Besök i tre nationalparker: Kosterhavet, Tresticklan och Djurö

Jakten på den svenska naturens kronjuveler fortsätter, nämligen nationalparkerna. Jag har som pensionärsprojekt att kryssa alla 30. Har nu precis prickat av Kosterhavet, Tresticklan och Djurö. De ligger alla i Västsverige, hyfsat nära från varandra. Så det gick att göra dem på tre dagar. Vi reste med vår elbil. Bodde gjorde vi på hotell i Strömstad och i Håverud. Plus en natt hos en släkting på Värmlandsnäs. 

Ur boken "Nationalparkerna i Sverige", Naturvårdsverket, 2010

Kosterhavet

Båt till Kosteröarna går fler gånger om dagen från Norra hamnen i Strömstad. Betala kan man göra med Västtrafiks app. Färden tar en knapp timme. Kosterhavets np är huvudsakligen marin, men går även upp på land. En djuphavsränna passerar innanför Koster, med en exotisk fauna och flora under vattnet som följd. Vi steg av båten i Ekenäs, en av entréerna till parken. Där finns ett fint Naturum och också restaurang. 

Vi gick den blå vandringsleden runt Sydkoster, ca 12 km. det var fint och varierande med skog, strandängar, klippor och sandstränder. Vi besåg den unika Bohuslinden som i Sverige endast finns på några få platser, alla på Västkusten.

Tresticklan

Nästa dag for vi åtta mil till Tresticklan np. Vi var oroliga för vägarna, det talades i media om skador här och var p g a det kraftiga regnen veckan innan. Men vi såg inget sånt. Dock pågår ett större planerat vägarbete längs vägen norr om Dals Ed. 

Nationalparken är en stor väglös vildmark längs gränsen mot Norge, sen länge helt obrukad. Endast tre tidigare torpställen är kända. Skogsbete lär ha förekommit. Skogen sägs i huvudsak ha uppkommit efter en stor skogsbrand på 1800-talet.  

Landskapet formas av sprickdalar i nord-syd med många avlånga sjöar. Det mesta är tallskog. Några vandringsleder finns. Vi gick en rundslinga på 8 km.

Djurö

Djurö np är en isolerad skärgård mitt i Vänern. Den kan nås med egen båt eller lejd båt. Vi åkte från Ekenäs längst ut på Värmlandsnäs. Huvudön tar ett par timmar att gå runt, där finns en märkt stig. 

Det mesta av vegetationen är barrskog och till det hällmarker närmast sjön. En äng med grova ekar finns mitt på ön. Det finns en gammal fyr, en tidigare fyrvaktarbostad och en f d jaktvilla. Där kan man hyra in sig via länsstyrelsen. 

På ön fanns som mest ett femtontal bofasta till för drygt hundra år sen. De försörjde sig på fiske, jakt och lite jordbruk. Senare såldes hela ön till en privat jaktintressent. Olika viltslag infördes, av dem återstår bara hare och dovhjort. 

Ett äventyr detta att besöka nationalparker. Tio kvar nu. Flertalet i övre Norrland.

Tre kanondagar med vandring på Kalmarsundsleden och Blekingeleden i juni

 

Denna vandring är årets version av min och kärestans påhitt "Hemlig vårvandring". Vi turas om att planera och den andra får inget veta. I år var det hennes tur. Vi reser till och från med tåg och ibland buss. Det blir lite som SVT:s "På spåret". Den som inte planerat får gissa sig fram. Sen vi blev pensionärer har vandringarna blivit mer försommar- än vårvandringar. Årets hemliga vandring var den fjortonde i ordningen. Den första var 2007, därefter har det varit en nästan varje år, men med avbrott för covidpandemin. 

Vi hälsade på vänner två dagar på Öland. På förmiddagen innan vandringen startade besökte vi Kalmar läns museum. Där finns två högintressanta utställningar för den historiskt nyfikna, dels om skeppet Kronan som förliste i ett stort sjöslag utanför Öland på 1600-talet, dels om utgrävningarna av fornborgen Sandbyborg som etablerades på 400-talet. Sistnämnda har blivit välkänt på sistone på grund av att man vid utgrävningar gjort många fynd av skelett, främst av män. Arkeologerna tror att där har skett en stor massaker och att kvinnorna rövats bort. 

Planen var att gå cirka två mil om dagen under tre dagar. Detta på den del av av Kalmarsundsleden som ligger söder om Kalmar. Vid Bröms slutar den och ersätts av Blekingeleden. Förekomsten av lämpligt logi var styrande för dagsetappernas start och mål. För att få lämplig längd på första etappen startade vi i Hagby, dit vi tog buss. Hagby ligger ett par mil SV Kalmar och har en av landets åtta rundkyrkor. 

Leden vidare söderut var mycket fin och omväxlande med med fantastiska hagmarker, lövskog och strandängar. Stigar, grusvägar och lite asfalt var underlaget. Efter en knapp mil kom vi till det lilla kustsamhället Ekenäs. Det är osannolikt pittoreskt. De små välskötta husen radar upp sig. Vi gjorde rast i hamnen en stund. Det stora Wärnanäs gods med anor från Gustav Wasa passerar man lite senare. Fina ekalléer var det med en hel del mycket stora ekar. Målet för denna den första dagen var Stufvenäs gästgiveri, ett pangställe skulle det visa sig. Bra bad fanns i närheten. 

Dag 2 gick vi från Stufvenäs till Bergkvara. Jag tog ett skönt morgonbad från den långa bryggan vid Fulviken (!) nära Stufvenäs. Ett mer missriktat namn är svårt att finna. Några hundra meter norr om gästgiveriet finns en väldigt stor ek. Den nämns vara 10 meter i omkrets och 900 år gammal. Det står skrivet att det är Sveriges tredje grövsta ek, men efter lite googlande blev jag tveksam. I hela området är det gott om grova ekar, ett minne om den tid då även detta gods tillhörde Wärnanäs. Vi gjorde en extrasväng från leden och ut på det långsmala Örarevet. Där finns flera skansar från 1600-talet. En skans är en försvarslinje, som en uppskottad skjutvall. 

Ytterligare en bit söderut vid havet ligger Påbonäs Borg. Den byggdes på 1300-talet av den tyska släkten Puke. Palissaden var rund med en diameter på hundra meter. Det fanns ett stort hus och flera mindre. Idag återstår endast en cirkulär bar yta. Man skymtar utanför resterna av då tidens vallgrav.  

Fina gärdesgårdar omgav bitvis leden på båda sidor. Trakten var rik på välskötta gamla hus. Vi såg en väldig massa hägrar och jag satte tre årskryss: rosenfink, skäggdopping och havsörn. Två för mig nya växter dök upp: klöverärt och rödfibbla, detta helt tack vare kärestans goda botaniska kunskaper. Natthärbärget i Bergkvara blev MastHav B&B, beläget i gamla Skeppsredargården. Ett utmärkt ställe att bo på, god mat och skön säng.

Dag 3 nu med start i Bergkvara och mål i Kristianopel. Första 1/3 gick längs vackra strandängar. Sen kom vi snart till Brömsehus, som var dansk gränsborg från 1360-taIet. Idag är det en cks höjdplatå med antydan till vallgrav intill. Samhället Bröms överraskande med en lanthandel ”24 sju”, en sån där modern utan personal där man får ta sig in "digitalt". Det finns också en liten gårdsbutik. 

I byn på en bro över ån vid en liten ö, där ingicks freden i Brömsebro 1645 mellan Sverige och Danmark. Blekinge, Halland m m blev svenskt för 30 år. Avtalet konfirmerades senare vid freden i Roskilde 1658. 

Därefter blev det en del att gå på landsväg med asfalt. Vi passerade genom Högasand, ett stort naturreservat med gammal tallskog på sanddyner. Vackert och lättgånget. Vi nådde målet i Kristianopel, det är mycket fint där. Det finns en stadsmur från 1600-talets början. Vi bodde bra på Kristianopels Gästgiveri och B&B, inhyst i ett stort fint rött timrat hus. Dagens tur, 23 km, var den längsta.

Nästa dag var det tyvärr dags för hemfärd. Vi gick vägen till Fågelmara 6 km och tog där bussen till Karlskrona. Vi hade nån timme i stan och hann ta en titt. Mycket vackert och delvis pampigt är det där. Stan fick 1998 utmärkelsen Världsarv (UNESCO) som "Karlskrona Örlogsstaden". Därefter åkte vi tåg via Lund till Falkenberg.

