Tångrensning på stranden strax norr om Glommen

Norr om Glommen finns en sandstrand som är ungefär en kilometer lång. Den kallas Norsan av dom som bott här länge. Sommartid är den mycket populär för sol och bad.

Av och till i samband med stormar hamnar stora mängder tång i strandlinjen. Den är äcklig att gå i och när det är varmt stinker det av ämnen som bildas vid syrefri nedbrytning. Detta till men inte bara för badande, utan även för boende och för näringsidkare, t ex Fiskekrogen. 

Därför måste stranden rensas med jämna mellanrum. Kommunen äger merparten av stranden och gjorde en storartat insats under en dag i mitten av juni 2020. På en dag så tömdes stranden på tång, detta med hjälp av en stor lastmaskin och två stora dumpers. 

Kommunen hade tydligen avtalat med en markägare vid Bryntebo att ta emot tången. Där lades den upp i en lång limpa i kanten på ett fält. Limpan hade en volym på cirka 1200 kubikmeter. Det motsvarar att varje löpmeter strand hade 1,5 kubikmeter tång. 

Där på fältet ska tången kompostera för att sen spridas som gödselmedel. Näringsinnehållet i tång är inte särskilt märkvärdigt. Kväveinnehållet är till exempel vara hälften av det i stallgödsel. 

"En värdefull naturprodukt", av Ingvar Karlsson, sid 210-211 i boken "Glommen, ett fiskeläge och dess omgivningar, en vandring i tid och rum. Förlag Utsikten 2006, Varberg. ISBN 91-88806-65-0. 

Tången var förr ett värdefullt gödselmedel för lantbrukarna på sandslätten vid kusten. Den halländska sanden är näringsfattig, så tången var ett värdefull tillskott. Tångtäkten var noga reglerad i form av preciserade rättigheter. Enligt uppgift i boken ovan höll man på med tångtäkt fram till 1960-talet.

Morups tånge - bilder från en kväll i juli 2020

Jag och två andra ska ha en konstutställning tillsammans i ett av husen vid fyren. Mig veterligen är det första gången någonsin som en konstutställning har förevarit på Tången. Husen följde med när kommunen köpte in marken runt fyren från Sjöfartsverket. Därefter har de rustats upp både exteriört och interiört. Ett av de tre husen har fönster med utsikt mot havet och mot ängarna. Det lämpar sig synnerligen väl för en utställning. Morups Tånge Fyrsällskap, som disponerar byggnaderna, är glädjande positiva till idén om en konstutställning. 

Häromkvällen tick jag ett varv på Tången, detta för att leta efter ett lämpligt bakgrundsmotiv till den digitala affisch för utställningen som jag ämnade göra. Jag tyckte många av fotona blev fina, de förtjänas i mitt tycke att visas upp. Väl bekomme!

En gång tidigare, 2017, har jag lagt ut ett antal bilder från Morups tånge:

http://hans-orjan.blogspot.com/2017/07/morups-tange-vid-glommen-bilder-fran.html

GP, HN och LRF påstår att djurrättsaktivister i gemen är våldsbejakande extremister

Göteborgsposten (GP) har under en längre tid granskat den våldsbejakande extremistiska delen av djurrättsrörelsen. Där finns till exempel organisationer som Animal Liberation Front (ALF). GP:s granskning har skett mot bakgrund av att individer inom dessa tagit till våld mot enskilda djurägare.

En drabbad djurägare är han som driver minkfarm granngårds här i Glommen. Återkommande har han och hans familj utsatts för vidriga attentat som inbrott, bilbränning, hot både på nätet och i verkligheten. Nyligen har en ledande företrädare för ALF dömts till ett fängelsestraff. 

http://hans-orjan.blogspot.com/2018/01/sabotage-mot-minkfarm-i-glommen-har.html

Bakgrunden till att djurrättsrörelsen finns är förstås att djurhållningen, särskilt den i "industriell" skala, ibland kan upplevas som en ständigt pågående misshandel. Uppfödning av mink och blåräv för att producera pälsar är särskilt kontroversiell. Den har sen länge bedömts inte uppfylla Djurskyddslagens krav på att djuren ska kunna få utlopp för sitt naturliga beteende, i minkens fall att simma. När den nya Djurskyddslagen nyss antogs av riksdagen orkade/vågade man inte ta i detta utan lade det i en ny långbänk, d v s utredning. 

Det finns nog tyvärr alltid enstaka djurägare som inte sköter sig, detta till lidande för djuren. SVT:s Uppdrag Granskning (UG) redovisade nyligen helt vidriga förhållanden vid en mjölkgård i Hälsingland. Den var ansluten till Arla och fick därför gå under beteckningen "Arlagården". 

I efterdyningarna uppstod en diskussion om hur vanligt det är att djur missköts på det sätt som skedde vid "Arlagården". Både LRF och Arla var riktigt på hugget för att påvisa att Arlagården inte var ett representativt exempel, utan ett unikt undantag. Om jag minns rätt fanns ett större antal gårdar med anmälningar från Länsstyrelsen, som utövar tillsynen, men Arlagårdens grava missgrepp verkade unikt.

För drygt ett par veckor sen tog diskussion fart om djurrättsrörelsens eventuella kriminalitet. Upprinnelsen var att "Centret mot våldsbejakande extremism" gjort en analys. GP hade intervjuat företrädare för centret. Intervjun föranledde en artikel i tidningen under rubriken: "Djurrättsaktivister klassas nu som våldsbejakande extremister". Hallands Nyheter (HN), som ingår i samma koncern som GP, var inte sen att publicera samma artikel med samma rubrik. 

Nu blev det riktigt pinsamt för LRF, som här tydligen såg sin chans att bidra till att misstänkliggöra hela djurrättsrörelsen. Anna-Karin Hatt, vd i LRF, retweetar utan förbehåll GP:s artikel villigt på Twitter.  

Bara en dag senare dementerar CVE slutsatsen i GP:s analys, vilken vidarebefordrats av både HN och LRF: "Center mot våldsbejakande extremism klassar inte djurrättsaktivister i allmänhet som våldsbejakande. Viktigt är att skilja de som använder demokratiska metoder och de som använder våld." Det är min åsikt att GP, HN och LRF:s vd bör göra en pudel.

Ytterligare en komplikation är att den rapport från CVE som nämns i GP:s artikel, den finns inte i sinnevärlden. I alla fall inte ännu tillgänglig för oss utanför CVE. Förhoppningsvis publiceras den snart efter semestrarna. Inget går således att kolla med egna ögon.

Medvetet, eller i högsta grad oskickligt, har GP, HN och LRF misstänkliggjort alla djurrättsaktivister för att vara våldsbejakande extremister. Förskräckligt. En "aktivist" är en person som vill påverka det politiska skeendet. Det är fullt lagligt och sker med konventionella metoder som tal, demonstrationer, affischering, flygblad etcetera. Nu när jag sitter här och skriver detta blogginlägg är jag också en "djurrättsaktivist". Att då av GP, HN och LRF räknas in bland de våldsbejakande extremisterna, det känns konspiratoriskt. 

Jag har inte ännu sett nån uppgift på hur stor andel inom djurrättsrörelsen som kan tänkas vara våldsbejakande extremister. Sannolikt finns den siffran inte, men man kan hoppas att CVE har nån sån uppgift i den rapport som förhoppningsvis kommer att publiceras. Jag utgår tillsvidare ifrån att andelen är extremt liten. Att då klumpa ihop alla djurrättsaktivister som våldsbejakande extremister, det är lika osmart som att säga att alla mjölkbönder vanvårdar sina djur.

Tidigare har jag på Twitter många gånger föreslagit att man måste hitta på ett annat namn på den lilla grupp djurrättsaktivister som håller på med extrema våldsaktioner. Jag vill minnas att mitt eget förslag var "djurrättsterrorister". Kul var det därför när jag hittade en debattartikel där författaren också insett att nåt måste göras åt ordbruket. 

Till och med Maria Haldesten, politisk redaktör på Hallands Nyheter, verkar nu insiktsfullt ha ändrat sitt språkbruk. Hon använde häromdagen begreppet "djurrättsextremister". Nu borde hon ta och styra upp ordbruket bland sina journalister.

Gekås-ägarens slottsplaner - Länsstyrelsen bejakade överklagandet och upphävde bygglovet

https://www.hn.se/nyheter/falkenberg/gek%C3%A5s%C3%A4garens-husbygge-i-svartr%C3%A5-f%C3%A5r-nytt-nej-1.29799555

För tre år sedan fick Gekås-ägaren Thomas Karlsson bygglov av Falkenbergs kommun, detta för att bygga sig en stor slotts-pastisch på den gamla halländska gården Ängarna, vilken han tidigare köpt.

Detta bygglov överklagades av Naturskyddsföreningen i Varberg och av mig och Mats Widgren. Motivet kan i korthet sägas vara att det saknades ett gediget beslutsunderlag och en konsekvensanalys. Gården Ängarna ligger i ett område med tre riksintressen - naturvård, kulturmiljö och friluftsliv. Detta förhållande förbigicks i stort sett av kommunens bygglovsnämnd. 

Överklagandena var till en början inte alls framgångsrika. Länsstyrelsen menade att vi inte hade rätt att överklaga. Bygglovsärenden är enligt praxis endast en fråga för de närmaste grannarna. Naturskyddsföreningen lät sig dock inte nedslås utan gick vidare. Detta slutade med att föreningen av Högsta domstolen i mars erkändes ha rätten att överklaga det aktuella kommunala beslutet.

Detta innebar att länsstyrelsen nu hade att ta ställning i sakfrågan om Gekås-ägarens slottsplaner var kompatibla med områdets speciella karaktär och värden. 

Lagom till midsommar kom så länsstyrelsens beslut: man upphäver kommunens bygglov från 2017. Skälen är ungefär samma som i överklagandena. Länsstyrelsen menar att den tänkta anläggningen inte är "tillräckligt anpassad till landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan." Slutligen bedömer länsstyrelsen även att åtgärden "riskerar att påtagligt skada riksintresset för kulturmiljövård". 

En komplikation som lyfts fram av länsstyrelsen är också att den planerade byggnaden inte ligger precis på samma plats som den tidigare utan är mer framskjuten mot dalen. Den "hamnar därför på brukningsvärd jordbruksmark".  

Jag har själv i olika sammanhang problematiserat att Gekås-ägaren gått före beslutet om byggnaden och schaktat bort matjord på en större yta där slott och pool skulle vara. Där gapar nu ett stort sår i naturen. Från utsiktsberget Ängabjär kontamineras den i övrigt fantastiska utsikten nu av detta sår. Eftersom han nu inte får bygglov förutsätter jag att han åläggs att restaurera platsen.

Sammantaget ser jag länsstyrelsens beslut som en djupgående kritik av den tidigare kommunala bygglovsnämndens handläggning av och beslut i ärendet. Mitt intryck var att Gekås-ägarens planer till varje pris skulle kunna realiseras. En stormrik företagsägare i kommunen skulle givetvis få som han ville. Därmed förbisåg kommunens beslutsfattare och tjänstemän aktivt att ta reda på hur vitala riksintressen skulle komma att påverkas. 

Med länsstyrelsens beslut ser jag nu att rättvisan segrat. Lagar och regler ska vara lika för alla. Pengar, makt och vänskap ska inte ge någon gräddfil. 

Jag hoppas att Gekås-ägaren nu kanske låter rita och bygga ett nytt hus, denna gång väl anpassat till platsen och där det förra låg. 

Högsta Domstolen fastställde Naturskyddsföreningen i Varbergs klagorätt vad gäller Gekås-ägarens slottsbygge

Vilken dag! När jag förra veckan fick veta att Högsta Domstolen bekräftade Mark- och Miljööverdomstolens beslut att Naturskyddsföreningen i Varberg visst har klagorätt vad gäller Falkenberg kommuns bygglov till Gekås ägare Thomas Karlsson. 

Han hade köpt den gamla Hallandsgården Ängarna i Svartrå och där ämnade han bygga sig ett slott. Vilket bygglovsnämnden i Falkenberg tillstyrkte 2017. Vi var flera som reagerade starkt. Skälen var flera. Området är av riksintresse för naturvård, kulturmiljö och friluftsliv. Fastigheten ligger inklämd mellan två naturreservat, Sumpafallen och Floastad. Detta var inte ordentligt beaktat i kommunens beslutsunderlag. 

Det enda oberoende externa underlaget gällde kulturmiljön och kom från organisationen Kulturmiljö Halland, en sektion inom länsmuséet. Man gjorde tummen ner för byggprojektet. Detta struntade kommunens bygglovsnämnd helt i. Man fick känslan att allt var riggat för att Thomas Karlsson skulle få sitt slott.

Det kom två överklaganden, dels från mig och Mats Widgren, dels från Naturskyddsföreningen i Varberg. Överklagandena gick till länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutade att ingen av oss hade rätt att klaga, då det enligt Plan- och Bygglagen krävs att man är intillboende granne ("staketgranne"). 

Där släppte Mats och jag processen, då vi bedömde chansen som liten att två privatpersoner skulle få framgång i högre instans. Tack och lov gav inte Naturskyddsföreningen upp. Det fanns några rättsfall tidigare där stora föreningar fått klagorätt. Visst hopp fanns således. 

Nånstans här dök den s k Århuskonventionen upp. Det är en FN-konvention, ratificerad av både EU och Sverige. Dess syfte är att säkra medborgares och föreningars rätt att medverka i beslut om miljöfrågor. Den anfördes i överklaganden. 

Nåväl, Naturskyddsföreningen överklagade länsstyrelsens beslut till Mark- och Miljödomstolen. Samma visa där, domstolen delade länsstyrelsens syn på klagorätten. 

Naturskyddsföreningen gav sig inte, utan överklagade till Mark- och Miljööverdomstolen. Och se, den upphävde det tidigare beslutet, detta med hänvisning till just Århuskonventionen. Detta verkade vara den första instans som kände till konventionen.

Mark- och Miljööverdomstolen insåg samtidigt att beslutet var av stor principiell vikt och skulle komma att få prejudicerande effekt. Därför bjöd den in för att överklaga till Högsta Domstolen. Det nappade dels Thomas Karlsson själv, dels kommunens bygglovsnämnd, på. Men Högsta Domstolen avvisade nu dessa två överklagandena och fastställde beslutet av Mark- och Miljööverdomstolen.

https://www.domstol.se/hogsta-domstolen/avgoranden/2020/56639/ 

Vad händer nu? Jo, länsstyrelsen ska nu granska sakärendet, d v s beakta det överklagande som Naturskyddsföreningen i Varberg gjorde av beslutet i bygglovsnämnden i Falkenberg.

Ett gott omen var att jag var i ett naturreservat då jag fick epost om HD:s beslut. Det kunde inte vara bättre. Jag var i Bergs naturskog vid Yngeredsforsdammen i mellersta Halland.

En vandring runt sjön Oklången i Halland

Ett par mil nordost om Varberg ligger sjön Oklången. Den är cirka fem kilometer lång i nord-syd, där den sträcker sig mellan de små orterna Karl Gustav och Kungsäter.

Jag gjorde en vandring här för att testa om det skulle passa för andra att också göra turen eller för en lite större grupp. Det tyckte jag och därför skriver jag detta blogginlägg. Hoppas att nån kanske blir inspirerad. 

Vid kyrkan i Karl Gustav kan man parkera bilen. Buss från Varberg är tyvärr inget alternativ, vare sig hit eller till Kungsäter i sjöns norra ände som vore en alternativ startpunkt. 

Jag gick små vägar medsols runt sjön. Underlaget var antingen grusväg eller asfalterad väg. På väg norrut väster om sjön ser man inget av den, det gör man först då man kommer till Kungsäter. I början går man genom ett jordbrukslandskap med höstsådda fält där höstvetet spirar. Småningom blir det mest skog, med mycket gran, men även en del björk och tall. 

I Kungsäter kan man göra en liten avstickare för att se på kyrkan. Den är från slutet av 1800-talet och en av landets tolv åttakantiga centralkyrkor. Dessa ritades av arkitekten Emil Langlet, uppväxt i Borås och utbildad på Chalmers. Dessas fördel är att många kommer nära altaret. Kyrkan rymmer drygt 350 personer. Jag har ju målat en del i mitt tycke fina halländska kyrkomiljöer. Funderar på fler kandidater. Men denna kyrka tände jag inte till på.  

Efter en kort bit mot öster på den lite större vägen vid sjöns norra ände så tar man av söderut vid skylt mot "Tommared" (på kartan "Tummared"). Längs den sträckning som nu följer har man god kontakt med sjön bortom betesmarker. En gård har djur, rasen Hereford. Vägen passerar ett par bäckar. Det var minusgrader på morgonen, därav en del vackra formationer vid vattnet.

En större skogsavverkning passerar vägen förbi, på ena sidan av vägen är det en rejäl klippa. På hygget var det några tråkiga, inte alltför ovanliga, körskador. 

Strax före återkomsten till Karl Gustav finns vid sidan av vägen ett grustag, där markägaren behagat nyttja det som soptipp. Där fanns järnskrot, plastskrot och gamla plastbalar med ensilage. En tråkig syn detta, tyvärr inte alls ovanlig. 

Precis i kanten till byn finns en bygdegård med intilliggande dansbana. Båda ser ut att vara i gott skick. 

Rundan var totalt 15 kilometer. Den var lättgången. Vandringen tog 3,5 timmar, som vanligt för mig utan paus. Med rast får man räkna med 4,5 timmar. 

  

En vandring genom Bergs respektive Yttra Bergs naturreservat i Halland

Jag är en av två ledare i Facebook-gruppen "Vandra i Halland". Vi ordnar vandring varannan helg och går då mellan fem och femton kilometer. Gruppen har knappt 600 medlemmar, normalt deltar 15-20 vid en enskild vandring. I egenskap av ledare är jag ständigt på jakt efter nya områden lämpliga för vandring i grupp. 

Kartan (faktiskt vägkartan 1:100000) är det första verktyget att hitta presumtiva kandidater. Det ska helst gå att göra en rundtur och sträckan ska vara tillräcklig. Detaljkoll gör jag med hjälp av mobilens appar Hitta och Google Maps. Området bör finnas maximalt tre mil bort och det får gärna vara möjligt att åka kollektivt. 

Tidigare har jag flera gånger gått Boa kyrkstig mellan Okome kyrka och byn Boa vid Yngeredsforsdammen i Ätran. Några kilometer norr om Boa ligger Bergs naturskog och Yttra Berg naturreservat. Av kartorna att döma verkar det saknas stig/väg däremellan. Men jag tänkte att det borde gå att komma fram där, jag kan inte vara den förste som tänkt tanken. På kartan kunde man se en liten kraftledning, under sådana brukar det oftast finnas uppgångna stigar. 

Den här dagen var det fint väder. Jag åkte via Okome till startpunkten vid Boa. Det kan tilläggas att den vandring jag tänkte göra också kan starta i norr vid Yttra Berg. Men för mig, som bor nära Falkenberg, innebär det avsevärt mindre körning att starta vid Boa.

Från Boa går det en mindre skogsbilväg norrut. Efter ett tag korsar den under kraftledningen och rundar en liten bergklack. Strax därefter viker vägen av österut, då är man framme vid en bäck som utgör södra gränsen för Berg naturskog. Ett skutt över den och så är man inne. 

Jag höll lite till vänster om den höjd som ligger i kraftledningsgatan. Där uppenbarade sig en gammal granskog med många döda träd, stående eller fallna. I reservatet på 140 hektar finns grov granskog, tallskog, bokskog och blandskog. Skogen har uppkommit genom självföryngring i ett öppet landskap präglat av bete och bränning. Några granar är uppemot 40 meter höga. Nötkråka lyfts fram som karaktärsfågel tillsammans med en rik förekomst av olika hackspettar.

Bara ett par hundra meter bort fann jag den uppmärkta stig som leder runt i reservatet. Mitt lokalsinne sa mig att jag skulle gå till höger. Det visade sig rätt, efter nån kilometer kom jag till den avstickare som leder till parkeringen vid reservatets nordgräns. 

Vägen vid parkeringen leder åt två håll. Jag skulle nu vidare till Yttra Berg. Gick därför åt höger. Efter ett tag och ett par korsningar dök Yttra Berg upp. Vilken kontrast mot den grovvuxna granskogen. Här är det ett gammalt odlingslandskap. Mycket sten har plockats och ligger i högar lite varstans. Gamla ekar och hasselbuketter är vanliga. Odling har skett här åtminstone sen 1600-talet.

Området är höglänt och utsikten magnifik. Det ligger över högsta kustlinjen, varför moränen är osvallad. Det betyder att marken innehåller även fina jordfraktioner som ler, mo och mjäla. Det gör marken jämförelsevis bördig. Detta var ett av skälen till att man tidigt bosatte sig i höglägen. En annan orsak var att risken för frost var mindre (kall luft är tyngre än varm, och sjunker därför nedåt längs sluttningar.  

På Yttra Berg finns idag två gårdar. Centralt placerad inom reservatet finns Aronsgården. Den har anor från 1600-talet och är försedd med halmtak. Huset ägs av staten. En del lieslåtter sker fortfarande av kulturhistoriska skäl. Stora Stockäng en bit från gården slås varje år av Gällareds Hembygdsförening. 

Jag gick förbi där och svängde efter ett tag in på en mindre väg som går mot sydväst. Min plan var att gå däråt för att så småningom stöta på Boa kyrkstig och då ta den sista biten tillbaka till Boa. Den här vägen var rätt trivial, lätt att följa och mestadels kantad av trist granskog. Alldeles innan slutet av denna väg passerar man Stora Pipsjön på höger hand. Då har man strax innan ånyo kommit in i reservatet Bergs naturskog, i dess västra del. En rätt vacker sjö, men man får bemöda sig att gå några meter genom skogen för att komma fram till den och se den i sin helhet. En rostig pump står övergiven i skogen. Lite längre bort en tunna. Alldeles därefter dyker en jaktstuga upp. Några meter till och sen är vägen slut.

Nästkommande kilometer blev det fri gång genom skogen. Det blev inte helt oproblematiskt. Mobilen, som jag normalt orienterar med, behagade lägga av på grund av livlig mejl-trafik som uppstått i ett trängande ärende. Men det var ändå ganska lätt att hitta, bara att gå ungefär rakt söderut. 

Intressant var den första halvan. Den har mycket höga naturvärden och hör till reservatet. Mycket grova granar. Enar, mest döda. Lövträd i bukettform, vilket tyder på bete och hamling. Enligt kartan heter området Stora Skallrahult. Nånstans här har sannolikt ett torp legat.

Därefter följde en bit genom lite fuktig, dikad granskog. Sen kom jag upp på en skogsbilväg. Jag chansade ånyo, gick höger och kom snart fram till skyltningen för Boa kyrkstig. Därifrån tog det bara 5-10 minuter ner till parkeringen vid Boa.

En fin runda, jag fick ihop bortemot 12 kilometer tror jag. Det får nog bli en organiserad vandring här.