Jordbrukarna förorenar landskapet med sin plast - debattinlägg i Hallands Nyheter

Nedanstående text var i sin helhet exklusive bilder införd som ett debattinlägg i Hallands Nyheter 31 mars 2016.

Om färgen varit gul på plasten som hänger i landskapet, då hade man i påsktid kunnat tro att den var del av jordbrukets charmoffensiv. Vid närmare eftertanke är det bara nedskräpning.

Halva Sveriges jordbruksareal används för grovfoder till lantbrukets djur. Förr hanterades grovfodret mest som hö. Senare blev ensilage vanligt, då lagras grovfodret i silos. Idag har dessa till betydande del ersatts av de plastbalar man ser i landskapet.


Förvånande är att förvandlingen skett utan diskussion. Hur påverkas andra intressen? Nedan problematiserar jag plastbalarna utifrån tre perspektiv: landskapsbild, nedskräpning, samt mikroplaster.

Plastbalarna är iögonenfallande i det öppna landskapet. Skönheten störs när det direkt efter skörd ligger vita balar strödda över nejden. När balarna samlats ihop läggs de på hög, ibland på olämpliga platser. Minst stör de då de läggs vid gårdens byggnader. Men tyvärr stöter man på högar lite varstans där de inte hör hemma, t ex en vägkant långt ifrån närmaste gård, bakom nästa vägkrök eller i ett skogsbryn. Jag har sett förskräckande exempel där stora högar lagts vid tusenåriga kyrkomiljöer eller entréer till reservatet. En del särskilt stora högar skymmer också sikten över det öppna landskap som jordbrukets företrädare vurmar för.

Balarna är även en källa till nedskräpning av landskapet med sjok av lös plast. Mycket balplast samlas in och återvinns, men i landskapet finns ofta gamla högar med balar som har antingen glömts bort eller gömts undan. Dessa går med tiden sönder och stora sjok lossnar och blåser iväg för att sen fastna på stängsel, buskar och träd. Ibland ser det förskräckligt ut, nästan som kring stormarknader. Nedskräpningen förfular landskapet och är olaglig. Regeringen prioriterar nedskräpningen och har gett Naturvårdsverket i uppdrag att föreslå hur problemet kan åtgärdas (Åsa Romson och Johanna Ragnartz i Aktuell Hållbarhet 23 mars 2016). 

Plastsjoken faller successivt sönder till mindre bitar. Till slut blir de del av föroreningen av miljön med s k mikroplaster. Dessa söker sig via rinnande vatten och vinden ut i sjöar och hav. Där äts de av och förgiftar levande organismer. Allvarligt är att jordbrukets roll härvidlag inte undersökts. Detta visar en ny studie (IVL-Report, C 183, mars 2016), vilken utfördes som del av ett regeringsuppdrag till Naturvårdsverket.  

Anmärkningsvärt är att jordbruket saknar riktlinjer för plasthanteringen. Jordbruksverket har inga föreskrifter eller råd. LRF har ingen policy. Noterbart är att förespråkarna för ett öppet landskap inom LRF själva bidrar till att förfula detsamma.

Miljöbalken tar upp nedskräpning. Som juridisk företeelse begränsar den sig till områden utomhus dit allmänheten har tillträde eller insyn. Som jag förstår det sker hela plasthanteringen inom jordbruket i områden dit allmänheten har insyn.

Jordbruksverket och LRF borde styra upp verksamheten. Det är inte rimligt att det är kriminellt att slänga en fimp på gatan om det samtidigt går att förfula och förorena ett helt landskap med plast.

Dimmig vandring Agerör - Glommen på kusten i Halland

Den här dagen skulle Facebook-gruppen "Promenera i Falkenberg med omnejd" göra ett nytt försök med vandringen från Agerör hpl (buss nr 7 Falkenberg - Glommen) till Glommen. Förra gången regnade och blåste turen bort för alla utom jag själv (se ett tidigare inlägg). Vi ville passa på före 1 april då en del av sträckan är avlyst för fågelskydd. Sträckan är cirka sex kilometer enkel väg.

Den här dagen hade SMHI utlovat strålande sol. Men likt ett antal dagar nu på slutet har solen kommit först på eftermiddagen. Före lunch har det mest varit en tung dimma. Det är som om att SMHI inte har förstått att när varm luft kommer västerifrån över det fortfarande kalla havet så uppstår en tjock dimma. En dimma som ligger kvar dagar som denna när det knappast alls blåser.

Kärestan och jag tycker om att gå lite längre turer så därför började vi med att gå turen baklänges från Glommen där vi numer bor. Detta för att möte de andra vid Agerör dit de skulle komma med bussen inifrån Falkenberg.

Dimman vilade tung över Morups tånge. Fyren syntes endast lite vagt. Fjolårsgräset var välfyllt med droppar av dagg. Stenblocken vid stranden förlorade sig bort i det grå diset över havet som man fick fantisera om att det fanns därute.

En längre tid nu hade det nu varit lågvatten. Vid Korshamn, liksom vid Breviken vi passerade innan Tången, var det mer sand än vatten. Där vid Korshamn finns strax utanför norra stranden en lång smal strandrevel. Nu när allt var stilla flöt himmel och hav ihop så att upp kunde vara ner och ner kunde vara upp, då strandvegetationens vinterståndare speglade sig i vattnet.

Söder om Korshamn breder en ny strandhed ut sig med flera grunda vattensamlingar. Där dök den, för mig numer bekanta pilgrimsfalken, upp igen. Jag har sett den på samma plats flera gånger. Det är en storväxt falk och av den anledningen tror jag det är en hona. Hannarna är mindre. Nu satt hon där borta i dimman på en smal liggande stock. När vi närmade oss och hade cirka femtio meter kvar, då lättade hon med snabba vingslag för att sen sätta sig igen lite längre bort där grässvålen övergår i stenig strand.

På vägen tillbaka gick jag fram och tittade närmare på den stock som falken suttit på. Det var blodigt och fullt med fjädrar av en kråka. Några meter bort låg det fullt med vita fjädrar, sannolikt från ett tidigare kalas på en mås eller trut. Nu förstod jag bättre varför den flock med vitkindade gäss, som jag nyss upptäckt alldeles intill, hade vågat vara så nära falken.

På den vidare färden längs stranden vid Olofsbo passade jag på att plocka upp skräp i en säck jag hittat på stranden. Vi mötte de andra vid småbåtshamnen strax söder om stranden. Där hade jag förresten bara några dagar tidigare fått se min första bruna glada. En helt överraskande observation, jag var då inte ens ute för att skåda fågel utan på väg per cykel in till Falkenberg. Någon har berättat för mig att här tidigare tydligen var en räddningsstation. Nu var hamnen tom. Det mest båtlika var ett gammalt båtvrak på land.

Dimman låg fortfarande tät då vi alla gick tillbaka mot Glommen. Vi tog en fika i tallskogen vid Morups tånge fyr. Detta på den plats där fågelskådare ofta står och skådar på sträckande fågel utanför Tången. Där är bra skydd för vinden både från söder och norr. Vi passade på att twittra lite med fyren, vilken som alltid var på hugget och svarade nästan direkt.

Den avslutande stäckan gick vi längs Fyrvägen mot Glommen, där vi tog en extra runda till hamnen innan Falkenbergarna tog sig mot den väntande bussen vid Handlar'n. Ännu en fin vandring var till ända, då det som ofta visat sig att det är lyckat att ge sig ut även om solen inte strålar.

Antibiotika och bekämpningsmedel i jordbruket i olika länder - inget vägande skäl välja svenska livsmedel

Slutsatser

Sverige har en låg användning av antibiotika och bekämpningsmedel i en europeisk/global jämförelse. Men den är fullt jämförbar i de nordiska och baltiska länderna exklusive Danmark. När det gäller antibiotika har både Island och Norge en tydligt lägre användning än Sverige. Det finns en tydlig nord-syd gradient i Europa vad gäller användning av antibiotika och bekämpningsmedel, vilken kan vara betingad både av skillnader i behov beroende på klimat och av kulturella aspekter. En stor studie av frukt och grönt visade att produkter från Sverige, Norge, Danmark och Lettland i en internationell jämförelse hade låga och med varandra jämförbara resthalter av bekämpningsmedel.

För livsmedelskonsumenter finns det inga tungt vägande skäl att med hänsyn tagen till användning av antibiotika och bekämpningsmedel välja svenska livsmedel framför sådana från Norge, Island, Finland och de baltiska länderna. Detta sätter frågetecken för LRF:s och Jordbruksverkets vurmande för specifikt svenska livsmedel. Det öppnar också upp för nya perspektiv i vad som kan menas med lokalproducerade livsmedel. I stället för att primärt välja ”svenskt” kan det ur miljösynpunkt vara bättre att över nationsgränser handla livsmedel från regionen, det minskar transportarbetet. Sålunda kan det för detaljhandeln och enskilda konsumenter övervägas om det inte t ex är bättre att välja norska och finska livsmedel än sydsvenska om du är i Norrbotten eller Lappland, norska om du är i Bohuslän-Värmland-Härjedalen-Jämtland, finska eller baltiska om du är i Stockholmsområdet eller Sörmland och Östergötland. Idag transporteras svenska livsmedel kors och tvärs i det mycket långa landet Sverige. Att Norge inte är fullvärdig medlem i EU och dessutom har en annan prisnivå än Sverige är förstås en komplikation. Men det kommer nog andra tider. Mitt resonemang handlar primärt om miljön.

Bakgrund till denna sammanställning

”Svenska mervärden”, det är en term som ofta används av LRF och Jordbruksverket i argumentationen för att landets konsumenter ska köpa svenska livsmedel och för att värna ett svenskt jordbruk.

Inte nog med att svenska livsmedel skulle ha miljömässiga ”mervärden” i förhållande till flertalet möjliga importländer, företrädare för LRF:s ledning ger även sken av:

att svensk mjölk skulle vara bäst i världen ur klimatsynvinkel –

t ex LRF:s ordförande Helena Jonsson

http://hans-orjan.blogspot.se/2016/01/lrf-vilseleder-svensk-mjolk-ar-inte.html )

eller i en samlad bedömning –

LRF Mjölks hemsida http://www.lrf.se/om-lrf/organisation/branschavdelningar/lrf-mjolk/

och Gunilla Kjellson, LRF:s ordförande i Västernorrland, i en ATL-artikel http://hans-orjan.blogspot.se/2016/03/for-lrfs-ledning-och-lrf-mjolk-verkar.html

Enligt LRF:s ledning och även Jordbruksverket ligger svenska livsmedels miljöfördelar i att de är särskilt klimatsmarta (har mest använts som argument för svensk mjölk) och att de är framtagna i en produktion som kännetecknas av en låg användning av antibiotika i djurhållningen och av bekämpningsmedel i växtodlingen, detta då i jämförelse med konkurrerande länder. Ofta nämns sådana länder i allmänhet eller pekas ut specifikt (främst nämns Danmark, Nederländerna och Tyskland).

Att svensk mjölk skulle vara särskilt klimatsmart har jag tidigare visat vara felaktigt, se mitt blogginlägg tidigare i ämnet (översta länken ovan). I en direktkontakt med FAO fick jag t o m bekräftat att svensk mjölks klimatavtryck, uttryckt per kg mjölk, är genomsnittligt jämfört med övriga OECD-länder, vilka tillsammans står för cirka 2/3 av världens produktion.

I och med att min tidigare analys visade att LRF:s lednings argument för svensk mjölks fördel från klimatsynpunkt var vetenskapligt ogrundad fann jag skäl också att granska statistik vad avser svenskt jordbruks användning av antibiotika och bekämpningsmedel i en internationell jämförelse. Jag har använt källor som finns öppet tillgängliga på nätet, i form av rapporter eller sökbara databaser. De källor jag använt redovisas nedan tillsammans med resultatredovisningen.

Antibiotika

Här redovisas ett antal länder och deras användning (försäljning) av veterinärföreskriven antibiotika. Länderna redovisas i ordning med stigande användning. Inom parentes anges användningen 2010 respektive 2011. Värdena som används är korrigerade i förhållande till populationsstorlek (milligram per Population Corrected Unit; PCU).

Norge (4.1, 3.7); Island (7.2, 6.3); Sverige (15.2, 13,6); Finland (24, 24); Lettland (40, 35), Litauen (48, 42), Danmark (47, 43), Frankrike (132, 117), Nederländerna (146, 114)

Sverige är således inte bäst, före ligger både Norge (27 procent av Sveriges värde) och Island (47 procent av Sveriges värde). I materialet är det överlag en nord-syd gradient, vilken kan bero dels av att behovet är mindre i ett kallare klimat, dels av kulturella skillnader inom jordbrukspolitiken.

Källa: ”Sales of veterinay antimicrobial agents in 25 EU/EEA countries in 2011. Third ESVAC report”

Bekämpningsmedel

Här har jag hittat tre datakällor avseende tre olika år (2000, 2006 och 2013). I dessa redovisas samlade data för bekämpningsmedel (insekticider, fungicider och herbicider) för åren 2000 och 2006. I 2013:s databas särredovisas de tre nämnda typerna och jag har här nöjt mig med att sammanställa användningen av herbicider, vilken är den största delen.

Eftersom länder har både olika stor areal jordbruksmark och olika stora befolkningar måste normeringar göras av data för att en jämförelse mellan länder ska vara meningsfull. En sådan normering kan således göras per jordbruksareal och per folkmängd.

