Spanska sydkusten - Alhambra och vandring i gulröd Saharasand från ovan

I början av mars besökte vi släkt i Nerja på spanska sydkusten. Staden är en fin och rätt konventionell turiststad med massor av vita hus upp efter bergssluttningen.

För att ge våra värdar lite egen tid åkte vi ut på landet några dagar. Regn hotade västerifrån, så vi åkte åt andra hållet. Vi passerade den stora staden Almeria och for sen vidare genom naturparken Cabo de Gata till San José, ett litet samhälle med flera hotell. Längs vägen gapade vi över de enormt stora vittäckta områdena med grönsaksodlingar.

Där i San José övernattade vi. Dessförinnan blev det en kvällspromenad söderöver längs stranden. Där vi vände såg vi på håll den långa och berömda badstranden ”Playa de los Genoveses”.

Nästa dag bar det av ett par mil mot NO till Rodalquilar. Botaniska trädgården, som vi hoppats på, var tyvärr stängd. Det geologiska muséet var dock öppet. Utställningen där handlade mest om vulkanism.

Samhället verkade i övrigt rätt öde. Under den guldrusch som var i ca hundra år (1850-1950) byggdes samhället upp med bostäder för de som jobbade i gruvan. Efter nedläggningen tömdes samhället på folk. Ett stort område runt omkring är endera perforerat av gruvhål eller söndertrasat av dagbrott.

Vi hade sett ut en vandringsrutt på en dryg mil i ett ökenartat landskap. Halvvägs gjorde vi rast, vi satt med ryggen mot berget och såg ut över nejden. Då inträffade resans mäktigaste upplevelse. Den smög sig på oss. 

Himlen färgades gulröd. Intensiteten tilltog. Det enda vi kunde gissa på var Sahara-damm. Senare fick vi det bekräftat. Vi fick då också veta att myndigheterna ansåg dammet hälsovådligt. Vi kände inte av nåt sådant mer än lite hosta. 

Vi fortsatte vår runda, full av spår från den tidigare gruvbrytningen. Den gulröda himlen hängde kvar.

Nästa dag var det besök i Alhambra som gällde. Det är ett fästnings- och palatsområde i utkanten av Granada, byggt av moriska härskare under 1200- och 1300-talen. Morerna, ett islamskt nordafrikanskt folkslag, härskade i Spanien i 700 år, från 700- till 1400-talet.

Trots att det var en vardag var det mycket folk. Tjock på parkeringen och vi fick köa in. Men det var det värt. Området är många hektar stort, med palatset och trädgården som de stora dragplåstren. Till det förstnämnda hade man fått en särskild tid för inträde.

Palatset visade sig vara juvelen i besöket. Så himla vackert, både ex- och interiör. Väggar och tak var prydda med olika fantastiska material. Flera byggnader inne i palatset hade en speciell och vacker arkitektur.

Det finns även en fin och ansedd trädgård på området. Den kallas Generalife på spanska, och Jannat-al-Arif på arabiska. Betydelsen lär vara ”Arkitektens eller Artistens Trädgård”.

En liten näpen historia: När vi gick passerat entrén och kommit en bit in på området passerades vi av en familj från Göteborg. Den i sin tur gick förbi skylten ”Generalife” som pekade åt höger. ”Mamma, vad betyder det där?”, sa dottern. Mamman läste högt ”General Life” med tjockt amerikanskt uttal. ”Ja, men vad är det?”, undrade dottern. ”Jo, det är nog ett kontor”, avslutade mamman. Det var till att vara påläst.

Efter vårt besök i Alhambra flydde vi fem mil mot nordväst, upp i bergen. Regn förväntades där vi varit och det rödgula dammet fortsatte att falla. Vi hamnade i byn Tozar, belägen 900 m ö h. Vi hittade ett kallt och enkelt logi i nåt som visade sig vara hotell, mataffär och restaurang på en gång.

Dagen efter tog vi sen en snabbtitt på ännu en morisk fästning, denna gång i grannbyn Colomeras. Imponerande även om merparten var stängd. Sen återvände vi till Nerja. Mycket intressant hade hänt på kort tid. Bara nån dag efter att vi rest hemåt kom nästa nedfall av Sahara-damm. Det lade sig överallt utomhus, på bilar och terrasser m m.

Foto: Petter Gustafsson

Vandring på Kullen i NV Skåne i början av april

 

Vi firade i början av april en födelsedag, ville ha en spännande ny vandring och samtidigt bo lite fint. Blicken föll på Kullen som vänner rekommenderat. Själva hade vi för länge sen gjort en mycket kort visit. Väderprognosen var god. 

