lördag 7 mars 2026

Jakten på Sveriges nationalparker - resplan till de fyra mest nordliga



Sverige har just nu 31 nationalparker. De är naturens guldklimpar. Jag har jagat Sveriges alla nationalparker sen jag gick i pension 2014. Det vill säga såna jag inte redan varit i. Dags dato återstår sex, varav fyra längst uppe i norr: Vadvetjåkka, Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta. 


De ska jag nu utmana i en ”expedition”. Att jag kallar det så beror på att jag bor 130 mil ifrån där de ligger någotsånär samlade. Då duger bara att ta dom alla i ett enda svep.


Ambitionen vid min jakt på nationalparkerna är att utsläppen från fossila bränslen ska minimeras . Det innebär att ta tåget så långt möjligt Därefter buss om nödvändigt och i sista hand bensinbil. Elbil är bättre förstås. Helikopter kommer inte på fråga, jag är ju miljövän. 


Sen har jag en regel som måste följas - om ett besök ska räknas krävs att jag om möjligt är där minst fyra timmar. Den regeln kom faktiskt till när jag första gången läste om ett besök nån gjort i just Sarek - Stora Sjöfallet - Padjelanta.


 


De tre parkerna ligger nämligen dikt an och möts likt Treriksröset i en punkt, det så kallade  ”Treparksmötet”. Jag sa till nån, innan 4-timmars-regeln fanns att: ”då kan jag ta tre parker på nån minut, bara att gå runt pinnen eller vad där finns. En absurd tanke förstås. Jag vill ju hinna uppleva de nationalparker jag besöker. Nu har STF turligt en ”signaturled” som heter just ”Treparksmötet”, den tar 4-5 dagar från Ritsem. Men min plan är att göra en lite kortare variant, men ändå besöka alla tre parkerna. 


Vi gästar faktiskt fem nationalparker, men bara fyra som är nya för mig. I Abisko har jag tidigare varit flera gånger. Resan består av två delar, båda om tre vandringsdagar och med ett par vilodagar dem emellan.  



Del 1 Vadvetjåkka np


Varje nummer nedan avser en enskild dag, aktuellt datum kommer att planeras särskilt för den grupp som ger sig iväg. 


1 (3 aug) Nattåg och buss Uppsala 19.01 - Abisko 17.00. Byte till buss i Luleå. På nattåget finns sittplats, liggvagn (dam och herr) eller sovvagn (dam eller herr). Den här tidplanen är sex timmar längre än normalt när man åker tåg hela vägen. 


2 (4 aug) Ankomst 11.08 och inkvartering Abisko turiststation


               


3 (5 aug) Buss 91, 09.40 från turiststationen till Nordkalottleden som korsar E10, därifrån vandring 8 km till Pålnostugan, logi för max sex personer. 


4 (6 aug) Obanad vandring t o r in i Vadvetjåkka np, 2 x 4 = 8 km, logi Pålnostugan igen.




5 (7 aug) Vandring 8 km på Nordkalottleden tillbaka till E10, buss till Abisko turiststation. 


6 (8 aug) Vilodag på Abisko turiststation, det finns mycket vackert och intressant i närmiljön.





Del 2 Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta


7 (9 aug) Tåg och buss till Ritsem via Gällivare, logi på STF fjällstation. Det går en busstur per dag från Gällivare kl 9.15. Den tar 3 tim.



8 (10 aug) STF Ritsem till STF Akkastugan, först båt, sen vandra 2 km.


9 (11 aug) STF Akka till samernas Kisurisstugorna 14 km, nära "Treparksmötet". Där finns gott om sängplatser. 




10 (12 aug) Utflykter i omgivningarna till stugorna enligt önskemål. Jag kommer att spendera minst fyra timmar in i kilen som hör till Sarek, detta för att nå den utsatta tidgränsen. Glad för sällskap. Därefter ytterligare en övernattning på platsen. 


 



11 (13 aug) Vandring tillbaka till Akkastugorna 14 km.


12 (14 aug) Gång 2 km till Änonjalmme, där båt till STF Ritsem, sen buss till Gällivare kl 13.20, och slutligen nattåg mot Uppsala kl 19.


13 (15 aug) Ankomst nattåg Uppsala kl 9. Oklart med detaljerna, banarbete planeras. 


—-


Jag planerar för en resa enligt ovan redan i år. Eller kanske nästa då banarbetena är över. Då hoppas jag på sällskap av några vänner som ska bjudas in. Kanske ordnar jag nån mer vandring dit kommande år med särskilt inbjudna. I övrigt står det förstås var och en fritt att inspireras av min här offentliggjorda resplan. 


När är det lämpligt att gå där? I fjällvärden är det många faktorer att beakta, framförallt vädret, vattenföringen, myggen och vegetationen. Augusti är en bra månad. I området vid Abisko och Ritsem ligger dagstemperaturen på 10-15 grader. Regnar gör det varannan tlll var tredje dag, då i genomsnitt tre till fyra millimeter per dag. Vattenföringen i jokkarna är relativt låg. Myggen är borta och fjällbjörkskogen vackert gulnande.


Lyckas jag med detta återstår sen bara två nationalparker - Töfsingdalen i Dalarna och den nya Nämndöfjärdens nationalpark i Stockholms skärgård. Men det tar visst glädjande aldrig slut, en ny park planeras på Gotland. 


Kul är också att jag för några år sen hade förmånen att kunna pricka in en invigning av en ny nationalpark. Det var Åsnen i Småland. Klippte bandet gjorde kronprinsessan. 



Bok från Naturvårdsverket 2010, redaktör Rolf Löfgren 



tisdag 13 januari 2026

På Kreta hösten 2025 - vad var nytt under solen?


Norra änden på ravinen vid Kato Poros

Sol var det hela tiden. Vi var som vanligt där cirka sex veckor under oktober och november. Under den tidens första del gjorde vi i stor utsträckning sånt som vi gjort tidigare och på bekanta platser som Chania, Chora Sfakion och Plakias. Liknande har jag berättat om i tidigare blogginlägg och ska inte repetera här. Nedan ska jag istället fokusera på några för oss nya vandringar/platser/områden. 




Anopolis

Anopolis är en liten by som ligger en kort men krokig bilfärd strax nordväst om och högt ovan staden Chora Sfakion på sydkusten. Den ligger på en liten slätt omgiven av berg. Invånarantalet är bara drygt två hundra, men det finns två enkla hotell med restaurang. Vi gjorde först en dagsutflykt dit med vänner och tyckte då att det var trevligt. Omlandet verkade spännande för vandringar så vi återvände dit lite senare och bodde då några dygn på hotell Anopoli. 


Med hotellet som bas gjorde vi tre vandringar. Vi hade en hyrbil vilket var nödvändigt. Längs vägen västerut mot byn Agios Ioannis korsar man Aradena Gorge på en spektakulär bro. 


Den ravinen är dryga hundra meter djup och populär att vandra i. 


Ravinen går mot havet och mynnar vid Marmara Beach. Dit tar det 3-4 timmar att gå. I ravinen finns några riktigt svårframkomliga partier, men där leder man med hjälp av vajrar och trappor oss vandrare förbi.


En vacker och spännande tur var det. Fantastiskt skönt var det att bada i havet vid ravinens mynning efteråt. I alla fall för en badoholic som jag.




Väl framme vid stranden är frågan hur man tar sig tillbaka. De riktigt hurtiga går helt sonika samma väg tillbaka till sin bil. Vi hade dock avtalat med vår hotellvärd att hämta upp oss på en serpentinväg i närheten. Det fungerade bra och vi blev lämnade vid vår hyrbil. Under högsäsong kan man åka båt längs kusten till Marmara och sen gå ravinen fram och tillbaka. 

De två andra turerna startade vi i Agios Ioannis. Dit kommer man om man fortsätter några kilometer med bilen efter bron över Aradena Gorge. Det är en mycket liten och tyst by. Vi ställde bilen där. Vår ena tur gick upp till Krousia, platån norr om byn. Dit var det flera hundra höjdmeter och vi tog oss fram längs en grund ravin med mycket sten och tallar. 


Det var en varm dag så det blev rejält svettigt. "Platån" visade sig vara flera små sådana och det var lite svårt veta om man var framme.


Den första (ovan) var liten, men mycket fin. En lite större hade tre gamla grundvattenbrunnar (nedan), vi trodde att kanske denna var den som avsågs. 


Ner och tillbaka till byn tog vi oss längs den knaggliga serpentinväg som finns. 

