De areella näringarnas halmstrån
De areella näringarna är hårt ansatta för brister i miljöprestanda. Man greppar då efter halmstrån. Det svenska skogsbruket får mycket kritik bland annat för att det successivt tuggar i sig den lilla rest som ännu finns av naturskog och att det därmed är ett betydande hot mot biologisk mångfald. Icke förvånande är då att skogsbrukets företrädare hellre pratar "klimat" och då framhåller hur viktigt skogsbruket är för att mildra landets utsläpp av växthusgaser och för utvecklandet av den så kallade bioekonomin.
Tvärtom är det med jordbruket, och då framförallt kött- och mjölkproduktionen. Sektorn utgör en betydelsefull del av belastningen på atmosfären med växthusgaser. Intresseorganisationernas ledningar och andra talföra företrädare lyfter då istället fram sitt halmstrå, nämligen biologisk mångfald. Man framhåller gärna att nötkreaturen är avgörande för mångfalden i jordbrukslandskapet.
I jordbrukslandskapet är det naturbetesmark som är hot-spot för biologisk mångfald. Dess areella utbredning minskar tyvärr, idag finns cirka en halv miljon hektar. De nötkreatur som betar på naturbetesmarkerna är kvigor, stutar, di- om amkor. Dessa djurs positiva bidrag till biologisk mångfald generaliseras felaktigt ofta till att gälla alla nötkreatur inom kött- och mjölkproduktionen. Detta ämne utvecklas lite mer nedan, men mer i detta blogginlägg:
Kväveföroreningen sprids över rätt stora avstånd, vilket innebär att den biologiska mångfalden hos såväl terrestra, som akvatiska, ekosystem påverkas av kvävenedfallet genererat av kött- och mjölkproduktionen. Oorganiskt kväve är i många naturliga ekosystem en styrande faktor för artsammansättning, struktur och funktion. Det innebär att biologisk mångfald i skogsmark, myrmark, vattendrag, sjöar och hav påverkas negativt av jordbrukets djurhållning.
Upprinnelsen
En hen på Twitter kastade flera gånger ur sig frågan: "Jag frågar igen: Hur ska den biologiska mångfalden säkras genom vegansk kost? Väntar tålmodigt på svar 😊".
Hens profil på Twitter säger framförallt "ekomjölksbonde" med många mjölkkor och det pretantiösa "planethjälte".
Till slut ledsnade jag på detta tjat och att ingen svarade, så jag försökte bidra med ett seriöst svar. Skälet till att jag bemödade mig var framförallt därför att hens framtoning är representativ för LRF:s och en del andra organisationers och företags retorik avseende såväl mjölk- som köttproduktionen.
Svarade, det gjorde jag förstås på Twitter, med innehåll ungefär som nedan. Men där var språket kryptiskt kort som vanligt i sociala medier och där saknades också de bilder som stöder texten i detta inlägg.
Allting är relativt. Nedanstående text handlar främst om några miljökonsekvenser av jordbrukets djurhållning, vilka indirekt och i hög grad påverkar den biologiska mångfalden bortom bondens taggtråd, fårstängsel eller fastighetsgräns. Dessa miljökonsekvenser nämns nästan aldrig i LRF:s, och en del likasinnades, retorik om djurhållning och biologisk mångfald. De miljökonsekvenser av djurhållning som jag diskuterar nedan saknas i stort sett helt i ett jordbruk inriktat på odling av växter för direkt humankonsumtion.
Kritter, bete och biologisk mångfald
Åkermarken i Sverige används till 75 procent för odling av foderväxter (50 procent vall, 25 procent fodersäd). Denna areal är i stort sett trivial för biologisk mångfald. Avgörande är hur bland annat åkerholmar, stengärdesgårdar, dikesrenar och bryn mot skogsmark hanteras. Detta gäller all växtodling, även den som producerar växter för humankonsumtion.
Den mark inom jordbruket som har störst betydelse för biologisk mångfald i landskapet är naturbetesmarkerna. De omfattar totalt cirka en halv miljon hektar, en areal som tyvärr är i vikande. De är mycket artrika och beroende av bete för att hållas öppna. På den här typen av mark betar framförallt mjölkproduktionens rekryteringsdjur (kvigor), stutar (kastrerade tjurar), am- och dikor och deras kalvar, samt hästar och får.
När det gäller diskussionen om miljöaspekter kopplade till mjölkproduktionen framhålls ofta av LRF och likasinnade hur viktiga dess djur (kor och kvigor) är för biologisk mångfald i jordbrukslandskapet. Eftersom det är naturbetesmark som är den för biologiska mångfald viktigaste ingrediensen i landskapet, är det värt att notera den absoluta merparten av mjölkkorna aldrig sätter nån klöv på betesmark (mark som inte kan plöjas), än mindre på naturdito, ogödslad sen länge.
Mjölkkorna är utomhus i stort sett endast på betesvallar på åkermark nära gården. Fodret när de är inomhus kommer från slåttervallar och spannmål som odlas på åkermark. Till skillnad från mjölkkorna betar en del kvigor på naturbetesmarkerna. För ett par år sen bad jag Jordbruksverket precisera hur stor del av mjölkproduktionens djurs näringsintag som kommer från åkermark. Svaret var ungefär 90 procent.
Antalet stutar får man inte fram i jordbruksverkets statistik, de samredovisas med tjurar. En intressant sida av det här med nötkreaturens vikt för den biologiska mångfalden, är det faktum att LRF och likasinnade i sin retorik gärna "glömmer bort" tjurarna. Att föda kalvar regelbundet är en nödvändighet för att korna ska ge mjölk. Det föds i stort sett lika många tjurkalvar som kvigkalvar. Tjurkalvarna har, förutom de som blir stutar, ingen som helst positiv betydelse för biologisk mångfald i form av bete på naturbetesmarker. De kommer nämligen aldrig ut. De står uppstallade i upp till 18 månader innan de går till slakt. Dock bidrar de till de indirekta negativa effekterna på biologisk mångfald som diskuteras nedan.
Av köttproduktionen i Sverige utgör nötkreatur en avsevärd andel. Förutom dessa finns ju flera andra djurslag för köttproduktion - svin, får och fjäderfä. Hästar blir också kött, även om det inte är den primära anledningen till hästhållningen.
Om alla åt vegankost skulle odlingsarealen i landet kunna minskas rejält. Ett LRF-mantra är att på de marker, där det idag odlas vall, går det inte att odla grödor för direkt humankonsumtion på. Detta är rent "hitte-på" eller mer välvilligt tolkat önsketänkande. Oftast finns det lämpliga alternativ som spannmål, rotfrukter och trädgårdsprodukter.
Jordgubbar, nysådd vårvete och betesvall på samma mark
Den mark som blir över om vallarna inte behövs kan användas till annat, t ex andra livsmedel eller lågväxande energigrödor om man vill hålla landskapet öppet, eller ljus lövskog (björk, asp, hybridasp, al, rönn plus ädla lövträd i södra Sverige). Samtliga dessa alternativ innebär ökad biologisk mångfald i landskapet jämfört med dagens 50 procent vall.
Avdunstning av ammoniak och nedfall av ammonium
Djurens urin och gödsel ger en massa ammoniak som avdunstar. Denna bildar i luften ammonium, som sen faller ner med regnet inom ett relativt regionalt område. Nordvästra Europa med länderna Danmark, Tyskland, Nederländerna och Belgien är epi-centrum för avdunstning av ammoniak och nedfall av ammonium.
Nedfall av ammonium över Europa (mörkrött > 30 kg kväve per ha; blått < 5 kg)
I Sverige faller det ner mest ammonium i sydväst, där är nedfallet ungefär 10 kg kväve per hektar. Av nedfallet i Sverige beräknas hälften komma in med vindar från nordvästra Europa. Av ammoniakutsläppen i Sverige beräknas jordbruket stå för 90 procent.
Både i en europeisk och en svensk skala samvarierar nedfallet av ammonium med djurtätheten. För Europa (EU) räknade jag fram djurtätheten från EU-statistik över ländernas antal djur och dividerade sen med landets hela areal i kvadratkilometer. Jag valde fyra länder med högt nedfall enligt kartan, fyra med intermediärt nedfall och fyra med lågt nedfall.
Högt nedfall:
Belgien, Danmark, Nederländerna och Tyskland - 214 svin, 46 nöt
Intermediärt nedfall:
Frankrike, Polen, Spanien och Österrike - 40 svin, 18 nöt
Lågt nedfall:
Finland, Grekland, Storbrittanien och Sverige - 8 svin, 13 nöt
Resultatet är tydligt - där djurtätheten vad gäller svin och nötkreatur är hög bland EU-länderna, där är även nedfallet av ammonium högt.
I Sverige är det också mycket nötkreatur och svin i södra landsändan där nedfallet av ammonium är som störst.
Kartan ovan avseende nötkreatur är länsvis och säger primärt inget om djurtätheten per yta. Länen varierar rätt mycket i storlek. I SCB:s statistik finns länsvis statistik över djurslagen i lantbruket. Nedan har jag rangordnat länen med avseende på hur många nötkreatur plus grisar som finns (2018) per kvadratkilometer i länen i Götaland och Svealand.
Skåne län (54), Hallands län (43), Gotlands län (31), Västra Götalands län (23), Blekinge (23), Östergötlands län (21), Kalmar län (20), Södermanlands län (17), Jönköpings län (13), Västmanlands län (13), Örebro län (10), Kronobergs län (9), Uppsala län (8), Stockholms län (7), Värmlands län (6), Dalarna län (1)
Rangordningen stämmer bra överens med den nationella bilden av storleken på ammoniumnedfallet. Slutsatsen är att regionala utsläpp av ammoniak från djurhållningen och inblåsande ammonium från sydväst, också emanerande från djurhållning, samverkar till att ge en mycket hög kvävedeposition i sydvästra Götaland.
Och vad spelar då allt detta för roll för den biologiska mångfalden? Brist på växttillgängligt kväve är en väldigt central styrande ekologisk faktor för flertalet nordliga ekosystems sammansättning och funktion. När stora mängder antropogent oorganiskt kväve faller ner sker dramatiska förändringar, bland annat av floran. Bilden är entydig: markvegetation av örttyp övergår successivt till grästyp. Vissa växter kan helt försvinna och ersättas av högvuxna nitrofila arter. Mykorrhizasvampar, till exempel kantareller, tål inte kväveanrikning.
Ammonium faller givetvis också ner över sjöar och vattendrag, detta tillsammans med nitrat som också är en luftförorening, dock med ursprung i förbränningsprocesser hos fordon och industri.
Det kan vid omfattande kvävedeposition också uppstå så kallad kvävemättnad i marken vilket gör att grund- och ytvatten utsätts för mer oorganiskt kväve, då främst i form av nitrat. Nitratet är resultatet av en kraftigt försurande mikrobiell process där ammonium omvandlas. Direktdeposition av oorganiskt kväve på ytvatten och det ökade läckaget av oorganiskt kväve som kan uppstå från marken ger förändringar även av den akvatiska mångfalden. Till detta kommer också effekterna av den försurning som kan uppstå.
Kväveläckaget från skogs- (övre kartan nedan) och jordbruksmark (nedre kartan nedan) är per areal tydligt mycket högre i landets sydvästra del än i resten av landet. Det sammanfaller med nedfall av kväve och djurtäthet.
Mer kväve till reningsverken
Slutligen kommer vi till en oftast helt bortglömd eller nedtystad effekt av köttkonsumtionen på miljön och dess biologiska mångfald. De kommunala reningsverken har under de senast årtiondena utsatts för en stadigt ökande kvävebelastning, detta på grund av att köttkonsumtionen ökat. Kött är en protein- och kväverik kost. Genomsnittssvensken äter enligt Livsmedelsverket dubbelt så mycket kött som är näringsfysiologiskt betingat. Överskottet av kväve kommer ut med urinen och hamnar så småningom i reningsverken i form av oorganiskt kväve.
Alla länderna runt Östersjön är med i Helsingforskommissionen (HELCOM). Den syftar till att minska belastningen av föroreningar på Östersjön. Varje land har ett beting att minska kväveutlakningen. För att leva upp till detta tvingas de stora reningsverken investera i det så kallade tredje steget, i vilket oorganiskt kväve görs om till ofarlig kvävgas. Detta kostar en väldig massa pengar. Normalt har reningsverken tidigare varit inriktade på att rena vattnet på fosfor.
Mer om den här problematik med ökad kvävebelastningen kan läsas i ett annat blogginlägg, med länk nedan.
http://hans-orjan.blogspot.com/2017/04/stora-kostnader-for-reningsverken-att.html
Avslutande ord om vegansk kontra animalisk kosthållning
Den fråga som inledde denna långa genomgång var: "Hur ska den biologiska mångfalden säkras genom vegansk kost?". Analysen ovan har förhoppningsvis visat att djurhållning och konsumtion av kött definitivt inte kan säkra den biologiska mångfalden. Detta i och med att ett jordbruk med djurhållning har en lång rad negativa indirekta effekter som ligger utanför fastighetsgränsen. En inriktning mot en kosthållning med avsevärt större inslag av vegetabilier har definitivt många fördelar för den biologiska mångfalden visavi det animaliska kosthållet.
"Planethjälte"?
Det har blivit populärt bland lantbrukare att kalla sig planethjälte eller planetskötare. För lantbrukare med djurhållning har jag svårt att ta detta på allvar. Djurhållning står globalt för cirka 15 procent av nettoflödet av växthusgaser till atmosfären. Som visat ovan är djurhållning en mycket stor källa till kvävenedfall över vida områden, detta med negativa konsekvenser för biologisk mångfald, i såväl terrestra som akvatiska ekosystem.
Under 2000-talet har konceptet "Planetära gränser" fått gehör. Det bygger på idén att jorden, ekosystemen och människan inte tål hur mycket antropogena störningar som helst. De Planetära gränserna avser nio olika aspekter. Av dessa har fyra redan överskridits: klimatförändring, eutrofiering på grund av fosfor och kväve, biodiversitet och markanvändning.
För de tre första har det djurhållande jordbruket en klart negativ roll. Att en jordbrukare med mycket kritter kallar sig "planethjälte", det tycker jag är övermaga. Den jordbrukare som endast odlar vegetabilier klarar sig avsevärt bättre undan vad avser de tre förstnämnda aspekterna klimatförändring, eutrofiering och biologisk mångfald.
Informationskällor:
EUROSTAT
Havs och vattenmyndigheten
IVL Svenska miljöinstitutet
Naturvårdsverket
Statistiska centralbyrån
Sveriges lantbruksuniversitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar