Vandring i området vid Hovdala slott, Hässleholm

De här vandringsdagarna utgjorde årets upplaga av min och kärestans "Hemliga vandring". Vi turas om att arrangera och den andra hålls i okunskap så länge som möjligt. Längs anfärden blir det lite som "På spåret".

Detta års vandring var det min tur att planera. Det blev en lång planeringsfas, allt blev fördröjt p g a pandemin. Redan tidigt 2020 fick jag idén och skaffade kartunderlaget. Jag minns inte varifrån idén kom, möjligen var området nämnt i SJ:s tidning. Kommer ihåg gör jag att jag förvånades över att det fanns ett utvecklat vandringsområde där strax söder om Hässleholm. Jag hade inte hört talas om det. 

Området heter "Hovdala Naturområde & Vandringscentrum" och är en dryg kvadratmil stort. Det ligger strax söder om Hässleholm och omger Finjasjön. Hovdala slott är beläget strax söder om sjön. 

Förutom sjön så domineras landskapet av lövskogar och betesmarker. Vid norra delen av sjön finns en stor alskog, genom vilken man kan vandra på en lång spång. Lövskogen i övrigt domineras av ek, bok, hassel och lind. Smärre inslag av barrskog finns också. Öster om Hovdala längs leden mot Tormestorp finns de i vårt tycke allra vackraste betesmarkerna, de utgörs av magra gräsmarker.

Det finns ett tiotal vandringsleder i området, från fyra kilometer och uppåt. Fyra är på cirka två mil var. Flertalet korsar nån annan och därför är det lätt att göra egna varianter på längd och miljö. Lederna har i flera fall kul namn som "Jakten på Gullspira" och "Höjdarnas höjdarled". De är mycket bra uppmärkta, faktiskt bland det bästa jag sett. Nästintill omöjligt att gå fel. Längs lederna finns på många platser toaletter och rastplatser. 

Det finns flera ställen att bo på i området: Skyrup Golf, Knutstorp Ranch, Bysmedjans B & B, och Hässleholmsgårdens vandrarhem. Vi valde det sistnämnda. Ett bra val, nära stan. Rymliga, välstädade lokaler och trevliga innehavare. I områdets östra kant finns en busslinje mellan Tormestorp och centrala Hässleholm. Den kan nyttjas ifall man inte får till distanserna eller att orken tar slut. 

Vi reste till Hässleholm med tåg från Falkenberg, det tog knappt tre timmar och vi fick byta på vägen. I Åstorp på ditvägen och Lund på hemvägen. Väl framme i Hässleholm fanns vandrarhemmet på gångavstånd endast ett par kilometer från stationen. 

Vi var i vandringsområdet under 2,5 dagar. Under eftermiddagen som vi anlände gick vi vandringsleden från vandrarhemmet och ner till närmaste delen av sjön. Det blev en knapp mil fram och tillbaka. Den andra dagen tog vi först samma väg ner till sjön. Därefter följde vi sjöns östra strand. Vacker sträckning men lite väl mycket trafik intill. Och en stor del av underlaget var asfalt i detta parti. Mitt på stranden ligger ett fint bad. Det var ett scoutläger där. 

Leden  går därefter västerut. Vårt mål var Hovdala slott, så vi tog strax av söderut. Efter ett par kilometer var vi framme. Lite överraskande faktiskt, slottet ligger gömt, väl inbäddat i grönska. Det är inte så jättestort, men i mitt tycke vackert. Där finns både café och restaurang. Vi passade på att äta av den goda buffén. På slottsområdet finns också ett orangeri, idag nyttjat till en konstutställning med verk inom fritt broderi. 

Slottet består av flera stora byggnader. Mest känt är det lite höga porttornet. Det har stoppat flera invasionsförsök. I träporten finns flera stora skotthål att bese. Runt slottet var fordom en grund vallgrav, den ser man spår av än idag. Slottet ligger ju i de gamla gränstrakterna mellan Sverige och Danmark. Så striderna om slottet stod dom emellan. Slottsbygget inleddes redan på 1500-talet. Och var danskt fram till freden i Roskilde 1658. 

Efter slottsbesöket anträdde vi vandringen hemåt genom att gå österut över de böljande gräsmarkerna med utsikt mot sjön. Nog det vackraste partiet i hela området. Komna till Tormestorp bestämde vi oss för att gå vidare mot vandrarhemmet och strunta i att ta bussen som vi övervägt. Vi gick på "Posta-Nillas spår öst" mot NNO. Vid Magle våtmark lämnade vi leden och genade till vandrarhemmet på diverse cykelbanor i stadsdelen Stattena. 

Vår sista dag i området vara planen att ta oss runt sjön motsols. Från vandrarhemmet gick vi västerut genom skogen, mestadels på ett elljusspår. På så sätt kom vi fram till dels stenåldersboplatsen vid Mölleröd, dels den stora alskogen vid sjöns norra ände. Boplatsen är den äldsta kända i Sverige. Alskogen är känd för att man kan gå igenom den på en bred och 1,6 kilometer lång spång. I reklamen kallas alskogen "Europas regnskog". Näktergalen och göken tävlade om uppmärksamheten. 

Vår färd fortsatte söderut. På Skyrup Golf åt vi lunch. Vi följde sjön vidare med Hovdala Trädhus som mål. Husets golv är i höjd med nedre delen av trädkronan. En lång ramp leder dit. Utsikten är hänförande över sjön. Huset ska rymma en servering. Allt verkar dock inte riktigt färdigt. Ryktesvis sas att färdigställandet dröjer då det är svårt att hitta vatten av bra kvalitet. 

Vi gick vidare "hemåt" via Hovdala slott och Tormestorp. Så fick vi gå en gång till över de vackra gräsmarkerna. Från Tormestorp blev det bussen till stan. Vi skulle bo på hotell sista natten innan hemresan från Centralstationen. 

Sammanlagt gick vi bortemot sex mil. Ett mycket trevligt område att gå i. Vacker natur, intressant kultur och mycket välskött vandringsinfrastruktur. Överlag var underlaget att gå på mycket bra med stigar eller små grusvägar. Området kan verkligen rekommenderas!

Spanska sydkusten - Alhambra och vandring i gulröd Saharasand från ovan

I början av mars besökte vi släkt i Nerja på spanska sydkusten. Staden är en fin och rätt konventionell turiststad med massor av vita hus upp efter bergssluttningen.

För att ge våra värdar lite egen tid åkte vi ut på landet några dagar. Regn hotade västerifrån, så vi åkte åt andra hållet. Vi passerade den stora staden Almeria och for sen vidare genom naturparken Cabo de Gata till San José, ett litet samhälle med flera hotell. Längs vägen gapade vi över de enormt stora vittäckta områdena med grönsaksodlingar.

Där i San José övernattade vi. Dessförinnan blev det en kvällspromenad söderöver längs stranden. Där vi vände såg vi på håll den långa och berömda badstranden ”Playa de los Genoveses”.

Nästa dag bar det av ett par mil mot NO till Rodalquilar. Botaniska trädgården, som vi hoppats på, var tyvärr stängd. Det geologiska muséet var dock öppet. Utställningen där handlade mest om vulkanism.

Samhället verkade i övrigt rätt öde. Under den guldrusch som var i ca hundra år (1850-1950) byggdes samhället upp med bostäder för de som jobbade i gruvan. Efter nedläggningen tömdes samhället på folk. Ett stort område runt omkring är endera perforerat av gruvhål eller söndertrasat av dagbrott.

Vi hade sett ut en vandringsrutt på en dryg mil i ett ökenartat landskap. Halvvägs gjorde vi rast, vi satt med ryggen mot berget och såg ut över nejden. Då inträffade resans mäktigaste upplevelse. Den smög sig på oss. 

Himlen färgades gulröd. Intensiteten tilltog. Det enda vi kunde gissa på var Sahara-damm. Senare fick vi det bekräftat. Vi fick då också veta att myndigheterna ansåg dammet hälsovådligt. Vi kände inte av nåt sådant mer än lite hosta. 

Vi fortsatte vår runda, full av spår från den tidigare gruvbrytningen. Den gulröda himlen hängde kvar.

Nästa dag var det besök i Alhambra som gällde. Det är ett fästnings- och palatsområde i utkanten av Granada, byggt av moriska härskare under 1200- och 1300-talen. Morerna, ett islamskt nordafrikanskt folkslag, härskade i Spanien i 700 år, från 700- till 1400-talet.

Trots att det var en vardag var det mycket folk. Tjock på parkeringen och vi fick köa in. Men det var det värt. Området är många hektar stort, med palatset och trädgården som de stora dragplåstren. Till det förstnämnda hade man fått en särskild tid för inträde.

Palatset visade sig vara juvelen i besöket. Så himla vackert, både ex- och interiör. Väggar och tak var prydda med olika fantastiska material. Flera byggnader inne i palatset hade en speciell och vacker arkitektur.

Det finns även en fin och ansedd trädgård på området. Den kallas Generalife på spanska, och Jannat-al-Arif på arabiska. Betydelsen lär vara ”Arkitektens eller Artistens Trädgård”.

En liten näpen historia: När vi gick passerat entrén och kommit en bit in på området passerades vi av en familj från Göteborg. Den i sin tur gick förbi skylten ”Generalife” som pekade åt höger. ”Mamma, vad betyder det där?”, sa dottern. Mamman läste högt ”General Life” med tjockt amerikanskt uttal. ”Ja, men vad är det?”, undrade dottern. ”Jo, det är nog ett kontor”, avslutade mamman. Det var till att vara påläst.

Efter vårt besök i Alhambra flydde vi fem mil mot nordväst, upp i bergen. Regn förväntades där vi varit och det rödgula dammet fortsatte att falla. Vi hamnade i byn Tozar, belägen 900 m ö h. Vi hittade ett kallt och enkelt logi i nåt som visade sig vara hotell, mataffär och restaurang på en gång.

Dagen efter tog vi sen en snabbtitt på ännu en morisk fästning, denna gång i grannbyn Colomeras. Imponerande även om merparten var stängd. Sen återvände vi till Nerja. Mycket intressant hade hänt på kort tid. Bara nån dag efter att vi rest hemåt kom nästa nedfall av Sahara-damm. Det lade sig överallt utomhus, på bilar och terrasser m m.

Foto: Petter Gustafsson

Vandring på Kullen i NV Skåne i början av april

 

Vi firade i början av april en födelsedag, ville ha en spännande ny vandring och samtidigt bo lite fint. Blicken föll på Kullen som vänner rekommenderat. Själva hade vi för länge sen gjort en mycket kort visit. Väderprognosen var god. 

Hotellet heter Grand Hotel Mölle. Det ligger som hörs i Mölle, ganska högt upp. Vi var jättenöjda: god mat, bra rum och magnifik utsikt från matsalen ut över Öresund. Efter lite inledande krångel löste det sig även med laddstolpe till vår elbil. Vi bor utanför Falkenberg och hade en resa på 14 mil. Inledningsvis övervägde vi att ta tåg plus buss över Ängelholm/Helsingborg. Det skulle kunna fungera, men tiden skulle bli knapp.  

På eftermiddagen efter ankomst tog vi en promenad runt i Mölle. Tidigare ett fiskesamhälle, sen hundratalet år nu ett storstilat sommarboende med många grosshandlarvillor. En hel del moderna har sprängt sig in. Nära stranden i samhällets SO hörn fann vi den del av Skåneleden som går ner mot Helsingborg och vidare. Den såg mycket lockande ut, men den får vänta till en annan gång. Den går inledningsvis på strandängarna

Nästa dag gav vi oss av på tur. Vi följde Skåneleden (SL5) medsols. På sydsidan är stigen stenig och lite svårframkomlig bitvis. Längs en sträcka där det var fuktigt och lummigt växte det mycket ramslök. Fyren ligger vackert längst ut på udden. Den sägs ha Nordeuropas starkaste sken. Där finns också ett Naturum. 

På norra sidan var det mer lätt att gå. Vid Djupadal, i höjd med Mölle vek vi av söderut, tillbaka mot hotellet. Totalt hade vi då gått en mil. 

Vi avslutade med att besöka Lars Vilks Nimis. Man parkerar vid Himmelstorp och går därifrån. Ni som är pensionsmässiga som jag känner kanske igen gården. Där spelades "Kullamanen" in, en äventyrsfilm i sju delar för barn och ungdom. Den ligger på SVT Play under "Öppet Arkiv". 