Hotellet heter Grand Hotel Mölle. Det ligger som hörs i Mölle, ganska högt upp. Vi var jättenöjda: god mat, bra rum och magnifik utsikt från matsalen ut över Öresund. Efter lite inledande krångel löste det sig även med laddstolpe till vår elbil. Vi bor utanför Falkenberg och hade en resa på 14 mil. Inledningsvis övervägde vi att ta tåg plus buss över Ängelholm/Helsingborg. Det skulle kunna fungera, men tiden skulle bli knapp.  

På eftermiddagen efter ankomst tog vi en promenad runt i Mölle. Tidigare ett fiskesamhälle, sen hundratalet år nu ett storstilat sommarboende med många grosshandlarvillor. En hel del moderna har sprängt sig in. Nära stranden i samhällets SO hörn fann vi den del av Skåneleden som går ner mot Helsingborg och vidare. Den såg mycket lockande ut, men den får vänta till en annan gång. Den går inledningsvis på strandängarna

Nästa dag gav vi oss av på tur. Vi följde Skåneleden (SL5) medsols. På sydsidan är stigen stenig och lite svårframkomlig bitvis. Längs en sträcka där det var fuktigt och lummigt växte det mycket ramslök. Fyren ligger vackert längst ut på udden. Den sägs ha Nordeuropas starkaste sken. Där finns också ett Naturum. 

På norra sidan var det mer lätt att gå. Vid Djupadal, i höjd med Mölle vek vi av söderut, tillbaka mot hotellet. Totalt hade vi då gått en mil. 

Vi avslutade med att besöka Lars Vilks Nimis. Man parkerar vid Himmelstorp och går därifrån. Ni som är pensionsmässiga som jag känner kanske igen gården. Där spelades "Kullamanen" in, en äventyrsfilm i sju delar för barn och ungdom. Den ligger på SVT Play under "Öppet Arkiv". 

Stigen sluttar kraftigt ner mot havet. Den är inte uppmärkt men många har gått där. Bitvis är det svårt att gå. Stavar gjorde nytta. Väl där väntar skapelsen av drivved och annat lösvirke. Den slingrar sig parallellt med stranden, kanske drygt hundra meter. Den är som en lång orm, försedd med ett par torn. Vilks byggde på den i cirka fyrtio år. Han bar själv det mesta virket över berget. 

Det är en ständigt pågående diskussion om vad man ska göra med Nimis. Länsstyrelsen, som är huvudman för naturreservatet, lägger inte två strån i kors för att informera om verket och vägen dit. Problemet är att Nimis är en olaglig företeelse, ett svartbygge i fin natur. Vi hittade med hjälp av Google Maps. Trots avsaknaden av information söker sig många dit, det påstås kring femtio tusen per år. Dessa betraktar Nimis som vad det är, ett enastående konstverk. Och menar att det borde erkännas som sådant. 

Redan när Vilks levde bildades ett särskilt rike, Ladonia, på platsen. Det har en drottning och många ministrar. Man är på plats löpande och underhåller verket. Vilks sålde Nimis till ett tyskt par för länge sen. De är nu döda, så ägare är ett utländskt dödsbo. Kommunen och markägaren är enligt uppgift mer positiva till Nimis än vad länsstyrelsen är. Kärestan och jag har diametralt olika uppfattningar i ämnet. På stigen ner hände det sig så att vi mötte en reporter från SR1 Kultur. Hon bad om en intervju, vilket hon fick.

. 

Vandring längs Dalälven 13 km Älvkarleby - Marma

 

Norrut från Uppsala mot Gävle går Upptåget. Det är avgång varje timme. Två av stationerna är Älvkarleby och Marma. Sträckan dem emellan löper parallellt med dels Dalälven, dels Upplandsleden. Avståndet är 13 kilometer.

Om du bor i metropolerna Uppsala eller Gävle är logistiken för en vandring på Upplandsleden från A till B lätt fixad. Om man vill gå söderut eller norrut kan väljas. Vi valde söderut då det var en lite kall nordlig vind. Annars hade vi nog gått norrut för att få det finaste på slutet.

Båda orterna är små och det finns vare sig stationsbyggnad eller café. Vänta får man göra i enkla vind- och regnskydd. Är det dåligt väder med kyla gör man därför klokast i att passa tågtiderna.

Vi tog tåget 7 april. Det hade snöat nån dag tidigare. Direkt då vi klev av tåget i Älvkarleby möttes vi av bra skyltning mot leden. Man passerar strax Laxön. Sommartid kan det eventuellt löna sig att gå ut på den, det kan finnas både café, utställning och butiker.

Därefter möter det stora vattenkraftverket med dammar och turbinbyggnad. Det ligger 8 kilometer från mynningen. Verket har fem turbiner och en fallhöjd på 23 meter. Det byggdes för lite drygt hundra år sedan. Effekten är nu efter uppgradering 125 MW och årsproduktionen 530 GWh. Verket är nummer 37 i landet.

Därefter dök de orange markeringarna upp. De ledde oss förbi ett mindre område med verkstäder, lagerlokaler etc. Och strax var vi i skogen. Det var mest tall, men även en del gran och björk.

Stigen följde älvbrinken söderut. Med vattenkontakt mest hela tiden. Det var gott om bord längs hela sträckan, även ett par vindskydd. Vi tog en fika intill vattnet, solen värmde. Blåsipporna hade slagit ut i backen intill.

Efter en tredjedel av sträckan nådde vi Gropholmarnas naturreservat. Där fanns en del riktigt grova träd, bl a ek och tall.

En gråspett trummade frenetiskt. I älvfåran fanns spår av bäver. En del träd på land hade försetts med stålnät för att hindra bävrarnas framfart. Det var vackert ut över vattnet.

En stund därefter kom vi ut på nån betesmark, med en kraftledning i skyn. Stigen svängde lite höger och där kom vi in i en granplantage på tidigare åkermark. En rätt trist syn med granarna i raka rader.

Tack och lov kom vi snart in i mer normal skog. Mellan stigen och älven upptäckte jag flera små bokträd, 1,5-4 meter höga. De hade kvar en del av fjolårslöven. Dessa lyste i brun-orange, därför kunde jag upptäcka dom. Boken växer inte naturligt så här långt norrut. Så jag förvånades. Sannolikt har nån fågel spridit ollon från nån park eller trädgård med planterade bokar.

Strax, och i höjd med Laforsens kraftstation, började vi fundera hur långt vi hade kvar till Marma station och tåget. Det går nämligen bara en gång i timmen. Och vi ville inte sitta där och vänta i kylan. Det såg alls inte bra ut, vi hade fem kilometer kvar och endast en timme att tillgå.

Vi bedömde att det fanns en liten chans. Och satte högsta fart. Ibland till och med lite lätt joggning. Vi följde leden ibland, på några ställen blev det eget vägval. Vi hann precis med endast en minut till godo. Skönt att sitta ner i tåget och äta upp resten av matsäcken.

Sammantaget en mycket bra vandring. Det tog fyra timmar och var de angivna 13 kilometrarna. Vackert, lättgånget, intressant, varierande, bra uppmärkt, bra med bord. Jag uppskattade att det var helt platt, har aldrig gillat uppförsbackar.

Ge det en chans!

Tunn röd linje på östsidan älven är leden vi gick.

Debatt med Skogssällskapet i Hallands Nyheter om granskogen

Här är Skogssällskapets inledande inlägg. Budskapet var att granandelen i skogen bör minska, detta för att minska känsligheten för stormar:  https://www.hn.se/%C3%A5sikter/ordet-%C3%A4r-fritt/s%C3%A5-skyddar-vi-hallands-skogar-mot-vinterns-stormar-1.63041149

Min replik nedan på ovanstående debattinlägg:

Hur mycket eller lite gran är "lämpligt?"

I Hallands Nyheter 4 januari skrev Olof Stenström och Karin Fällman Lillqvist från Skogssällskapet om skogen i södra Sverige. Med referens till stormen Gudrun 2005 resonerade de om trädslagen. Granskog blåste i stor utsträckning omkull. Nu menade de att det bör bli mindre gran: ”Sluta plantera gran på mark som inte lämpar sig för granskog”. Efter Gudrun kunde man tro att skogsägarna skulle satsa på annat än gran. Men så blev det inte. Till detta bidrog de omfattande viltskadorna vid föryngring av alternativen tall och löv. 

 
Det är oklart för mig varför deras artikel kommer just nu. Men jag gissar att de tagit del av IPCC:s bedömning att stormfrekvensen ökar. Artikelns budskap är viktigt men jag menar att deras perspektiv, målbild och verktygslåda borde preciseras.

Hur mycket eller lite gran är ”lämpligt”? Halland är det landskap i Sverige som har störst andel gran, drygt hälften. Detta är anmärkningsvärt då gran inte ens finns naturligt här. När granen vandrade söderut efter istiden gjorde den halt före de sydligaste landskapen. All granskog i Halland är således ett konstlat landskap. Kanske noll procent gran därmed vore en lämplig nivå?
 
Granen producerar en massa ved, men är också ett i flera avseenden problematiskt träd. Det inte bara blåser omkull. Det drabbas dessutom ibland av insekter och är känsliga för brand. Dessa effekter är även de skäl att överväga en minskad areal gran. 
 
Alldeles på slutet i sin artikel nämner författarna  två andra positiva effekter av att minska andelen granskog i landskapet: den biologiska mångfalden ökar och det blir mer attraktivt för människor att vara där. Granskogen är snårig och tät i den första delen av omloppstiden. Inte många växter trivs därunder. Då är den knappast heller tillgänglig för friluftslivet. 

 Författarna borde fundera över även andra skäl, än stormkänsligheten, till att minska granskogen. Också över vilken andel granskog som är eftersträvansvärd. Och slutligen, hur ska man nå dit? Vilka är incitamenten för de enskilda skogsägarna?

Så här såg min replik ut i tidningen:  

Vandring vid Fagered i inre Halland

Fagered, med cirka ett hundra invånare, är en by med bland annat kyrka och idrottsplats. Den ligger i inre Halland, ungefär en mil norr om Ullared. Därifrån tar man väg 154 mot Älvsered. I Fridhemsberg viker man av snett vänster mot Fagered. 

Både jag och kärestan letar oavbrutet ny terräng att vandra i. Det är en läggning men också ett sätt att finna nya stigar för de gemensamma vandringar som ordnas inom ramen för Facebook-gruppen "Vandra i Halland". 

Dags dato har vi varit ett par gånger i skogslandet sydväst om Fagered, varav den ena gången i form av en organiserad gruppvandring. Texten nedan beskriver en framkomlig väg att vandra. Den utgörs mestadels av mindre grusvägar.

Det aktuella området är småkuperat och domineras av granskog i olika åldrar. Där finns flera skogssjöar. Den väg som beskrivs här ger inte direktkontakt med dessa. Vill man ha sådan får man göra en avstickare. De två största sjöarna ligger nära torpet Källåsen och heter Björke- respektive Furesjön.  

Juvelen i området är helt klart det nyligen renoverade torpet Skatteböke. Det ägs och drivs numer av Fagereds Pastorats Hembygdsförening. På youtube finns en kort film av Julia Henningsson som berättar om torpet: https://www.youtube.com/watch?v=gcQw_B-qpXU 

Torpet är en naturlig plats att rasta på under en vandring. Det ligger centralt i området och där finns gott om träbänkar att sitta på. Man känner sig förflyttad bakåt i tiden. Torpet är troligen byggt innan 1800-talet. Torpet står öppet. Därför kan man gå in och beskåda interiören som sannolikt är ungefär original. 

Vår vandring var på 11 km. Vi gick medsols enligt bifogad karta. Parkerar gör man lämpligen vid fotbollsplanen, den ligger några hundra meter nordväst om kyrkan. Därifrån går man söderut på fotbollsplanens vänstra kortsida. Strax bortom planen kommer man på en stig som går genom skogen, alldeles i början är en liten bro. Efter några hundra meter kommer man fram till en husrad på Västerängsvägen, håll vänster om det närmaste och gå ut på nämnda väg. 

Gå höger och ta sen sista gatan före skogen till vänster, den heter passande Skogsvägen. Efter ett par hundra meter går en skogsbilväg till höger, följ den och så småningom dyker Inntorp upp. Det är ett av flera torp längs vägen. Någon verkar bo där, möjligen som fritidshus. Ta vänster och följ vägen några hundra meter. Där går en traktorväg in till vänster, ta den. Den är lite igenväxt med gräs i början, men den blir bättre om en stund. Följ den söderut ända till gården Mellersta Fare. Dock kommer man halvvägs till en korsning, där kan man med fördel välja den mindre traktorvägen rakt fram. 

Vid gården viker man av till höger (väster) längs en betesfålla. Uppe i skogen slingrar vägen/stigen sig fram och blir allt sämre. Men den går att följa "över stock och sten" och småningom kommer man ut på den lite större skogsbilvägen intill Abborrasjön. En bit norrut stöter man på nästa torp, Källåsen. Det verkar helt öde. Följ vägen vidare (ta inte den genare stigen). I den andra vägkurvan går en stig in till Skatteböke. Gå dit, det kommer du aldrig att ångra. Vid Skatteböke är som sagt perfekt att rasta. 

Gå tillbaka till vägen du kom ifrån. Gå den till höger (norrut). I höjd med Svedjorna går en liten väg/stig in i skogen snett mot höger. Följ den och du är sen strax framme på nästa väg. Ta vänster, sen höger och sen vänster i de kommande korsningarna. 

Efter vägen passerar man mot slutet ett stort stenblock kallat "Vilostenen". På den påstås resande mellan Fagered och Källsjö ha vilat. Älskande påstås ha mötts där och gömt sig bakom den vid behov. Det finns en informationstavla på platsen. 

Fortsätter man vägen fram är cirkeln sluten, man når strax Västerängsvägen i kanten på Fagered. Därifrån är det bara att ta genvägen bort till parkeringen vid idrottsplatsen. 

Jag blev själv överraskad över att bli så förtjust i den här vandringen. Det är mycket granskog och det brukar jag inte gilla. Men det var nog torpen som fick det att väga över. Och då framförallt Skatteböke förstås. 

Om du tänker gå rundan jag beskriver ovan är det bra att för säkerhets skull ha en digital karta (t ex Hitta) eller en vanlig papperskarta. Då blir det lättare att följa min beskrivning. Lycka till!

Snyftreportage om vargdödad jakthund i Hallands Nyheter lånar sig till varghatarnas intressen

 

Imorgon 2 januari 2022 är det ånyo dags för licensjakt på varg. Av en population på knappt 400 i landet ska 27 nu skjutas. Jakten är omdebatterad och starkt ifrågasatt av naturvårdsorganisationerna.

I Halland finns inte många vargar. Mest är det ensamma vargar som stryker förbi då och då. Ibland tar dom nåt får. Nyligen fanns en ensam varg i mellersta Halland. Den sågs i Överlida och Torestorp, vilket är i trakterna mellan Älvsered och Kinna.

Trots denna vetskap gav sig en jägare ut på jakt i området med sin unga drever. Det gick inte bra, drevern blev dödad av vargen. Jägaren hittade så småningom sin hund död och delvis uppäten. Naturligtvis en vidrigt hemsk upplevelse.

Denna story gör Hallands Nyheter nästan en hel sidas artikel av. Detta utan att konfrontera jägaren med hans eget ansvar för att släppa hunden med varg i närheten.

Inte heller sätter tidningen  händelsen i sammanhang av vad som är de vanligaste orsakerna bakom allvarliga skador och död för jakthundar. Försäkringsbolaget Agria försäkrar 40 procent av landets jakthundar och har sammanställt statistik för svårt skadade och dödade hundar; nedan avseende år 2020.

Två orsaker dominerar helt: trafikolyckor och vildsvin står tillsammans bakom 70 procent av skadorna. Anmärkningsvärt är att ungefär lika många jakthundar som skadas/dödas av varg (1 procent) skjuts av jägarna själva under jakt. Nån enstaka sköts säkert av husse/matte själv. Det måste vara det ultimata traumat och kunde förtjäna en eller flera intervjuer. 

Jag tycker inte det ger en rättvisande bild av problematiken med skadade eller dödade jakthundar att skriva en lång tårdrypande artikel om en vargdödad sådan. Mer representativt vore att skriva problematiserande om jakthundar skadade/dödade av trafik och vildsvin. Det vore dessutom mer relevant för Halland. Vargpopulationen och vargjakten i Sverige är koncentrerad till Bergslagen. 

Nu krattar Hallands Nyheter bara manegen för varghatarna i Jägareförbundet.  

Körskador i skogsmark - vad händer med omfattningen?

Nån entusiast har planterat intill en körskada. Den gula färgen tyder på syre- och näringsbrist.

Marken, den övre delen av det lösa jordlagret, är grunden för växtligheten och dess produktion. Förmågan att producera mat och virke påverkas starkt av markens egenskaper. Därför ska marken vårdas. Jordbruksmarken förstörs idag globalt i en rasande takt på grund av försaltning och erosion. Men även av byggande av städer och vägar. 

Svenskt skogsbruk ger ibland uppkomst till svåra körskador på marken. Detta främst som en följd av virkesskotning vid gallring och slutavverkning. Man kör då ofta många gånger längs samma sträcka, ofta med tunga maskiner och med stora lass. 