Som jag skrev inledningsvis har vi nu gjort fjorton såna här vandringar. På vägen hem diskuterade vi deras inbördes status. Vi var helt eniga om att den bästa var den vi nu precis gjort. Till det bidrog landskapet med havet intill och de fina hagmarkerna. Liksom de tre mycket bra övernattningarna. Vi gillar också den innehållsrika mixen av fin natur och intressanta kulturminnen. Kul var att ingen av oss hade varit i området i vuxen ålder. Och så förstås vädret. Det var otroligt bra. Sol hela tiden och lagom varmt för vandring. Ibland blåste det lite svalkande från havet.

Skyltexcesserna vid Högåsen - ett utslag av LRF:s kampanj för stärkt äganderätt?

Allemansrätten vi har i Sverige ger oss alla tillträde till naturen, oavsett vem som äger den. Det gäller all natur bortom tomter och deras "bekvämlighetszon". Beväxt odlingsmark ingår inte, men sådan är ju inte heller särskilt mycket "natur". Tillträdet gäller gående utan förbehåll. Ridning och cykling också oftast, men inte lika självklart som gående. Begränsningar kan under vissa förhållanden vara tillåtliga. Motorfordonstrafik kan begränsas när vägen är privat, d v s bekostats utan allmänna medel. 

Allemansrätten är nästintill medfödd. Allsköns aktiviteter har kunnat ske livet igenom tack vare den, t ex svamp- och bärplockning, fågelskådning, löpträning, badturer och vandring. Allemansrätten är så självklar att alla försök att begränsa den får mig att resa ragg. 

Här handlar det om en skogsfastighet på ca 200 hektar belägen i mellersta Halland. Vid den större "entrén" mot öster sitter de aktuella skyltarna. Det går flera grusvägar genom skogsfastigheten. Vägarna är troligen privata, d v s tillkomna utan statsbidrag. Det kan vara skälet att markägaren vill stoppa fordonstrafik. Av de visade skyltarna är den med texten "Obehöriga äga ej tillträde" mest kontroversiell. Den uppfattas som förbjudet tillträde av många gående. Och blir på det viset en begränsning av allemansrätten.

Men det finns fler skyltar. I stort sett varje skogsbilväg genom fastigheten har förärats minst ett par skyltar. Häromdagen gick jag längs ett par-tre vägar, inalles cirka fem kilometer. Fotoskörden av skyltar blev gedigen, se bilden.

Inte ofta man önskar att nån ska "ta ner skylten". Men här ligger det nära till hands. Jag har på önskelistan att ett gallringsprogram inleds. Bort med "obehöriga äga ej tillträde" först, tack. 

  

Ibland önskar man att nån ska ta ner skylten

Körskada i skogen väckte trollen på Twitter

 

I mitten av mars detta år gjorde jag en av mina favoritvandringar, Skärsjön runt 16 km vid Dagsås i Halland. Detta som en rekognoscering inför en arrangerad tur med Facebook-gruppen "Vandra i Halland". Den turen brukar vara populär med tjugo-fyrtio deltagare. Gruppen har tolv tusen medlemmar och fem år på nacken. När jag ska leda en vandring vill jag alltid ganska kort inpå kolla att allt är i sin ordning. 

Det var det inte denna gång. På ett ställe brukar vi gå en stig som är ca femhundra meter lång. Den binder samman två grusvägar och följer en gammal traktorväg som inte använts på länge. Men denna gång hade den verkligen använts. Längs en sträcka på 300 m var den helt sönderkörd, stigen var en enda sörja. Det gick inte alls att gå på den och jag fick ge mig ut i en rätt snårig skog för att komma vidare. 

Det som skett var att virke från en gallring intill körts ut med skotare till vägen. Bärigheten var uppenbarligen mycket dålig och antalet körningar stort. På trakten är det mest privata markägare. Skogsarbetet inklusive drivning görs oftast i regi av Södra Skogsägarna. Sannolikt så även i detta fall. Åtminstone fanns deras märkning på alla virkestravar i grannskapet.

Jag är mycket ute i skogen, 2-3 dagar i veckan, oftast med liknande ärenden som denna dag. Tyvärr är körskador vanliga. De är inte bara ett hinder för friluftslivet, de innebär skada på marken, miljön och på skogsproduktionen. De ger skogsbruket bad-will. Därtill är de allvarliga fallen olagliga enligt Skogsvårdslagen, otillåtna enligt certifieringens (FSC, PEFC) standarder och emot branschens egen miljöpolicy mot körskador. 

Jag brukar i särskilt grava fall uppmärksamma det skedda på sociala medier. Det leder till ökad allmän insikt om verksamheten. Skogsstyrelsen och entreprenören låter jag också få veta. I flera fall har det lett till positiva åtgärder. 