Stigen sluttar kraftigt ner mot havet. Den är inte uppmärkt men många har gått där. Bitvis är det svårt att gå. Stavar gjorde nytta. Väl där väntar skapelsen av drivved och annat lösvirke. Den slingrar sig parallellt med stranden, kanske drygt hundra meter. Den är som en lång orm, försedd med ett par torn. Vilks byggde på den i cirka fyrtio år. Han bar själv det mesta virket över berget. 

Det är en ständigt pågående diskussion om vad man ska göra med Nimis. Länsstyrelsen, som är huvudman för naturreservatet, lägger inte två strån i kors för att informera om verket och vägen dit. Problemet är att Nimis är en olaglig företeelse, ett svartbygge i fin natur. Vi hittade med hjälp av Google Maps. Trots avsaknaden av information söker sig många dit, det påstås kring femtio tusen per år. Dessa betraktar Nimis som vad det är, ett enastående konstverk. Och menar att det borde erkännas som sådant. 

Redan när Vilks levde bildades ett särskilt rike, Ladonia, på platsen. Det har en drottning och många ministrar. Man är på plats löpande och underhåller verket. Vilks sålde Nimis till ett tyskt par för länge sen. De är nu döda, så ägare är ett utländskt dödsbo. Kommunen och markägaren är enligt uppgift mer positiva till Nimis än vad länsstyrelsen är. Kärestan och jag har diametralt olika uppfattningar i ämnet. På stigen ner hände det sig så att vi mötte en reporter från SR1 Kultur. Hon bad om en intervju, vilket hon fick.

. 

Vandring längs Dalälven 13 km Älvkarleby - Marma

 

Norrut från Uppsala mot Gävle går Upptåget. Det är avgång varje timme. Två av stationerna är Älvkarleby och Marma. Sträckan dem emellan löper parallellt med dels Dalälven, dels Upplandsleden. Avståndet är 13 kilometer.

Om du bor i metropolerna Uppsala eller Gävle är logistiken för en vandring på Upplandsleden från A till B lätt fixad. Om man vill gå söderut eller norrut kan väljas. Vi valde söderut då det var en lite kall nordlig vind. Annars hade vi nog gått norrut för att få det finaste på slutet.

Båda orterna är små och det finns vare sig stationsbyggnad eller café. Vänta får man göra i enkla vind- och regnskydd. Är det dåligt väder med kyla gör man därför klokast i att passa tågtiderna.

Vi tog tåget 7 april. Det hade snöat nån dag tidigare. Direkt då vi klev av tåget i Älvkarleby möttes vi av bra skyltning mot leden. Man passerar strax Laxön. Sommartid kan det eventuellt löna sig att gå ut på den, det kan finnas både café, utställning och butiker.

Därefter möter det stora vattenkraftverket med dammar och turbinbyggnad. Det ligger 8 kilometer från mynningen. Verket har fem turbiner och en fallhöjd på 23 meter. Det byggdes för lite drygt hundra år sedan. Effekten är nu efter uppgradering 125 MW och årsproduktionen 530 GWh. Verket är nummer 37 i landet.

Därefter dök de orange markeringarna upp. De ledde oss förbi ett mindre område med verkstäder, lagerlokaler etc. Och strax var vi i skogen. Det var mest tall, men även en del gran och björk.

Stigen följde älvbrinken söderut. Med vattenkontakt mest hela tiden. Det var gott om bord längs hela sträckan, även ett par vindskydd. Vi tog en fika intill vattnet, solen värmde. Blåsipporna hade slagit ut i backen intill.

Efter en tredjedel av sträckan nådde vi Gropholmarnas naturreservat. Där fanns en del riktigt grova träd, bl a ek och tall.

En gråspett trummade frenetiskt. I älvfåran fanns spår av bäver. En del träd på land hade försetts med stålnät för att hindra bävrarnas framfart. Det var vackert ut över vattnet.

En stund därefter kom vi ut på nån betesmark, med en kraftledning i skyn. Stigen svängde lite höger och där kom vi in i en granplantage på tidigare åkermark. En rätt trist syn med granarna i raka rader.

Tack och lov kom vi snart in i mer normal skog. Mellan stigen och älven upptäckte jag flera små bokträd, 1,5-4 meter höga. De hade kvar en del av fjolårslöven. Dessa lyste i brun-orange, därför kunde jag upptäcka dom. Boken växer inte naturligt så här långt norrut. Så jag förvånades. Sannolikt har nån fågel spridit ollon från nån park eller trädgård med planterade bokar.