Grunden till att skador uppkommer är att man kör på mark med låg bärighet. Hög bärighet finns där det antingen är tjälat, eller där marken har låg vattenhalt, d v s är rätt torr. Förr avverkade man bara på vintern med tjäle, men nu sker det året om. Detta har givetvis gjort problemet med körskador större. 

Ofta när jag är ute i skogen dyker körskador upp. Det handlar frekvent om djupa hjulspår, ofta vattenfyllda. De kan vara nya eller många årtionden gamla. Skadorna självläker inte. Jag hittar ibland fortfarande körskador som jag vet gjordes när jag var liten, d v s för cirka 60 år sen. 

Vad gör det väl med lite körskador i skogen? Många tycker om vacker skog. Då ser det himla trist ut med körspår. Friluftslivet utövas av många i skogen. Förutom att körskadorna ser tråkiga ut hindrar de också framkomligheten. De djupaste spår jag stött på har närmat sig en meter. Ibland finns svåra körskador på etablerade och väl utmärkta vandringsleder. 

Beroende på förhållandena kan körspår ibland fungera som diken. De kan då med vatten transportera mineraljord, humus- och näringsämnen, i olyckliga fall ut i vattendrag, vilka då påverkas negativt.  Jorden som rörts om av körningen ger även upphov till växthusgaser. Ofta växer träd intill körskadan. Dessa träd hade rötter ut i det område som kom att köras sönder. Följden blir minskad tillväxt och stormtålighet hos träden. Körningen innebär också att marken packas en bit ner, vilket hindrar rötters tillväxt och vattnets perkolation.

På min blogg har jag flera exempel på hur det kan se ut i skogen med körskador. Trist värre ibland. Tyvärr är mitt intryck att det inte blir bättre med tiden och jag är ute i skogen väldigt mycket. Förstås numer mest lokalt i Halland där jag bor. Mitt intryck av att det inte blir bättre är förvånande, detta med tanke på att flera skogspolitiska instrument borde verka i riktning mot en förbättring. Enligt Skogsvårdslagens hänsynsparagraf ska allvarliga körskador undvikas. Det finns en branschgemensam (Skogsindustrierna och LRF Skogsägarna) policy mot körskador. Certifieringen behandlar också körskador.

Jag ville ha svar på frågan hur omfattningen av körskador utvecklat sig över tid. Tänkte att jag måste höja blicken över det halländska skogslandet. Jag kände till att Skogsstyrelsen under en längre tid inventerat körskador. Så jag vände mig dit och fick en rapport där uppgifterna skulle ingå. Bilagt var dessutom ett uttalande som jag återkommer till.  

Jag fick tips om Skogsstyrelsens Rapport 2019/2 "Fördjupad utvärdering av Levande skogar 2019". Den skulle ha uppgifter om det jag efterfrågade. Mycket riktigt, i Figur 2 visas statistik över körskadorna från millenieskiftet och till och med 2017. Några senare uppgifter finns inte sammanställda. Figuren presenterar andelen av inspekterade föryngringsavverkningar som representerar "ingen", "viss" och "stor" påverkan. Merparten, cirka 70 procent, av objekten uppvisar stabilt över tid inga körskador. Resten, 30 procent, fördelar sig mellan "viss" och "stor" påverkan. Över tid 2002 - 2008 tenderar andelen "svår" påverkan att öka något. 

I stora drag händer inte mycket med kurvorna fram till ungefär 2012. Men då händer det grejer. Enligt kurvorna blir det tydligt mindre omfattning av körskadorna. Har då ambitionerna att minska skadorna gett effekt?

Nej, tyvärr kan man inte dra den slutsatsen. Av den bilagda texten från Skogsstyrelsen (nedan) framgår att man bytte inventeringsmetodik 2015, från Polytaxinventeringen till Hänsynsuppföljningen. Och att variabeln körskada inte är tillräckligt upprepningsbar i det senare fallet. 

Vi famlar således i mörkret i fråga om hur skogsbrukets körskador utvecklar sig. Tillsvidare kan jag vila i uppfattningen att det inte blir nåt bättre, detta trots alla positiva intentioner som uttrycks av skogsbruket. Det känns nästintill alarmerande att Skogsstyrelsen inte har koll på detta.  

Avslutningsvis har jag svårt att tro att 70 procent av föryngringsavverkningarna skulle sakna körskador ("ingen påverkan"). Jag kan inte gå ut på ett hygge utan att hitta körskador. Möjligen finns nåt gränsvärde så att det får finns max x antal körskador för att platsa som "ingen påverkan". Det kan säkert Skogsstyrelsen svara på.