Nedan har båda sätten använts. En jämförelse bara per folkmängd är orättvis för de länder som är kornbodar med stor jordbruksareal, låg befolkningstäthet och stor export.

En problematik i tolkningen av data är att man i databaserna ibland använder begreppet ”sales” (försäljning) och ibland ”use” (användning). För mig har det inte alltid varit tydligt vad som är vad i statistiken. Men man kan tänka sig att ”use” är en delmängd av ”sales”, vilket skulle kunna betingas av att sålda volymer inte alltid används, åtminstone inte under samma redovisningsår. Data för användning skulle förutsätta att insamling sker från jordbrukarna via enkät eller dylikt. Jag vet inte om så sker i alla länder och i så fall hur effektiv den är. För att enkelt komma förbi problemet redovisar jag med samma term som datakällan. Det är jämförelsen mellan länder som är syftet med denna sammanställning och den påverkas inte. Däremot kan en jämförelse mellan år inte enkelt göras.

Bekämpningsmedel år 2000 (”use”)

Sorten som redovisas inom parentes efter ländernas namn är kilo aktiv substans per hektar. Länderna redovisas i ordning stigande användning.

Estland (0.1); Litauen (0.2); Norge (0.4); Polen (0.5), Finland (0.5); Sverige (0.6); Danmark (2.4); Österrike (2.4), Tyskland (2.5); Frankrike (4.6); Nederländerna (9.4).

Sverige kommer här således först på en sjätte plats. De nordiska och baltiska länderna (Lettland saknas) har låga värden. Nord-syd gradienten är tydlig.

Källa: AgChem; nationmaster.com

Bekämpningsmedel år 2006 (”sales”)

I databasen kan man få fram varje lands totala försäljning uttryckt i aktiv substans. Jag har själv räknat om till kilo per hektar, respektive kilo per person, på basis av de uppgifter jag hittat på nätet över aktuell (2015) jordbruksareal respektive folkmängd.

Nedan redovisas länderna i stigande ordning vad gäller försäljning. Detta baserat på en samlad platssiffra för såld mängd per hektar jordbruksareal respektive per person i landets befolkning.

Siffrorna inom parentes är kilo per hektar respektive kilo per person av aktiv substans.

Finland (0.63, 0.30) och Sverige (0.66, 0.17); Norge (0.82, 0.13); Estland (0.68, 0.34); Österrike (2.36, 0.39); Danmark (1,36; 0.57); Tyskland (2.61, 0.40); Lettland (1.87,1.18); Nederländerna (8.63; 0.55)

Sverige är är delat etta med Finland. Norge och Estland har också särskilt låga värden. Även i det här materialet finns en tydlig nord-syd gradient.

Källa: EUROSTAT

Växtskyddsmedel/herbicider år 2013 (”use”)

Upplägget av redovisningen är densamma som ovan. Siffrorna inom parentes är kilo per hektar respektive kilo per person av aktiv substans.

Först redovisas EU-länder och ett EES-land (Norge), därefter ett urval av länder på olika kontinenter utanför Europa. Framförallt har stora länder valts med betydande jordbruksproduktion. Kina saknas tyvärr i listan, relevant statistik fanns inte att tillgå.

Sverige (0.46, 0.12); Norge (0.74, 0.12); Finland (0.52, 0.22) , Litauen (0.42, 0.31); Österrike (0.83, 0.14); Lettland (0.63, 0.40); Nederländerna (2.39, 0.15); Tyskland (1.48, 0.23); Danmark (1.21, 0.51)

Indien (0.04; 0.01); Egypten (0.95, 0.04); Australien (0.53, 1.09), USA (1.21, 0.62): Nya Zeeland (4.63, 0.56); Kanada (1.15, 1.71); Brasilien (3.50, 1.18), Argentina (6.88, 5.12).

Sverige ligger lågt i jämförelse med många andra länder, men ganska lika som Norge, Finland, Litauen, Österrike och Lettland. Danmark har det högsta samlade värdet bland redovisade europeiska länder.

Utanför Europa ligger Indien i särklass lägst och har värden som är klart under den nordisk-baltiska nivån. Egypten ligger i paritet med den nordisk-baltiska nivån. De högsta nivåerna har Argentina och Brasilien.

Källa: FAOSTAT

Bekämpningsmedelsrester i grönsaker

En stor studie av rester av bekämpningsmedel i frukt och grönt med avseende på ursprungsland publicerades av European Food Safety Authority (EFSA) 2015. Enligt den studien hade de nordiska länderna Sverige, Norge och Danmark låga och sinsemellan lika halter. Lettland låg på ungefär samma låga nivå. En stor andel av proverna saknade i dessa länder detekterbara halter. Resultaten redovisades som andel prover med lägre respektive högre halt än den tillåtna (figur 3:7, sidan 63).

