fredag 26 januari 2018

"Kött hotar inte klimatet" - kritik av ett debattinlägg från Centern i Västra Götaland


Ledande C-politiker i Västra Götaland förnekar att kött- och mjölkproduktion är negativ för klimatet. De tar därmed avstånd från vetenskapen samt FN:s och riksdagens hållning att alla länder och sektorer solidariskt ska bidra till att begränsa utsläppen av växthusgaser. 

Debattinlägget "Kött hotar inte klimatet", skrevs av Gunilla Druve Jansson, ordförande för Centerpartiet i Västra Götaland, detta i GT, ägd av Expressen. Medförfattare var inte mindre än sex prominenta företrädare för Centern i Västra Götaland. 



Inlägget var i mitt tycke uppseendeväckande. Det var fyllt av felaktigheter och dessutom präglat av avståndstagande från vetenskap och internationell såväl som nationell klimatpolitik. Jag hoppas att inlägget inte är representativt för Centerns hållning. Om det skulle vara så, vet jag ett parti som jag och andra miljövänner inte behöver rösta på i nästa års val. Detta inlägg borde vara en allvarlig jobspost för Centerns ambition att framstå som ett grönt parti.

Nedan ett antal citat från inlägget (kursivt) följda av mina kommentarer:

"Medborgare har felaktigt matats med information om att minska intaget av kött..."

Det är luddigt uttryckt, men jag utgår ifrån att de menar att det är informationen som varit felaktig. Centerrepresentanterna har uppenbarligen någon egen kunskapskälla. Vilken får de gärna berätta. De etablerade källor jag känner till, vilka baserar sig på vetenskap, är IPCC, WHO och Livsmedelsverket. IPCC anser att världens animalieproduktion står för cirka 15 procent av växthusgaserna globalt. WHO anser att det finns viss risk med hög konsumtion av rött kött och chark. Livsmedelsverket rekommenderar en minskad konsumtion i Sverige av dylika animalier, inte mer än 0,5 kg per vecka är rådet.  


"Sveriges utveckling har varit möjlig tack vare en blandning av vallgrödor, spannmålsodling och betande djur."

Ekonomisk historia är visserligen inte min profession, men Centerns företrädare verkar vara helt uppe i det blå. Jag undrar då varför en tredjedel av Sveriges invånare var tvungna att utvandra på 18- och 19-hundratalet. På den tiden fanns ju redan "vallgrödor, spannmålsodling och betande djur". Avgörande faktorer för Sveriges ekonomiska utveckling sen medeltiden bedömer jag istället ha varit förekomst av järnmalm, skog, vattenkraft, uppfinnare och invandring av kunnigt folk, t ex valloner. Mat har det förstås alltid behövts, men tillgången på den förklarar inte de ekonomiska framstegen generellt. En betydande roll under de senaste 150 åren tror jag att dels utvandringen, dels det faktum att Sverige stod utanför de två världskrigen, har haft. Jordbrukets utveckling med kraftigt ökad avkastning och överskott under 1900-talet tror jag att handelsgödsel, dikning, djur- och växtförädling, samt maskinutveckling och obegränsad tillgång på billiga fossila drivmedel, kan tackas för. Detta jordbrukets överskott möjliggjorde förstås att arbetskraft fanns för industrialiseringen. 


"Markområden som är omöjliga att ta tillvara för annan typ av lantbruk fångas upp av kossan."

Detta påstående är helt missvisande för dagens situation och en myt som även LRF underblåser. Mjölkkor betar idag i huvudsak på åkermark, de behöver mycket mer näring än de kan få från betesmarker. Deras vinterfoder och kraftfoder kommer också från åkermark. Enligt Jordbruksverket kommer den absoluta merparten av kött- och mjölkproduktionens näringsintag från grödor på åkermark, d v s sådan mark som kan plöjas. På sådan mark finns i hela Sverige andra grödor än vall som kan odlas, sådana som kan ätas mer eller mindre direkt av människor: spannmål, oljeväxter, rotsaker och trädgårdsväxter. Det faktum att det finns växtföljder med vall och grödor för humankonsumtion visar också att påståendet är fel. 




