Mellandag i södra Dalarna – spår och sår i naturen

 

En skylt ”Naturminne” stod där i kanten av skogsbilvägen. I tankarna förflyttades jag en kort stund till det av Stig Claesson beskrivna borttynande gamla småbrukarlandskapet. I romanen ”Vem älskar Yngve Frej” satte f d skomakare Gustafsson, i filmen med samma namn spelad av Allan Edwall och boende i en gammal bondgård i skogen, upp skylten ”Fornminne” nere vid landsvägen. Syftet var att han och tre andra gamlingar som blivit kvar där i skogen inte skulle bli bortglömda. Skylten fungerade och lockade upp folk till den gamla gården med hjälp av det påhittade ”fornminne” som bestod av ett stenröse, tillika angiven grav för Yngve Frej.

Bredvid skylten ”Naturminne” stod också en skylt ”Jättegryta” som förtydligade vad det var för sevärt borta i skogen. När jag vaknade upp ur mina tankar på Yngve Frej och vände blicken i skyltarnas riktning togs jag snabbt ur villfarelsen att jag var i ett gammalt småbrukarlandskap varligt skött av en bondes hand. Här var istället ett modernt kalhygge, med obligatoriska tillbehör som en stor hög GROT (grenar och toppar för skogsenergiändamål) i kanten och därintill djupa vattenfyllda sår i marken där skotaren dragit fram. "Fort går det, men vackert blir det inte", som en av gubbarna i ovan nämnda film sa. I rättvisans namn kan också nämnas att en del naturvårdshänsyn tagits på hygget, detta i form av kvarlämnade lövträd och en och annan högstubbe.

Det moderna skogsbrukets jakt efter färskt virke har lett till att skogsavverkning idag sker året runt, detta oavsett om marken är bärig eller inte. Tidigare körde man endast i skogen på vintern då marken var tjälad. Årets ”vinter” har ju inte varit någon vinter alls och då blir det för årstiden osedvanliga problem med markens bärighet, vilket jag med egna ögon kunde se där på hygget. Vem som kört sönder marken framgick inte, men köpare av GROT-högen var uppenbarligen AB Karl Hedin enligt en lapp på densamma.

Sådana här körskador ska enligt skogsvårdslag, certifieringsstandarder och miljöpolicies undvikas (se en del citat i Bilaga längst ner i detta dokument). Skogsbrukets lovvärda ambitioner att minska den här typen av körskador i blöta partier med hjälp av bättre planeringsverktyg i form av laserbaserade GIS-kartor och bättre utbildning av entrepenörerna som utför avverkningen har tyvärr inte ännu fått så stor effekt, det är min subjektiva uppfattning. Omfattningen lokalt, regionalt och nationellt av den här typen av körskador går tyvärr inte att få fram ur befintlig skogsstatistik.

Någonstans där i blötan bland de djupa körspåren ledde i alla fall stigen bort mot Naturminnet. Vi tog oss vidare och bortom blöthålen återfann vi stigen på den torrare marken. Här hade den som utförde avverkningen skött sig bättre, man hade sett till att stigen var acceptabelt rensad från hyggesris och framkomligheten var god. Vi gick stigen knappt 200 m och där i en 5-10 m hög bergsslänt på vänster hand fann vi Naturminnet, här utmärkt av en vacker gjutjärnskylt med årtalet 1980, det år då fridlysningen tydligen skedde.

Naturminnet utgörs av en s k jättegryta, skapad fordom av en sten som tillsammans med grus under lång tid och rinnande vattens inverkan legat och roterat i en fördjupning i berghällen. Jättegrytorna uppkom anses det företrädesvis under inlandsisen. Den aktuella jättegrytan har små dimensioner, diametern är uppskattningsvis inte mer än 3-4 dm och djupet ca en meter.

Det lär inom parentes på trakten vid Söräng SO om Söderbärke också finnas tre jättegrytor fridlysta 1920, detta enligt uppgift i SNF:s årsskrift från 1924. Trots av jag varit i Söderbärke av och till sen barnsben har jag inte sett dem eller ens vetat om dem. Spännande, det finns alltid något nytt att upptäcka runt hörnet! Så trodde jag ett tag, men en senare kontroll på SGU:s Jordartskartan 12F Ludvika SO uppvisade inga jättegrytor vid Söräng.

Julhelgen 2013 tog nog priset vad gäller regn och dis. Skidor och skridskor som motionsform var inte att tänka på för att göra av med lite av det energiintag som julbordets alla läckerheter gett upphov till. Man fick tänka om och alternativet blev långa promenader. Tillsammans med syster och systerson gick vi från Nor i Söderbärke österut förbi Norsäng. Vår plan var att gå mot Dammsjöns norra spets, ta stigen längs sjöns västsida söderut ner till Gustavsberg och därifrån tillbaka till Söderbärke längs Uvbergsvägen. Första anhalten var den nyss beskrivna jättegrytan, belägen strax norr om Slädberget bortom Norsäng.