Källa: EFSA Journal 13(3):4038; 169 sidor, 2015

Resiliens och resistens

Ordet "resiliens" har fått stor spridning i det offentliga samtalet om miljöns  tillstånd. I detta och inom dagens miljöforskning har det blivit ett sånt där pop-ord (eng. "buzzword") som den som är inne ska använda sig av flitigt. I Sverige har professor Johan Rockström, Stockholms universitet, haft ett betydande inflytande över ordets popularisering. Dels är han chef för "Stockholm Resilience Centre", dels kom hans deltagande 2015 i Sveriges Radios Sommarprogram i P1 att leda till att ordet resiliens spreds till de breda folklagren (i alla fall de som lyssnade). Jag hörde eller läste någonstans att någon hade räknat hur många gånger han sade ordet i programmet. Det var tydligen väldigt många gånger. 

Vad betyder då ordet?

Som jag har uppfattat det har ordet idag givits en komplex och förvriden betydelse. Enligt Wikipedia betyder det "förmågan att återhämta sig eller motstå olika störningar".

Komplexiteten och förvridenheten består i att "resiliens" nu används som en oprecis blandning av orden "resistens" och "resiliens". Användningen är olycklig eftersom det ger oklarhet i vad som menas av den som säger eller skriver det.

"Resistens" betyder motståndskraft och syftar på levande organismers förmåga att stå emot yttre påverkan. En organism kan också vara t ex ett ekosystem, ett biom (en livszon av växter och djur som bl a den boreala skogen) eller allt levande på jordklotet.

"Resiliens" betyder ursprungligen förmåga att återgå till sitt ursprungliga tillstånd efter att ha utsatts för en störning.

 
I mitt tycke är det bättre att hålla sig till ordens ursprungliga betydelse. Dagens populära hopblandning beslöjar tanken och budskapet med osäkerhet och brist på precision.

Nedan visar jag med olika bollar och en tving vad som menas med de två olika orden "resistens" och "resilient". Bollarna representerar olika "organismer" och tvingen en yttre påverkansfaktor som först anbringas och sen avlägsnas. Jag försökte anbringa ungefär lika mycket kraft på skruva åt tvingen i de tre exemplen.

Tennisboll inte resistent (nedan):

Tennisboll resilient (nedan):

Golfboll resistent (nedan):

Golfboll resiliens oklar och behövdes inte i detta fall (nedan):

Pingisboll inte resistent (nedan):

Pingisboll inte resilient (nedan):

Omsatt i skogliga termer i den värld jag känner till och där yttre påverkan först sätts in för att sen försvinna, skulle det t ex kunna vara:

Tallskog utsatt för skogsbrand: ej resistent, men resilient (tennisboll)

Granskog utsatt för surt nedfall: resistent, resiliens behövs inte (golfboll)

Ask som utsätts för askskottsjuka: ej resistent, ej resilient (därför att andra trädslag är mer konkurrenskraftiga; pingisboll)

Det behövs en busslinje till Åkulla Bokskogar

Nedanstående text publicerades idag 11 mars 2016 på Debatt-sidan i Hallands Nyheter. 

Vi föreslår Hallandstrafiken att ordna en skyttelbusslinje på söndagarna vid rimliga tider så att man kan ta sig t o r Varberg/Falkenberg - Åkulla Bokskogar och där besöka en enskild plats eller stiga av på en plats för att vandra till en annan. Detta i syfte att stimulera till ett aktivt friluftsliv som inte kräver individuellt bilåkande. 



Åkulla Bokskogar är en fantastisk miljö och en stor tillgång för friluftslivet i regionen. Där finns tolv vandringsleder med anslutningar. Flera fina badsjöar och intressanta besöksmål därtill. Boende i Varberg och Falkenberg har bara ett par mil dit.



Vi som undertecknat jobbar via Friluftsfrämjandet och Facebook för att stimulera till ett aktivt friluftsliv, bl a i form av gemensamma promenader/vandringar. Vi vill hållas med detta på fina platser i naturen. Vi är miljövänner och vill bidra till mindre utsläpp av växthusgaser. Därför förlägger vi företrädesvis våra aktiviteter på platser som kan nås med kollektiva färdmedel som tåg eller buss.