En större körskada vid Byasjön i Halland. Området återställdes efter att jag uppmärksammat de inblandade.

Här i länken nedan ett exempel från Pilgrimsleden i Dalsland:

http://hans-orjan.blogspot.com/2012/06/skogbrukets-odelaggelse-av.html

Den nu aktuella körskadan vid Skärsjön lade jag ut på Twitter. Det blev en uppståndelse som jag aldrig tidigare erfarit. Trollsvansen gick igång. Det var många helt okunniga kommentarer. Dessutom elaka, insinuerande och förolämpande. Som trakasserier. 

Det var 155 gillanden, vilket ju var trevligt. Det var nästan exakt lika många tweets som följdes av kommentarer. Jag har kategoriserat dem i positiva (håller med), negativa (håller inte med) och slutligen förlöjligande (oftast av mig). Denna den sista kategorin var i särklass störst bland tweets med kommentarer (55 procent, 86 stycken).

Jag ger nedan några exempel på sådana förlöjligande yttranden. Slående är att nästan alla tweets i den här kategorin kom från anonyma Twitter-konton.

Förlöjligande tweets 

Äganderätt och allemansrätt

Var tacksam du får gå i skogen.

Äger du marken?

Markägaren ska ha rätt att göra vad han vill.

Köp skogen då, så kan du göra reservat av den.

Allemansrätten måste avskaffas så att alla balkongbiologer kan hållas i stadsparkerna istället.

Det verkar som någon behöver få sin allemansrätt indragen.

Var glad att du ens får beträda privat mark tack vare eran allemansrätt. Den minsta du kunde göra efter detta är att inte lägga sig vad folk gör med sin egen jävla egendom.

Jag - utrustning och ursprung

Ta på dig stövlar.

Jävla hipster. Använd gummistövlar och inte instagramskor.

Miljöpartistisk snöflinga får apolexi vid åsynen av verksamhet hen inte begriper.

Umm, lera är naturligt. Men det kanske han från Södermalm inte vet.

Jag är så satans trött på gnället. Hela eran livsgärning förpestar Sverige.

Den här tweeten slår ju t o m Stenevis infantila tweets.

Håller fullständigt med! Hur ska vi med våra mockaloafers och Happy socks strumpor kunna gå här? Om jag kommer gående med min lilla Lars-Louise i vår nya Bugaboo vagn så är det nästintill omöjligt att dra den i leran om jag samtidigt har en surdegsfralla i handen! Tänk efter!!

Du kanske vill ha asfalterat så dina vita sneakers inte blir smutsiga.

Människor som du är vad som är trasigt med Sverige.

Varför tror du att man måste gå i hjulspåren? Är du dum i hela huvudet?

Stoppa pressarna!. En miljöentusiast från Södermalm som förväntade sig en kullerstensstig i skogen på sin söndagspromenad, möts av en jord, lera och pinnar. Vart är världen på väg

Det är tack vara idioter som dig som gör att den unika allemansrätten riskerar att försvinna, var tacksam att de ens får vara på någons annan mark.

Har du gått vilse?
Södermalm ligger på östkusten.

Kan bara hoppas att du finner en väg tillbaks till livet efter ett sånt här trauma och hittar glädje i livet igen. 

Skogsbruket, körskadan och marken

Om några månader har man återställt marken så det inte är några större problem att promenera där.

Förstår inte vad som är problemet, ser ut så där när skogsmaskiner kör i skogen då de väger en del. Ska skogsägaren tvingas avverka med yxa,såg och dra ut timret ur skogen med häst?

En helt vanlig avverkning, spåren efter maskinen försvinner med åren.

Stigar har inget skyddsvärde, det gå ju alltid att trampa upp en ny.

Snart växer det i hjulspåren och du har två hårdgjorda stigar.

Tjälen har nyligen släppt i marken så det där är väl inte konstigt eller?


Mina reflexioner

Önskar ni se vilket Twitter-konto som skrivit vilken kommentar, då kan ni gå in på mitt och scrolla ner till den aktuella tweeten (längst upp här). I och för sig säger det nästan inget för att kontona är anonyma.

De förlöjligande kommentarerna verkar vara skrivna totalt utan sakkunskap om skogsbruk och friluftsliv. Allemansrättens innehåll verkar helt okänd. Samma gäller för hur körskador påverkar marken och vilken hänsyn till friluftslivet som krävs av skogsbruket i skogsvårdslagen, certifieringen och policies (se bilaga nedan, längst ner). 