Strax, och i höjd med Laforsens kraftstation, började vi fundera hur långt vi hade kvar till Marma station och tåget. Det går nämligen bara en gång i timmen. Och vi ville inte sitta där och vänta i kylan. Det såg alls inte bra ut, vi hade fem kilometer kvar och endast en timme att tillgå.

Vi bedömde att det fanns en liten chans. Och satte högsta fart. Ibland till och med lite lätt joggning. Vi följde leden ibland, på några ställen blev det eget vägval. Vi hann precis med endast en minut till godo. Skönt att sitta ner i tåget och äta upp resten av matsäcken.

Sammantaget en mycket bra vandring. Det tog fyra timmar och var de angivna 13 kilometrarna. Vackert, lättgånget, intressant, varierande, bra uppmärkt, bra med bord. Jag uppskattade att det var helt platt, har aldrig gillat uppförsbackar.

Ge det en chans!

Tunn röd linje på östsidan älven är leden vi gick.

Debatt med Skogssällskapet i Hallands Nyheter om granskogen

Här är Skogssällskapets inledande inlägg. Budskapet var att granandelen i skogen bör minska, detta för att minska känsligheten för stormar:  https://www.hn.se/%C3%A5sikter/ordet-%C3%A4r-fritt/s%C3%A5-skyddar-vi-hallands-skogar-mot-vinterns-stormar-1.63041149

Min replik nedan på ovanstående debattinlägg:

Hur mycket eller lite gran är "lämpligt?"

I Hallands Nyheter 4 januari skrev Olof Stenström och Karin Fällman Lillqvist från Skogssällskapet om skogen i södra Sverige. Med referens till stormen Gudrun 2005 resonerade de om trädslagen. Granskog blåste i stor utsträckning omkull. Nu menade de att det bör bli mindre gran: ”Sluta plantera gran på mark som inte lämpar sig för granskog”. Efter Gudrun kunde man tro att skogsägarna skulle satsa på annat än gran. Men så blev det inte. Till detta bidrog de omfattande viltskadorna vid föryngring av alternativen tall och löv. 

 
Det är oklart för mig varför deras artikel kommer just nu. Men jag gissar att de tagit del av IPCC:s bedömning att stormfrekvensen ökar. Artikelns budskap är viktigt men jag menar att deras perspektiv, målbild och verktygslåda borde preciseras.

Hur mycket eller lite gran är ”lämpligt”? Halland är det landskap i Sverige som har störst andel gran, drygt hälften. Detta är anmärkningsvärt då gran inte ens finns naturligt här. När granen vandrade söderut efter istiden gjorde den halt före de sydligaste landskapen. All granskog i Halland är således ett konstlat landskap. Kanske noll procent gran därmed vore en lämplig nivå?
 
Granen producerar en massa ved, men är också ett i flera avseenden problematiskt träd. Det inte bara blåser omkull. Det drabbas dessutom ibland av insekter och är känsliga för brand. Dessa effekter är även de skäl att överväga en minskad areal gran. 
 
Alldeles på slutet i sin artikel nämner författarna  två andra positiva effekter av att minska andelen granskog i landskapet: den biologiska mångfalden ökar och det blir mer attraktivt för människor att vara där. Granskogen är snårig och tät i den första delen av omloppstiden. Inte många växter trivs därunder. Då är den knappast heller tillgänglig för friluftslivet. 

 Författarna borde fundera över även andra skäl, än stormkänsligheten, till att minska granskogen. Också över vilken andel granskog som är eftersträvansvärd. Och slutligen, hur ska man nå dit? Vilka är incitamenten för de enskilda skogsägarna?

Så här såg min replik ut i tidningen:  

Vandring vid Fagered i inre Halland

Fagered, med cirka ett hundra invånare, är en by med bland annat kyrka och idrottsplats. Den ligger i inre Halland, ungefär en mil norr om Ullared. Därifrån tar man väg 154 mot Älvsered. I Fridhemsberg viker man av snett vänster mot Fagered. 