Vi har undersökt möjligheten att särskilt på helger via buss komma mellan Varberg/Falkenberg och Åkulla bokskogar. Resultatet är mycket nedslående, det finns inga fungerande möjligheter. Om det överhuvudtaget finns en busslinje så är tiderna helt fel. Det enda sättet att komma i alla fall i närheten av området är att ta bussen mellan Falkenberg och Ullared och stiga av vid Sumpafallen (hpl Kvarnbacken Ulvsbo). Men därifrån är det för de flesta alldeles för långt att gå till bokskogsområdets mer centrala del.



Det ideala bedömer vi vore en t o r busslinje Varberg-Tvååker-Dagsås-Öströö-Ästad-Åkulla-Bockstensmosse-hpl vid väg in till Bråtadal vandrarhem-Svartrå-Falkenberg. Bussen borde gå ett par turer på fm respektive em med någon timmes mellanrum i vardera riktningen. Till detta borde det räcka med ett eller två fordon. Till att börja med kan man pröva en mindre buss och i förstone begränsa sig till söndagar.



Hans-Örjan Nohrstedt, Glommen

Patrik Jonsson, Falkenberg

Angelica Segerström, Varberg

Wanja Holmberg, Varberg

En disig men fin utflykt till "andra sidan"

Efter flytten till Glommen i Halland och Bästkusten är nu Bottenhavet, där vi tillsvidare behåller vår sommarstuga, just nu "andra sidan". 

Vi åkte nyss dit en helg i mitten av mars. Tåg till Söderhamn, buss till Utvik, sen apostlahästarna de sista tre-fyra kilometrarna. Möjligheten att åka kollektivt var ett av sökkriterierna när vi letade stuga då för 10 år sedan, liksom nu när vi flyttade till Glommen. 

Det var ett disigt och småregnigt väder i hela östra Svealand och sydöstra Norrland. Vid mellanlandningen i Uppsala var det så disigt att man inte ens på nära håll såg toppen av domkyrkans torn.

På Skatön i Söderhamns skärgård, där vi har stugan, är det väglöst, men någon tidigare skoterförare hade kört stigen fram och underlättade vår vandring i snömodden. Det låg två-tre decimeter snö i terrängen.

Vid stugan med utsikt söderut över fjärden i riktning bort mot Sandarne låg isen fortfarande. Den var alldeles grå och i upplösningstillstånd. Väldigt vacker var den, med vita linjer inlagda och öarna på fjärden skymtande i diset därute. 

När vi kom till stugan, som ligger mitt på den tre kilometer långa ön, var det bara en grad varmt inomhus. Vi satte på värmen och fortsatte direkt vidare ut mot öns yttre spets, Skatrevet. På vägen passerade vi den gamla fiskarmiljön vid Skathamn. Här bodde för längesen flera fiskare under sommarhalvåret. Idag är alla husen fritidshus. 

Från Skathamn genar man sen genom skogen bort mot Revet. Efter en liten stund dyker den lilla tjärnen upp på vänster hand. Den är grund och torkar upp helt vissa somrar. I dess västra kant finns flera arkeologiska rester kvar av vad som tros ha varit enkla sjöbodar vid den tiden då tjärnen fortfarande var en vik vid havet. 

Längs stigen såg jag återkommande olika spår. T ex ett skidspår. Och flera spår av rådjur. Ju närmare Revet vi kom, desto fler och färskare såg rådjursspåren ut att vara. Det visade sig sen när vi närmade oss Revets yttre del att vi hade en råget och ett fjolårskid framför oss.  Jag såg en skymt av dem längst ut och vi vände då för att inte driva dem i sjön. 

Söder om Revet fanns en del is kvar, men på norra sidan var havet öppet. Här ute på Revet är man längst ute i ytterskärgården och det är 180 grader fri sikt. Himmel, hav, sten, snö och is möts här.

Vattnet och isen är i ständig ljudlig rörelse. Det lät som glasklirr när små isbitar sakta drogs fram och tillbaka i strandkanten av vattnet. På de stora blocken mot norr låg kalotter av snö kvar. 

Det fanns också tecken på liv så här mitt i vintern. På några rosenbuskar hängde en del av fjolårets nypon kvar och lyste som små fyrar i diset över havet. En flock kniphannar dök efter föda i skydd på Revets sydsida. De två rådjuren gömde sig bakom den minimala höjden längst ut, den som har en liten rund rönn på krönet. 

Efter att under en stund ha tagit in landskapets oändliga storhet längst  här ute så gick vi tillbaka till stugan längs den obligatoriska rutten på öns nordsida. Öns ende fastboende var inte hemma. Vi såg spåren efter hans stora hund och efter hans skoter. 

Väl hemma i vår stuga hade nu temperaturen blivit uthärdlig. Vi gjorde eld i öppna spisen för att skynda på värmen. Mörkret lade sig ute. Lamporna på utsidan av och inne i huset gav en upplyst oas i det svarta. Vi var nog helt ensamma nu på ön.

Jag tog en kort tur runt de närmaste grannhusen för att kolla att allt var i sin ordning med dörrar och fönster. Det var spårsnö och en räv hade strosat runt vid en av stugorna. 

På morgonen var det varmt och skönt inne. Ute var det fortfarande nollgradigt och disigt över fjärden. Ner mot stranden hade en stor tallgren fallit ner och lagt sig så att den såg ut som en smygande räv. Månntro var det samma en som tidigare lämnat spår vid grannhuset?

Efter snöskottning på verandan och en stunds  trevligt samtal med närmaste grannen som överraskande dök upp, var det hög tid att plocka ihop och åter ta till apostlahästarna mot den väntande bussen vid Utvik. Ett fint dygn i diset vid havet var till ända. Åter nu till "första sidan" och Bästkusten. 

För LRF:s ledning och LRF Mjölk verkar allt tillåtet

Nedanstående text var fredag 4 mars införd i pappersvarianten av ATL, Lantbrukets affärstidning. Det är en replik på ett tidigare inlägg i ATL, "Köp svenska mjölkvaror för miljöns skull" av Gunilla Kjellsson, ordförande LRF Västernorrland. Texten nedan är identisk med tidningens.

Alla medel är tillåtna bara ändamålet är gott. Ändamålet är att värna svensk mjölkproduktion. Medlen är osanningar och överdrifter.

Gunilla Kjellsson, ordförande i LRF Västernorrland, skrev osant i ATL (16/2): "Vi har världens klimat- och miljövänligaste mjölkproduktion i Sverige...". LRF:s ordförande har sagt att Sverige har världens klimatsmartaste mjölk. På LRF Mjölks hemsida står: "Världens bästa mjölk”, helt utan förklaring. FAO:s uppfattning, baserad på statistik från världens länder, är att svensk mjölk i klimatavseende är medelmåttig inom OECD.

Om biologisk mångfald skrev Gunilla: "De (korna) bidrar med sina mular till en biologisk mångfald." Bidrar gör de visserligen, men endast marginellt och via rekryteringsdjuren. Otvetydigt håller mjölk- och köttproduktionen landskapet öppet. Hästnäringen har också betydelse. Hela 3/4 av åkerarealen används för foder. Areal kan frigöras för vegetabilier för humankonsumtion om fler blev vegetarianer och då föda en större befolkning.

Odling för humankonsumtion innebär också öppna landskap. En omställning kan även frigöra areal för lågväxande energigrödor. Det behöver inte ske en stor förändring i grödval om de ska gå till energi. Vallväxter kan rötas för biogas, stråsäd kan eldas. När skogsbruket kan samla in hyggesrester, så borde det gå att odla energigrödor på en åker.

Gunilla börjar: "den ökande importen av mejerivaror är förödande för den svenska landsbygden." En överdrift likt LRF Mjölk på Twitter: "Mjölkbönderna är motorn på landsbygden.." (11/2). Man glömde andra näringsidkare på landsbygden, t ex besöks-, skogs- och hästnäringen. Det finns 67000 lantbruksföretag, av dessa är 4300 mjölkproducenter. Dessa står för ca 20 procent av lantbrukets produktionsvärde, som i sin tur bara är en del av landsbygdens dito.

För att hållbart kunna försörja en växande världsbefolkning med mat krävs dramatiska förändringar: bl a en ändrad kosthållning i Västvärlden och en minskning av matsvinnet. I dessa för världen viktiga frågor är LRF:s ledning tyst och ägnar sig istället åt att värna det svenska.

Om LRF:s ledning anser att den globala miljön är överordnad svenskheten, då borde man agera starkt för att EU och världen anammar det svenska sättet att producera om det nu har "mervärde". Man borde även informera om vilka länders mejerivaror vi ska köpa för att den totala miljöeffekten ska bli så bra som möjligt. Det är inte självklart att det bästa för miljön är att vi alltid köper svenskt. Och såväl mångfald som öppna landskap kan ordnas på annat sätt.

Det är väl en utopi att LRF:s ledning ska agera med globala förtecken och man skyller nog på medlemmarna. Man tar inte täten för en nödvändig förändring av svenskt jordbruk in i framtiden utan klamrar sig fast vid en miljödiskutabel verksamhet med stort skattestöd. Det tror jag kan leda till stagnation för såväl miljöprestanda som internationell konkurrenskraft.

Hans-Örjan Nohrstedt

Mycket marint skräp på stränderna söder och norr om halländska Glommen

En sydlig gäst från Egypten vid Olofsbo

Under de tre månader jag nu bott i Glommen i Halland har ett av de stora nöjena varit att ströva längs stränderna. Omväxlande har det blivit söderut eller norrut, detta beroende på vindar och lusten. Enkel väg brukar turerna bli cirka fem kilometer. På det viset har jag frekvent täckt in sträckan från Kågeröd/Olofsbo i söder till Koggerudden/Stranninge i norr. 

Ihopsamlat Korshamn-Tången. Skoskydden var fler än sånglärkorna

Det jag mest intresserat mig för är fågellivet, den dynamiska strandlinjen och vad som formar den, samt inte minst möten med människor. Speciellt på helgdagar, men ibland också på vardagar möter jag människor som är ute i samma ärende som jag. De, liksom jag, verkar oftast uppskatta en stunds samtal om naturen och allt möjligt annat. Fågellivet har jag skrivit en del om i mitt tidigare inlägg som handlade om min första tid i Glommen. Det har fascinerat mig. Processer i strandlinjen har jag planer på att återkomma till i ett särskilt inlägg.

Skoskydd i snöslask, Tången

Här ska det dock handla om en mer tråkig aspekt på dessa mina strandpromenader, nämligen allt skräp som jag stött på längs vandringarna. Jag har svårt att bara gå förbi det utan åtgärd. Det jag brukar göra är att ta ett foto och sen förstås plocka upp skräpet och ta med det hem. Ett tips er andra är att alltid ha en liten kasse eller ryggsäck med ut så att skräpet kan tas med hem. Tyvärr brukar jag ibland glömma det själv. Några foton på det eländiga skräpet visar jag i detta inlägg.

Burk från CocaCola på Tången

För att uppmärksamma problematiken för andra brukar jag också lägga bilder både på Twitter och Facebook. Jag har ett twitterkonto som heter @Hansorjan. På Twitter finns en s k hash-tag som heter #ettskräpomdagen. Med hjälp av att lägga till den i ett meddelande (tweet) kan de som är intresserade av ämnet uppmärksammas. På Facebook är jag med i ett par lokala grupper (Glommen respektive Falkenberg) inom vilka jag brukar sprida lite skräpbilder.

PET-flaska från Mexico på Tången, sällskap av okänt ursprung

Det är min bestämda uppfattning att nästan allt skräp på stranden har sitt ursprung ute till sjöss. Det har ramlat eller slängts i från båtar och sen flutit eller blåst till land. På bilderna kan ni få en uppfattning om vad det är för skräp det handlar om. Mycket är plast i olika former, t ex förpackningar och skoskydd. Dryckesburkar av aluminium är också mycket vanliga.

Badboll från Köpenhamns flygplats, Koggerudden

Bilderna är med ett undantag (sista bilden) från den redan nämnda sträckan från Kågeröd/Olofsbo till Koggerudden/Stranninge. Med det här inlägget vill jag bidra till att färre slänger skräp ifrån sig och att fler hjälper till att plocka upp efter skräppellarna.

Ihopsamlat på Koggerudden

Det pratas om att det finns ett s k producentansvar att se till så att förbrukat material samlas in och återvinns. Detta fungerar helt tydligt inte. Jag vet inte vad som måste till för att det ska fungera bättre. Mycket högre pant skulle nog kunna bidra. Och pant på fler varugrupper än burkar och PET-flaskor. Pant på skoskydd verkar sannerligen behövas! De var ju fler än sånglärkorna...

Bilderna ovan visar exempel på sådant jag kunnat ta med från stranden. Kvar finns allt stort och tungt skräp som stora plankor med spik i, enorma plastsjok och delar från båtar. Det kräver maskiner för insamling. Hoppas kommunen gör det ibland.

Trålboll på Tångens strand

Skräpet är globalt helt uppenbart. Det vi hittar här på denna lilla strandremsa i Halland har, som visats exempel på här, sitt ursprung lite varstans: Danmark, Egypten, Mexico... Det gör att politiska åtgärder måste sättas in över landsgränserna.

Det pratas idag mycket om det marina skräpet och de enorma mängder som flyter omkring på världshaven. I Skagerack och Kattegatt är det tydligen en medsols ström med skräp som Bohuslän drabbas värst av i Sverige. Halland får uppenbart också sin beskärda del.

Norrländskt guld upphittat i Apelviken