Efter att vi tittat oss mätta på grytan fortsatte vi sen skogsbilvägen bort mot Dammsjöns norra ände. Knappt 500 m innan man når sjön går det en stig söderut över Norrbyn till Sandfallet, där väg ånyo tar vid. Vid Norrbyn finns andra spår i naturen, t ex rester av en större gård. Här, på en kulle som idag är helt skogbeväxt, har en stor bostad legat och vad det ser ut också en mindre. Ett par ladugårdar fanns det också. Den ena fanns kvar ganska intakt, av den andra fanns bara en del av väggarna, byggda i slaggsten, kvar. Ett och annat övrigt ”kulturskräp” fanns också kvar i terrängen, t ex två hjulpar av en gammal vagn och också en potta. När området var uppodlat och utan skog var här sannolikt en mycket vacker plats, med fri sikt ut över Dammsjön belägen endast ca 2-300 m ner längs slänten.

 

Min syster hade hört och mindes att den större bostaden vid Norrbyn för länge sedan plockats ner, flyttats och igen byggts upp vid Källrisa i Nor, Söderbärke. Där står den än idag och innehas faktiskt av släktingar till oss. Att det byggdes ett nytt hus vid Källrisa tycker jag mig minnas från barnsben på 1950-talet. Det var en syster till min morfar och hennes man, läkare från Stockholm, som skulle ha det som sommarbostad. Att huset kom från Norrbyn har jag möjligen hört förut, men kan alls inte minnas nu.

Komna lite längre söderut längs Dammsjöns västra sida stötte vi på nya spår och sår i naturen. Ett stort kalhygge hade tagits upp på västra sidan av den väg vi vandrade. Under den gångna hösten var det ovanligt många stormar som kom in västerifrån över Atlanten och drabbade framförallt södra och mellersta Norrland, bl a i form av stormfälld skog. Men stormarna påverkade även i Svealand och just där vi var kunde vi tydligt se hur de starka västliga vindarna hade vräkt omkull många granar i den öppna beståndskant som hygget skapt. Vi människor skyller gärna stormfälld skog på stormar (och numer skyller vi dessa ibland indirekt på växthusgaser och förändrat klimat). Men det är uppenbart, som i vårt fall här, att skogsbruket i sig skapar förutsättningar för stormfällning av träd genom att ta upp hyggeskanter där vinden kan ta tag i träden och också genom att ensidigt gynna trädslaget gran som är mycket stormkänsligt genom sitt i huvudsak ytliga rotsystem.

 

Vi travade vidare förbi Gustavsberg och vidare ut på Uvbergsvägen för att ta oss hemåt. Den vägen går från Nor i Söderbärke, via Hemshyttan och Bråfors, och sen bort mot Fagersta. Uvberget, som gett folkmunnens namn till vägen, ligger där strax intill vägen på dess norra sida och lutar brant upp. Uppe på berget är det fin utsikt ut över sjön Barken och Söderbärke, åtminstone där man lyckas hitta luckor i den skog som växer på berget.

Från detta berg och skogen därintill har jag många minnen, både från när jag var liten och var i skogen med mina morbröder, och från gånger när jag var äldre. Ett sentida minne jag har som anknyter till detta blogginläggs tema om spår och sår i naturen är att jag i bergbranten en gång hittade ett stort älgkadaver, mest bara ben, men en hel del skinnbitar återstod också. Det såg ut som om älgen kommit springande nedför berget, fastnat med ena frambenet i en skreva och så slagit en hel volt med benet fortfarande fast i skrevan. Benet knäcktes förstås och älgen blev uppenbarligen kvar på platsen och måste ha mött döden under alla helvetets kval.

I kanten av Uvbergsvägen stötte vi på nästa hygge, även detta försett med GROT-hög i kanten och förskräckliga vattenfyllda körspår. Köpare var denna gång Billerudkorsnäs.

 

Intill vägen finns även en annan typ av spår och sår – ett antal större ytliga gruvtäkter. Berget på platsen innehåller mycket järn. Där har järnmalm brutits och lämnat spår efter sig i form av stora och djupa hål i berget. De finns i olika storlekar, det på bilden var uppskattningsvis ca 15-20 m i diameter och 5-10 m djupt. Vart malmen fördes vet jag inte, men det fanns många hyttor på trakten, den närmaste var vid byn Hemshyttan knappt 2 km mot SO. Den hyttans väggar finns bevarade där, numer skyddade av ett litet tak. Hyttan ligger strax söder om vägen vid bäcken man passerar vid infarten till Hemshyttan. På en skylt finns lite historik, jag vill minnas att det är mycket längesedan som den var i drift.

 

Hemshyttans by är förresten sevärd. Den ligger vackert insprängd i storskogen och består av ett par vackra bergsmanshus. Byn har i mina ögon alltid präglats av mystik. Vid vistelser i Söderbärke har jag ofta tagit löp- eller cykelturer runt Dammsjön och då passerat Hemshyttan. De gånger jag sett någon människa i byn har varit lätt räknade, d v s nästan ingen. Trots detta har husen alltid varit väl hållna och gräsmattorna alltid kortklippta. Min tolkning har varit att byn endera befolkas av gamla människor som mestadels sitter inne, eller av utflyttade som har byn för fritidsboende men är där frekvent.

Det må ha varit hur det vill med detta tidigare, men nu finns det tydligen nya planer för Hemshyttan. När jag googlar runt på nätet finner jag en hemsida under utveckling: http://hemshyttan.se/index.html Texten är just nu mest utfyllnad (på latin), men där finns en bild över den vackra byn och också kontaktadresser till de två personer som ligger bakom företaget Hemshyttans Gårdsförvaltning. Man verkar planera för ekoturism i form av fiske, jakt m m inklusive boende på platsen. Kul att någon tar tag i och försöker bryta landsbygdens avveckling.

En annan hytta till vilken malmen från Uvbergsvägen möjligen kunde ha förts är Flatenbergs hytta vid Smedjebacken, två mil bort. Den är väl bevarad och restaurerad och är idag ett viktigt besöksmål inom ramen för Ekomuseum Bergslagen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Flatenbergs_hytta   

Min morfar hade titeln ”Bergsman”, en titel som står på hans gravsten på Söderbärke kyrkogård, detta trots att han ju mest var bonde och skogsbrukare.  Jag tror att bakgrunden är att den skogs- och jordbruksfastigheten i Nors by som han ägde och drev, någon gång hade andelar i just denna Flatenbergs hytta.

Efter denna utflykt i tid och rum är vi tillbaka på mellandagens grådisiga vandring längs Uvbergsvägen hemåt Söderbärke. Vid gamla soptippen var cirkeln sluten, där var vi åter på platsen där vägen ut mot Norsäng och Dammsjön börjar. Det var en skön vandring trots vädret. Och många spår och sår i naturen fick vi se, som ledde både till eftertanke och utblickar av allehanda slag i tid och rum.

 

Bilaga:

Några för texten ovan relevanta citat om körskador i skogsbruket

Skogsvårdslagen §30 (s 63-67)

Skogsvårdslagstiftningen, Gällande regler 1 januari 2012, Skogsstyrelsen

7:23 Skador till följd av skötsel av skog ska förhindras eller begränsas på mark och vatten.

 

7:25 Framkomligheten på allmänt nyttjade stigar, stigar av kulturhistoriskt intresse samt permanenta spår och leder får inte försvåras genom att röjnings-, hyggesrensnings- eller avverkningsrester lämnas eller att körskador förorsakas.

 

7:28 Allvarliga körskador ska förhindras.

 

Allmänna råd till 7:28

Med allvarliga körskador bör avses sådana som

• försämrar framkomlighet på allmänt nyttjade stigar och leder,

• försämrar upplevelsevärdet i allmänt nyttjade friluftsområden, eller

• skadar fornlämningar, fornlämningsområden och kulturlämningar.

 

Branschgemensam miljöpolicy om körskador på skogsmark

Att motverka uppkomsten av körskador är ett viktigt mål för svenskt skogsbruk.

Skogsbruket anser att även mindre allvarliga körskador bör undvikas.

2. Kör inte i vattendrag, i sjökanter, genom kallkällor och blöta partier.

5. Kör runt blöta och försumpade ytor…

7. GROT och stubbar skördas bara i den omfattning som är möjlig utan att allvarliga körskador uppkommer…

 

FSC-standarden (s 39)

Svensk skogsbruksstandard enligt FSC

med SLIMF-indikatorer

V2-1 050510

Godkänd 24 februari och 5 maj 2010 av Internationella FSC.

6.5.3. Skogsbrukare ska ha rutiner för att undvika att betydande körskador 31 uppstår i samband med skogsbruksåtgärder.

 

Fotnot 31: Med betydande körskador avses exempelvis skador som orsakar påtaglig erosion och slamföring till vattendrag, spårbildning som förändrar vattenflödens riktning, skador i områden med särskilda naturvärden och spårbildning i miljöer av särskild betydelse för friluftslivet, särskilt i närheten i tätorter.

 

6.5.4. Skogsbrukare ska ha rutiner för att åtgärda betydande körskador i de fall sådana uppkommer.

 

 

Svensk PEFC Skogsstandard 2012 – 2017 (s 16)

PEFC SWE 002:3

 

·        Transportvägar i samband med skogsbruksåtgärder ska förläggas så att körskador minimeras. Särskild vikt ska läggas vid att undvika allvarliga körskador.

·        Lämplig metodik och teknik ska användas för att minimera körskador vid drivning, speciellt där transporter korsar vattendrag.