För en dryg månad sen hittades en fullvuxen havsörn död strax intill ett bo på en ö i Söderhamns skärgård. Den hade en misstänkt skottskada på huvudet. Saken polisanmäldes och fågeln obducerades senare.
Vi blev givetvis ledsna då vi hörde talas om detta och undrade vem som kunde vara så illasinnad. Havsörnsopulationen har visserligen hämtat sig bra på Ostkusten, men så här långt norrut är det inte så ofta man ser den. Det brukar glädja oss mycket då en havsörn syntes ute vid Skatrevet under våra regebundna besök. Ibland kunde vi se ett par röra sig ute över skären utanför. Nu undrade vi om det var någon av de örnar som vi brukat se som hade skjutits.
När vi nu i helgen gick på stigen på Skatön kom den som en uppenbarelse - en ung havsörn svepte emot oss strax över talltopparna! Fantastiskt - även om den äldre fågeln skjutits, så såg vi nu kanske dess avkomma i luften ovanför oss. Örnarna lever vidare.
Foto: Maria Mia Lindgren (från nätet)
Denna glädjande nyhet kom inte ensam - när vi lite senare pratade med vår närmaste granne, som bor i Söderhamn och läser lokaltidningen, fick vi dessutom veta att obduktionen av den döda örnen visat att den inte skjutits. Dock hade man inte säkert kunnat fastställa dödsorsaken. Möjligen hade den dött en naturlig död och sen fått skadan av kråkor eller mink. Vår tilltro till mänskligheten, som fått sig en törn, återhämtade sig snabbt.
onsdag 26 oktober 2011
lördag 15 oktober 2011
En fin höst - spettar, björk, MTB, Wordfeud och Tranströmer
Skatrevet Hälsingland i solnedgången
Just nu i mitten av oktober är det några fantastikt fina höstdagar här där jag sitter och skriver på Skatön i Söderhamns skärgård. Klar kylig luft som passar min norrländska metabolism. Och vilka färger det är - lövträden brinner i gult och rött. De flesta flyttfåglarna har dragit söderut, men nu dyker andra upp. För en stund sen såg jag de första sidensvansarna på länge. De kalasade på rönnbären, som i år är ganska rikliga här. Kanske väntar den tredje snörika vintern i rad. Inte mig emot med tanke på utsikten av fin skidåkning.
Vid ett par besök under helgen vid fågelsjön Ålsjön strax söder om Söderhamn syntes söderflyttande sångsvanar och bläsänder. Detta samtidigt som storskogens domherrar nu börjat dyka upp i skogsbrynen. Verkligen en möte i hösten, mellan sommar och vinter. Mötet var tydlig också i kontrasten mellan å ena sidan isen på sjön och frosten på marken längs stigen på sjöns södra strand i skuggan av granskogen i slänten upp mot berget, och å andra sidan nästan sommarvärmen i solen längs vägen norr om sjön.
Ålsjöns naturreservat strax utanför Söderhamn
På förmiddagen landade en gråspett på en halvdöd tall härintill på Skatön. Lustigt var att det redan satt en större hackspett där på stammen och hackade efter godsaker. Gråspetten satte sig på en gren bara en knapp meter därifrån och liksom väntade på sin tur. När den större hackspetten efter en kort stund gav sig iväg, hoppade gråspetten fram och tog vid i hackandet. Apropå hackspettar - i somras fick vi överraskande se tretåig hackspett här på Skatön. Det var den fjärde spetten vi sett, inklusive spillkråkan. Nu hoppas vi på att den mindre hackspetten ska dyka upp i albeståndet vid rännan.
En av Skatöns (Hälsingland) större björkar
Apropå lövträd - jag hörde idag Monika Stridsman, GD på Skogsstyrelsen, intervjuas på radion. Budskapet var att skogen i Götaland kommit igång bra efter stormen Gudrun 2005. Och att det var mycket uppslag av björk. Det mesta av planteringarna har väl tyvärr för naturvännen annars oftast handlat om gran. Stormen drabbade ju främst gran och kan det då verkligen vara så klokt att satsa så stort på gran igen. Det blir intressant att framöver följa resultatet av skogsägarnas röjningar och gallringar. Jag hoppas man lämnar mycket björk, ett vackert träd, ett vackert virke och ett träd som är mer gynnsamt för markens återhämtning efter det tidigare stora svavelnedfallet.
Fredrikslund, Uppland
Här och var planteras en del tidigare åkermark med skog. Om så måste ske är det åtminstone avsevärt vackrare med björk än gran.
Vad kan man annars ägna sig åt i hösten än att beundra lövträdens färger?
För en dryg månad sen deltog jag, min dotter och några tusen till i Bockstensturen (mountainbike) med start och mål alldeles intill Varbergs fästning. Vädret var helt perfekt, liksom arrangemanget (förutom att det var för långt till första "tankstationen"). Första och sista milen gick lätt på slätten. De tre milen däremellan var desto jobbigare, upp och ner i backarna upp mot Smålandshållet till. Vi tog oss i alla fall i mål så småningom i Societetsparken. Turen gav mersmak. Nästa gång, som jag hoppas på, önskar jag dock få defilera de sista kilometrarna på strandpromenaden och inte som nu sladda fram i buskagen därovan. Det vore de tävlande värda efter flera mils slit.
Bockstensturen Varbergs fästning Halland
För en dryg vecka sen fick jag tips om appen Wordfeud av min sambo. Det skulle hon inte ha gjort, för sen dess har jag knappt varit talbar. Ungefär vid samma tid hade SvD en stort uppslagen artikel i ämnet. Detta är tydligen en epidemi som drabbat många med Iphone. För den som inte redan vet det, går det ut på att spela Alfapet över cyberspace, med någon bekant man väljer själv eller med vem som helst som slumpas fram. Sen dess har jag tokspelat, med 10-15 spel pågående samtidigt hela tiden. Det är väl den där tävlingsinstinkten som slagit till igen. Måtte det gå över snart...
Spelplan Wordfeud
Detta att skapa ord av bokstäver verkar som sagt tilltala många. Även Peter Englund, Svenska Akademiens sekreterare. Han "bekände" också härförleden. Men han var inte nöjd med att spelet inte är anslutet till Svenska Akademiens ordlista. Jag kan hålla med, nu går det att få igenom allt möjligt konstigt. Det konstigaste hittills jag råkat ut för var REDDER som en motspelare fick till och godkänt. Man kan chatta i spelet så jag frågade vad ordet kunde betyda. Svaret var: Ja, inte vet jag, jag bara testade!
Apropå Svenska Akademien. Himla kul att Nobelpriset i litteratur gick till Tomas Tranströmer. Det var han alldeles säkert värd, även om Jan Guillo tyckte att priset inte borde gå till en svensk med tanke på den tidigare "skandalen" med dubbelpriset till två av Svenska Akademiens egna medlemmar. Detta borde väl vara preskriberat kan tyckas. Jag fångas egentligen inte av poesi, men Tranströmer verkar skriva så vackert, bl a om mark och vatten som ligger mig nära.
Några rader ur "Den halvfärdiga himlen":
Den oändliga marken under oss
Vattnet lyser mellan träden
Insjön är ett fönster mot jorden
Titeln "Östersjöar" lockar också, så här när jag skriver med fjärden i Bottenhavet strax utanför. Såg förresten Babels entimmesprogram direkt efter offentliggörandet. Rikard Wolff läste upp några dikter. Det var fint att lyssna till.
Ha det fint i hösten!
onsdag 5 oktober 2011
SNF hade gått vilse i blåbärsskogen
SNF har tidigare sedan slutet av förra året i en annonskampanj hävdat att blåbären minskar i södra Sverige och att orsaken är det storskaliga skogsbruket. Jag har ifrågasatt om det finns något belägg för påståendet. Sveriges Natur var inte intresserade av att ta in mitt kritiska inlägg, därför la jag upp det på min blogg (se annat inlägg på denna blogg):
Tidningen Skogen bidrog senare till att sprida min kritik i form av en redaktionell artikel (Ek, 2011). SNF fortsatte å sin sida att i Sveriges Natur hävda att blåbären minskade i södra Sverige (Sveriges Natur, 2011). I artikeln intervjuades SNFs skogshandläggare Jonas Rudberg.
Nu har det äntligen kommit aktuell statistik som visar vad som hänt med blåbärsriset i landet. I rapporten "Skogsdata 2011" från SLU redovisas täckningsgraden av blåbärsris för olika delar av landet och beståndsåldrar (huggningsklasser) under perioden 1998 - 2005 (Riksskogstaxeringen SLU, 2011).
Rapporten visar tvärtemot vad SNF hävdat att täckningsgraden ökat i Götaland. I Svealand har den i stort sett varit oförändrad, men i Norrland däremot har den minsklat. Rapporten tar sig alls inte an frågan om vad som orsakat förändringarna i Götaland och Norrland. Resultaten är inte publicerade i någon vetenskaplig tidskrift och därmed inte i den meningen kvalitetssäkrade. Jag hoppas att de ansvariga på Riksskogstaxeringen ser till att så sker.
SNF borde nu självkritiskt granska sin tidigare annonskampanj. Jag förväntar mig nu att man inte bara enkelt "vänder upp och ner" på argumentation och gör om södra till norra Sverige (vilket i och för sig skulle passa bättre ihop med den gråtande björn man hade med i sina annonser). I alla fall inte om man då tänker sig att fortsätta att hävda att förändringen beror på det storskaliga skogsbruket. För detta finns fortfarande inget belägg.
Referenser:
Ek, Bengt. 2011. Vilse i blåbärsskogen. Tidningen Skogen 6-7, s. 14.
Riksskogstaxeringen, SLU. Skogsdata 2011. Sveriges officiella statistik, Institutionen för skoglig resurshushållning, SLU Umeå.
onsdag 31 augusti 2011
Storjungfrun i augusti 2011
I slutet av augusti besökte vi för första gången ön Storjungfrun vid Hälsingekusten. Ön ligger lite för sig själv i det yttersta havsbandet en dryg mil utanför Ljusne i den södra delen av Söderhamns skärgård. Vi hade länge sett ön från olika håll, den såg spännande ut och vi hade tänkt att man borde åka dit på ”upptäcktsresa”. Nu skulle det äntligen bli av. Vi ville bl a vandra runt på ön, studera skogen, skåda fågel och titta närmare på fyren. För den som inte har egen båt kan taxibåt beställas via Söderhamns turistbyrå. Den utgår från Nyhamn strax nordost om Ljusne och kostar 200 kr t o r för vuxna.
Storjungfrun är mycket värd ett eller flera besök. Här finns vacker och varierande natur, flera vandringsstigar, badmöjligheter och en intressant kulturhistoria. Fyra enkla, men mycket fina, stugor med havsutsikt finns att hyra av Söderhamns kommun för en billig penning (ca 500 kr per natt). Utedass, vatten i hink från brunn och gasolspis och dito kylskåp är det som gäller. Mat och dricksvatten får man ta med från land. Det finns fyra våningssängar och två utdragssängar i varje stuga. Vi tyckte dock att det var lagom plats för två personer i en stuga. Om inte annat innebär platsen i kylskåpet en begränsning.
Den som vill njuta av havsutsikten och rena horisontlinjen rekommenderas ett besök inom ett par år. Sen ska en gigantisk vindkraftspark byggas på Storgrundet några km öster om ön. Den kommer att bryta merparten av horisontlinjen österut och kommer att synas på mycket långt håll i skärgården. Inklusive propellern lär ett vindkraftverk bli 150 m högt.
Ön är knappt fyra km lång i syd-norr och en dryg km bred. Som högst är den ca 20 m. Landhöjningen är idag en knapp cm per år. Ön beräknas ha stuckit upp för första gången ovan vattenytan för 2500 år sedan. Jordlagret är mestadels en svallad morän, med inslag av många strandvallar i form av klapperstensfält.
Tall- och en del granskog täcker merparten av öns yta. Skogshistoriken verkar rätt sparsamt dokumenterad, men man inser att dagens skog på stora ytor är påverkad av tidigare skogsbränder, stormfällningar och skogsbruk. Det lär ha varit en omfattande skogsbrand kring 1875 och 1954 var det en svår vinterstorm som fällde stora mängder skog. Skogsbruk av betydelse bedöms ha inletts först en bit in på 1900-talet. Här och var verkar det troligt att skogen står på mark som tidigare varit slåtteräng. Vissa områden har karaktär av mer opåverkad naturskog med inslag av väldigt gamla träd och död ved. Ett knapp tiotal av Skogsvårdsstyrelsen utpekade s k nyckelbiotoper av varierande karaktär finns på ön.
Ön ägdes troligen tidigt av kyrkan, konfiskerades av Gustav Vasa och gavs sedan av Gustaf II Adolf till Söderhamns stad då den fick stadsrättigheter 1620. Man tror att ön under lång tid utnyttjats för temporärt boende framförallt av fiskare från bl a Gävletrakten och Söderhamn. Pilgrimer på väg till Trondheim tros också ha stannat till under slutet av vikingatiden. Mer permanent boende har sannolikt först tillkommit på senare tid i form av fyr- och lotspersonal, och tidvis en del skogsarbetare.
Fyren på öns nordöstra del invid hamnen byggdes 1838, och var då stenkolseldad. Den är dryga 20 m hög. Den har gjorts om i omgångar och drivits med både rovolja och fotogen. Idag drivs den av en panel med solceller. Fyren automatiserades 1964, då den sista fyrvaktaren också slutade. Tillträde till fyren finns bara under en kyrkosöndag i mitten av sommaren.
Hamnen har en rejäl pir till skydd för stormar från öster och nordost. Den är sommartid en populär gästhamn för fritidsbåtar och rymmer ett 25-tal. Bryggor och ankringsmöjligheter finns också vid öns enda sandstrand Toppatall på västsidan.
Kring hamnen finns ett antal gamla fastigheter som idag är fritidshus. I närheten av hamnen finns också ett flera hundra år gammalt litet kapell som är fint att titta in i.
Fågelskådningen var överlag givande, totalt såg vi ett drygt 50-tal arter på ett par dagar. Bra platser var kring fyren, Hälluddens klippor på norra stranden och längst ner på södra udden, där sjöfåglarna sökte skydd av några små öar. Några för oss lite mer ovanliga arter var grå flugsnappare, törnskata, mosnäppa, gluttsnäppa, salskrake, bergand och fiskgjuse. Och så förstås havsörnen som i sakta gemak passerade revy framför oss längs stranden när vi satt på altanen och åt.
Ett stort tack till Söderhamns kommun som varit förutseende att underlätta besök och boende på Storjungfrun, en verklig pärla i skärgården.
Litteraturtips:
Hovanta, Elisa - Helgön Stora Jungfrun, kulturhistorisk inventering av ön Storjungfrun Söderhamns stad, Hälsingland 2009. Arkeologi och kulturhistoria 24. Knights Förlag. 57 sidor. ISSN 1403-9370
Skye, Erik - Skogsvegetation på Storjungfrun. Norrlands Skogsvårdsförbunds Tidskrift 1963, s 405-516.
Litteraturtips:
Hovanta, Elisa - Helgön Stora Jungfrun, kulturhistorisk inventering av ön Storjungfrun Söderhamns stad, Hälsingland 2009. Arkeologi och kulturhistoria 24. Knights Förlag. 57 sidor. ISSN 1403-9370
Skye, Erik - Skogsvegetation på Storjungfrun. Norrlands Skogsvårdsförbunds Tidskrift 1963, s 405-516.
torsdag 30 juni 2011
Västlandet i Norge i slutet av juni 2011
Efter en trist inledning på resan p g a ett inställt flyg på Arlanda och därmed lång väntan, lyckades vi sent omsider komma till Bergen. En vacker stad där jag inte varit förut. Och det regnade inte, trots en årsnederbörd på ca 3 m. Det var snarast lite solsken. Över nätet hade jag i mycket god tid efter stor möda lyckats boka ett hotell i centrala Bergen. Centrala Bergen visade sig vara mäkta populärt så här i slutet av juni, trots att man i Norge inte firar midsommar. Enligt kvinnan i hotellreceptionen försiggick inget ovanligt utan det handlade om det sedvanliga trycket från kryssningsturismen. Hotellet som jag till slut hade lyckats hitta – Comfort Hotel Holberg – var utmärkt men lite dyrt med svenska mått mätt, dock snarast billigt jämfört med andra hotell i centrala Bergen. En fördel var dess närhet dels till populära Bryggen, dels till Strandkaiterminalen där vi tidigt nästa morgon tog båten norrut till Nordeide i Sognefjord.
Bryggen i Bergen
Båtfärden gick genom ganska smala passager, förbi sommarstugor nära vattnet och under många broar. Båten, en katamaran, gick snabbt och mjukt. Öppet hav skymtade bara i en glipa, annars gick färden inomskärs. Vid Ryssjedalsvika tog vi av österut in i Sognefjord med höga berg på sidorna. Topparna såg vi inte p g a moln. Sognefjord är som djupast hela 1300 m djup. Efter knappa 3 timmar var vi vid kaj i den lilla byn Nordeide där vi blev mötta av min syster. Vi övernattade hos henne och hennes man i Kjyrkjebö ca 3 km bort, en liten by mellan fjorden och berget. Skola, kyrka, ett litet sjukhus för psykiskt sjuka och en livsmedelsaffär finns i byn förutom en lång rad bostadshus. Sissel Kjyrkjebös morföräldrar lär komma från byn, därav hennes efternamn.
Utsikt över Kjyrkjebö vid Sognefjord
På eftermiddagen gjorde vi en timmes vandring upp efter bergsluttningen norr om byn. Det var avsevärt fuktigare i markerna där än vad jag är van vid. Tall dominerade i skogen och på marken fanns mycket vitmossa. Vi såg flera exempel där i sluttningen på en mycket tveksam form av skogsbruk. P g a den starka lutningen är det inte möjligt att avverka på vanligt sätt med skördare och skotare. Enligt en ögonvittnesbeskrivning hade ett huggarlag gått uppe i sluttningen och fällt träd. Träden inklusive kronan hade sen vinschats ner till längst ner i sluttningen där de kvistats och kapats upp. Det kvarlämnade resultatet var stora högar av grenar, kvistar, toppar och barr i nedre änden av sluttningen, sannolikt med ett betydande näringsläckage till grundvattnet som följd. På detta sätt utarmas också den högre delen av sluttningen på näring, denna del som normalt redan är naturligt näringsfattig.
Tveksamt skogsbruk i bergssluttning
Dagen därefter tog vi oss per bil norrut till Nordfjord. En mycket vacker sträckning av vägen var där den gick längs sjön mellan Förde och Skei. Öster om sjön finns ett par mäktiga vattenfall. Vid klart väder lär man kunna se någon flik av Jostedalsbreen. Vid Anda tog vi färja över till norra sidan av Nordfjord. När vi väntade i kön till färjan sjöng en gransångare ljudligt sitt ”tjifs-tjofs”. En bit innan den lilla staden Målöy tog vi oss med båt ut till Gangsöy som var målet för färden. Där har min systers man en fritidsfastighet som byggdes på 1950-talet av hans föräldrar. Där skulle vi vara ett gäng några dagar, framförallt för att fira min syster som skulle fylla år.
En del av Gangsöy
Vi fick mycket god mat, bl a nykokta havskräftor som en fiskande granne bjöd på, nyfångad makrill och sej, och en gigantisk födelsedagstårta med smak av arrakspunsch. Vi ägnade flera timmar per dag åt att botanisera på ön och gjorde flera vandringar i den ganska svårframkomliga terrängen. Marken mellan hällarna på ön är oftast blöt och torvartad. Berggrunden på den ca 100 m höga ön tydliggörs av höga branter i sydväst-nordostlig riktning, vilka anses ha bildats då inlandsisen rörde sig framåt, slipade sydostsidan av bergknallarna och bröt loss berg från nordvästsidan. Myggor fanns inte, men knotten var besvärande där vinden inte kom åt.
Gökblomster mm nära stranden
Vi tog oss före att upprätta en lista över de kärlväxter vi fann på ön. Vi noterade ca 140 fröväxter och ca 15 ormbunksväxter. Trots att vi mest gick med blicken neråt såg vi också ett 20-tal olika fågelarter.
En kul sysselsättning var också att ”skåda båtar” från köksbordet. Huset är beläget alldeles intill huvudfarleden syd-norr längs kusten. Fiskebåtar, lastbåtar, ”rutte”-båtar, små och gigantiska turistbåtar passerade revy utanför. Störst var ”Mein Schiff” och ”Azoria”, båda ca 300 m långa och med ett stort antal våningar över vattenytan. De lär ta ca 3000 gäster vardera. Man förvånas över hur dessa gigantiska fartyg kan flyta och hålla sig på rätt köl.
Den gamla båten Stavanger passerade
En dag besökte vi en tysk bastion från andra världskriget – Tangane på Rugsundöy – anlagt 1940-41, stridsklart maj 1941. Den rymde ett kanonbatteri som behärskade farleden syd-norr och Nordfjord och byggdes med hjälp av lokalbefolkning som ville tjäna lite pengar och en del ryska krigsfångar. Ca 160 tyska soldater var stationerade här. De tre huvudkanonerna var av ryskt (tsartiden) ursprung och hade en på kaliber 13 cm, skotten lär ha nått flera km. På ön finns rester av ett 30-tal anläggningar – kanoner, luftvärn, lysraketramper, eldledningsbunkrar, skyddsrum, bostadsbaracker och två dammar för vattenförsörjningen. Förutom flera flygangrepp och därvid försvar av anläggningen verkar den största incidenten ha varit ett allierat angrepp mot staden Målöy 27 dec 1941 – ca 500 brittiska soldater och ett 30-tal norska angrep utgjorde huvudstyrka, vilken tydligen hade stöd av både flyg och sjöstridskrafter. Målet var att erövra Målöy och förstöra en del tyska installationer. Efter en dags strider fick den engelska truppen dra sig tillbaka utan att ha lyckats i sin avsikt. Bastionen på Rugsundöy användes en kort tid efter kriget av det norska luftvärnet, men lades ner kring 1950.
Kanon från kriget på Rugsundöy
Vid Trollviken på södra sidan av Gangsöy hände spännande saker under kriget. Den 7 september 1944 kom fyra norska motståndsmän i en liten båt från yttre delen av fjorden där de lämnats av från en brittisk jagare. De hade med sig vapen, sändningsutrustning och två små enmansubåtar. Syftet var att attackera tyska båtar i hamnen i Målöy. Ledare för gruppen var krigshjälten Fredrik Kayser. De drog vid Trollviken iland och gömde ubåtarna och övrig utrustning. De blev dagen efter upptäckta av en ung flicka från ön som skulle se till kor som betade fritt. Hon hämtade sin far och bror i tron att personerna var tyskar som tjuvjagade deras kor. Länsman, som var motståndsman samtidigt som han spelade dubbelspel med tyskarna, blev ditkallad. Han lät dem löpa och dröjde sannolikt avsiktligt med att anmäla det skedda till de tyska myndigheterna. Motståndsmännen lämnade i hast all utrustning i tron att tyskarna redan fått kännedom om deras närvaro och flydde till en laxhytte längre ut i viken där de övernattade. De ämnade sig sen tillbaka till Trollviken för att sänka all utrustning i havet innan de flydde vidare. Dock kom tyska vaktbåtar i deras väg och de gick istället iland, klättrade i mörkret uppför en mycket brant fjällsida och flydde sen landvägen söderut över Bremangerlandet. Efter ett par båtöverfarter hamnade de småningom på ön Hovden där en brittisk jagare hämtade upp dem den 18 september. Personer på Gangsöy hade under tiden sänkt miniubåtarna i havet men tagit med sig viss utrustning. De blev upptäckta av tyskarna med denna i sin båt och blev fasttagna och förhörda. Länsmannen lyckades dock prata omkull tyskarna så att öborna klarade sig.
Klippstup vid Trollviken
Efter ett par dagar som överraskade med solsken så blev den tredje dagen en bekräftelse på att Västlandet har hög nederbörd. Det regnade hela dagen, dock inte mer än att vi gjorde ännu en blomstervandring. När vi återkom till stugan var vi dock rejält blöta och det var skönt att kura inomhus i värmen från braskaminen. Under den sista natten vräkte regnet ner och väckte oss flera gånger genom smattret på taket. Regnmätaren hade på morgonen svämmat över, vilket torde ha inneburit minst 50 mm under natten.
Tidigt på morgonen tog vi den öppna lilla båten över sundet till bilen. Regnet upphörde glädjande nog under merparten av den korta färden. Men sen tog det i igen och höll på intensivt nästan hela vägen under vår fyra timmars rutte-båtfärd från Målöy till Bergen. Vi hade hoppats på en vacker färd över kusthavet, men vår utsikt bestod mest av regn som strilade nerför vindrutorna. Först på Gardermoen mötte vi bättre väder. I Uppsala var det strålande solsken och nära 30 grader varmt vid hemkomsten.
Norska Västlandet var en spännande och annorlunda upplevelse med ett fantastiskt landskap, en delvis ny flora, sea-food direkt ur havet och intressant krigshistorik. Lufttemperaturen tilltalade också en född norrlänning, den varierade mellan 10 och 15 grader men kändes kallare. Badvattnet var riktigt uppfriskande, nog inte mer än 10 grader. Uppfattningarna var dock delade om vilket som var att föredra, svalkan i norska Västlandet eller tropikhettan i Uppsala.
söndag 19 juni 2011
Vattenskotrar - staten talar med kluven tunga
Isen hann knappt lämna fjärden vid Skatön innan de dök upp – med ett dån brakade vattenskotrarna in bland de andra som också nyss anlänt. De andra var nykomna och trötta skrakar och knipor som i god tro vilade ut inom Skatöns naturreservat. De fick nu igen med möda ta till vingarna och fly. Så här har det gått till i flera år nu.
Skoterförarna känner uppenbarligen inte till att det i guiden för reservatet står "Djurlivet inte får störas på något sätt". Och enligt föreskrifterna för reservatet är det förbjudet att "medvetet störa djurlivet". Naturreservatet sträcker sig en bra bit utanför stranden på ön. Förarna brydde sig inte heller om att Länsstyrelsen i Gävle skriver på sin hemsida: ”…har Länsstyrelsen beslutat om var det är tillåtet att färdas med vattenskoter. Dessa områden är utan undantag belägna i havet i anslutning till allmänna farleder” (så har det stått i flera år nu, senast kontrollerat 25 maj i år), se karta för Söderhamn:
http://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/SiteCollectionDocuments/Sv/djur-och-natur/friluftsliv/bilaga4Söderhamn.pdf
http://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/SiteCollectionDocuments/Sv/djur-och-natur/friluftsliv/bilaga4Söderhamn.pdf
Hur kan dessa överträdelser fortgå år efter år, kan man undra. Redan förra året var jag i kontakt med Göran Grudén, chef på Kustbevakningen i Hudiksvall. Han meddelade att Kustbevakningen i ett internt PM (19/2 2010) konstaterade: ”…rättsläget beträffande vattenskoterförordningen för närvarande återigen måste anses så oklart att förseelser mot förordningen, i vart fall tillsvidare, inte ska rapporteras”. Detta efter utslag i europeisk och svensk domstol. Vid en förnyad kontakt med Göran 2 maj i år skriver han per e-post: ”Vi har inte hört något om någon förändring angående rättsläget beträffande vattenskotrar.”
Göran tipsade också om att Riksåklagarens kansli vid Åklagarmyndigheten vänt sig till Miljödepartementet med följande formulering: ”…finns det idag enligt Åklagarmyndighetens uppfattning ingen möjlighet att lagföra någon för förseelse mot vattenskoterförordningen. Denna uppfattning delas av de företrädare för Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen som frågan diskuterats med.” (PM 21/4 2011).
En kontakt med Länsstyrelsen 29 april i år ger vid handen att man tänker fortsätta med sitt förbud, trots att ingen tänker rapportera dem som överträder: ”Länsstyrelsen har ännu inte fått några andra direktiv än att vattenskoterförordningen gäller och att de områden som är utpekade av Länsstyrelsen gäller, även om det finns rättspraxis som visar annorlunda.” (Sofia Engberg, e-post)
Tills vidare råder således djungelns lag. Länsstyrelsen säger att man bara får köra skoter i farlederna, Kustbevakning och Åklagarmyndighet tänker inte rapportera dem som kör skoter på annan plats. Ingen myndighet verkar heller ha kraft att övervaka att reservatsbestämmelserna för Skatön efterlevs. Sannolikt är situationen liknande på andra håll längs kusten.
