Slaget vid Lund 2.0

 

Den 25 augusti hade Skogshistoriska Sällskapet en exkursion på temat försurning. Dagen belyste hur försurningen utvecklats under de 50 senaste åren. Men också hur den vetenskapliga debatten om försurningen var. Vid avslutningen "kåserade" jag och tog då upp två ämnen. Dels nedanstående om en debattkväll i Lund, dels ett om professor Svante Odén som efter en larmartikel i DN 1967 kom att kallas "Försurningens fader". Det ämnet kommer i nästa blogginlägg.

Slaget vid Lund 1676 lär ha varit det blodigaste fältslaget som utspelat sig på svensk mark. Danska armén försökte då ta tillbaka vad man förlorat i freden i Roskilde 1658. 

Trehundra år senare, 1983, utspelade sig ett annat slag vid Lund. Vapnen var ord och argument. Tonen var rå och hård, rösterna höga. 

Vid den tiden fanns Forskningsrådsnämnden (FRN), en statlig myndighet vars främsta uppgift var att popularisera och kommunicera forskning. Ett av verktygen var den populärvetenskapliga skriften ”Källa”. 

I den serien brukade aktuella samhällsfrågor lyftas där det rådde stor oenighet inom forskningen. En sådan var försurningens roll i uppkomsten av skogsskador och om skogsmarken borde kalkas.  

Källa 42 gavs ut 1983 med titeln ”Behöver skogen intensivvård?”. Där finns flera artiklar, men de två som stod mot varandra med olika mening var ”Försurningen skadar den svenska skogen” av Bengt Nihlgård och Harald Sverdrup, respektive ”Kalkning tveksam medicin för skogen” av Tryggve Persson och undertecknad. 

De delade meningarna gällde: 1/ beror skogsskadorna, bl a kronutglesning och kådflöden, på markförsurning, och 2/ bör skogsmarken kalkas. 

När FRN kom ut med ett nytt nummer i serien Källa var det brukligt att det lanserades vid ett offentligt kvällsmöte med debatt på lokal. Ett sådant arrangerades centralt i Lund 1983. Vilken lokal vi hölls på har jag glömt. 

På scen fanns debattlägren som författarna ovan, men Tryggve Persson hade förhinder och hade ersatts av Harry Eriksson, professor i skogsproduktion vid SLU. Bengt Nihlgård och Harald Sverdrup var vid den tiden professorer vid Lunds universitet. Jag var forskningsledare vid Skogsforsk. 

Var och en hade ett inledande inlägg, sen följde en debatt där även publiken fick medverka. Jag minns inte i detalj vad som sas. Men jag minns tydligt den hätska stämningen. Vi var tydligt fientliga. Vi skrek åt varandra med höga röster. Smockan hängde i luften. Jag minns inte att vi enades om nånting. 

Det jag också tydligt minns är att vi efter mötet var lika goda vänner som innan. Olika åsikter hindrade inte det. Efter mötet satt vi ner tillsammans i en bar vid utgången och drack öl tillsammans. Anna Lundborg, då forskningssekreterare på Energimyndigheten, råkade komma förbi och gjorde stora ögon: ”Vad, kan ni sitta ner så här och vara sams!?”. 

Varför berättar jag detta? Jo, därför att det är av avgörande vikt för forskningen och samhällsutvecklingen att vi vågar bejaka och förädla olika åsikter. Och att vi trots det kan vara goda vänner.