Hur beräknar skogsindustrierna sin klimatnytta?

I min hand har jag en skrift ”Produkter från skogen – ett hållbart val” som enligt framsidans text utgör Skogsindustriernas hållbarhetsskrift för 2008 – 2009. Den trycktes våren 2010, således nu för ett och ett halvt år sedan. Jag har läst den med intresse. En uppgift fångade särskilt mitt intresse. På sidan 15, första meningen i sista stycket i vänstra kolumnen, finns följande formulering:

 ”Den svenska skogen och skogsprodukterna bidrar redan nu till att ta upp och lagra mer koldioxid än alla fossila koldioxidutsläpp som sker i landet”.

Jag undrar om det verkligen kan vara korrekt. Sveriges koldioxidutsläpp 2009 var ca 60 miljoner ton enligt Naturvårdsverkets hemsida. En skog tar visserligen årligen upp stora mängder koldioxid ur atmosfären, men merparten kommer snabbt tillbaks igen genom trädens andning när det är mörkt och genom nedbrytning av förnan. Vad som rättvisande skulle kunna räknas som ”ta upp och lagra” (jfr citatet ovan) är den lageruppbyggnad som sker över längre tid i det fall att den vedartade tillväxten i form stam, grenar och stubbe inte avverkas kontinuerligt. Så har skett över en längre tid och motsvarade en nettoinlagring på ca 18 miljoner ton koldioxid under 2008. Detta motsvarar inte mer än 30 % av landets utsläpp (18/60=30), således inte alls ”mer än alla fossila utsläpp som sker i landet” (jfr citatet ovan).   

Min förvirring tilltar när jag i en annan skrift från Skogsindustrierna finner en helt annorlunda uppgift. Jag läser nu i skriften ”Papper vinner! En rapport om papperets praktiska och klimatmässiga fördelar.” Den är utgiven av Pappers- och Massaindustridelen av Skogsindustrierna.

På sidan 12, sista meningen i andra stycket i högra spalten står det:

”I Sverige bidrar redan nu skogen och produkterna från skogen till att ta upp och lagra mer koldioxid än vad som kommer från alla fossila koldioxidutsläpp från transporter (min understrykning) som sker i landet.”

Jag har strukit under ”från transporter” i och med att de orden är de enda som i sak skiljer Skogsindustriernas två påståenden från varandra, nu säger man sig kompensera endast transportsektorns utsläpp av koldioxid, inte hela landets.  Detta det andra påståendet verkar nästan vara rätt, i alla fall mellan tummen och pekfingret. År 2009 släppte transportsektorn ut drygt 20 miljoner ton koldioxid, d v s något mer är de 18 miljoner ton som bedömdes fastläggas i skogens träd 2008 p g a att inte hela tillväxten avverkades.  

Skogsindustriernas båda rapporter publicerades under 2010, och jag tror att den sistnämnda rapporten är något senare utgiven än den förstnämnda. Det är uppenbart att påståendet i den första rapporten är helt fel. Frågan är hur det fortfarande kan spridas, ett och ett halvt år efter att rapporten trycktes, trots att Skogsindustriernas ledning måste inse att det är fel. Dagens dato (2011-11-13) tittade jag in på Skogsindustriernas hemsida och kunde då se att den s k Hållbarhetsskriften fortfarande ligger där, utan någon som helst rättande kommentar avseende kolinlagringen.

Det vore på sin plats med en förklaring från Skogsindustrierna, dels hur man egentligen räknade i den första rapporten, dels varför man låter en uppenbart felaktig uppgift ligga kvar så länge utan korrigering.

Detta är synd. Skogssektorn har ju så stora klimatfördelar jämfört med andra branscher att man inte borde behöva använda förskönande felaktigheter. Man har ju en förnybar råvara, som har en stor potential att ersätta både fossil energi och produkter som tillverkas med hjälp av sådan energi.

Litteratur:

De svenska utsläppen av växthusgaser 2009. Naturvårdsverkets hemsida: http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Klimat/Utslapp-av-vaxthusgaser/Statistik-och-trender/Svenska-utslapp/

Papper vinner! En rapport om papperets praktiska och klimatmässiga fördelar. Utgiven av Skogsindustrierna under 2010. 19 sidor.

Produkter från skogen – ett hållbart val. Skogsindustriernas hållbarhetsskrift 2008 – 2009. Tryckt våren 2010. 35 sidor.

Skog & mark – om tillståndet i svensk landmiljö. Utgiven av Naturvårdsverket 2010. 34 s. Läs framförallt s 8-10.

Skogsbrukets bidrag till ett bättre klimat. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens Tidskrift nr 4 2010. 30 sidor. Läs framförallt artikel av Mats Olsson, s 7-14.

Fågel- och valskådning på Island sommaren 2009

     
                                          Havsviken vid Nupur

Visserligen är det nu drygt två år sen jag var där, men det slog mig att det vore värt att berätta om resan för dem som eventuellt planerar något liknande. Det var i månadsskiftet juni-juli 2009. Jag hade varit på ett möte om skogsforskning och hade bestämt mig innan att jag skulle stanna ett par dagar extra på egen hand för att se mer av landet och för att skåda fågel och val. Detta hade jag lovat mig själv redan ett år innan i samband med ett annat möte då jag inte haft tid att stanna. Då blev det bara den obligatoriska snabbrundan till Gullfoss, Geysir och Tingvalla. Inte så bara i och för sig, men det gav mersmak och jag ville definitivt se mer av Island.

Skogsmötet jag deltog i arrangerades vid en gammal internatskola, som idag är förvandlad till konferensställe. Platsen kallas Nupur och ligger vid en havsvik på NV Island, en knapp timmes körning SV om Isafjördur och dess flygplats. Jag lärde mig så småningom att det är flyg som gäller på Island - det är snabbt, ganska billigt och dessutom enkelt - man kan komma 10 min innan avgång och det är ingen security. Det är enkelt att beställa biljetter i förväg på nätet.

                                 Den f d internatskolan Nupur, nu konferens

I samband med mötet tog vi fågelintresserade morgnar och kvällar till hjälp för att hinna skåda.  Vädret var växlande, ibland sol, ibland regntugnt. Ängarna ner mot havviken vid Nupur var helt makalöst fulla av vadare, det formligen svirrade i luften hela tiden som av mygg, fast sådana finns inte på Island. Det var framförallt rödbena, större strandpipare, rödspov och småspov i luften. I de små tjärnarna fanns dessutom smalnäbbad simsnäppa och också smålom. En lantbrukare intill visade en kväll hur han samlade ejderdun från iordningsställda bon. Vi såg också någon stormfågel och några vittrutar flyga förbi. Stort tack till särskilt Mats och Håkan för trevligt och fågelkunnigt sällskap.

När mötet väl var slut hade jag på egen hand tänkt ta mig österut längs nordkusten till Husavik, dels därför att det är ett centrum för valskådningsturer ut på havet, dels för att det sen inte är så långt till Myvatn, en sjö som är norra Islands hot-spot för änder. Planen var att ta buss eller hyra en bil. Emellertid visade sig båda alternativen vara alltför tidsödande i förhållande den  tid jag hade att tillgå. Det skulle ta minst en dag att komma dit. Det blev istället flyg ner till Reykjavik först och sen direkt nytt flyg till Akureyri, därifrån hyrbil till Husavik.

På så sätt kom jag fram till Husavik tidig eftermiddag, vilket gjorde att jag hann äta lunch, hitta ett billigt hotell och sen fara upp till de höga klipporna vid udden en halvtimmes körning norr om Husavik. Solen sken och det var ca 15 grader varmt. Det fanns plats att ställa bilen intill vägen, sen var det bara en kort bit att gå innan jag var framme vid stupet ner mot havet, som låg där oändligt mot norr. I luften utanför klippan vimlade det av lunnefåglar som for in och ut ur bon i kanten, på havet utanför låg stora flockar med oräkneliga lunnefåglar. För mig var det första gången jag såg lunnefågel. Flera gånger passerade också en annan nyhet - den mäktiga, tunga storlabben. Ganska många stormfåglar kretsade på termiken.

                                      Klipporna längst ut på udden norr Husavik

Nästa dag hade jag beställt en valskådningstur. Beställningen hade jag gjort i god tid via nätet. Husavik är som jag förstått det valskådningsmetropolen på norra kusten. Båtarna man åker på var mestadels något omgjorda fiskebåtar, att köra turister är troligen mer lukrativt än fiske. Firman jag anlitade hette Gentle Giants, men det fanns åtminstone en till. Tyvärr regnade det en del och vinden och vågorna var rätt kraftiga.

                                 Båten som tog oss ut till blåvalen

Men båten gick iväg norrut i bukten, vilket även några till gjorde, men de spred sig efterhand över en stor yta. En guide berättade om valar och vi alla spanade samtidigt efter den blåsning som avslöjar en val. Vi hade väl varit ute en dryg halvtimme när den första blåsningen kom, men den var på långt håll. Nästa kom dock strax efter och var på mycket närmare håll. Guiden trodde det var en blåval, vilket var överraskande för man hade inte sett någon den sista veckan och trodde därför att de redan gett sig nedåt ekvatorn där de övervintrar och föder ungar. Båten satte fart emot platsen där valen sett och strax kom den upp igen för att andas. Annars kan de tydligen vara nere i uppemot 20 minuter. Och det var verkligen en blåval! Den var mycket nära och jag lyckades ta några hyfsade bilder trots att båten krängde hela tiden. När man ser valen är det oftast bara blåhålet och en del av ryggen som visar sig ovan ytan. Det spektakulära slaget med hela strjärten är tydligen ganska ovanligt. Vi fick se den ett par-tre gånger till på nära håll med flera bilder som lyckat resultat. Därefter tog båten fart hemåt. Så mycket bättre valkontakt än vi fått var inte att hoppas på. En mycket lyckad resa som tog ett par timmar drygt. Priset kommer jag inte ihåg, men det var nog några hundra. Det var värt varenda öre. Efter turen blev det lunch och sen ett besök vid Valmuseumet intill hamnen.

                                 Rygg på blåval alldeles intill båten

På seneftermiddagen tog jag bilen från Husavik i riktning emot Myvatn. Långa sträckor gick vägen igenom en steril öken av vulkanaska. Här och var hade några växter lyckats etablera sig. Jag hade i vanlig ordning inte bokat något boende i förväg. Väl framme vid sjön där jag kom norrifrån chansade jag och tog vänstervarv. Det visade sig vara helt rätt. Strax efter att jag passerat det lilla samhället Reykjalid i sjöns NÖ hörn dök det upp en skylt med Vogafjos Gusethouse och Café.

                                            Skylten in till Vogafjos B & B

Det var verkligen ett höjdarställe. Ett relativt ungt lantbrukarpar hade nyligen (2005) satsat och byggt dels en restaurang vägg i vägg med ladugården, dels ett hus med ett antal rum en liten bit öster om vägen. Båda var fantastikt fina. I restaurangen kunde man äta frukost, lunch och middag om man ville.

                                           Frukostbordet på Vogafjos café

Jättegod mat var det, men det häftigaste var att restaurangen hade två stora glasväggar, en in mot ladugårdens mjölkningsbås och en mot sjön till. Sjön låg bara något hundratal meter bort och fönstret gjorde att man kunde skåda fågel vid måltiderna. Jag såg bl a både islandsknipa och jorduggla från frukostbordet.

                                    
                                 Glasväggen ut mot sjön

Efter frukost gav jag mig iväg för att stanna till på ett antal platser runt sjön, där jag fått tips om att det skulle vara särskilt bra fågelskådning. Dagen började i grådis men förvandlades snart till en högsommardag med shorts och t-shirt-väder. Första stoppet gjorde jag alldeles norr om Vogafjos. Det visade sig vara en av dagens två höjdpunkter, trots att detta ställe inte var med på "tipslistan". Jag vandrade i beteshagarna ner mot stranden. Bl a visade sig jordugglan igen på nära håll strax ovanför mig. Höjdarobservationen var svartnäbbad islom en bit ute på sjön, första gången för mig att de den arten.

                                 Jorduggla i luften

På västsidan av sjön och på dito sida av det stora näset där finns ett fågelmuseum värt ett besök "Sigugeir´s bird museum". Det har byggt till minne av en ung man som växte upp vid sjön och som under lång tid samlade ägg och fåglar till ett eget litet museum på gården. Han och två kamrater omkom tragiskt på sjön 1999. Vid muséet finns ett café med uteservering där man kan skåda fågel direkt vid bordet.

                                 Fika vid Sigurgeir´s fågelmuseum

I sydvästra hörnet av sjön finns utloppet i form av en brusande å. Om man parkerar ungefär vid vägkorsningen vid Arnarvatn, kan man sen gå uppströms på ån västra sida. Här såg jag strömand flera gånger på nära håll, både hane och hona. En mycket vacker fågel var det, även denna art var första gången jag såg.

                                 Ett par strömänder

Efter ytterligare några stopp och fullbordat varv runt sjön åt jag ånyo i Vogafjos. Därfter bar det iväg tillbaka till Akureyri. Ungefär halvvägs stannade jag till vid ett fantastiskt vackert vattenfall alldeles i närheten av vägen på dess södra sida. Tyvärr har jag glömt namnet.

                                  Vattenfall längs vägen Myvatn - Akureyri

Jag hittade ett ledigt rum i på hotell Akureyri för en sista övernattning innan flyget på morgonen nästa dag skulle ta mig till Reykjavik och sen vidare hem.

                                 Sista natten på hotell Akureyri


Fågellista

Art	Reykjavik-	Nupur	Husavik	Myvatn
	Borgarnäs		halvö N
Bergand				x
Bläsand		x		x
Brunand				x
Ejder	x	x
Enkelbeckasin	x	x	x	x
Fiskmås			x
Grågås		x		x
Gråsiska		x		x
Gråtrut			x
Gräsand	x			x
Gärdsmyg	x
Havstrut		x
Islandsknipa				x
Jorduggla				x
Korp		x	x	x
Kricka				x
Kustlabb		x	x	x
Ljungpipare		x		x
Lunnefågel			x
Rödbena	x	x	x	x
Rödspov	x	x
Rödvingetrast	x	x	x	x
Silvertärna		x	x	x
Skrattmås	x	x	x	x
Smalnäbbad simsnäppa		x		x
Smålom		x
Småskrake		x		x
Småspov	x	x		x
Snösparv				x
Stare		x
Stjärtand				x
Storlabb			x
Stormfågel		x	x
Storskrake	x	x		x
Strandskata	x	x	x
Strömand				x
Större strandpipare		x
Svarthakedopping				x
Svartnäbbad islom				x
Sångsvan		x		x
Sädesärla		x		x
Vigg		x		x
Vittrut		x
Ängspiplärka		x

  

Örnen är död, örnen lever

För en dryg månad sen hittades en fullvuxen havsörn död strax intill ett bo på en ö i Söderhamns skärgård. Den hade en misstänkt skottskada på huvudet.  Saken polisanmäldes och fågeln obducerades senare.

Vi blev givetvis ledsna då vi hörde talas om detta och undrade vem som kunde vara så illasinnad. Havsörnsopulationen har visserligen hämtat sig bra på Ostkusten, men så här långt norrut är det inte så ofta man ser den. Det brukar glädja oss mycket då en havsörn syntes ute vid Skatrevet under våra regebundna besök. Ibland kunde vi se ett par röra sig ute över skären utanför. Nu undrade vi om det var någon av de örnar som vi brukat se som hade skjutits.

När vi nu i helgen gick på stigen på Skatön kom den som en uppenbarelse - en ung havsörn svepte emot oss strax över talltopparna! Fantastiskt - även om den äldre fågeln skjutits, så såg vi nu kanske dess avkomma i luften ovanför oss. Örnarna lever vidare.

                                     Foto: Maria Mia Lindgren (från nätet)


Denna glädjande nyhet kom inte ensam - när vi lite senare pratade med vår närmaste granne, som bor i Söderhamn och läser lokaltidningen, fick vi dessutom veta att obduktionen av den döda örnen visat att den inte skjutits. Dock hade man inte säkert kunnat fastställa dödsorsaken. Möjligen hade den dött en naturlig död och sen fått skadan av kråkor eller mink. Vår tilltro till mänskligheten, som fått sig en törn, återhämtade sig snabbt.

En fin höst - spettar, björk, MTB, Wordfeud och Tranströmer

                                           Skatrevet Hälsingland i solnedgången

Just nu i mitten av oktober är det några fantastikt fina höstdagar här där jag sitter och skriver på Skatön i Söderhamns skärgård. Klar kylig luft som passar min norrländska metabolism. Och vilka färger det är - lövträden brinner i gult och rött. De flesta flyttfåglarna har dragit söderut, men nu dyker andra upp. För en stund sen såg jag de första sidensvansarna på länge. De kalasade på rönnbären, som i år är ganska rikliga här. Kanske väntar den tredje snörika vintern i rad. Inte mig emot med tanke på utsikten av fin skidåkning.

Vid ett par besök under helgen vid fågelsjön Ålsjön strax söder om Söderhamn syntes söderflyttande sångsvanar och bläsänder. Detta samtidigt som storskogens domherrar nu börjat dyka upp i skogsbrynen. Verkligen en möte i hösten, mellan sommar och vinter. Mötet var tydlig också i kontrasten mellan å ena sidan isen på sjön och frosten på marken längs stigen på sjöns södra strand i skuggan av granskogen i slänten upp mot berget, och å andra sidan nästan sommarvärmen i solen längs vägen norr om sjön. 

                                           Ålsjöns naturreservat strax utanför Söderhamn

På förmiddagen landade en gråspett på en halvdöd tall härintill på Skatön. Lustigt var att det redan satt en större hackspett där på stammen och hackade efter godsaker. Gråspetten satte sig på en gren bara en knapp meter därifrån och liksom väntade på sin tur. När den större hackspetten efter en kort stund gav sig iväg, hoppade gråspetten fram och tog vid i hackandet. Apropå hackspettar - i somras fick vi överraskande se tretåig hackspett här på Skatön. Det var den fjärde spetten vi sett, inklusive spillkråkan. Nu hoppas vi på att den mindre hackspetten ska dyka upp i albeståndet vid rännan.

                                          En av Skatöns (Hälsingland) större björkar

Apropå lövträd - jag hörde idag Monika Stridsman, GD på Skogsstyrelsen, intervjuas på radion. Budskapet var att skogen i Götaland kommit igång bra efter stormen Gudrun 2005. Och att det var mycket uppslag av björk. Det mesta av planteringarna har väl tyvärr för naturvännen annars oftast handlat om gran. Stormen drabbade ju främst gran och kan det då verkligen vara så klokt att satsa så stort på gran igen. Det blir intressant att framöver följa resultatet av skogsägarnas röjningar och gallringar. Jag hoppas man lämnar mycket björk, ett vackert träd, ett vackert virke och ett träd som är mer gynnsamt för markens återhämtning efter det tidigare stora svavelnedfallet.

                                           Fredrikslund, Uppland

Här och var planteras en del tidigare åkermark med skog. Om så måste ske är det åtminstone avsevärt vackrare med björk än gran.

Vad kan man annars ägna sig åt i hösten än att beundra lövträdens färger?

För en dryg månad sen deltog jag, min dotter och några tusen till i Bockstensturen (mountainbike) med start och mål alldeles intill Varbergs fästning. Vädret var helt perfekt, liksom arrangemanget (förutom att det var för långt till första "tankstationen"). Första och sista milen gick lätt på slätten. De tre milen däremellan var desto jobbigare, upp och ner i backarna upp mot Smålandshållet till. Vi tog oss i alla fall i mål så småningom i Societetsparken. Turen gav mersmak. Nästa gång, som jag hoppas på, önskar jag dock få defilera de sista kilometrarna på strandpromenaden och inte som nu sladda fram i buskagen därovan. Det vore de tävlande värda efter flera mils slit.

                                           Bockstensturen Varbergs fästning Halland

För en dryg vecka sen fick jag tips om appen Wordfeud av min sambo. Det skulle hon inte ha gjort, för sen dess har jag knappt varit talbar. Ungefär vid samma tid hade SvD en stort uppslagen artikel i ämnet. Detta är tydligen en epidemi som drabbat många med Iphone. För den som inte redan vet det, går det ut på att spela Alfapet över cyberspace, med någon bekant man väljer själv eller med vem som helst som slumpas fram. Sen dess har jag tokspelat, med 10-15 spel pågående samtidigt hela tiden. Det är väl den där tävlingsinstinkten som slagit till igen. Måtte det gå över snart...

                                                     Spelplan Wordfeud

Detta att skapa ord av bokstäver verkar som sagt tilltala många. Även Peter Englund, Svenska Akademiens sekreterare. Han "bekände" också härförleden. Men han var inte nöjd med att spelet inte är anslutet till Svenska Akademiens ordlista. Jag kan hålla med, nu går det att få igenom allt möjligt konstigt. Det konstigaste hittills jag råkat ut för var REDDER som en motspelare fick till och godkänt. Man kan chatta i spelet så jag frågade vad ordet kunde betyda. Svaret var: Ja, inte vet jag, jag bara testade!

Apropå Svenska Akademien. Himla kul att Nobelpriset i litteratur gick till Tomas Tranströmer. Det var han alldeles säkert värd, även om Jan Guillo tyckte att priset inte borde gå till en svensk med tanke på den tidigare "skandalen" med dubbelpriset till två av Svenska Akademiens egna medlemmar. Detta borde väl vara preskriberat kan tyckas. Jag fångas egentligen inte av poesi, men Tranströmer verkar skriva så vackert, bl a om mark och vatten som ligger mig nära.

Några rader ur "Den halvfärdiga himlen":

Den oändliga marken under oss
Vattnet lyser mellan träden
Insjön är ett fönster mot jorden

Titeln "Östersjöar" lockar också, så här när jag skriver med fjärden i Bottenhavet strax utanför. Såg förresten Babels entimmesprogram direkt efter offentliggörandet. Rikard Wolff läste upp några dikter. Det var fint att lyssna till.

Ha det fint i hösten!

SNF hade gått vilse i blåbärsskogen

SNF har tidigare sedan slutet av förra året i en annonskampanj hävdat att blåbären minskar i södra Sverige och att orsaken är det storskaliga skogsbruket. Jag har ifrågasatt om det finns något belägg för påståendet. Sveriges Natur var inte intresserade av att ta in mitt kritiska inlägg, därför la jag upp det på min blogg (se annat inlägg på denna blogg):

http://hans-orjan.blogspot.com/2011/01/har-snf-gatt-vilse-i-blabarsskogen.html

Tidningen Skogen bidrog senare till att sprida min kritik i form av en redaktionell artikel (Ek, 2011). SNF fortsatte å sin sida att i Sveriges Natur hävda att blåbären minskade i södra Sverige (Sveriges Natur, 2011). I artikeln intervjuades SNFs skogshandläggare Jonas Rudberg.

Nu har det äntligen kommit aktuell statistik som visar vad som hänt med blåbärsriset i landet. I rapporten "Skogsdata 2011" från SLU redovisas täckningsgraden av blåbärsris för olika delar av landet och beståndsåldrar (huggningsklasser) under perioden 1998 - 2005 (Riksskogstaxeringen SLU, 2011).

Rapporten visar tvärtemot vad SNF hävdat att täckningsgraden ökat i Götaland. I Svealand har den i stort sett varit oförändrad, men i Norrland däremot har den minsklat. Rapporten tar sig alls inte an frågan om vad som orsakat förändringarna i Götaland och Norrland. Resultaten är inte publicerade i någon vetenskaplig tidskrift och därmed inte i den meningen kvalitetssäkrade. Jag hoppas att de ansvariga på Riksskogstaxeringen ser till att så sker.

SNF borde nu självkritiskt granska sin tidigare annonskampanj. Jag förväntar mig nu att man inte bara enkelt "vänder upp och ner" på argumentation och gör om södra till norra Sverige (vilket i och för sig skulle passa bättre ihop med den gråtande björn man hade med i sina annonser). I alla fall inte om man då tänker sig att fortsätta att hävda att förändringen beror på det storskaliga skogsbruket. För detta finns fortfarande inget belägg.  

Referenser:

Ek, Bengt. 2011. Vilse i blåbärsskogen. Tidningen Skogen 6-7, s. 14.

Riksskogstaxeringen, SLU. Skogsdata 2011. Sveriges officiella statistik, Institutionen för skoglig resurshushållning, SLU Umeå.

Storjungfrun i augusti 2011

I slutet av augusti besökte vi för första gången ön Storjungfrun vid Hälsingekusten. Ön ligger lite för sig själv i det yttersta havsbandet en dryg mil utanför Ljusne i den södra delen av Söderhamns skärgård. Vi hade länge sett ön från olika håll, den såg spännande ut och vi hade tänkt att man borde åka dit på ”upptäcktsresa”. Nu skulle det äntligen bli av. Vi ville bl a vandra runt på ön, studera skogen, skåda fågel och titta närmare på fyren. För den som inte har egen båt kan taxibåt beställas via Söderhamns turistbyrå. Den utgår från Nyhamn strax nordost om Ljusne och kostar 200 kr t o r för vuxna.

Storjungfrun är mycket värd ett eller flera besök. Här finns vacker och varierande natur, flera vandringsstigar, badmöjligheter och en intressant kulturhistoria. Fyra enkla, men mycket fina, stugor med havsutsikt finns att hyra av Söderhamns kommun för en billig penning (ca 500 kr per natt). Utedass, vatten i hink från brunn och gasolspis och dito kylskåp är det som gäller. Mat och dricksvatten får man ta med från land. Det finns fyra våningssängar och två utdragssängar i varje stuga. Vi tyckte dock att det var lagom plats för två personer i en stuga. Om inte annat innebär platsen i kylskåpet en begränsning.

Den som vill njuta av havsutsikten och rena horisontlinjen rekommenderas ett besök inom ett par år. Sen ska en gigantisk vindkraftspark byggas på Storgrundet några km öster om ön. Den kommer att bryta merparten av horisontlinjen österut och kommer att synas på mycket långt håll i skärgården. Inklusive propellern lär ett vindkraftverk bli 150 m högt. 

Ön är knappt fyra km lång i syd-norr och en dryg km bred. Som högst är den ca 20 m. Landhöjningen är idag en knapp cm per år. Ön beräknas ha stuckit upp för första gången ovan vattenytan för 2500 år sedan.  Jordlagret är mestadels en svallad morän, med inslag av många strandvallar i form av klapperstensfält.

Tall- och en del granskog täcker merparten av öns yta. Skogshistoriken verkar rätt sparsamt dokumenterad, men man inser att dagens skog på stora ytor är påverkad av tidigare skogsbränder, stormfällningar och skogsbruk. Det lär ha varit en omfattande skogsbrand kring 1875 och 1954 var det en svår vinterstorm som fällde stora mängder skog. Skogsbruk av betydelse bedöms ha inletts först en bit in på 1900-talet. Här och var verkar det troligt att skogen står på mark som tidigare varit slåtteräng. Vissa områden har karaktär av mer opåverkad naturskog med inslag av väldigt gamla träd och död ved. Ett knapp tiotal av Skogsvårdsstyrelsen utpekade s k nyckelbiotoper av varierande karaktär finns på ön.

Ön ägdes troligen tidigt av kyrkan, konfiskerades av Gustav Vasa och gavs sedan av Gustaf II Adolf till Söderhamns stad då den fick stadsrättigheter 1620. Man tror att ön under lång tid utnyttjats för temporärt boende framförallt av fiskare från bl a Gävletrakten och Söderhamn.  Pilgrimer på väg till Trondheim tros också ha stannat till under slutet av vikingatiden. Mer permanent boende har sannolikt först tillkommit på senare tid i form av fyr- och lotspersonal, och tidvis en del skogsarbetare.

Fyren på öns nordöstra del invid hamnen byggdes 1838, och var då stenkolseldad. Den är dryga 20 m hög. Den har gjorts om i omgångar och drivits med både rovolja och fotogen. Idag drivs den av en panel med solceller. Fyren automatiserades 1964, då den sista fyrvaktaren också slutade. Tillträde till fyren finns bara under en kyrkosöndag i mitten av sommaren.  

Hamnen har en rejäl pir till skydd för stormar från öster och nordost. Den är sommartid en populär gästhamn för fritidsbåtar och rymmer ett 25-tal. Bryggor och ankringsmöjligheter finns också vid öns enda sandstrand Toppatall på västsidan. 

Kring hamnen finns ett antal gamla fastigheter som idag är fritidshus. I närheten av hamnen finns också ett flera hundra år gammalt litet kapell som är fint att titta in i.

Fågelskådningen var överlag givande, totalt såg vi ett drygt 50-tal arter på ett par dagar. Bra platser var kring fyren, Hälluddens klippor på norra stranden och längst ner på södra udden, där sjöfåglarna sökte skydd av några små öar. Några för oss lite mer ovanliga arter var grå flugsnappare, törnskata, mosnäppa, gluttsnäppa, salskrake, bergand och fiskgjuse. Och så förstås havsörnen som i sakta gemak passerade revy framför oss längs stranden när vi satt på altanen och åt.

Ett stort tack till Söderhamns kommun som varit förutseende att underlätta besök och boende på Storjungfrun, en verklig pärla i skärgården. 

Litteraturtips:

Hovanta, Elisa - Helgön Stora Jungfrun, kulturhistorisk inventering av ön Storjungfrun Söderhamns stad, Hälsingland 2009. Arkeologi och kulturhistoria 24. Knights Förlag. 57 sidor. ISSN 1403-9370

Skye, Erik - Skogsvegetation på Storjungfrun. Norrlands Skogsvårdsförbunds Tidskrift 1963, s 405-516. 

Västlandet i Norge i slutet av juni 2011

Efter en trist inledning på resan p g a ett inställt flyg på Arlanda och därmed lång väntan, lyckades vi sent omsider komma till Bergen. En vacker stad där jag inte varit förut. Och det regnade inte, trots en årsnederbörd på ca 3 m. Det var snarast lite solsken. Över nätet hade jag i mycket god tid efter stor möda lyckats boka ett hotell i centrala Bergen. Centrala Bergen visade sig vara mäkta populärt så här i slutet av juni, trots att man i Norge inte firar midsommar. Enligt kvinnan i hotellreceptionen försiggick inget ovanligt utan det handlade om det sedvanliga trycket från kryssningsturismen. Hotellet som jag till slut hade lyckats hitta – Comfort Hotel Holberg – var utmärkt men lite dyrt med svenska mått mätt, dock snarast billigt jämfört med andra hotell i centrala Bergen. En fördel var dess närhet dels till populära Bryggen, dels till Strandkaiterminalen där vi tidigt nästa morgon tog båten norrut till Nordeide i Sognefjord.

                                          Bryggen i Bergen

Båtfärden gick genom ganska smala passager, förbi sommarstugor nära vattnet och under många broar. Båten, en katamaran, gick snabbt och mjukt. Öppet hav skymtade bara i en glipa, annars gick färden inomskärs. Vid Ryssjedalsvika tog vi av österut in i Sognefjord med höga berg på sidorna. Topparna såg vi inte p g a moln. Sognefjord är som djupast hela 1300 m djup. Efter knappa 3 timmar var vi vid kaj i den lilla byn Nordeide där vi blev mötta av min syster.  Vi övernattade hos henne och hennes man i Kjyrkjebö ca 3 km bort, en liten by mellan fjorden och berget. Skola, kyrka, ett litet sjukhus för psykiskt sjuka och en livsmedelsaffär finns i byn förutom en lång rad bostadshus. Sissel Kjyrkjebös morföräldrar lär komma från byn, därav hennes efternamn.

                                                    Utsikt över Kjyrkjebö vid Sognefjord

På eftermiddagen gjorde vi en timmes vandring upp efter bergsluttningen norr om byn. Det var avsevärt fuktigare i markerna där än vad jag är van vid. Tall dominerade i skogen och på marken fanns mycket vitmossa. Vi såg flera exempel där i sluttningen på en mycket tveksam form av skogsbruk. P g a den starka lutningen är det inte möjligt att avverka på vanligt sätt med skördare och skotare. Enligt en ögonvittnesbeskrivning hade ett huggarlag gått uppe i sluttningen och fällt träd. Träden inklusive kronan hade sen vinschats ner till längst ner i sluttningen där de kvistats och kapats upp. Det kvarlämnade resultatet var stora högar av grenar, kvistar, toppar och barr i nedre änden av sluttningen, sannolikt med ett betydande näringsläckage till grundvattnet som följd. På detta sätt utarmas också den högre delen av sluttningen på näring, denna del som normalt redan är naturligt näringsfattig.

                                          Tveksamt skogsbruk i bergssluttning

Dagen därefter tog vi oss per bil norrut till Nordfjord. En mycket vacker sträckning av vägen var där den gick längs sjön mellan Förde och Skei. Öster om sjön finns ett par mäktiga vattenfall. Vid klart väder lär man kunna se någon flik av Jostedalsbreen. Vid Anda tog vi färja över till norra sidan av Nordfjord. När vi väntade i kön till färjan sjöng en gransångare ljudligt sitt ”tjifs-tjofs”. En bit innan den lilla staden Målöy tog vi oss med båt ut till Gangsöy som var målet för färden. Där har min systers man en fritidsfastighet som byggdes på 1950-talet av hans föräldrar. Där skulle vi vara ett gäng några dagar, framförallt för att fira min syster som skulle fylla år.

                                          En del av Gangsöy

Vi fick mycket god mat, bl a nykokta havskräftor som en fiskande granne bjöd på, nyfångad makrill och sej, och en gigantisk födelsedagstårta med smak av arrakspunsch. Vi ägnade flera timmar per dag åt att botanisera på ön och gjorde flera vandringar i den ganska svårframkomliga terrängen. Marken mellan hällarna på ön är oftast blöt och torvartad. Berggrunden på den ca 100 m höga ön tydliggörs av höga branter i sydväst-nordostlig riktning, vilka anses ha bildats då inlandsisen rörde sig framåt, slipade sydostsidan av bergknallarna och bröt loss berg från nordvästsidan. Myggor fanns inte, men knotten var besvärande där vinden inte kom åt.

                                          Gökblomster mm nära stranden

Vi tog oss före att upprätta en lista över de kärlväxter vi fann på ön. Vi noterade ca 140 fröväxter och ca 15 ormbunksväxter. Trots att vi mest gick med blicken neråt såg vi också ett 20-tal olika fågelarter.

En kul sysselsättning var också att ”skåda båtar” från köksbordet. Huset är beläget alldeles intill huvudfarleden syd-norr längs kusten. Fiskebåtar, lastbåtar, ”rutte”-båtar, små och gigantiska turistbåtar passerade revy utanför. Störst var ”Mein Schiff” och ”Azoria”, båda ca 300 m långa och med ett stort antal våningar över vattenytan. De lär ta ca 3000 gäster vardera. Man förvånas över hur dessa gigantiska fartyg kan flyta och hålla sig på rätt köl.  

                                          Den gamla båten Stavanger passerade

En dag besökte vi en tysk bastion från andra världskriget – Tangane på Rugsundöy – anlagt 1940-41, stridsklart maj 1941. Den rymde ett kanonbatteri som behärskade farleden syd-norr och Nordfjord och byggdes med hjälp av lokalbefolkning som ville tjäna lite pengar och en del ryska krigsfångar.  Ca 160 tyska soldater var stationerade här. De tre huvudkanonerna var av ryskt (tsartiden) ursprung och hade en på kaliber 13 cm, skotten lär ha nått flera km. På ön finns rester av ett 30-tal anläggningar – kanoner, luftvärn, lysraketramper, eldledningsbunkrar, skyddsrum, bostadsbaracker och två dammar för vattenförsörjningen.  Förutom flera flygangrepp och därvid försvar av anläggningen verkar den största incidenten ha varit ett allierat angrepp mot staden Målöy 27 dec 1941 – ca 500 brittiska soldater och ett 30-tal norska angrep  utgjorde huvudstyrka, vilken tydligen hade stöd av både flyg och sjöstridskrafter. Målet var att erövra Målöy och förstöra en del tyska installationer. Efter en dags strider fick den engelska truppen dra sig tillbaka utan att ha lyckats i sin avsikt. Bastionen på Rugsundöy användes en kort tid efter kriget av det norska luftvärnet, men lades ner kring 1950.

                                          Kanon från kriget på Rugsundöy

Vid Trollviken på södra sidan av Gangsöy hände spännande saker under kriget. Den 7 september 1944 kom fyra norska motståndsmän i en liten båt från yttre delen av fjorden där de lämnats av från en brittisk jagare. De hade med sig vapen, sändningsutrustning och två små enmansubåtar. Syftet var att attackera tyska båtar i hamnen i Målöy. Ledare för gruppen var krigshjälten Fredrik Kayser. De drog vid Trollviken iland och gömde ubåtarna och övrig utrustning. De blev dagen efter upptäckta av en ung flicka från ön som skulle se till kor som betade fritt. Hon hämtade sin far och bror i tron att personerna var tyskar som tjuvjagade deras kor. Länsman, som var motståndsman samtidigt som han spelade dubbelspel med tyskarna, blev ditkallad. Han lät dem löpa och dröjde sannolikt avsiktligt med att anmäla det skedda till de tyska myndigheterna. Motståndsmännen lämnade i hast all utrustning i tron att tyskarna redan fått kännedom om deras närvaro och flydde till en laxhytte längre ut i viken där de övernattade. De ämnade sig sen tillbaka till Trollviken för att sänka all utrustning i havet innan de flydde vidare. Dock kom tyska vaktbåtar i deras väg och de gick istället iland, klättrade i mörkret uppför en mycket brant fjällsida och flydde sen landvägen söderut över Bremangerlandet. Efter ett par båtöverfarter hamnade de småningom på ön Hovden där en brittisk jagare hämtade upp dem den 18 september.  Personer på Gangsöy hade under tiden sänkt miniubåtarna i havet men tagit med sig viss utrustning. De blev upptäckta av tyskarna med denna i sin båt och blev fasttagna och förhörda. Länsmannen lyckades dock prata omkull tyskarna så att öborna klarade sig.

                                                    Klippstup vid Trollviken

Efter ett par dagar som överraskade med solsken så blev den tredje dagen en bekräftelse på att Västlandet har hög nederbörd. Det regnade hela dagen, dock inte mer än att vi gjorde ännu en blomstervandring. När vi återkom till stugan var vi dock rejält blöta och det var skönt att kura inomhus i värmen från braskaminen. Under den sista natten vräkte regnet ner och väckte oss flera gånger genom smattret på taket. Regnmätaren hade på morgonen svämmat över, vilket torde ha inneburit minst 50 mm under natten.

Tidigt på morgonen tog vi den öppna lilla båten över sundet till bilen. Regnet upphörde glädjande nog under merparten av den korta färden. Men sen tog det i igen och höll på intensivt nästan hela vägen under vår fyra timmars rutte-båtfärd från Målöy till Bergen. Vi hade hoppats på en vacker färd över kusthavet, men vår utsikt bestod mest av regn som strilade nerför vindrutorna. Först på Gardermoen mötte vi bättre väder. I Uppsala var det strålande solsken och nära 30 grader varmt vid hemkomsten.

Norska Västlandet var en spännande och annorlunda upplevelse med ett fantastiskt landskap, en delvis ny flora, sea-food direkt ur havet och intressant krigshistorik. Lufttemperaturen tilltalade också en född norrlänning, den varierade mellan 10 och 15 grader men kändes kallare. Badvattnet var riktigt uppfriskande, nog inte mer än 10 grader. Uppfattningarna var dock delade om vilket som var att föredra, svalkan i norska Västlandet eller tropikhettan i Uppsala.