På samma marktyp - jordgubbar, nysådd vårvete och vall


"Om vi...inbillar oss...att köttätandet kan minska...lurar vi oss själva."

I Sverige, och i andra rika länder, sker det en stor överkonsumtion av kött i förhållande till det näringsfysiologiska behovet. Köttätandet bör minska av såväl hälso- som miljöskäl. Om det kan minska är en helt annan fråga. Jag tror det. En stor del av världens befolkning äter inget eller mycket lite kött, t ex i folkrika länder som Indonesien och Indien. Men tyvärr ökar köttätandet lite varstans, det är inte alls bra för den totala globala belastningen på miljön. Rimligt vore en annan global fördelning, där de rika ländernas överkonsumtion försvann. 



Det går mycket bra att leva som vegetarian. En ökande andel av den svenska befolkningen gör det. Särskilt gäller det den yngre generationen där andelen vegetarianer växer kraftigt. 

Det är egentligen ganska få områden i världen där människan är helt beroende av animalisk produktion för sin överlevnad, detta därför att växtodling är omöjlig. Det gäller t ex mycket kalla områden som Arktis och mycket torra områden i Afrika, inre Asien och delar av Australien. 

Som av en händelse var det häromdagen på Rapport ett inslag om en studie av SLU där en ekobonde övergick från animalisk produktion till växtproduktion. Den förändringen innebar enligt reportaget att gården halverade sin klimatpåverkan och dessutom kunde livnära tre gånger fler människor än innan.



En negativ miljöaspekt som oftast förtigs är att det myckna köttätandet medför att det kommer ut mer och mer kväve i andra änden, d v s i toaletten. Kvävebelastningen på svenska reningsverk har stadigt ökat parallellt med att köttkonsumtionen ökat. Eftersom kväve är ett problematiskt näringsämne för miljön i havet, speciellt gäller det Östersjön, tvingas reningsverken bygga det s k tredje steget, vilket är kostsamt. Det finns ingen uppskattning av kostnaden nationellt. Så jag gjorde därför en egen så länge. Resultatet blev en kostnad på en miljard kronor. Detta motsvarar ungefär tre kronor per kilo kött. Beräkningen finns i ett tidigare blogginlägg.  


"Det finns inga vetenskapliga bevis för att kornas insatser i landskapet kan bytas ut mot andra, för klimatet, bättre processer."

Märkligt att författarna här plötsligt börjar åberopa vetenskap. Den har de inte direkt beaktat i inlägget i övrigt, snarast avvisat den. Jag vet inte vad författarna egentligen menar med "kornas insatser", men jag gissar det syftar på upprätthållandet av öppna landskap. Öppna landskap kan man fortsätta att ha med minskad animalieproduktion, detta samtidigt med odling av mer vegetabilier och lågväxande energigrödor. 


"Tvärtom innebär ett reducerat köttätande att jordbruksbyggd växer igen..."

Se ovan, så behöver det inte alls bli. Tvärtom möjliggör det att försörja fler människor med mat. Det ger en möjlighet att öka exporten och därmed förbättra Sveriges handelsbalans för livsmedel och också att producera bioenergi inklusive råvaror för biodrivmedel. 


"Uteblir korna i jordbrukslandskapet försvinner också gödseln, som behövs för den biologiska mångfalden i ängar och hagar samt för att undvika import av konstgödsel."

Naturbetesmarkerna är mycket viktiga för landets biologiska mångfald. Men som ovan nämnts betar inte "korna" där annat än i en mycket begränsad utsträckning. Där finns en del am- och dikor, samt en del kvigor. Så kor generellt har ingen betydelse för den biologiska mångfalden i denna naturtyp. Att naturbetesmarkerna är så artrika beror på, tvärtom emot vad inläggets författare skriver, att de inte har gödslats på lång tid. Så bäst för naturbetesmarkerna är därför att kornas gödsel hålls därifrån.

Alla odlingssystem innebär en successiv förlust av näringsämnen till livsmedelskonsumtion, utlakning och atmosfären. Att återcirkulering till jordbruket av näring från tätorternas reningsverk inte realiserats är ett av flera skäl till att förlusterna måste kompenseras. Kompensation sker med konstgödsel och kalk. Om förlusterna inte kompenseras minskar skördarna. Kött- och mjölkdjurens gödsel tillför ingen näring, den går bara runt och från den gödslingen sker också näringsförluster, framför allt av kväve i form av utlakning och avdunstning av ammoniak. Visserligen kan vallens klöver kompensera en del kväveförluster genom kvävefixering, men det finns andra viktiga näringsämnen som fosfor, kalcium och kalium också att ersätta. För detta erbjuder nötkreaturens gödsel ingen lösning. 


"Idag påstår vissa debattörer att intag av kött är dåligt för klimatet."

Nu är det i och för sig inte "intaget" av kött som främst är dåligt för klimatet, utan det är produktionen av köttet. Men låt oss tro att det är en felskrivning.

Det är oklart vilka de menar med "vissa debattörer". Menar man kanske IPCC? Menar man det tusental forskare som lägger grunden för IPCC:s rekommendationer? Menar man kanske såna som jag själv, som baserat på IPCC:s slutsatser hävdar att produktion av kött är dålig för klimatet?

Påståendet är i sig intetsägande, men tonen är nedvärderande. Det tillför inget i sakfrågan. 

Vetenskapsförakt

C-politikernas debattinlägg säger att vetenskapen, den behöver man inte bry sig om. De vet bättre själva. Priset tog en av författarna till inlägget, Kristina Jonäng, när hon på Twitter lanserade detsamma. Hon förolämpar klimatforskarna genom att kalla dem "de så kallade klimatforskarna". Retoriken får en att tänka på den där president Trump "over there". 



Avståndstagande från FN:s och riksdagens hållning

FN och riksdagen är av den uppfattningen att alla länder och samhällssektorer ska bidra i arbetet mot klimatförändringar. Detta bryr sig inte C-representanterna i Västra Götaland om. Utan de sticker likt strutsen huvudet i sanden och slår ifrån sig. Detta istället för att fråga sig hur kött- och mjölkproduktionen kan bidra i det nödvändiga arbetet mot klimatförändringar.

Inlägget har fått betydande kritik

Efter inlägget kritiserades inlägget från många håll. Det togs till och med upp i en ledare i Expressen. Det är mycket ovanligt att ledarredaktion kritiserar ett debattinlägg i en tidning som ägs av den egna koncernen. Det är en illustration av flera, hur anmärkningsvärt inlägget var. 



Flera namnkunniga forskare inom området de gröna näringarnas växthusgasproblematik har i intervjuer i ETC givit uttryck för att detta Centerns utspel är uppåt väggarna.




Jag tycker att Centerpartiets ledning borde göra en pudel och ta avstånd från de stolligheter som ledande C-företrädare i Västra Götaland presterat. Hoppas det finns agrart insiktsfulla och miljömedvetna personer i ledningen för Centerpartiet som kan stiga fram.

Komplettering 29 januari:

Idag tar Annie Lööf, partiledare i Centern, avstånd från det inlägg som partikollegorna gjorde i GT. Hon gör det i en stor intervju i SvD med Jenny Stiernstedt. Hedervärt och insiktsfullt av henne. 













lördag 20 januari 2018

Vandring på Boa kyrkstig i ett vintrigt inre Halland



Vi fick upp ögonen för Boa kyrkstig då vi för nån månad sen gick Pukasjöhultsvägen. På den turen såg vi skyltarna för den korsande Boa kyrkstig. Och tänkte förstås att den måste vi pröva vid tillfälle. Sagt och gjort, vi gav oss upp till Okome kyrka för att parkera och starta där. Det var grönt nere vid kusten vid Glommen, men här på lite högre höjd var den snö kvar som kom för tre-fyra dagar sen. Vädret var nu fantastiskt med sol och fem grader kallt.



Kyrkstigen går mellan byn Boa vid dammen ovan Yngeredsfors och Okome kyrka. Innan 1809 års regeringsform rådde s k kyrkogångsplikt i Sverige. Man var tvungen att närvara vid högmässa en gång i veckan. Den närmaste kyrkan från Boa var den i Okome. Och närmaste vägen från byn till kyrkan går över skogen och är sex kilometer lång. För att delta i högmässan gick således byborna 12 kilometer fram och tillbaka. Stigen är således mer än 200 år gammal, sannolikt avsevärt äldre. Den underhålls nu föredömligt av Okome-Köinge-Svartrå hembygdsförening. 




Den blå linjen visar dagens vandring, den röda vandringen på Pukasjöhultsvägen

Vi lämnade parkeringen och gick på vägen längs den södra kyrkogårdsmuren i riktning mot Gällsås. Efter cirka 400 meter ska man ta in på Furulidsvägen. Här borde det inom parentes finnas en skylt "Boastigen" så att man vet var man ska börja från detta hållet. Dock ska sägas att stigen i övrigt är väl utmärkt. Endast på ett par-tre ställen tvekade vi en kort stund om vägen, men det löste sig genom att titta omkring lite. Under den snöfria delen av året är det givetvis lättare att se på marken vart leden går. Markeringen är av mångskiftande art och kunde med fördel göras mer enhetlig. Idag finns där omväxlande nya skyltar av plåt, riktigt gamla skyltar av trä, gulmålade plastkäppar, orange plastkäppar, gula snitselband och gula märken på stenblock. 




Vi gick Furulidsvägen mot NNO. Efter tio minuters gående passerade vi ett torp på höger hand och strax därefter en skylt pekande åt höger in på en stig i skogen. Denna skylt var tydlig, men hade lustigt nog texten på baksidan. Ganska snart och efter att ha gått på en liten bro över en större bäck kom man fram till ett torp till. Ett fint torp på en större öppning i skogslandskapet. 



Stundtals går stigen ganska nära en skogsbilväg, men efter ett tag drar den sig successivt ifrån vägen och håller sig i skogen. På långa sträckor längs stigen har markägare föredömligt hållit granen borta i närområdet och istället skapat en luftig ljus zon med björk. 



I vissa partier längs vägen kan man dock se att hänsynen till stigen saknades för sisådär 30-40 år sedan. Idag växer där granskog av den åldern. I ungskogsfasen torde stigen ha varit mer eller mindre oframkomlig. 



Ungefär halvvägs kommer man upp på Äskåsen och tangerar dess högsta punkt. Äskåsen är 184 meter över havet hög och därmed ett av de högre bergen i Halland. På dess topp finns idag en bokskog som är skyddad med ett "naturvårdsavtal". Bokarna är rätt taniga och ofta flerstammiga, vilket tyder på att de betats och kanske även hamlats. Namnet på berget tyder på att trädslaget ask varit vanligt där för längesen. 



Efter berget bär det lite svagt utför och efter cirka en kilometer korsar man Pukasjöhultsvägen. Därefter går man genom lite omväxlande skog vad gäller ålder och trädslag. På ett ställe passerar man ett mindre hygge med en liten bäck. Den sista kilometern ner mot Boa går mestadels i ganska högstammig granskog. 



I en sista ganska brant backe nedför möts man av ljuset vid Boa och Ätran. I byn finns idag vad vi kunde se endast två boningshus. Och båda verkar vara fritidshus. Där vid början/slutet av leden finns en parkering och också en informationssskylt, dock tyvärr inte särskilt informativ. Jag hade velat veta lite mer historia om leden och byn.



Vi satte oss på ett par stenblock vid parkeringen och fikade. En bil stod där och vi fick strax veta vilka den tillhörde. Ett par män kom från gården och fram till oss. De gillade uppenbarligen att prata och berättade att de båda växt upp i byn och nu endast återvände på helgerna från boende i stan. De nämnde också att det finns 10-15 skogsägare längs kyrkstigen. 

Rätt många hade bott i byn innan Ätran dämdes vid Yngeredsfors alldeles i början på 1900-talet. Det var den gamla dammen. Den nya är från 1964. Före dämningen var där jordbruksmark nedan byn längs ån. Vid dämningen svämmades den helt över. Det ledde därefter till att byn successivt avfolkades. Jag har hittills inte hittat nån information om hur gammal byn är och hur många som bott där genom historien. 



Det var dags att ta oss hemåt. Vi bestämde oss att gå vägen tillbaka för att se hur det ser ut längs dammen ner mot Yngeredsfors. Det låg nattgammal is ute på dammen och solskenet blänkte i den. Därefter gick vi tre-fyra kilometer igenom jordbrukslandskapet bort emot Okome kyrka. Längs kyrkstigen är det sex kilometer mellan kyrkan och Boa, det tog oss två timmar. Vägen vi gick tillbaka över Yngeredsfors är tio kilometer, den tog knappt två timmar att gå.



Det var lugnt på fågelfronten. I skogen hörde vi bara några talgoxar. På hemvägen såg vi en häger och på håll nåt vi trodde var en duvhök (jag hann inte få upp kikaren innan den var borta). I bilen mellan Okome och Ätrafors blev det dock bingo. På en stor jordhög endast tio meter från vägen satt en Börringevråk. Den var på bröst och huvud helt vit, på de infällda vingarna nästan svart och på ryggen grå. Denna fågel är ingen egen art, det är en variant av ormvråk. 

En fin dag i skogen! Pröva gärna Boa kyrkstig även ni, det är den väl värd.

Tilläggas kan slutligen att det finns en mer poetisk berättelse om vandring på kyrkstigen. Den har författats av Lennart Erling. Berättelsen finns på hans blogg "Den långsamma bloggen" och inlägget heter "Boa kyrkstig, mot stillheten". Den texten kan varmt rekommenderas. 




onsdag 17 januari 2018

Vandring Fbg 2018



Höstens program är nu avslutat. Datum för vårens vandringar blir följande söndagar: 27 januari, 17 februari, 24 mars, 14 april, 12 maj och 9 juni. Vilka vandringar det blir meddelas senare.


Anmälan till samtliga vandringar görs senast kl 19 kvällen innan. Detta som ett sms till mig på telefon 072-5050102. 

Hoppas vi ses därute! Välkomna!




Gjorda vandringar under året:


18 februari Glommen - Koggerudden t o r, 12 km




11 mars Boastigen, Okome kyrka - Äskåsen t o r, 6 km




15 april skogen bortom Tvååker (Bockatorpet, Kvinnemosse, Grönbjär) 6 km





6 maj Prinspromenaden Halmstad - Tylösand 14 km






Vandringen vid Biskopstorp 21 september ställdes tyvärr in på grund av hårt väder. 



21 oktober Skärsjön runt 15 km






Söndag 9 december Östdanmarksledens  östra halva, start Björkhult 11 km



Vi började med att läsa informationen om historiken bakom leden vid starten som ligger cirka en kilometer in på vägen mot Ålarp, strax söder om Älvsered. För att slippa ta oss gående över den oftast mycket trafikerade vägen mellan Falkenberg och Ullared, tog vi istället bilarna bort till Björkhult via Älvsered. Vid Björkhult finns skärningspunkten mellan ledens korta slinga och dess fortsättning bort mot Ulvanstorp. Vi parkerade där och började med att ta den korta slingan medsols söderut. 


En bit innan cirkeln är sluten och intill Gamlerydssjön finns en fin rastplats med ett nytt vindskydd. Där blev det brasa och glögg, lussekatter samt pepparkakor. Det var ju andra advent. Det finns ingen ved på plats, så man får ta med. Efter nästan en timme där gick vi vidare till bilarna vid skärningspunkten. Vi fortsatte där leden västerut, i riktning mot Ulvanstorp. Vi vände tillbaka ungefär vid Sjölidssjön efter en fika på en vält för jordbruk och/eller väghållning. Hela utflykten tog 4,5 timme inklusive bil Falkenberg t o r. Sträckan vi gick var 11 kilometer. Det var en fin dag, mulen och med ett kort duggregn. , Vi var sju som gick och det blev många livliga och intressanta samtal.





. 











torsdag 11 januari 2018

Omkring nollan - förgängliga verk i Morups Tånges egen konsthall


I det sociala livet i stort uppmanas man räta på ryggen, höja blicken och tänka stort. Ibland kan det dock vara givande att göra tvärt om - böja på ryggen, sänka blicken och tänka på detaljerna. Det gjorde jag idag på förmiddagen på Morups Tånge, invid Glommen i Halland. Och se, då dyker det upp, det där vackra som finns även i det lilla och grå. 



Att vara sedd

Hela hösten har det regnat mycket och runt Glommen och annorstädes i Halland har det varit översvämningar lite varstans. På Morups tånge är det fortfarande många vattenpölar. För ett par dagar sen var det rejält kallt, minus sju i Glommen. Då blev det en blank is på flertalet pölar. Igår och idag har det varit några grader över nollan och då har isen börjat smälta. Och plötsligt var de där, alla de vackra konstverken i isens övergång i vatten. Begreppet konstis fick en för mig ny betydelse. 



Fåglar flyger - även i is




Nog kärestan som tappat sina igen




Alla goda ting är tre




Men så blev de plötsligt två




Anden och sjöhästen - äta bör man




Tånge-odjuret




Möte mellan elementen




Luft söker luft




I krabbans vänkrets




Borderliner





















Regeringen föreslår ny djurskyddslag - minkuppfödningen ska märkligt nog utredas igen


Igår basunerade regeringen ut det som man väntat på ett tag nu - en proposition om en ny djurskyddslag. Den ska först behandlas i lagrådet.

Minkuppfödningen är ju av lokalt intresse i Glommen. En anläggning finns alldeles nära och har varit föremål för mycket uppståndelse i höst. Detta på grund av aktioner av Animal Liberation Front som föranlett polisingripanden. 

I regeringens förslag ges Jordbruksverket uppdraget att utreda frågan om minkarnas möjligheter till naturligt beteende. Jag finner detta märkligt. Det har nämligen utretts förut.

I den nuvarande Djurskyddslagens paragraf 4 står det att djur i fångenskap ska ha möjlighet att få utlopp för sitt naturliga beteende. 



I den så kallade Pälsdjursutredningen från 2003 slås tydligt fast att minkuppfödningen inte följer Djurskyddslagen. 



Sedan dess har egentligen inget väsentligt hänt på den här fronten mer än att Jordbruksverket skrev om sina föreskrifter så att minkarna fick lite större plats i buren. Men att tillgodose minkarnas behov av att simma det har man hela tiden struntat i. 

Alla regeringar sen 2003 års Pälsdjursutredning har fortsatt att se mellan fingrarna med att Djurskyddslagen inte följts. Regeringarnas regleringsbrev till Jordbruksverket borde ha sett till att minkuppfödningen ålades att ordna med möjlighet för minkarna att simma. 



I flera länder i EU är minkuppfödning förbjuden. I andra länder är uppfödarna skyldiga att se till att minkarna har möjlighet att simma. I höstas lämnade Birgitta Ohlsson (L) in en motion till Riksdagen om att minkuppfödningen ska åläggas att ordna simvatten och att dagens bursystem ska avvecklas. 




Vad som kommer att hända med denna motion är för mig just nu oklart. Antagligen kollras den bort i det kommande spelet om regeringens proposition.

I mitt tycke är det mycket lamt att regeringen föreslår att Jordbruksverket ånyo ska utreda minkuppfödningen. Det är redan tidigare fastslaget att den inte följer Djurskyddslagen. Regeringen borde i sitt förslag istället ha krävt direkta preciserade åtgärder. Jag ser nu idag att Jens Holm (V) på DN-debatt igår reagerade på ungefär samma sätt (nedan).


  
  







  

onsdag 10 januari 2018

LRF, Svensk Mink och LandLantbruk blandar ihop veganer med djurhållningssabotörer


Säg den glädje som är beständig. Jag är sällan överens med LRF, speciellt inte med merparten av organisationens retorik i olika sakfrågor. Jag delar dock LRF:s syn på hur man bör visa sympatier för dom som utsatts för djurhållningssabotörernas aktioner. Detta gladde jag mig åt ända tills det kom ett, i mitt tycke, slag under bältet mot framförallt veganer, vilka jag i mångt och mycket sympatiserar med. Själv är jag inte vegan, men väl vegetarian.

Jag är aktiv på Twitter och det är också några företrädare för LRF. Via en tweet från en av dom fick jag upp ögonen för en film på Youtube som relaterar till detta med kriminella djurhållningssabotörer. Filmen avhandlar ett LRF-möte i Västra Götaland vilket tydligen kommit till för att diskutera många djurägares oro över kriminella aktioner mot den egna verksamheten. Filmen har lagts upp på Youtube av tidningen LandLantbruk. 

I den filmen görs två "utfall" mot veganer som jag uppfattar nästan som "hets mot folkgrupp", detta i och med att veganer som kollektiv misstänkliggörs och obehagligt blandas samman med de extrema och kriminellt belastade ALF-aktivisterna. 

Det är två inslag i filmen som är problematiska: 

1/ Vd för Svensk Mink får breda ut sig om att han uppfattar att det finns en strategi bland djurhållningssabotörer att ta sig in på utbildningen till djurskyddshandläggare. Han exemplifierar detta med att en del studerande på studiebesöken frågar efter veganmat och att man ställer kritiska frågor på samma våglängd som djurrättsrörelsen. Detta är inget annat än ett utpekande av veganer som suspekta och potentiellt kriminella. Utifrån betraktat kanske det för djuren rentav vore en Gud-i-behaglig gärning med fler kritiska studenter på den utbildningen. Men vill man bara ha mesar och medlöpare till kött- och pälsproducenterna på utbildningen, jag då blir hans oro och utfall begripligt. Jag vet inte vad han tänkt sig i förlängningen? Ska det bli åsikts(födo)registrering och intagningsprov i form av att äta hamburgare?  

2/ En annan del i filmen som också pekar ut veganer som kollektiv är när en reporter först refererar ett föredrag av en LRF-representant och sen intervjuar samma person efteråt. I det inslaget används begreppet "veganaktivist" som synonymt med potentiellt kriminella element likt ALF. Vegan är det således även i detta inslag suspekt att vara. "Vegan" är den som inte äter animalier. "Aktivist" är den som försöker påverka politiska beslut, t ex genom grundlagsskyddad verksamhet som t ex demonstrationer och annan opinionsbildning. En "veganaktivist" är således inte självklart en potentiellt kriminell på det sätt som inslaget låter påskina. 

Jag själv är visserligen inte vegan, men vegetarian och äter således i huvudsak vegetabilier. Jag sysslar en hel del med opinionsbildning i riktning mot mer vegetabilier och mindre animalier. Det skulle inte förvåna mig om LRF-representanter snart börjar kalla mig "vegetarian-aktivist" och låter påskina att även det är potentiellt kriminellt. 

Nedan länk till den aktuella filmen:


http://www.landlantbruk.se/lantbruk/fim-djurrattsrorselsen-forsoker-ta-sig-in-pa-utbildningar/


Filmen har producerats och lagts ut på Facebook av tidningen LandLantbruk. Tidningen är därmed en megafon för det misstänkliggörande av veganer som Svensk MInk och LRF ägnar sig åt. Visserligen är det bra att denna typ av möten får journalistisk bevakning men det har ju kunnat vara en mer reflekterande reporter. Att tidningen lagt filmen på Youtube tyder på att man anser att inslaget och dess budskap har ett bestående värde. Jag tycker att tidningen borde göra en pudel och ta bort filmen.