Ska man våga tro på att Miljödepartementet kommer att bringa klarhet? Det lär i alla fall inte gå särskilt fort, för så här svarade Johan Fallenius, Miljödepartementet, per e-post 9 juni: ”Vilka åtgärder som kan bli aktuella har vi inte tagit ställning till än och det finns därför heller ingen fastställd tidplan för arbetet.” Skärgårdens sjöfågel får därför fortsätta att leva i skräck.
En knäckfråga i sammanhanget verkar vara om det egentligen är någon skillnad mellan båtar och skotrar ur störningssynvinkel. Personligen tycker jag nog det, skotrar körs generell på ett mycket mer störande sätt än båtar, det är en utpräglad leksak. Men djurlivet bryr sig inte om namnet på de störande farkosterna. En enkel åtgärd vore att snarast införa en generell hastighetsbegränsning i detta och andra naturreservat, som då gäller både skotrar och båtar.
måndag 13 juni 2011
Lake Nakuru Kenya 10-12 juni 2011
I skrivande stund drar åskvädren fram över parkdalen framför mig, där jag sitter och skriver på verandan till det rum jag hyr på Lake Nakuru Lodge, belägen på en slänt sydväst om sjön med mycket fin utsikt över dalen och sjön. Åskan mullrar, regnet smattrar lätt på taket och djurlivet har tillfälligt tystnat. Nyss singlade en vråk (Augur Buzzard) fram på uppvindarna framför mig – en mycket vacker vråk med vit undersida, grå översida med mörka vingspetsar och gula stjärtfjädrar.
I anslutning till en arbetsresa till Nairobi åkte jag efterföljande helg till Lake Nakuru, belägen ca tre timmars resa nordväst ut längs huvudvägen till Kampala i Uganda. Lake Nakuru är en saltsjö mest berömd för sina flamingor och med en del omgivande landområden är den sedan länge skyddad som nationalpark. Totalt har parken en yta på 1,2 kvadratmil. Jag hade ont om tid för förberedelser och improvisationer på plats och köpte därför en ”all-inclusive” resa av en kenyansk resebyrå Elite Travel ingående i den globala HRG koncernen. Detta fungerade väl via internet.
Jag blev upphämtad vid mitt boende i Nairobi av föraren och guiden David Muchiri, infödd kenyan i 35-års-åldern. Vi åkte i sedvanlig Nissan minibuss ombyggd för safariändamål (bl a öppningsbart tak). Huvudvägen mot Uganda visade sig vara starkt trafikerad av lastbilar med last från Mombasa till Kampala (tydligen är detta den väg längs vilken den mesta importen till Uganda kommer). Det var ingen direkt behaglig färd med många omkörningar och mycket avgaser – stora svarta moln bolmade ofta bakom lastbilarna då de gasade på.
Efter ungefär halva vägen kommar man till kanten på Rift Valley. Där stannade guiden till på en sedvanlig turistfälla där man förväntades fika och bidra ekonomiskt till det lokala hantverket genom att köpa någon sak. Jag gjorde både och (fika plus pryl), därtill övertalad av en skicklig ung man. Man har från kanten en fantastisk utsikt över dalen, med sjö och berg. Dalen har flera sjöar, varav saltsjöar likt Lake Nakuru är mindreparten.
Efter ytterligare en dryg timmes körning dök Lake Nakuru upp på vänstra sidan, ganska långt bort från huvudvägen tack och lov. För att komma till parkens entré letar man sig fram genom det ganska gyttriga samhället Nakuru. Vad jag kunde se fanns det ingen vägskylt vid huvudvägen som pekade mot parken, i alla fall inte vid det avtag som David valde. Parken är inhägnad och tar plötsligt vid där samhället slutar. Det var som att på en kort sträcka komma från T-Centralen i Stockholm till lugnet vid t ex fågelparadiset Hjälstaviken.
Vid entrén till parken är det en del administration, bl a ska man betala besöksavgift vilken kostar 60 USD per dygn. Det gick gudskelov bra att betala med kort, jag hade tydligen använt en del dollar redan av dem jag tagit med för ändamålet. Redan vid parkeringen vid entrén kunde man se flamingor och pelikaner en bit bort nere vid stranden. Vi kom in i parken på norra sidan och lodgen jag skulle bo i ligger på sydvästra sidan. Klockan var nu nästan halv sex och det blev en ganska rask färd längs grusvägarna på sjöns västra sida, detta för att komma fram till lodgen innan mörkrets inbrott.
Landdelen av parken består av dels helt öppna gräsmarker, dels savann, ibland ganska tät och då mer liknande skog. Vi hade nog inte åkt i mer än 10 minuter då vi mötte en bil som stod helt still i ett parti med ganska tät trädvegetation. Guiden i den bilen pekade in bland träden och där fick vi se den – en stor leopard som låg och vilade på en trädgren, kanske 40 m ifrån oss. Leoparden är ett fantastiskt vackert djur. Detta var bara andra gången jag har haft förmånen att få se en i vilt tillstånd. Förra gången var en tidig morgon på en strandbrink i Krügerparken i Sydafrika – den strosade lojt fram där i morgonsolen. Leoparden är nattaktiv och i stort sett endast möjlig att upptäcka då den under dagen vilar på en upphöjd plats, oftast i ett träd.
Det var svårt att se sig mätt, men vi var tvungna att åka vidare för att hinna fram till boendet i tid. Under resterande 20 minuter hann vi se bl a vit respektive svart noshörning, buffel, fläckig hyena, schakal, vårtsvin, sebra, Thomsongasell, impalaantilop, vit pelikan, gulnäbbad stork, cattle egret (kohäger), egyptisk gås och ibis. Detta var inte dåligt med tanke på att vi knappt startat safarin.
Boendet på Lake Nakuru Lodge var fantastiskt fint – ett stort rum med panoramafönster ut mot parken och dess vidsträckta dal, det fanns också en liten altan utanför där det var skönt att sitta för att bara titta och lyssna. På restaurangen serverades god kenyansk mat med mycket grönsaker och frukt tre gånger per dag. En liten pool fanns också, den verkade ingen använda mer än jag. På nätterna får man hålla sig inom Lodge-området som är inhägnat. Utanför får man tyvärr (?) bara färdas i bil.
Som brukligt var det avfärd för safari kl 06.30 när det ljusnade, detta för att komma ut en tid på dygnet när de flesta djuren är som mest aktiva. Frukost äter man efter detta första pass, innan fanns det juice, kaffe, bröd och marmelad att få. Målet för morgonens utflykt var sjöns strand några få km bort. Men redan bara några minuter efter start upptäckte vi en lejoninna som låg och vilade på sluttningen en bit bort från vägen. Hon lät sig inte störas av vårt tittande och fotograferande. Strax kom en fläckig hyena gående alldeles förbi lejonet, men de verkade inte bry sig om varandra. En bit före sjön fick vi se en ”fish eagle” uppe i träd – mycket vacker med sitt vita huvud.
Nere vid stranden var det en sagolik mångfald av fågelarter och ett stort antal av de flesta arterna. De endera letade mat i vattnet eller var uppe och tog en runda i luften. Där fanns bl a stor och liten flamingo, maraboustork, gulnäbbad stork, vit pelikan, grå häger, styltlöpare, skärfläcka, gråhuvad mås och vanlig sandpipare. Vi stod kanske 50 m från vattnet utan att fåglarna verkade bry sig om oss. Konstigt tyckte jag det var att man inte såg några rovfåglar, här var ju dukat bord. Ett par hyenor låg nere på stranden och bidade kanske sin tid – guiden berättade att de brukade ta flamingo ibland. Och en ”fish eagle” satt ju och spanade i ett träd en bit uppåt land. Vi var nog på stranden i 1,5 timme, men det kändes som man kunnat stanna där för evigt. Tyvärr var vi tvungna att ta oss tillbaka till lodgen för att inte missa frukosten.
Efter frukosten som var riklig var det ”safarifritt” fram till nästa pass som började kl 16. D v s nu var det några timmar att fördriva. Det visade sig inte vara någon konst alls – den tidiga morgonen gjorde att det behövdes mer sömn. Efter det var det dags för en stunds simmande i poolen, lunch, genomgång av morgonens bilder och lite skrivande.
Vid fyra-tiden var det således dags för nästa utflykt. Nu gick den söderut och tangerade strax parkgränsen. Här var mycket stora öppna gräsmarker. Jag såg på håll en stor hjord med buffel, det måste ha varit flera hundra djur. Vegetationen blev efterhand mer savannlik och den lilla väg vi åkte på gick nu en lång sträcka längs parkgränsen. På den andra sidan gränsen såg vi en hel del betesmarker, små odlingar och enkla boställen med ett och annat barn som vinkade.
Här dök nog dagens färggrannaste fågel upp, en liten ”gråhuvad kungsfiskare”. Den hade lysande gul näbb, grått huvud och hals, rygg, vinge och stjärt i blågrönt och slutligen mage och gump i kastanjebrunt. Den kallas tydligen och ”kastanjemagad”. Längs vår tur i västlig riktning dök det upp flera arter av örn: tawny eagle, african hawk-eagle och long-crested eagle.
Vi styrde nu kosan tillbaka mot lodgen, parallellt med utfarten men lite mer norrut. I ett öppet parti gjorde vi nu sannolikt en av resan bästa observationer – ett lejonpar låg och vilade bara 10 m från vägen. Flera andra bilar var redan där och ännu fler anslöt när vi väl stod där. De lät sig inte störas av all uppståndelse omkring, de låg lojt kvar och såg ut att nästan somna till. Som om detta inte var nog dök först en gammal grå lejonhanne liggande intill vägen bara 100 m längre fram och efter ytterligare 100 m kom den tredje lejonhannen spatserande parallellt med vägen, inte mer än 20-30 m bort ifrån den.
Efter att ha tagit ett 20-tal kort fortsatte vi färden hemåt. Efter en stund kom vi in i en helt annan vegetation, här var det tätare med träd och det fanns ett mycket grönt mark- och buskskikt. Och plötsligt hamnade vi överraskande mitt i en hjord av giraffer på ett 30-tal djur. De stod på båda sidorna av vägen och betade lugnt av trädens gröna delar. Även här blev en lång rad kort tagna. Strax innan vi var tillbaka vid lodgen såg vi dels en till svart noshörning på håll, dels en drongo och en långstjärtad stare (”long-tailed starling”).
Den andra och sista dagens morgon gav vi oss iväg igen i soluppgången. Denna morgon var olik den förra, ganska tät timma låg över dalen men den släppte snabbt då solen började värma. Längs vägen såg vi ett par skedstorkar i en göl. Vi åkte ner till den sydvästra stranden och parkerade nära vattnet. Vid ett litet bäcktillflöde satt en ”pied kingfisher” uppflugen på en gren av ett litet dött träd. Ett par vita noshörningar låg ner ett stycke bort, de såg ut att sova. En grupp bufflar iakttog oss intresserat. Ute i vattnet fanns samma arter fåglar som vi sett igår, bl a flamingo, stork, pelikan och häger. Till skillnad från dagen innan var det på denna plats fler tärnor och skärfläckor. Jag upptäckte ett par vadare som jag inte sett tidigare, högst troligen var det ”wood sandpiper” även om den enligt boken oftast håller till vid sötvattensjöar. Vi gick ur bilen för att sträcka på benen lite, dock inte långt bort med tanke på bufflarna och noshörningarna.
Vi blev kvar en bra stund innan vi åkte upp en runda genom den intilliggande skogen. Här dök en för mig ny liten antilop upp, dik-dik, inte större än en liten hund eller stor katt. Den verkade trivas här inne i den täta vegetationen för vi såg strax flera stycken. Ett par nya fågelarter lades också till listan, ”red-necked spurfowl” och ”fire finch”. När vi sen vände kosan hemåt öppnade sig vegetationen och blev nu snart till en helt öppen gräshed. I övergången såg vi ett par unga exemplar av ”Augur Buzzard”, de brungula stjärtfjädrarna var ännu ej tydliga, och ett par av den färggranna ”lilac-breasted roller”. Ute på heden dök ett ensamt exemplar av ”yellow-throated longclow” upp på en tuva vid sidan av vägen. De långa klorna syntes tydligt i kikaren. Det gjorde också en ensam ”long-tailed willowbird, vars långa svarta stjärt rörde sig i vinden. En bit bort från vägen spatserade tre ”crowned crane”, vackra med sina gula huvudkronor. Det blev avslutningen på ytterligare en fin morgontur och den goda frukosten lockade.
Efter utcheckning och lunch bar det sen iväg med David vid ratten mot Nairobi. Det hade varit två intensiva och fantastiska dagar vid Lake Nakuru som jag sent ska glömma. Ett besök kan varmt rekommenderas och man ändå är i krokarna. Den långa flygresan från Sverige får en annars att tveka av miljömässiga skäl. Det finns ju mycket fint på hemmaplan också som kan nås per cykel…
Kostnader med Nairobi som startpunkt
Det ”all-inclusive” paket jag köpte kostade ca 4500 SEK. Till det kommer 60 USD i parkavgift per dag plus utlägg för dricka till maten och en del dricks till personalen. Totalt blev detta ca 6000 SEK.
Flyg från Sverige till Nairobi går säkert att få i flera prisklasser beroende på bolag och i hur god tid man är ute. Min resa som gick via Amsterdam med KLM kostade 12000 SEK t o r. Det går säkert att hitta avsevärt billigare alternativ.
Artlista:
| Fåglar | |
| enligt Dave Richards "A photographic guide to Birds of East Africa" | |
| Struik Publishers 2000 | |
| engelskt namn | latinskt namn |
| common sandpiper | Actitis hypoleucos |
| egyptian goose | Alopochen aegyptiacus |
| tawny eagle | Aquila rapax |
| grey heron | Ardea cinerea |
| black-headed heron | Ardea melanocephala |
| crowned crane | Balearica regolorum |
| hadada | Bostrychia hagedash |
| cattle egrett | Bubulcus ibis |
| yellow-billed oxpecker | Buphagus africanus |
| red-billed oxpecker | Buphagus erythroryncus |
| augur buzzard | Buteo augur |
| pied kingfisher | Ceryle rudis |
| ringed plover | Charadrius hiaticula |
| three-banded plover | Charadrius tricollaris |
| short-toed eagle | Circaetus gallicus |
| speckled pigeon | Columba guinea |
| liliac-brested roller | Coracias caudata |
| pied crow | Corvus albus |
| palm swift | Cypsiurus parvus |
| drongo | Dicrurus adsimilis |
| yellow-billed egrett | Egretta intermedia |
| black-shouldered kite | Elanus caeruleus |
| long-tailed willowbird | Euplectes progne |
| red-necked spurfowl | Francolinus afer |
| yellow-necked spurfowl | Francolinus leucoscepus |
| gull-billed tern | Gelochelidon nilotica |
| chestnut-bellied kingfisher | Halcyon leucocephala |
| fish eagle | Haliaeetus vocifer |
| lack-winged stilt | Himantopus himantopus |
| african hawk eagle | Hiraaetus spilogaster |
| striped swallow | Hirundo abbisibica |
| red-billed firefinch | Lagonosticta senegala |
| blue-eared glossy starling | Lamprotornis chalybaeus |
| Ryppel´s long-tailed starling | Lamprotornism purpuropteris |
| grey-headed gull | Larus cirrocephalus |
| marabou | Leptoptilos crumeniferus |
| long-crested eagle | Lophaetus occipitalis |
| rufous -naped larch | Mirafra africana |
| african pied wagtail | Motacilla aguimp |
| yellow-billed stork | Mycteria ibis |
| anteater chat | Myrmecocichla aethiops |
| helmeted guineafowl | Numida meleagris |
| white pelican | Pelecanus onocrotalus |
| greater coromant | Phalacrocorax carbo |
| lesser flamingo | Phoeniconaias minor |
| greater flamingo | Phoenicopterus ruber |
| african spoonbill | Platalea alda |
| common bulbul | Pycnonotus barbatus |
| hamerkop | Scopus umbretta |
| streaky seedeater | Serinus striolatus |
| superb starling | Spreo superbus |
| laughing dove | Steptopelia senegalensis |
| ostrich | Struthio camelus |
| sacred ibis | Thresciornis aethiopicus |
| wood sandpiper | Tringa glareola |
| northern olive thrush | Turdus abyssinicus |
| hoopoe | Upupa epops |
| red-checked cordon-blue | Uraeginthus bengalus |
| blacksmith plover | Vanellus armatus |
| crowned plover | Vanellus coronatus |
| Däggdjur | |
| enligt Chris and Tilde Stuart "Southern, Central and East African Mammals - A photographic guide" | |
| Struik Publishers 1996 | |
| impala | Aepyceros melampus |
| blacked-backed jackal | Canis mesomelas |
| white rhinoceros | Ceratotherium simum |
| spotted hyena | Crocuta crocuta |
| black rhinoceros | Diceros bicornis |
| plains zebra | Equus burchellii |
| Grant´s gazelle | Gazella granti |
| Thomson´s gazelle | Gazella thomsoni |
| giraffe | Giraffa camelopardalis |
| common waterbuck | Kobus ellipsiprymus |
| Damara Dik-dik | Madoqua kirkii |
| lion | Panthera leo |
| leopard | Panthera pardus |
| olive baboon | Papio cynocephalus |
| warthog | Phacochoerus aethiopicus |
| buffalo | Syncerus caffer |
| eland | Taurotragus oryx |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
