot.com/2018/01/sabotage-mot-minkfarm-i-glommen-har.html

Bakgrunden till att djurrättsrörelsen finns är förstås att djurhållningen, särskilt den i "industriell" skala, ibland kan upplevas som en ständigt pågående misshandel. Uppfödning av mink och blåräv för att producera pälsar är särskilt kontroversiell. Den har sen länge bedömts inte uppfylla Djurskyddslagens krav på att djuren ska kunna få utlopp för sitt naturliga beteende, i minkens fall att simma. När den nya Djurskyddslagen nyss antogs av riksdagen orkade/vågade man inte ta i detta utan lade det i en ny långbänk, d v s utredning. 

Det finns nog tyvärr alltid enstaka djurägare som inte sköter sig, detta till lidande för djuren. SVT:s Uppdrag Granskning (UG) redovisade nyligen helt vidriga förhållanden vid en mjölkgård i Hälsingland. Den var ansluten till Arla och fick därför gå under beteckningen "Arlagården". 

I efterdyningarna uppstod en diskussion om hur vanligt det är att djur missköts på det sätt som skedde vid "Arlagården". Både LRF och Arla var riktigt på hugget för att påvisa att Arlagården inte var ett representativt exempel, utan ett unikt undantag. Om jag minns rätt fanns ett större antal gårdar med anmälningar från Länsstyrelsen, som utövar tillsynen, men Arlagårdens grava missgrepp verkade unikt.

För drygt ett par veckor sen tog diskussion fart om djurrättsrörelsens eventuella kriminalitet. Upprinnelsen var att "Centret mot våldsbejakande extremism" gjort en analys. GP hade intervjuat företrädare för centret. Intervjun föranledde en artikel i tidningen under rubriken: "Djurrättsaktivister klassas nu som våldsbejakande extremister". Hallands Nyheter (HN), som ingår i samma koncern som GP, var inte sen att publicera samma artikel med samma rubrik. 

Nu blev det riktigt pinsamt för LRF, som här tydligen såg sin chans att bidra till att misstänkliggöra hela djurrättsrörelsen. Anna-Karin Hatt, vd i LRF, retweetar utan förbehåll GP:s artikel villigt på Twitter.  

Bara en dag senare dementerar CVE slutsatsen i GP:s analys, vilken vidarebefordrats av både HN och LRF: "Center mot våldsbejakande extremism klassar inte djurrättsaktivister i allmänhet som våldsbejakande. Viktigt är att skilja de som använder demokratiska metoder och de som använder våld." Det är min åsikt att GP, HN och LRF:s vd bör göra en pudel.

Ytterligare en komplikation är att den rapport från CVE som nämns i GP:s artikel, den finns inte i sinnevärlden. I alla fall inte ännu tillgänglig för oss utanför CVE. Förhoppningsvis publiceras den snart efter semestrarna. Inget går således att kolla med egna ögon.

Medvetet, eller i högsta grad oskickligt, har GP, HN och LRF misstänkliggjort alla djurrättsaktivister för att vara våldsbejakande extremister. Förskräckligt. En "aktivist" är en person som vill påverka det politiska skeendet. Det är fullt lagligt och sker med konventionella metoder som tal, demonstrationer, affischering, flygblad etcetera. Nu när jag sitter här och skriver detta blogginlägg är jag också en "djurrättsaktivist". Att då av GP, HN och LRF räknas in bland de våldsbejakande extremisterna, det känns konspiratoriskt. 

Jag har inte ännu sett nån uppgift på hur stor andel inom djurrättsrörelsen som kan tänkas vara våldsbejakande extremister. Sannolikt finns den siffran inte, men man kan hoppas att CVE har nån sån uppgift i den rapport som förhoppningsvis kommer att publiceras. Jag utgår tillsvidare ifrån att andelen är extremt liten. Att då klumpa ihop alla djurrättsaktivister som våldsbejakande extremister, det är lika osmart som att säga att alla mjölkbönder vanvårdar sina djur.

Tidigare har jag på Twitter många gånger föreslagit att man måste hitta på ett annat namn på den lilla grupp djurrättsaktivister som håller på med extrema våldsaktioner. Jag vill minnas att mitt eget förslag var "djurrättsterrorister". Kul var det därför när jag hittade en debattartikel där författaren också insett att nåt måste göras åt ordbruket. 

Till och med Maria Haldesten, politisk redaktör på Hallands Nyheter, verkar nu insiktsfullt ha ändrat sitt språkbruk. Hon använde häromdagen begreppet "djurrättsextremister". Nu borde hon ta och styra upp ordbruket bland sina journalister.