Man vill återkommande påskina att jag är nån vilsegången miljöpartist från Stockholm som inget vet om skog och skogsbruk.  Det vore inget fel i sig om så vore fallet, men den här gången är trollen helt fel ute. Om de hade varit verkligt intresserade av att ta reda på hur det egentligen förhåller sig, så hade det varit mycket enkelt. Några tangenttryck hade räckt för att googla mig. Det är nämligen bara jag i hela Sverige som heter som jag. Och mitt namn finns öppet på Twitter-kontot. Jag gömmer mig inte bakom anonymitet likt trollsvansen.

Mina "sneakers, loafers och Instagramastövlar"

Flera gånger har jag tänkt: de här kommentarerna är ju så okunniga och illvilliga - kan de verkligen vara skrivna av människor? Man har ju hört att datorer kan fås att generera såna här attacker. I det här aktuella fallet får jag intrycket att det är organiserat på nåt vis. Både mängden och likriktningen kan tyda på det.

Vad har en sån här okunnig och häcklande attack för syfte? Den vill misstänkliggöra mig och mitt budskap. Den lär dock inte övertyga och få någon att byta åsikt, kommentarerna är alltför okunniga och dumma. Däremot kan de skrämma budbäraren till tystnad, det är rätt obehagligt att utsättas för sånt här. Det är nog det trollen vill, att få hegemoni på spelplanen. Av och till utdelas hot på på Twitter, ibland rena dödshot. I sin förlängning är beteendet ett hot mot demokratin. Vi måste stå emot! 

Med såna här trollvänner behöver skogsbruket inga fiender. Skogsbruket borde medverka till att rensa upp i trollträsket, till att kapa trollsvansen.

Bilaga: Citat från Skogsvårdslagen respektive Södras hemsida:

Texter (citat) avseende skogsbrukets hänsyn till friluftsliv, stigar, vandringsleder etc

Skogsvårdslagstiftningen, Gällande regler 1 januari 2012, Skogsstyrelsen

30 § Hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen

Sid 63:

”7:25 Framkomligheten på allmänt nyttjade stigar, stigar av kulturhistoriskt intresse samt permanenta spår och leder får inte försvåras genom att röjnings-, hyggesrensnings- eller avverkningsrester lämnas eller att körskador förorsakas. Markberedning och plantering får inte utföras på sådana stigar och leder.”

Branschgemensam miljöpolicy om körskador på skogsmark – Skogsindustrierna och LRF 
Skogsägarna (där Södra är en del)

”I denna miljöpolicy bedöms åtta typer av körskador som allvarliga. Dessa innefattar körskador som leder till ökad utförsel av slam till vattendrag och sjöar, ändrar ett vattendrags sträckning, orsakar försumpning eller dämning nära vattendrag, skadar torvmark i anslutning till vattendrag och sjöar, påverkar naturvärden i lämnad hänsyn, försämrar framkomligheten på frekvent använda stigar och leder, försämrar upplevelsevärdet i frekvent använda friluftsområden samt skadar fornlämningar och andra värdefulla kulturlämningar.”

Södras naturvårdspolicy

”Friluftsliv

Södra ska verka för att friluftslivets intressen beaktas. Det gäller val av skogsbruksmetoder och genomförande av dessa samt att stigar och leder inte förstörs eller risas igen.”  

Södras miljöpolicy

”…hänsyn ska tas till kulturmiljö och friluftsliv.”

FSC (Forest Stewardship Council) svensk standard – Södras skogsbruk är FSC-certifierat

Kriterium 5.5 sid 30:

”5.5.5. Skogsbrukare ska planera och genomföra skogsbruksåtgärder så att framkomlighet bevaras och skador undviks på frekvent använda stigar.

5.5.5SA. Skogsbrukare ska tillse att skogsbruksåtgärder genomförs så att framkomlighet bevaras och skador undviks på frekvent använda stigar.”

PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification schemes) svensk standard – Södras skogsbruk är också PEFC-certifierat

På sid 16 i svenska standarden står:

”Med allvarliga körskador avses exempelvis…spårbildning i miljöer av särskild betydelse för friluftslivet… ” 

Man hänvisar där också till den Branschgemensamma miljöpolicyn om körskador på skogsmark (nämnd ovan).

Gyllbergen - ett skidparadis i södra Dalarna

Konstigt att jag tills alldeles nyligen tappat bort Gyllbergen ur min skidåkarhjärna. Vad jag kan minnas har jag bara varit där en gång tidigare, troligen för femton år sen. När jag tävlade på skidor i slutet av 1960-talet fanns Gyllbergen inte i mitt medvetande. Trots att jag då bodde i Örebro och också vistades mycket i Söderbärke, beläget bara sju mil bort. Jag har åkt i andra fina skidområden i regionen, som Ljungåsen och Sörskog, men Gyllbergen hade passerat under min radar. Och det var synd, för det är bäst.

Sen jag flyttade till Halland har abstinensen på skidåkning varit stor. Med nåt kort undantag under de sex åren har det inte blivit nåt. Några få turer till Härjedalen och Orsa Grönklitt har fått utgöra plåster på såren. Det blir rätt långa resor. Vi har en kompis i Borlänge som berättat om fina skidturer i just Gyllbergen. Då väcktes idén om en kort minisemester för skidåkning i Borlänge/Gyllbergen.

Gyllbergen är en kuperat högplatå med många berg i intervallet 400 till 500 meter. Tack vare höjden är det snösäkert. Det är en vildmark mitt i ett skogsområde på flera kvadratmil. Den centrala delen är Gyllbergens naturreservat, som är 1700 hektar stort. Där finns skogar, sjöar och myrar. Så storslaget är det att man får fjällkänsla. 

Det är välordnat för friluftslivet med vandringsleder för barmark och vintertid pistade spår på flera mil. Med lätthet kan man få ut en runda på 2-3 mil. Längs lederna finns flera vindskydd och några stugor. I ett par kan man övernatta. En  vedeldad bastu finns vid Dragsjön. 

Det finns flera vägar att ta sig in i området, men flertalet besökare tar sig dit från väg 50 mellan Ludvika och Borlänge. Där är det skyltat mot Idkerberget. Efter fem kilometer avtag mot Gyllbergen. Vid parkeringen, som är rejält tilltagen, finns ett par uppvärmda raststugor för ombyte och förtäring. Det finns också ett par toaletter.

Om man behöver boende vet jag inte direkt vart man ska vända sig. Det lär finnas stugor strax norr om Idkerberget (Hyttingsfabodstugor). I Idkerberget finns några få boenden. I Borlänge finns det förstås många möjligheter och dit är det bara två mil.

God tur! 

Älska mig för den jag är - om att ha bipolär sjukdom

 

Den lätta dagen är en dag av energi och briljans,

Den tunga dagen är en dag av ingenting och ingenstans

Så kunde kanske Karin Boye ha skrivit om den bipolära sjukdomens natur. 

Jag har bipolär sjukdom. Men tack vare den medicin jag nu får sedan ett par år är problemen relativt ringa. Så var det inte tidigare. Förr kallades sjukdomen mano-depressiv dito. Sannolikt har jag haft den mycket länge. Men diagnosen fick jag först för nio-tio år sen. Det var i kölvattnet på ett flera års långt utredande om varför jag periodvis sov så väldigt dåligt (3-4 timmar per natt). 

Sömnutredningarna hade inte gett mer än att konstatera det jag redan visste, nämligen att jag sov dåligt. En uppenbart insiktsfull husläkare gav mig då en remiss till äldrepsykiatrin på Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Jag fick snabbt tid där och träffade överläkaren. Hon öppnade mina ögon. 

Det tog inte mer än fem minuters inledande berättande från min sida innan hon sa “Men, du har ju bipolär sjukdom!” Jag får erkänna att jag knappt visste vad det var, jag blev paff. Efter besöket läste jag förstås på nätet det mesta som enkelt gick att få tag på om sjukdomen. I stort sett allt som stod där om symtom kände jag igen. 

Länge höll jag diagnosen för mig själv, förutom att de allra närmaste förstås visste. Med tiden började jag berätta för fler och fler som jag kände förtroende för, som vänner, några släktingar och en del arbetskamrater. Den spontana reaktionen var genomgående att detta kunde man inte tro på. Man kände bara mig som engagerad och energisk. Och det är inte så konstigt tycker jag, för i perioder av depression försvann jag under radarn. Jag stängde in mig på kontoret, gick och åt lunch ensam, “jobbade hemma” och liknande beteenden. 

Min nya öppenhet om att jag har bipolär sjukdom har flera syften. Ett är att skapa förståelse för att den här sjukdomen finns och att jag är som jag är. Under ett par år har jag också funderat över att här på min blogg torgföra detta. Att jag tvekat har berott egentligen bara på att jag debatterar mycket i offentligheten och då ska kombattanterna inte enkelt kunna säga: “han är galen, ni behöver inte bry er om vad han säger”. 

Det där sista har jag släppt nu. Jag vill tro att även meningsmotståndare har respekt och ser till sakfrågorna istället för att döma ut budbäraren. Men att jag nyligen bestämde mig för att skriva här beror på att den Intresseförening för bipolär sjukdom (IBIS) som jag är med i skrev så här i ett tidigare Julbrev: “Det är viktigt att visa att vi är många och att vi är beredda att kämpa för våra rättigheter och bättre levnadsvillkor.” Det fällde avgörandet. 

Hos en person som har bipolär sjukdom finns de två motsatta stämningslägena mani och depression. Inte samtidigt förstås, men med individuellt varierande frekvens och styrka. Själv har jag under de senaste åren upplevt att mönstret inte är statiskt. Jag har haft frekvenser på mellan tre veckor och tre månader, d v s i sistnämnda fall tre månader helt “down-under”, sen tre månader “up-in-the-sky”. Amplituden, d v s graden av mani och graden av depression varierar förstås också. En del drabbade har även perioder av normalitet mellan upp- och nedgångarna. Det hade inte jag, det var momentana kast. Jag vaknade på morgonen och kände direkt att läget hade ändrat sig från kvällen innan.

Vem är jag? Denna fråga kan inte enkelt besvaras vad gäller mig. Inte heller för de övriga cirka 300 000 svenskar som har bipolär sjukdom. Snarast måste frågan ställas “vilka är jag”. Eller möjligen “vem är du just nu”. Alltid är jag en åt gången, endera upp eller ner, men i mitt fall var det som sagt aldrig “normalt”. Som nån slags “Dr Jekyll och Mr Hyde”. Det bör tilläggas att detta gällde innan medicineringen med litium. Jag återkommer till effekten av den.

I uppåt-läge är det himla kul, i alla fall ett tag, energin och kreativiteten flödar. Men i längden kostar det på, framförallt beroende på att sömnen blir så dålig och att man lätt blir odräglig för andra. Man har en egen agenda och förmår vare sig se eller lyssna till andra. Andra upplevs tröga då de inte kan hänga med i det uppskruvade tempot. Det hände av och till att jag sårade andra för att jag tyckte de var tröga och hade svårt att fatta. Känslosvallet var högt och tyvärr inte alltför sällan blev jag omotiverat arg. 

Här passar det att nämna att jag hade bipolär sjukdom inpå livet under hela min forskarutbildning (1977-1984). Min handledare hade nämligen sjukdomen. Fast i sin mer grava form. Han och jag gick mycket bra ihop. Jag har efteråt tänkt tanken att orsaken nog var att jag också var sjuk redan då. Jag fick på nära håll uppleva vilka svårigheter han hade i sin samverkan med andra på universitetet. 

En för mig mycket träffande beskrivning av hur det är att vara manisk hittade jag på hemsidan för IBIS, Intresseföreningen för bipolär sjukdom. 

I nedåt-läge var det tungt och dystert, allt som måste göras var uppförsbacke. Jag vaknade då ofta med ångest över minsta sak som skulle göras. Promenader i naturen höll mig igång. Men jag kunde bli sittande en timme på stolen i hallen för att få på mig skorna. Soffan framför TV:n var annars den bästa platsen, där var kravlöst. Jag skrev under såna här perioder inget på bloggen, jag målade inget, jag orkade knappt ens läsa på Twitter och Facebook. 

Att ha de här skiftena i stämningsläge var förstås ytterst besvärande, för mig själv, men även för dom som var nära mig. Läkekonsten delar populärt, beroende på styrka, in sjukdomen i Bipolär I och II. Typ I är den kraftigaste, typ II är lindrigare. Men variationen är som sagt stor. Jag har den lindrigare typen. Tur är väl det. Den kraftigare kan ha mycket svåra konsekvenser, både för den sjuke och för medmänniskorna.

