I bergen ovan Lasithi-platån
Kärestan och jag har förälskat oss i Kreta. Om man ogillar den svenska höstens kyla, regn och halvmörker är ön ett gott alternativ. Varmt och torrt som svensk sommar, nästan ingen tidsskillnad mot hemma och en relativt kort flygresa. Under de senaste sex-sju åren har vi varit där nästan varje höst. Och då under vistelser på fyra-sex veckor. Ett pandemiår höll vi oss borta. Vår vana att vara där har smittat av sig på vänner och familj. Vi brukar få sällskap under nån vecka. Så var fallet även i år.
De första åren var vi mest på västra Kreta, oftast med bas i Chania på västra delen av norra kusten. Ön är nästan 30 mil lång och det kan vara svårt att täcka in hela under en vistelse. Topografin är betydande med tre bergsmassiv på uppemot 2500 meter. Öns vägar är ofta branta och extremt kurviga. Man tar sig därför inte så fort fram. Bussnätet är bra, men om man vill långt ut i naturen tvingas man hyra bil. Tyvärr finns inte ännu elbilar att tillgå.
Vad är vi då intresserade av? Ni som följt mig här på bloggen förut vet nog på ett ungefär: naturtyper, vandring, raviner, små byar, bad (jag), god mat på exotiska platser, och lämningar efter tidigare kulturer, t ex den minoiska.
Nedan följer ett axplock av nyheter som vi fick uppleva under årets vistelse.
Ierapetra hade vi inte varit i tidigare. Dit kom vi med buss från Heraklion där vårt flyg landat. Staden var bara en mellanstation, vi skulle vidare med hyrbil längs södra kusten västerut. I Ierapetra finns en gammal fästning vid hamnen, men den var tyvärr stängd för renovering. Ett faktum som man slår mynt av i stan är att Napoleon övernattat här en gång.
Sarakinas gorge
Nästa anhalt, kustbyn Myrtos, finns bara några mil västerut. Vi bodde där flera dagar, mest för att vi blev förkylda. En mysig liten by för turister, med en trevlig strandgata med många restauranger och boenden. Innan vi blev förkylda hann vi med att gå ravinen "Sarakinas" nån mil norr om Myrtos. Inte så lång (ca 2 km), men blöt och trixig. Nog en av de roligare jag gått. Redan vid starten uppmanades man att inte försöka ta sig fram torrskodd. Såna försök innebär risk att falla när man hoppar fram på hala stenar.
En bit in i samma ravin
Västerut lockade Faistos, rester av en minoisk stad med palats, respektive Gortyna, lämningar av en romersk stad. Innan vi besökte dessa åkte vi förbi för att övernatta i staden Agia Galini. Vi blev där ett par nätter. Över Kreta drog nämligen ett utbrett oväder med skyfallsliknande regn. Vi var inregnade en hel dag. Staden klarade sig bra, sannolikt bidrog stadens stora lutning. Värst drabbades staden Sitia dit vi skulle en vecka senare. Där var en översvämning på uppemot två meter i centrum. Bilar spolades ut i hamnen, gator och butiker fylldes med slam. Två människor förolyckades.
Faistos, en minoisk lämning
På vägen österut igen stannade vi till först vid Faistos, sen Gortyna. Faistos var ett stort minoiskt palats, byggt ca 2000 f Kr. Det förstördes av jordbävningar ett par gånger och byggdes sen upp igen. Palatsområdet är på ett par hektar. Lite längre österut finns det romerska Gortyna, byggt några hundra år f Kr. Det täcker ett stort område, men flertalet ruiner ser ut som stenhögar. Några få mer intakta och pampiga delar återstår dock.
Selakano tallskog med bikupor
Åter i Myrtos åkte vi ett par mil rakt norrut, till den lilla bergsbyn Males. Där finns ett mysigt familjehotell med restaurang. Vi bodde där som utgångspunkt för vandringar uppe i bergen. Det mest spännande målet var Selakano tallskog med biodlingar och en minimal taverna. För egen del blev det tyvärr inget besök där, därtill hade min förkylning blivit för besvärlig. Men jag skjutsade kärestan däråt så långt det nu gick på den lilla vägen. Hyrbilar får bara köras på asfalterad väg. Hon fick gå de sista kilometerna dit och även sen tillbaka till hotellet. Det blev en rejäl tur. Men det var det tydligen värt.
Tallskogen var fin. Det fanns även en del tusenåriga ekar. Bikuporna var många. Tavernan var öppen. Biodling i tallskog låter avigt, men tallen (Pinus brutia) angrips av en bladlus som får barren att läcka sockerlösning. Denna nyttjas i sin tur av bin.
Vi återvände till Ierapetra, lämnade igen hyrbilen och tog bussen åter till Agios Nikolaos. Det blev en lite större bil denna gång, vi skulle kunna husera familj och vänner på besök en längre tid. Vi gillar att vandra i bergen och fascineras också av högplatåer. På Kreta finns många fina, Omalos och Lasithi är mest berömda och dom har jag skrivit om tidigare på bloggen. Vi for nu till Lasithi, för där hade vi stämt träff med tre vänner för vandring.
Utsikt över Lasithi-platån
Platån ligger på 800 m ö h och det var märkbart kallare där än nere vid kusten. Kärestan och jag kom dagen innan de andra och bodde en natt på familjehotellet Dionysos. Suveränt läge och suverän mat. Men som väntat kallt på rummet. Dagen efter träffade vi de andra och tog in på förbokade Lasithi Eco Park. Även där suveränt läge med utsikt över platån. Kallt på rummen förstås. Inte förvånande, det var nog neråt nollan på natten.
En av vännerna bor på Kreta sen 30 år. Hon gillar vandring och hade åtagit sig att leda oss under tre vandringsdagar. Vandring på Kreta innebär oftast uppför och nedför. Första dagen gick vi från byn Tzermiadon och norrut upp på berget. Där fanns rester av en minoisk bosättning. Strax intill kunde man se havet i norr och staden Malia. Minoerna hade sannolikt valt att flytta upp från kusten för att finna skydd i orostider. Samtidigt hade de överblick över vad som hände på havet.
Den andra dagen gick vi stigen i riktning mot platån Katharon österut. Den börjar nära den stora dammen och sammanfaller med vandringens E4. Det var en ganska svår stig, brant och stenig. Vi gick bara upp till bergskammen så att vi såg bort mot Katharon. Den sista dagen gick tre av oss rakt söderut från hotellet och till platån Limnakaros. Det var tydligen fint. Jag och en till fick avstå p g a krämpor. Dock fick vi nöjet att se gåsgam, hela sju på en gång. De är rätt vanliga på Kreta, man ser dom i alla fall rätt ofta. Det har väl sannolikt att göra med deras sätt att segla på hög höjd.
Gåsgam (bilden tagen vid annat tillfälle)
Med två av vännerna for vi vidare till Sitia. Ett kärt återseende, men ledsamt med förstörelsen som översvämningen två veckor tidigare hade åstadkommit. Man hade lyckats få bort kvaddade bilar och slam, men fortfarande var det mycket sand på gator och i butiker.
På stranden var mycket sönder. Trots det hade en restaurangägare fortfarande solstolar och parasoll igång. Vi fick en fin baddag där. Säkert 22-23 grader i vattnet.
En dag var vi till klostret Toplou och stranden nedan byn Paleokastro. Vi har varit där förut men det är alltid trevligt. Toplou är ett gammalt kloster som varit med om mycket. Idag finns bara ett par munkar där, men det är en välkänd vinproducent. Rosévinet är särskilt gott tycker jag.
Taverna på stranden nedan Paleokastro
Paleokastro är ett litet samhälle som ligger nära den allra östligaste kusten på Kreta. En dryg kilometer utanför finns en strand och några tavernor. Endast en taverna var öppen denna tid på året. Vi upptäckte att det gick fint att gå på en liten grusväg mot sydost längs havet. Det pågår utgrävningar i området.
En bit av stranden vid Xerokampos
En annan dag for vi ner längst i sydöst, där finns fantastiska stränder och inte så mycket folk. Området kallas Xerokampos. En tredje dag besökte vi byn Stavromenos, en knapp mil söder om Sitia. Vi ställde bilen vid Zou källor och gick resten. En fin liten by med den obligatoriska kyrkan. På vägen upp stötte jag ihop med ett äldre par som bodde där och uppenbarligen odlade äpplen. De gav mig ett större antal äpplen, detta trots att vi inte kunde prata.
Våra vänner flög hemåt från Sitia. Vi återvände till Agios Nikolaos för en dag. Den nyttjade vi för att besöka byn Kritsa en bit sydväst om Agios Nikolaos. En charmig, rätt turistisk by med smala gränder och 1500 invånare. Flera caféer och restauranger.
Kärestans son och barnbarn kom. Tillsammans flyttade vi in på ett boende i Elounda, nån mil norr om Agios Nikolaos. Första dagens utflykt ägnade vi åt Spinalonga, en liten ö där det fanns en ganska stor koloni för spetälska under den första halvan av 1900-talet. Den var inrymd i en venetiansk fästning från medeltiden. Under 50-års-perioden var drygt 700 personer i kolonin.
Nästa dag återvände vi till Kritsa. Vi gick nu Krista Gorge. Ravinen var torr och vare sig lång eller särskilt besvärlig.
Efter att kärestans son och barnbarn flugit hem från Sitia, gjorde vi själva en sista tur till de små byarna Dories och Karudi. Där finns en jättebra vandringsled på sex km. Den har religiösa förtecken med ett par kyrkor och ett par kloster längs stigen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar