Fastnade för fåglar

Många ornitologiska föreningar har medlemmar med hög genomsnittsålder och man bekymrar sig för rekryteringen av unga. Så till exempel hade det senaste numret av Vår Fågelvärld ett uppslag på det temat. 

Det finns därför skäl för oss äldre att fundera över varför vi fastnade för fåglar. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att fåglar varit kul och intressanta. Hur blev det så? Helt klart ingen påverkan av nu hädangångna föräldrar i alla fall. 

Det dröjde innan jag fick veta varför vi hade en uppstoppad fiskgjuse i hallen. Pappa hade, nästan likt forntida ornitologer, helt sonika skjutit ner den. Inte med berått mod, men i tron att gjusen var en duvhök. De lokala hönsen skulle minsann beskyddas. Efter en sejour hos min brorsdotter är den dammiga gjusen nu förpassad till de sälla-sälla jaktmarkerna. Den blev säkert alltför pinsam att ha. Detta var min pappas enda insats på fågelfronten. 

Den enda gång min mamma pratade fågel, som jag minns det, var efter en helg med lingonplockning. Då hade hon heroiskt och framgångsrikt försvarat sig mot en angripande galen tjädertupp. Detta med hjälp av den medhavda lingonplockaren. Nej, förresten, detta var inte enda gången hon pratade fågel. Hon gjorde det nämligen många tiotals gånger. Det var bara det att det var samma tjäderhistoria varje gång.

Ja, ni förstår, med dom föräldrarna blev man inte ornitolog. Men en koppling fanns faktiskt. Mammas mamma, alltså min mormor, var centralgestalten. Idag hade hon nog kallats ”influencer”. Hos min mormor gjorde jag tidigt hela 52 tomtkryss. Jag var minsann läraktig på den tiden. Det var förresten snarare inomhus- än tomtkryss. Vadå? Jo, krysslistan var en ren pappersprodukt. Vi spelade kort var dag, min kära mormor och jag. Och självklart var det en fågelkortlek. Ett sånt spel där man skulle samla på "familjer" om fyra fåglar. Jag tror det var här mitt fågelintresse skapades. På ett bräde 52 nya arter. Och jag minns säkert att där fanns vare sig nån dammig fiskgjuse eller galen tjäder bland korten.