Det finns tack och lov lindrande medicin, så pillerknaprande kom som ett brev på posten efter att diagnosen var ställd. Den första, som jag prövade under två-tre år, hette Lamotrigin. Det är egentligen en medicin mot epilepsi, men sägs kunna verka även mot bipolär sjukdom. På min sjukdom hade den dock ingen effekt alls. Därefter blev det generalmedicinen litium. Den har haft avsedd utjämnande effekt på humöret. Jag har dock vissa svängningar kvar, men otroligt mycket mildare. Sen finns det tyvärr alltid biverkningar. I mitt fall var det initialt mest magen som påverkades. Tack och lov finns medicinen i olika kemiska former, som varierar i biverkningar. Jag använder Litarex, citratets litiumsalt. Det är den enda formen som fungerar för min mage.  

Alldeles nyligen var jag till Specialisttandvården i Halland. Inför besöket fick jag fylla i en hälsodeklaration. En fråga var: “Har du nån fysisk eller psykisk funktionsnedsättning”. Det var första gången jag fick en fråga på det viset, där även psykisk sjukdom betraktas som en funktionsnedsättning. 

Nedan några få exempel på hur olika det kunde vara i olika livssituationer:

Nattsömnen

Den maniska nattsömnen innebar tre-fyra timmars sömn. Jag somnade i vanlig tid, men vaknade mitt i natten. Började nästan direkt att tänka på jobbfrågor och allt möjligt annat. Det gick inte att somna om utan jag fick härda ut till sex-tiden. Efter några dagar blev jag helt slut. Den obligatoriska följden blev “power-naps” på jobbet, på tåget och när jag kom hem. Men de var dåliga substitut för den uteblivna nattsömnen. Den deprimerade nattsömnen var tvärtemot utmärkt, ofta sju till nio timmar.

Pratsamhet och social kontakt

Detta är ett mycket karakteristiskt område, där stämningslägena skiljer ut sig. Under depressionen pratar man helst inte alls. I ett sällskap sitter man tyst, men lyssna går bra. Att tilltala en främmande människa på gatan är helt uteslutet. Under manin pratar man ofta oavbrutet, andra får svårt att få en syl i vädret. Ute på stan drar man sig absolut inte för att prata med främmande. De till och med söks upp aktivt ibland.  

På tåget mellan Uppsala och Stockholm

Jag bodde under många år i Uppsala, varav under tio samtidigt med jobb i Stockholm. Jag åkte tåg och var tidigt på tåget för att få plats. Pendlade varje dag. När någon bekant kom i gången gömde jag mig vid depression, jag ville ju inte ha sällskap. Under manin däremot ställde jag mig upp och viftade, jag ville ha sällskap. 

Framför skylt till naturreservat

Många reservat har omfattande och utförliga skyltar med information. Sällskapet jag kom med läste. Under depressionen hade jag svårt att fatta vad det stod där. Jag var alltid klar sist, men hade ändå inte fångat innehållet. Under manin var jag istället alltid snabb i huvudet. Jag var först färdig och hade en mycket klar bild av innehållet.

Prestationer

Manin kunde under korta perioder (dagar - vecka) generera stora  prestationer, det måste erkännas. Många politiska praktiska, eller konstnärliga insatser jag gjort hade sannolikt inte blivit av utan den maniska energin. Exempel på detta är min granskning av det uppdrag vid Rio+20 som SLU fick av landsbygdsminister Erlandsson. Även mitt engagemang när ett bygglov till Gekås ägare överklagades. Jag har också skrivit och gett ut en roman plus arrangerat flera konstutställningar. Det är såna här prestationer som gör att en del sjuka personer tycker om sina fluktuationer, i alla fall manierna. 

Avslutningsvis:

Framtiden får utvisa hur det går för mig när humöret nu är utjämnat. Läget just nu känns rätt bra. Det enda problemet som hänger kvar är faktiskt det som fick mig att gå till läkaren, det är den periodvisa sömnbristen. Den tär. Jag har testat sömnmedel, men det var inte lyckat. Jag är dock full av framtidstro. Håll gärna en tumme. 

Bipolär sjukdom är underlig. Man vet inte vem som drabbas. Som jag uppfattat det vet man inte heller vad i kroppen som orsakar den. Samma gäller hur medicinen fungerar. Det är mycket "trial and error".

Om du känner igen dig i det jag berättar tveka då inte att söka upp vården, det finns psykiatriska mottagningar för alla åldrar. Känner du nån med symtomen, prata då om det och vilka möjligheter som finns.

Här kan du läsa mer om bipolär sjukdom:

1/ Intresseföreningen för bipolär sjukdom (IBIS):

https://www.ibisgbg.se/

2/ På 1177 finns också värdefull information: