En försvunnen skog, tre döda kvinnor och ett kors

Min mor berättade, som jag minns det, två gånger att hon mött döda kvinnor. De hade bara svept förbi, tysta och som dimmor. Den ena var hennes mor på moderns dödsdag, min mor och min mormor var då fysiskt åtskilda av femton mil. Den andra var Sanna, den gamla kvinnan som levt och verkat på gården "Sannas" nära Norsäng i Söderbärke. Min mor hade, av anledning som jag glömt, varit förbi där och då tittat in i den gamla och nedlagda ladugården. När hon var därinne kom den då sen ett tag döda Sanna och gick förbi min mor. Mor påstod att hon inte blivit rädd. 

Det är inga möten av den arten jag har att berätta om här. Nej, det var i två fall i form av mina egna tankar som bara dök upp i huvudet helt apropå, i det tredje fallet låg hon plötsligt bara där framför mig på stigen.

Som ofta var jag på vandring. Denna gång från ändhållplatsen för buss 62 från Söderhamn på väg mot stugan på Skatön i skärgården. Ingen lång vandring, men kanske 3-4 km i min vanliga makliga takt med många avbrott för att stanna till och titta på olika spännande företeelser, ofta fåglar. Ibland tyvärr också olika former av skräp, som jag fotograferar och sen lägger upp på Twitter under #ettskräpomdagen. 

Jag gick där på den smala grusvägen som slingrar sig fram genom den taniga tallskogen. Den kämpar sig uppåt där i den steniga och blockiga moränen. Detta var en solig vardag i början av september. Jag mötte inte en enda människa, i alla fall inte gåendes. 

Däremot kom ett par bilar körande. För den andra ställde jag mig stilla åt sidan i vägkanten. När bilen passerat lyste det av gult i ögonvrån. Inte gula fläcken i ögat som gjorde sig påmind. Nej, där nere i mossan i den fuktiga dikeskanten växte några mycket fina kantareller. Dom plockade jag upp och bar sen varligt i handen längs vägen mot stugan. Nån påse hade jag som vanligt inte när jag så väl behövde. Kantarellerna blev senare på kvällen pålägget på en mycket god svampsmörgås. 

Där vägen går över en sista höjdsträckning innan det bär svagt utför mot Svartsundsrännan har ett  hygge nyligen dykt upp där det tidigare stod en gles tanig tallskog. Mellanskog gjorde slutavverkningen åt en privat skogsägare. 

Jobbet verkade rätt ok gjort. Man hade lämnat ganska många fröträd, således hoppas ägaren på en s k "naturlig föryngring". Inget av naturvårdsintresse hade sparats, men å andra sidan fanns det nog inget speciellt heller i beståndet av naturvårdsintresse att ta tillvara. Den tallskog som fällts var väldigt ensartad med lite variation. Jag bedömer att den var uppkommen efter en skogsbrand. Avgörande för naturvården på sikt i det här fallet blir att ägaren lämnar några av fröträden för att få några riktigt gamla träd i skogen, sådana är det nämligen ont om om generellt. 

Glädjande nog saknades de ofta förekommande trista körskadorna på marken, som man annars så ofta ser efter avverkning. Men i detta fall var det inte heller allvarliga körskador att vänta, torr moränmark på en höjdsträckning som detta var. 

Redan förra året innan avverkningen var jag i kontakt med Mellanskog. Föredömligt hade man då längs vägen skyltat upp att här skulle det ske en avverkning. Många människor rör sig längs vägen bort mot sommarstugor och naturreservatet Skatön på andra sidan parkeringen vid Svartsundsrännan. Det är också en hel del bärplockare och motionärer som rör sig i området. 

Det jag undrade i min dialog med Mellanskog var varför man skulle avverka ett så glest bestånd som jag dessutom då inte bedömde vara mer än 50-60 år. Jag undrade också om en avverkning i ett så tanigt bestånd verkligen kunde ge ett rotnetto (intäkt för det skördade virket minus kostnaden för avverkningen) för markägaren. Kontaktpersonen på Mellanskog sa överraskande att skogen i fråga var drygt 100 år och tillade att markägaren var nöjd med den betalning hen skulle få. 

Var den aktuella skogen verkligen 100 år? Jag hade svårt att tro det. Men nu efter slutavverkningen gick det i alla fall hjälpligt att räkna årsringar i en del av stubbskären. Så gjorde jag och baske mig hade han på Mellanskog ju rätt förstås. Jag fick ihop nånstans kring lite drygt 100 årsringar. Intressant var att årsringarna var breda i ca 25 år (1920-1945) för att därefter plötsligt bli jättetunna. Jag bedömer att mer än halva volymproduktionen skedde under de första 25 åren, därefter minskade tillväxten. Varför kan man undra, gissningsvis var boniteten för svag för att uthålligt fortsätta den initiala höga tillväxten eller så var gallringen eftersatt och beståndet en tid överslutet. 

Och vad var det egentligen för volym av stamved före avverkningen? Jag tror inte mer än 100 kubikmeter per hektar. Jag får ta och kolla det. Dock var det säkert hög kvalitet på virket, långsamväxande som träden varit. Sånt trä brukar kunna gå till fönstervirke, vilket renderar bra betalt. Boniteten kan som sagt inte vara mycket att hurra för. Jag skattade nu i alla fall höjden på ett par av de högsta frötallarna, den var ca 13 m, det motsvarar enligt tabeller på nätet ståndortsindex T12. I Skogforsks Kunskap Direkt, också på nätet, får man fram en bonitet (genomsnittlig produktionsförmåga) på endast 1,6 skogskubikmeter per hektar och år. Gränsen för impediment är 1 sådan kubikmeter. Denna info gör mig mer undrande över om den här avverkningen verkligen var nödvändig, belägen mitt i ett strövområde, som den var. 

Nej, jag lämnade nu hygget bakom mig efter allt funderade och gick vidare. Jag tycker mycket om att gå eller cykla vägen fram istället för att åka bil. Man upptäcker alltid en massa intressant att kolla på som man missar då man snabbt susar fram i en bil. Bättre för miljön är det självklart också. 

När jag fortsatte gå dök min mor upp i huvudet igen, hon var den första döda kvinnan i inläggets rubrik. Jag minns med glädje när hon tog med mig och lillasyster per buss från Örebro till den enkla sommarstugan vid södra Hjälmarstranden. Vi klev av i Hampetorp och gick sen en smal grusväg genom ett landskap fyllt av lövträd och vackra lövängar. På ett ställe längs vägen fanns då en halvdöd ek, gigantisk i omkrets, och sannolikt sen Gustav Vasas tid. När jag letade efter eken nyligen, drygt 50 år senare, fanns den bara inte. Den måste ha dött, ramlat och multnat bort. Tråkigt var det, men glädjande var istället att det på andra sidan vägen dykt upp ett för mig helt nytt naturreservat med lövskog. I vilket fall minns jag som sagt dessa promenader som mycket lustfyllda. Lusten till sådana är hos mig tydligen bestående.

Den andra döda kvinnan som dök upp var Karin Boye, och med henne andra versen i hennes dikt "I rörelse" ur diktsamlingen "Härdarna". 

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.

De två första verserna i denna dikt av Karin Boye finns förresten som ljudfil på SR. Detta med henne själv som uppläsare. Så vackert att höra henne deklamera, hon hade så fin röst!

Det var precis som denna vers i hennes dikt jag kände mig. Jag var ju på väg till stugan, det tar 40 minuter om man pinnar på direkt. Målet är ju angenämt, men nu dök det ju upp allt möjligt spännande som gjorde vägen intressant. 

Jag hade nu kommit fram till Svartsundsrännan. Den skiljer Skatön från fastlandet. Passagen är känd sen 1300-talet. Om man per båt rör sig norr-syd i skärgården spar den mycket tid och bränsle. Man slipper de fem-sex kilometer det innebär att åka ut och runda Skatön som är utdragen tre kilometer österut i havet. Man slipper också de besvärliga grynnorna utanför yttersta udden vid Skatrevet. Rännan, som ursprungligen var en naturlig smal vattenväg, kom att successivt grundas upp på grund av landhöjningen. Flera muddringsinsatser har skett, den senaste 2006. Då sattes också den nya bron på plats.

Den tredje döda kvinnan som dök upp där längs vägen var Astrid Lindgren. Plötsligt låg hon bara där framför mig på den slingrande stigen på Skatön. Inte fullt så dramatiskt som det låter, Astrid låg där på en tappad tjugokronorssedel. Jag böjde mig ner för Astrid, det gjorde jag gärna. Jag är ju en notorisk skräpplockare och brukar som tidigare nämnts rapportera skräp på Twitter. Men nu blev jag kluven, kunde jag verkligen rapportera Astrid som skräp? Det gjorde jag i alla fall, men så vördnadsfullt det bara gick. Möjligen drog hon på munnen där i sin himmel, när hon insåg vilket grubblande hon orsakat mig. Den upplockade tjugan får jag komma ihåg att ge till nåt viktigt behjärtansvärt ändamål i Astrids anda. 

Behöver jag förresten säga vilken som är min favorit bland Astrids alla historier? Ni har nog redan gissat det. Ja, ni har helt rätt, det är "Rasmus på luffen". Stor del i detta har förstås också Allan Edwall, lysande i rollen som luffaren, liksom i de flesta andra roller han spelade. 

I blogginläggets titel fanns ju slutligen också ett kors. I verkligheten hade det dock halkat på sniskan och var snarare att betrakta som ett kryss. Ni vet ju kanske att jag är lite fågelnörd. Och sådana "kryssar" fåglar, även jag. Det innebär att notera en fågelart som man ser t ex första gången i livet, under ett visst år eller på en särskild plats. Därför har jag förstås en krysslista även på Skatön där jag nu var. 

Och nu på stigen där den löpte fram genom tallskogen, strax innan stugan, fick jag mig ett nytt kryss för Skatön. Det var en duvhök, en sån har jag således aldrig sett på ön under de drygt tio år som jag och kärestan haft stugan där. 

Det här krysset var ytterligt speciellt. I flera års tid har nämligen en lite mörk och ganska stor fågel gäckat mig här i denna tallskog. Jag har gått mycket här på längden och tvären, på väg till badviken, på jakt efter blåbär eller bara på nåt ospecificerat skogsflanerande. Av och till har då plötsligt denna fågel dykt upp som en mörk skugga bland tallarna, för att försvinna lika fort. Jag har liksom aldrig fått fatt i den tidigare med blicken och att hinna få upp handkikaren har varit helt uteslutet. Jag har gissat på allt möjligt bland vråkar, hökar och ugglor. Men egentligen inte haft en aning. 

Nu denna gång började det på samma sätt. En skugga flaxade förbi därinne bland tallarna. Jag hann precis ge upp igen då fågeln denna gång plötsligt tog sig före att gira upp över talltopparna och ut över öppningen ovanför stigen. Den visade sig nu i hel siluett underifrån och det var inte att ta miste på att detta var en honfärgad duvhök. Det var precis som om fågeln äntligen och av egen fri vilja bestämt sig för att sluta med att driva mig till vansinne. Det var som om jag belönades av den för lång och trogen tjänst där i tallskogen.  

En lustig kuriosa i sammanhanget var att min gamle vän och studiekamrat från gymnasietiden i Örebro, ÅP, någon dag senare ringde upp mig för ett eventuellt besök på min nya boendeort Glommen i Halland. Han är inbiten fågelskådare sen barnsben, växte upp granne med fågelparadiset Kvismaren utanför Örebro, och är nu vice ordförande i SOF, Sveriges Ornitologiska Förening. Då han förstod att jag var på Skatön frågade han förstås om vilka fåglar jag nyss sett. Då jag berättade om den gäckande skuggan där i tallskogen så säger han direkt: "Jaha, det var förstås en duvhök", detta innan jag ens hann antyda vad jag själv äntligen kommit fram efter flera års väntan. Detta illustrerar väl bra min egen relativa orutin vad det gäller fåglar. En del vet art direkt bara på info om platsen och uppträdandet. 

Efter denna utsvävning i fåglarnas rike var jag nu vid vägs ände. Där bortom klapperstensfältet, bland stora stenblock och tallar, dök den vitmålade stugan upp i glittret från fjärden. 

Skönt att vara framme. Men vart hade tiden tagit vägen? Två timmar för tre kilometer! Ja, vägen var verkligen mödan värd. Utan apostlahästarna hade jag inte upplevt den försvunna skogen, de tre döda kvinnorna och slutligen kryssat en duvhök.