Den andra turen från Agios Ioannis gick mot nordväst och grottan Kormokopos. 


Längs vägen dit finns en kort avstickare till utsikten vid Papakefala. 


Utsikten var fantastisk och platsen väl värd ett besök. Man ser ner mot kusten och mynningen på Samariaravinen. Vattnet var alldeles turkost där utanför. Lägligt fanns också ett bord för fika vid utsikten. 


Vi fortsatte sen stigen mot grottan, men gick inte ända fram. Det var rätt brant på slutet. Vi vände där man hade bra utsikt mot grottan på andra sidan dalen. Fram och tillbaka var det en knapp mil. Generellt var det lättgånget med ovanligt lite backar och bra underlag. 

Plakias

Vi återvände ett par dagar till det välbekanta och trevliga Plakias. Mest för att förnya hyrbilskontraktet. Vi hann dock med tre mindre utflykter. Vi tittade på grottorna i berget strax öster om stranden. De förfärdigades tydligen under WW2 av de tyska trupper som ockuperade Kreta. En dag gick vi på stränderna vid Rodakino, en kort biltur väster om Plakias. Vi upptäckte där Peristere Beach där den under ockupationen kidnappade tyske överbefälhavaren Kreipe skeppades ut av engelsmän. 


En kväll gick vi upp strax ovan Sellia (by nära Plakias) för att titta på den uppodlade högplatå som finns där. Intressant som vanligt med dessa odlingar på hög höjd. Utsikten över Plakias och bukten var magnifik. 



Georgiopolis

Därefter överraskade vi oss själva med att under två-tre dagar slå ner bopålarna i Georgiopolis. Samhället ligger vid havet på nordkusten och har ett par tusen invånare. Vi har inte bott här tidigare. Det är mest en badort, hotellen är många längs den utsträckta stranden. Därför kanske inte så attraktiv för friluftsfolk som vi. Så här års är dock det mesta tomt, men runt torget är det lite liv, med en restaurang, ett fik och en sportbar öppna. Där hängde vi ett par kvällar, det visades både fotboll och rugby. Kärestan, som har svart bälte vad gäller att hitta boenden på nätet, hade fixat ett ok rum precis intill, nästan ovanpå bageriet. 


Härifrån gjorde vi tre utflykter, primärt för vandring. Den första skedde från byn Kuorna, ett par mil sydostut. Där finns en märkt rundled på tre timmar. 


Den passerar byarna Kastello och Patima och går genom dels fin lövskog, dels öppna hedmarker. 


Det slog oss att det var söndag och då är stadsbornas stora nöje att åka till nån bergsby och äta gott, företrädesvis grillat kött. När vi kom tillbaka till byn var det fullt med bilar och folk längs bygatan. Flera restauranger var öppna. Vi hade tur och lyckades klämma in oss på en av dem. En välförtjänt lunch-middag var därmed ordnad. Jag fick göra avsteg från det vegetariska. 

En annan dag tog vi bilen lite längre bort i samma väderstreck, till Kato Poros, en mycket liten och i stort sett öde by. Vi ställde bilen där och gick en runda på flera timmar. Rundan var som en triangel lite söderut bestående av två raviner som ben och med lite asfaltväg emellan i basen. 


Märkning fanns endast sporadiskt, den var inget att lita på. På ett ställe missade vi ett avtag och gick nån kilometer för långt. Vi passerade byarna Mountros och Vilandredo längs vägen, innan vi var tillbaka.  Ravinerna var förhållandevis enkla att ta sig fram igenom även om vissa korta partier ingav respekt (nedan).


Den tredje och sista turen med Georgiolis som bas var lättillgänglig och utan backar, vi gick helt enkelt fram och tillbaka på den mycket långa och så här års i stort sett öde sandstranden. Det blev en rejäl promenad. Skön som omväxling till alla raviner vi varit i. 



Chania trails

Den sista veckan innan vi skulle resa hemåt bodde vi i Chania igen. I stadsdelen Nea Chora som vi gillar bäst. Det visade sig att ägaren till en av våra favoritrestauranger där, Achilleas, hyr ut en liten lägenhet i huset intill. Bra på alla vis. 

Under den här avslutande veckan gjorde vi tre utflykter för vandring. I området runt Chania finns tio bra markerade "Chania trails". Vi testade två av dem. 


Först nr 7 som börjar vid klostret Agia Kyriaki och slutar i bergsbynbyn Theriso. Hela leden är 12 km och anges ta bortemot fem timmar enkel väg. Vi började vid nämnda kloster och gick bara de tre första kilometerna. Det var ganska jobbigt, det lutar uppför hela vägen. Den första biten är en lång, brant, stenlagd trappa, som leder upp till ett annat kloster. Den hade 414 trappsteg (ja, jag var tvungen att räkna). 


Bortom och ovan detta det andra klostret var det ett öppet och storslaget landskap. Utsikten var formidabel ut över Chania och havet. Längs stigen passeras lämningar av ett venetianskt fort. 


Strax söder om Chania och Mournies, vid Kryo Nero, finns "Chania trail" nr 6. Den börjar och slutar vid landsvägen. Parkeringen på vägkanten är tyvärr minimal och rymmer bara ett par bilar. 


Leden består av två delar. Första halvan är en ravin, den andra går tillbaka över höjderna i ett öppet landskap. Halvvägs finns en liten i stort sett övergiven by, Agios Georgios. 


Ravinen visade sig vara rätt spännande och svårforcerad, ibland var det lite klättring. Tillbakavägen var lätt, både att hitta och att gå. Detta trots att ledansvariga varnade för allt möjligt. De skyltarna var nog felvända, de verkade mest relevanta för den ravin vi redan passerat.


Enligt informationskartan var sträckan fyra kilometer och den skulle ta 1,5 timme. Vi har lärt oss att de där sträcktiderna nog avser nån yngre idrottstyp. Vi brukar dubbla tiden och det stämde på ett ungefär även denna gång.

I våra huvuden finns högtflygande planer. Likt klassiska bergsbestigare vill vi upp i bergen och upp på topparna, gärna de högsta. På Kreta finns det flera toppar över två tusen meter, de högsta är Psiloritis (2456) och Paknes (2453). Vi har fantiserat om att ta oss upp, men än så länge har det mest varit just fantasier. Vädret sätter ibland P, det är moln, kallt, blåsigt eller regn. Men ibland skulle det kunna tänkas att gå. Vi är ju inte så unga längre och vi har insett att det behövs skjuts med 4WD långt upp nära toppen och också gärna en guide. 


Än så länge har vi bara testat att gå upp till de alpina stationerna ("refugio"). Vi har varit vid tre sådana, den högst belägna av dem vi besökt heter Kallergi (ovan) och ligger på berget ovan Omalos-platån och entrén till den populära Samariaravinen. 


Stationen ligger 1680 meter över havet. Man startar vandringen dit på parkeringen till Samariaravinen, där finns en ok märkt stig uppåt . Halvvägs till stationen mynnar stigen ut på den serpentinväg som går hela vägen upp. Totalt från parkeringen är det drygt fyra hundra höjdmeter som tog oss 2-3 timmar. 


Vi gjorde turen för tiotalet år sen. Den gav mycket positiva vibbar, det var fint väder, makalös utsikt och som bonus kom vi i närkontakt med med en stor (27) flock gåsgamar. De lyfte ur en liten klyfta alldeles intill vägen vi gick. Nu, det här året, ville vi försöka göra om den fina turen. Och se, det lyckades. Det var precis lika fint som förra gången. Och vår ork räckte bra trots att vi var tio år äldre. Men någon stor flock med gåsgamar blev det inte. Dock såg vi ett mindre antal på håll. 
 
Det blev sammantaget sex mycket fina veckor på Kreta. Vi upptäckte som sagt mycket nytt. Kreta är verkligen outtömligt. Och drömmen om Paknes och Psiloritis lever!





måndag 6 oktober 2025

Slaget vid Glommagar

 


Kolonialister har alltid försökt ta land de vill ha med vapenmakt. Nya Lödöse i norr har länge varit ett centrum för rövartåg. 


Nu har rövare därifrån lyckats forcera vårt skydd i norr, Ismuren. Våra brittiska bröder kämpade vid Trafalgar, nu kämpar vi vid Glommagar. En mörk ovädersnatt kom de med fulla segel och  smög sig in hos oss vid udden Drakkäften, tidigare namngiven till Glommagar av de isländska rövarvikingarna som härjade här. 


Nu har Lödöse-rövarna lyckats ta och besätta den norra delen av Drakkäften. Den där hoberna bor i enkla pörten. De är fega och gjorde inget motstånd. Dock hoppas vi att de snart kommer över till oss på södra sidan Stora vattnet. De har ju flera små båtar redan ilagda. De anfallande rövarna från Lödöse har nu snabbt byggt upp ett stridsfort, hotande och svart. Det kallas redan The Black Keep av våra brittiska vänner.





Vi var snabba att mobilisera. Stenmuren till skydd var redan på plats. En hög ful sak som inte varit i bruk på länge. Men nu gjorde den verklig nytta, den omöjliggjorde fiendens vidare anfall. Såna måste nu komma över Stora vattnet. Därför hade vi till skydd förankrat alla våra båtar längs södra kajen. Dessutom hade bärsärkarna SotDrönarna släpat hit två gamla flytetyg. De är ännu märkta ”SD” men ska målas över med det mer passande ”FG” (FG  = FiskeGruppen, i dagligt tal det mer militanta Svärdfiskarna). Det är ju vårt namn. Tycka vad man vill om rövarpacket SotDrönarna, men det var inom parentes bara dom som kom när vi kallade till supportermöte tidigare. 


Även från Tyskland strömmade kampvilliga vänner till. De samlades lite norrut vid Norsan i skydd av sanddynerna. Tanken var att de ska falla fienden i flanken. De kom i sina bestyckade  och bepansrade husbilar och väntar vid utgångsläge för anfall (UFA) "Lilla Hamburg".


Vi i Svärdfiskarna sammanträder nu nästan kontinuerligt i GeneralDirektoratet, eller som vi själva säger ”GubbDagis”.  Där har vi fantastiskt bra spaningsläge mot andra sidan det Stora vattnet. 


Dödläge nu, vad finns att hoppas på? En förhandlare är tillsatt för att mäkla vapenstillestånd och kanske fred. Oroande är att mäklaren, tillreste Pär Svens från Dalarna, tydligen enligt vår kurir spelat under täcket med härföraren för invasionen och bett honom Planera Detaljerna. 


—-


Jag hoppas på ljus i tunneln. Att båda sidor kan se uns av klokskap i den andra sidans argument. Ingen förändring är inte hållbart. Redan den gamle greken Herakleitos sa 500 f Kr ungefär att "förändring är det enda bestående". 


Jag tror inte att ett stort hotell är ekonomiskt hållbart. Det tränger också undan bilden av fiskeläget rent fysiskt, det som folk kommer hit för se. Jag tror inte heller att fisket här är hållbart, fisken är ju redan slut, i alla fall fiskekvoterna. Vi som samhälle kan inte leva på havskräftor, möjligen nån enstaka fiskare ett tag. 


Havs- och Vattenmyndighetens föreslår att  Glommens och Buas fiskelägen inte längre ska ha status som riksintresse. Förslaget har ifrågasatts av Sveriges Fiskares Producentorganisation som menar att nämnda hamnar har en vital roll, bl a för livsmedelsförsörjningen. 


Det sista tycker jag är att överdriva. Det finns ju nästan ingen fisk kvar. Dessutom - om det blir en avspärrning så är det tillgången på drivmedel som stryps först, långt innan tillgången på mat tar slut. Det visar en stor utredning av Livsmedelsverket. Och utan diesel inga kräftor eller annat ätbart.


Fiskelägens värde ligger idag i många fall mer på turismens bord. Folk är som galna i att åka och titta på fiskelägen, och kanske fika, äta och köpa allsköns souvenirer. Det känner jag till från här, Ostkusten, Nordnorge och Island. Bästa attraktionskraften är kanske när båtarna håller sig hemma. I till exempel Husavik på norra Island där jag skådat både fåglar och valar, där var det omgjorda före detta fiskebåtar som man kunde komma ut till havs med för nämnda ändamål. 




Mitt eget förslag är

Riv det fula industrihuset och också det fula före detta trålbinderiet. De används knappt. Bygg en länga av typ mindre sjöbodar. Dessa kan sen hyras ut till café, pizzeria, litet vandrarhem, galleri, fiskbutik…Och givetvis i lite upphöjt läge med tanke på framtida höjning av havsytan. 

torsdag 2 oktober 2025

På Gotaleden - två dagar från Lerum till Norsesund

 


Två mycket fina dagar. Både tack vare vackert brittsommarväder och varierande och intressanta omgivningar, stundtals mycket vackra. Ibland dock med störande trafik från E20 intill. 


