Den 25 augusti hade Skogshistoriska Sällskapet en exkursion på temat försurning. Dagen belyste hur försurningen utvecklats under de 50 senaste åren. Men också hur den vetenskapliga debatten om försurningen var. Vid avslutningen "kåserade" jag och tog då upp två ämnen. Dels nedanstående om professor Svante Odén, som efter en larmartikel i DN 1967 kom att kallas "Försurningens fader". Dels om en hätsk forskardebatt i Lund 1983 "Slaget vid Lund 2.0". Det ämnet finns i det förra blogginlägget.
Varför prata om honom här? Jag tycker han fått alldeles för lite uppmärksamhet i förhållande till det viktiga han gjorde när han la den långväga försurningen på bordet i DN 1967. Mycket lite är skrivet om honom. Han fick endast en utmärkelse/pris (KTH:s stora pris 1981). Detta är lite märkligt med tanke på att han ibland t o m kallats ”försurningens fader”.
Svante bedrift var inte att upptäcka försurningen i sig, utan mer i att klarlägga att den spreds långväga. Att förbränning av kol och olja gav försurande svavelutsläpp lokalt var känt sen 1800-talet. Jag har för mig att de första vetenskapliga artiklarna kom i England i slutet av 1800-talet.
Han var först med att för en bred publik uppmärksamma att utsläppen spreds långväga i vindriktningen och försurade nederbörden över stora områden. I DN-artikeln i oktober 1967 visade han att nederbördens pH var så lågt som neråt 4 i Nordvästeuropas industriområden, men ca 6 på stort avstånd i rena områden. Hans karta visade också att försurningen sträckte sig med de dominerande vindarna från SV mot NO. Sålunda kom försurande utsläpp i UK, Holland och Tyskland att drabba basfattiga jordar i Skandinavien.
DN-artikeln fick ett enormt genomslag. Den blev startpunkten på samhällsarbete som ledde till miljöövervakning och utsläppsminskningar. Detta i Sverige, Europa och även i USA, som Svante besökte. Arbetet med att minska utsläppen har varit extremt framgångsrikt. Sålunda har t ex nedfallet av svavel minskat med 90 procent i SV Sverige.
I alla fall för mig har det varit oklart vilket dataunderlag Svante hade till sin karta i DN 1967. Jag vet att han periodvis under början på 1960-talet arbetade på Meteorologiska institutionen vid Stockholm universitet. Där fanns Bert Bolin professor, han som senare initierade IPCC. Institutionen var svensk nod för nåt som hette ”International meteorological institute”. En kort period var Svante t o m vikarierande föreståndare. Då fanns inga av stater etablerade provtagningsnät för nederbörd. Det måste betyda att forskare i det internationella institutet på eget bevåg sen en tid redan samlade in och analyserade nederbörd i hela NV Europa.
Jag hade tillfälle att lära känna Svante under perioden 1976-1984. Då gjorde jag först mitt examensarbete i marklära och fortsatte sen med en forskarutbildning med Svante som handledare. Han hade 1971 anställts på Lantbrukshögskolan som professor i marklära och ekokemi.
Det förvånar inte mig att det var Svante som upptäckte mönstret i nederbördens försurning och som torgförde det. Han hade förmågan, tillfället och intresset. Han var otroligt idérik. Detta var inte alltid problemfritt för en doktorand som förväntas göra nåt sammanhängande i fyra år. Han var också bred i sina intressen. Han spände över både markkemi och markfysik. Han utvecklade mätutrustning för diffusion, värmeutveckling och vätskeflöden. Tillsammans med sin svåger Bengt von Hofsten tog man fram en metod (ninhydrin) att finna fingeravtryck på papper, publicerad 1954 i Nature. Metoden kom till avgörande användning i det s k Helander-målet. En biskopskandidat fälldes för att i brev ha förtalat andra kandidater. Svante var också tidigt ute med att uppmärksamma förekomsten av tungmetaller i rötslam.
Svante hade gått påbrå. Hans far Sven Odén var också professor i marklära på Lantbrukshögskolan. Tidigare hade han varit professor i oorganisk kemi på KTH. Hans forskning avsåg främst kolloidkemi och humusämnen.
Svantes uppmärksammande av den långväga försurningen ledde till att han fick uppdraget som en av de vetenskapliga ledarna för den fallstudie som utgjorde Sveriges officiella bidrag till FN:s miljökonferens 1972 i Stockholm. Även Bert Bolin hade en framskjuten plats. Fallstudien gav exempel i Sverige på förekomsten av lokal och långväga försurning av mark och vatten.
Trots hans viktiga insatser i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet så slog han inte riktigt igenom som en ledande forskare och personlighet. Som redan sagts är mycket lite skrivet om honom. Och han fick bara en utmärkelse. Jag tror flera förhållanden bidrog till detta.
1/ Han publicerade väldigt få artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Det mest framstående var den redan nämnda i Nature om ninhydrin-metoden. I övrigt var det förvånansvärt få och i mediokra tidskrifter.
2/ Han var en minst sagt en ”besvärlig” person som ibland kunde göra sig ovän med de flesta. Småningom förstod jag att han hade bipolär sjukdom. I den s k maniska fasen kan man vara rätt odräglig mot sina medmänniskor. Det dröjde tyvärr ända in i början av 80-talet innan han accepterade att ta mediciner. När han väl gjorde det blev han snabbt bättre. Det förvånade mig att jag hade ganska lätt att samarbeta med honom, detta till skillnad från många andra. Sen förstod jag - jag fick 25 år senare själv samma diagnos.
3/ Han gick bort i förtid bara 62 år gammal. Han försvann oförklarligt på havet 1986. Han hittades aldrig och dödförklarades. På min blogg har jag skrivit om hans försvinnande:
https://hans-orjan.blogspot.
Vad ville jag då ha sagt med detta? Jo, Svante gjorde en mycket viktig samhällsinsats då han upptäckte och torgförde den långväga försurningen. Hans insats kunde ha uppmärksammats mer. Men flera omständigheter gjorde att han inte fick stå i rampljuset.
Vi måste bejaka att olika människor behövs inom forskningen. Forskare med bipolär sjukdom kan göra avgörande och banbrytande upptäckter. De är ofta mycket kreativa och produktiva. Men de är då ofta svåra att ha att göra med. Personer med bipolär sjukdom är överrepresenterade inom forskningen. Forskargrupper med olikheter kan ofta vara mycket framgångsrika.
Jag minns från min tid på Forskningsrådet Formas att, jag tror det var Vetenskapsrådet som gjorde en analys av vad som karakteriserade forskargrupper inom naturvetenskap som fick Nobelpris. Det var just att de bestod av forskare med olika bakgrund vad gäller geografiskt ursprung och etnicitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar