Hans-Örjan

onsdag 14 mars 2018

Vinter på Morups tånge vid Glommen i Halland

Den här vintern blev inte riktig vinter förrän i mars. Det kom snö, den smälte bort, sen kom snö igen, som.... Den sista omgången kom strax innan Internationella kvinnodagen 8 mars och gav de närmaste två dagarna därefter helt fantastiskt vackra vinterförhållanden. Jag åkte då skidor två dagar i rad ute på Morups tånge och det till och med med stor behållning. Under de två och ett halvt år jag bott i Glommen har det endast hänt en gång förut att jag skidat över Tången. Det var förrförra vintern, men då var det bara ett mycket tunt snötäcke så skidorna gick igenom alltför ofta och ner på gräset.

Men nu var det helt perfekt, även om min valla den första dagen av de två kunnat vara bättre. Jag körde upp en runda och det blev därefter några varv på den. Det var mycket folk ute i rörelse, särskilt på lördagen. Men jag var den ende på skidor, de andra promenerade. Detta med en skidåkare på Tången var tydligen så unikt att en besökande joggare frågade om han fick filma lite med sin mobil. Det fick han förstås. När vi snackade lite mer efter filmandet kom det fram att han var från Småland och precis hade åkt Vasaloppet på 5.01 och kommit bland de två hundra första. Undrar vad han skulle ha filmen till...

I höstas publicerade jag ett inlägg här på bloggen med två års bilder från Tången. Det var ett tjugotal bilder och det slår mig nu när jag ånyo tittar på dem att där var en enda bild med snö på (dessutom också ett par skidspetsar), men den var tagen på stranden vid Olofsbo. Möjligen kunde man ana Tången och fyren där långt bort i fjärran. För att kompensera snöbristen bland de tidigare bilderna har jag nu valt att här i detta inlägg samla ett antal av de bättre bilderna från mina två vinterdagar i år på Tången. När jag ser på några av dem slår det mig att de ger fjällkänsla. Om jag inte visste var de var tagna skulle jag ha gissat på fjällen. Hoppas bilderna kan vara till glädje även för er läsare. Att ni som inte var där får se Tången draperat i vitt. Väl bekomme!

fredag 9 mars 2018

Stig i snö - en vintrig tur på Boa kyrkstig vid Okome i Halland

"Våffor gör du på detta viset", var ungefär en spontan fråga av en ny medvandrare, och den syftade på att jag ordnar vandringar. Sen jag flyttade till Glommen har jag via Facebook försökt få igång en grupp för gemensamma vandringar. Skälet är att jag dels tycker om att vandra i sällskap ibland, dels att det kanske kan sprida intresset för natur och friluftsliv.

Den här dagen rekognoscerade jag inför en vandring kommande söndag. Från början hade jag tänkt en delvis annan tur än det sen blev. Orsaken var att det överraskande snöat rätt mycket på sistone och att snödjupet varierade mycket beroende på graden av öppenhet i landskapet. En väg vi skulle ha gått visade sig dessutom vara oplogad. Så jag fick tänka om.

Istället för den tänkta vandringen testade jag att gå Boa kyrkstig från Okome kyrka till Äskåsen och tillbaka. Det blev en fin vandring. Det var mycket vackert i skogen med kontrasten mellan den vita snön och de grå (bok) eller bruna (gran) stammarna, samt granarnas gröna barrskrud. Landskapet är varierande med öppen mark närmast Okome och därutöver skog i varierande åldrar och bestående av olika trädslag, mest gran, björk och bok. En bit in på turen passerar man på en bro över en liten å och direkt därefter ett par torp.

Snön utgjorde inget hinder för vandringen, detta trots att ingen gått före mig längs stigen. Där fanns endast spår av rådjur och räv. En räv hade under en längre sträcka följt stigen. Snötäcket varierade från en centimeter i granskogen till cirka femton på öppen mark, mest i den avlövade bokskogen uppe på Äskåsen.

Äskåsen är 184 meter högt, det är ett av de högre bergen i Halland. De cirka 500 metrarna med stigning upp mot toppen drev på andhämtningen. Där stigen planar ut dyker på höger hand upp en gammal träskylt som pekar mot toppen. "Utsikt Äskåsen 183,6 m" står det på den.

Uppe på toppen finns ett bokbestånd som idag är skyddat av ett civilrättsligt så kallat naturvårdsavtal där markägaren och länsstyrelsen är parterna. De grövre bokarna, som har delade stammar, bär spår av att man tagit grenar för foder eller bränsle. Kritter kan ha ätit även direkt av låga grenar eller skott på träden.

Nån utsikt är det idag inte att tala om där uppe på högsta punkten, man ser inte åt nåt håll. Jag funderade över detta och gissade att den bortre sluttningen, som idag hyser ett högt och tätt granbestånd, tidigare kan ha haft annan vegetation som möjliggjort att se långt.

Vandringen tog enkel väg cirka en timme. För en tur fram och tillbaka inklusive fika bör man räkna med tre timmar. Längre fram i vår när snön smält bort kan man, om man vill gå längre, fortsätta turen ända till Boa vid Yngeredsfors-dammen. Därifrån kan man gå stigen tillbaka eller ta vägen sydväst längs dammen och sen nordost tillbaka till Okome kyrka.

Jag är ju intresserad av den natur som jag går igenom, den är egentligen det stora nöjet, vid sidan av motionen och dom som eventuellt finns med i mitt sällskap. Djur i alla de slag och växter fångar mitt intresse. Fåglar fascinerar av nån anledning särskilt. Därför håller jag alltid öron och öron öppna.

En dag som denna på vintern är det rätt lugnt på fågelfronten inne i skogen. Jag både såg och hörde nån ormvråk. Därutöver var där större hackspett, koltrast, grönfink, talgoxe och blåmes. Den mest spektakulära observationen gjorde jag från bilen när jag nästan var tillbaka hemma i Glommen igen. Plötsligt damp en gräshand ner på vägen kanske 20 meter framför bilen. Den landade på fötterna och försvann snabbt i vägkanten. En sekund senare kom så en pilgrimsfalk farande efter anden, men den svängde plötsligt tillbaka åt det håll den kom ifrån, detta som om den blev skrämd av bilen.

Avslutningsvis: Vandringen som jag rekognoscerat för blev av ett par dagar senare. Vi blev en grupp på sex deltagare och två hundar. Även denna gång var det vinterväder, men skönt och förstås trevligt att vandra. Detta var min tredje gång på kyrkstigen. Nästa plan är att gå hela leden fram och tillbaka 12 kilometer under barmarksförhållanden.

onsdag 31 januari 2018

Skogsstrategin för Småland - mina kommentarer

Smålänningarna är målmedvetet, segt och innovativt släkte. I väntan på den nationella skogsstrategin, vilken den sittande regeringen ständigt skjuter upp, har smålänningarna nu tagit fram en egen regional skogsstrategi för Småland. Medverkat i framtagandet har myndigheter, universitet, organisationer och företag gjort, vilka samtliga är berörda av skogssektorn.

Jag har nu läst strategin lite på diagonalen, men däremot noggrannare de avsnitt som jag är mer intresserad av och kunnig inom. Mitt spontana intryck är överlag överraskande positivt. Min överraskning beror nog mest av att jag läste så många mindre bra strategier under min tid i statsapparaten (Forskningsrådet Formas).

Bra:

Allsidig - skriver inte bara om fibrers produktion och förädling
Ryggar inte för att åtminstone ytligt behandla kontroversiella ämnen som t ex vilt
Ganska välstrukturerad med utvecklingsmål och handlingsplan
Ansvariga för implementering av olika mål identifieras
Mycket välskriven
Korrekta lägesbeskrivningar där jag kan bedöma

Mindre bra:

Viss obalans i behandlingen produktion (mest) - miljö (minst)
Saknas tydlig tidplan för genomförandet
Målen är i flera fall formulerade så att de blir svåra att följa upp
Strategin borde ha varit mer offensiv och precis vad gäller viltfrågan, trädslagsfördelningen och körskadorna
Särskilt småländskt ansvar för ekosystemtyper och viktigare rödlistade arter borde ha identifierats
Man tog inte tillfället i akt att identifiera angelägna och näraliggande behov av forskningsbaserad kunskap

Jag tycker den småländska strategin är allsidig och tar upp skogens olika "nyttor". Den faller inte in i att bara lyfta fiberproduktionen. Man täcker även in natur- och miljövård, kulturminnesvård och friluftsliv. Det finns sex olika utvecklingsmål; ungefär: i/ öka sektorns attraktionskraft och stärk kompetensförsörjningen, ii/ öka förädlings- och innovationsgraden, iii/ öka skogens produktion och variation, iv/ stärk det lönsamma företagandet, v/ bevara och stärk naturvärden, kulturarv och friluftsliv, samt vi/ skapa balans mellan skog och vilt. Dock kan man här se en viss obalans i antalet utvecklingsmål mellan skogsvårdslagens produktion respektive miljö. Fyra-fem utvecklingsmål inriktar sig på produktion, men ett-två på miljö.

Strategin ger intryck av att författarna varit ordentligt pålästa inom de olika ämnesområdena. Där jag har kompetens att bedöma det, t ex avsnittet om skogens klimatnytta, är beskrivningen i stort sett korrekt. Strategin väjer inte undan från att åtminstone lite ytligt diskutera olika kontroversiella ämnen, som t ex viltet.

Det finns målbeskrivningar för olika delområden och det finns handlingsplaner kopplade till målen. En styrka är att strategin konkret pekar ut vilka organisationer som ansvarar för implementeringen av handlingsplanens olika föreslagna åtgärder. Det finns dock ingen klart utskriven tidplan. Handlingsplanen sägs gälla 2018-2020, men de flesta delmålen är mer långsiktiga. Det borde finnas en uppfattning om när när de övergripande målen ska vara realiserade och också en mer detaljerad tidplan för de olika utvecklingsmålen.

Dessutom är de allra flesta målen knappast mätbara och det blir således svårt att avgöra när målen uppfyllts. Ord som "öka", "stärka", "utveckla", "stödja" är vanliga i beskrivningen av målen. De mål som uttrycks på detta sätt anger endast en riktning och inte när man är framme. Även för att avgöra om man rört sig i den avsedda riktningen behövs mätbara indikatorer som jämför hur det var vid starten och vid uppföljningen vid tiden x. En del mål uttrycks som att "etablera en grupp" eller att "etablera en plattform". Sådant är antingen eller och det torde därför vara lättare att avgöra om man lyckats.

Inom några området tycker jag att strategin borde ha varit mer offensiv och tydlig: viltfrågan, granifieringen och körskadorna. Man är medveten om problemen med för mycket älg, gran och körskador, men jag tycker inte de föreslagna åtgärderna står i proportion till problemens allvar. Man går som katten kring het gröt och vill inte riktigt erkänna att det finns en elefant i rummet.

Problemet med framförallt älgen är att de är på tok för många och därmed orsakar stora kostnader för skogsbruket och för samhället i övrigt. Strategin tar inte ordentligt i frågan om hur älgstammen kan kraftigt reduceras. Den höga älgpopulationen är väldigt styrande för granifieringen då det är svårt eller omöjligt att föryngra tall- och lövskog utan omfattande och dyrbar hägnad. Älgstammen medför därför också en negativ påverkan på den biologiska mångfalden. Så här beskriver strategin läget: ”granens nuvarande dominans på bekostnad av tall utarmar den biologiska mångfalden” (s 15 mitten).

Kopplad till frågan om viltet och skogsskadorna finns också frågan om varg och lo. Det är uppenbart att det i Sverige är så stora tätheter av älg och rådjur, inte bara därför att det finns ett kalhyggesbruk och jägare som inte skjuter av tillräckligt, utan också därför att det saknas varg och är ont om lodjur. Vargstammen och människors acceptans av den skulle må bra av om vargarna i Sverige vore mer utspridda än idag. Småland torde rymma en del lämpliga områden för vargrevir. Denna fråga nämndes överhuvudtaget inte i strategin.

När det gäller biologisk mångfald borde strategin ha kunnat innehålla ett avsnitt om det i Småland finns rödlistade skogsarter för vilka skogsbruket där har ett särskilt ansvar. Vilka är de viktigaste småländska ansvarsarterna och vad bör skogsbruket kunna bidra med?

Jag hade också förväntat mig en bredare diskussion om det långsiktiga målet vad gäller trädslagsfördelningen i Småland. Vart vill man? Historiskt har många områden dominerats av lövskogar, detta innan människan skövlade dessa för skeppsbyggnad, silltunnor, byggnadsvirke, skogsbete och brännved. Skogsbruket framställer sig gärna själv som "räddaren" efter skövling och medföljande ljunghedar. Men borde inte skogsbruket känna ett större ansvar för att restaurera skogarna bort ifrån grandominans, inte bara till mer tallskog, utan också mer ek- och bokskog?

Körskadorna fortsätter att vara omfattande. Dagens skogsbruk innebär körning med tunga maskiner året runt och i södra Sverige då ofta på otjälad mark med dålig bärighet. Södra ger en garanti om att återställa körskador men man borde än bättre fråga sig hur uppkomsten ska undvikas. Nu finns hydrologiska skogskartor som alltid borde användas för planering av fällning och skotning. Det pratas i termer av att blå skogsbruksplaner bör realiseras. Detta område borde ha kunnat utvecklas något. Kan man därutöver utveckla och använda maskiner som ger mindre skador? Allt som föreslås i strategin är nu att förarna/entrepenörerna ska ges bättre utbildning. Det framgår inte vad som är de största bristerna i det praktiska utförandet vad gäller körskadorna - vad är det utbildningen särskilt ska lära ut?

För att kunna realisera vissa av utvecklingsmålen torde det vara uppenbart att det krävs forskningsbaserade kunskaper. Det är därför lite synd att man inte ägnade lite tid och utrymme åt att precisera vilken behovsmotiverad forskning som behövs. Lite förvånande är detta, inte minst med tanke på att tre UoH nämns i strategin, varav två deltagit i arbetet.

Ett par formuleringar som jag inte förstår:

”Skogsmarkernas starkt ökade volymer och arealer har gynnat många skogslevande arter samt friluftsliv” (s 10, sista stycket). Hur då? Hur vet man det?

”Lönsamheten är en grundförutsättning för att Smålands 40000 skogsägare ska bedriva ett sådant skogsbruk att skogen kan leverera de önskvärda värdena( s 11, mitt på). Hur förhåller sig detta påstående till det faktum att skogsägare har så varierande syften med sitt skogsbruk?

Slutligen blir detta spännande att se om den sittande eller den kommande regeringen låter sig entusiasmeras av den småländska skogsstrategin och äntligen kommer till skott med den nationella. Kanske kan man då också ta intryck av mina förslag ovan.