I stora drag tåg Göteborg - Lerum med Västtåg. Därifrån 19 km till Näs fabriker där vi övernattade. Dag 2 till Norsesund 11 km där vi tog Västtåg tillbaka till Lerum, sen ersättningsbuss till Göteborg. 



Dag 1 - följde leden Säveåns dalgång. Ibland nära så man såg den forsande ån. Under de tre-fyra första km var det ett lite störande trafikbrus från E20. Ju närmare Floda vi kom desto bättre blev det - ingen störande trafik och fin lövskog i ravinen. Ek, lind, ask och bok, plus en massa hassel. 



Vi åt lunch på restaurang Folkets Garverier i Floda. En mycket bra och trevlig restaurang inredd i en gammal industrilokal. Maten var fantastiskt god. Bättre än till kvällen på Näs fabriker faktiskt. 



Vid Floda dök sjön Sävelången upp med bad- och båtbryggor. Som namnet säger en avlång sjö som sträckte sig i vår avsedda riktning. 


Mot slutet av dagens vandring gick leden en extra runda på Nääs slotts ägor. Mycket pastoralt vid sjön. Godset har funnits sen 1500-talet. Det köptes 1868 av August Abrahamson. Han var intresserad av slöjd och hantverk och utvecklade en slags slöjdakademi med byggnader och utbildningar på området. Idag förvaltas slottsegendomen av en stiftelse med den inriktningen. 



Gymnastiksalen


Mellan Nääs slott och Nääs fabriker hamnade vi på ledens lågvattenmärke. Längs en knapp kilometer fick man gå på en asfaltväg med E20 dånande intill. Det partiet måste jobbas bort på nåt sätt. 


Efter det eländet bar det upp i skogen. Till skillnad från tidigare blandskog med gran, tall och björk. Snart bar det av ner mot Tollered och Nääs fabriker. Sistnämnda var fint och intressant på många sätt och vis. I mitt tyckte mycket vackra gamla industribyggnader i rött tegel. Jag gillar tegelbyggnader. Lertäkt och tegelbruk fanns i egen ägo. Peter Wilhelm Berg lät en bit in på 1830-talet bygga ett bomullsspinneri med teknik som nyligen utvecklats i England. Nyckeln till lokaliseringen var tydligen två sjöar med 60 m fallhöjd emellan. Man byggde en tub emellan. Via den kom vatten, men också kraft. El fick man först på 1880-talet. Senare utvidgades verksamheten med ett till spinneri. På området var det flera hundra anställda. De hade bostäder och egen täppa med gris. En skola startades redan innan skolplikten infördes. 



Nu är Nääs fabriker helt annorlunda, inriktade på hotell, konferens, bad, butiker etc. Och har varit så i växande grad sen 20 år. 


Rummet vi fick var stort med utsikt över sjön, fortfarande Sävelången. Middagen sisådär, lunchen på Folkets i Floda som sagt bättre. Frukosten var formidabel, precis vad en vandrare behöver inför dagen.


Dag 2 - vandringen fortsatte som förut i sol och lite höstkänsla. Efter en lång uppförsbacke kom vi till skogs igen. En riktig skogsstig genom en fin barrblandskog med marken täckt av blåbärsris. 



Efter skogen passerade vi ett öppet landskap med några små gårdar. Ett par av dem hade höns och tuppar som gol oavbrutet. 



Efter detta kom vi till det lilla vackra samhället Ingared. Där var kanske dagens finaste passage - en stig alldeles intill sjön.  



Sedan var det inte mer än nån kilometer kvar till järnvägsstationen i samhället Norsesund. Där tog vi Västtåg tillbaka mot Göteborg. 



Lite petimäter avslutningsvis:


Namnet ”Norsesund” är märkligt. ”Nor” i början av namnet betyder samma som namnets slut ”sund”. Så det skulle kunna utläsas: "Sund-se-sund". Konstigt minst sagt. 


En vandring med många "toppar" och några få "dalar". I snitt definitivt positivt. Vi blev sugna på att undersöka fortsättningen förbi Alingsås och till ändstationen i Vårgårda.