Både jag och kärestan letar oavbrutet ny terräng att vandra i. Det är en läggning men också ett sätt att finna nya stigar för de gemensamma vandringar som ordnas inom ramen för Facebook-gruppen "Vandra i Halland". 

Dags dato har vi varit ett par gånger i skogslandet sydväst om Fagered, varav den ena gången i form av en organiserad gruppvandring. Texten nedan beskriver en framkomlig väg att vandra. Den utgörs mestadels av mindre grusvägar.

Det aktuella området är småkuperat och domineras av granskog i olika åldrar. Där finns flera skogssjöar. Den väg som beskrivs här ger inte direktkontakt med dessa. Vill man ha sådan får man göra en avstickare. De två största sjöarna ligger nära torpet Källåsen och heter Björke- respektive Furesjön.  

Juvelen i området är helt klart det nyligen renoverade torpet Skatteböke. Det ägs och drivs numer av Fagereds Pastorats Hembygdsförening. På youtube finns en kort film av Julia Henningsson som berättar om torpet: https://www.youtube.com/watch?v=gcQw_B-qpXU 

Torpet är en naturlig plats att rasta på under en vandring. Det ligger centralt i området och där finns gott om träbänkar att sitta på. Man känner sig förflyttad bakåt i tiden. Torpet är troligen byggt innan 1800-talet. Torpet står öppet. Därför kan man gå in och beskåda interiören som sannolikt är ungefär original. 

Vår vandring var på 11 km. Vi gick medsols enligt bifogad karta. Parkerar gör man lämpligen vid fotbollsplanen, den ligger några hundra meter nordväst om kyrkan. Därifrån går man söderut på fotbollsplanens vänstra kortsida. Strax bortom planen kommer man på en stig som går genom skogen, alldeles i början är en liten bro. Efter några hundra meter kommer man fram till en husrad på Västerängsvägen, håll vänster om det närmaste och gå ut på nämnda väg. 

Gå höger och ta sen sista gatan före skogen till vänster, den heter passande Skogsvägen. Efter ett par hundra meter går en skogsbilväg till höger, följ den och så småningom dyker Inntorp upp. Det är ett av flera torp längs vägen. Någon verkar bo där, möjligen som fritidshus. Ta vänster och följ vägen några hundra meter. Där går en traktorväg in till vänster, ta den. Den är lite igenväxt med gräs i början, men den blir bättre om en stund. Följ den söderut ända till gården Mellersta Fare. Dock kommer man halvvägs till en korsning, där kan man med fördel välja den mindre traktorvägen rakt fram. 

Vid gården viker man av till höger (väster) längs en betesfålla. Uppe i skogen slingrar vägen/stigen sig fram och blir allt sämre. Men den går att följa "över stock och sten" och småningom kommer man ut på den lite större skogsbilvägen intill Abborrasjön. En bit norrut stöter man på nästa torp, Källåsen. Det verkar helt öde. Följ vägen vidare (ta inte den genare stigen). I den andra vägkurvan går en stig in till Skatteböke. Gå dit, det kommer du aldrig att ångra. Vid Skatteböke är som sagt perfekt att rasta. 

Gå tillbaka till vägen du kom ifrån. Gå den till höger (norrut). I höjd med Svedjorna går en liten väg/stig in i skogen snett mot höger. Följ den och du är sen strax framme på nästa väg. Ta vänster, sen höger och sen vänster i de kommande korsningarna. 

Efter vägen passerar man mot slutet ett stort stenblock kallat "Vilostenen". På den påstås resande mellan Fagered och Källsjö ha vilat. Älskande påstås ha mötts där och gömt sig bakom den vid behov. Det finns en informationstavla på platsen. 

Fortsätter man vägen fram är cirkeln sluten, man når strax Västerängsvägen i kanten på Fagered. Därifrån är det bara att ta genvägen bort till parkeringen vid idrottsplatsen. 

Jag blev själv överraskad över att bli så förtjust i den här vandringen. Det är mycket granskog och det brukar jag inte gilla. Men det var nog torpen som fick det att väga över. Och då framförallt Skatteböke förstås. 

Om du tänker gå rundan jag beskriver ovan är det bra att för säkerhets skull ha en digital karta (t ex Hitta) eller en vanlig papperskarta. Då blir det lättare att följa min beskrivning. Lycka till!